stigstrombergsson

Dialog på en avdelning för mentalt sjuka:

- Jag är Napoleon! hördes en röst säga. Personen hade ena handen instucken i patientrocken.

- Det tror jag inte! sa en annan.

- Jo! Jag är Napoleon!

- Hur vet du det?

- Det har Gud sagt!

- Det har jag inte alls sagt! ljöd en tredje röst.

Kanske var det en lätt släng av napoleonskt storhetsvansinne eller i alla fall en missbedömning av resurser och möjligheter som gjorde att jag 100 dagar innan pensioneringsdatum satte igång projektet P minus. Jag hade då funnit att begreppet De 100 dagarna ursprungligen syftade på Nappes sista ryck – se blogginlägget 100 dagar från den 23 mars. I hans anda tog jag mig före att söka åstadkomma en sista kraftutveckling av om inte storslagen så i alla fall speciell art.

Det har skitit sig alldeles. Av flera skäl. Det främsta är att jag inte är Napoleon.

Visst finns vissa likheter men skillnaderna är också uppenbara.

• Han var relativt kortväxt och lite lönnfet. Likt!
• Han kom från enkla förhållanden i en avkrok. Likt!
• Han var visionär och nytänkande. Likt!
• Han var besvärlig för sin omgivning. Likt!
• Hans insats fick bestående resultat. Åjovars.
• Han gjorde karriär. Näpp. Inte jag.
• Han var hänsynslös. Näpp. Inte det heller.
• De sista 100 dagarna hade han en sak i fokus. Nähä. En avgörande skillnad.

Jag har faktiskt under mina 100 dagar (som inte är över än) gjort mycket annat än strävat med min lätt-exe-get-iska serie P minus. Inte minst under de två lägerveckorna på Samos blev det en tvåfrontshistoria som tog sin tribut av de sammanlagda resurserna som stod till förfogande av tid och ork. En sista-vecka innan komp- och semesterledighet utan slut samt barnbarn i fastigheten splittrade upp livet på ytterligare några avsnitt och jag fann mig besegrad långt före Waterloo. Men...

I den gamla boken Soldifält – jag tror den hette Soldatinstruktion för Försvarsmakten – stod: Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt. Det betydde att även om den svenska infanteristen blev både besegrad, överkörd och kringränd av danska tanks skulle han fortsätta att fajtas – om så bakom motståndarens linjer och i spridda formationer.*

Serien P minus kommer alltså att göras klar men inte enligt från början avsett tidsschema. Om någon läser de inläggen bryr jag mig inte om. Jag skriver dem för att i min egen ägandes hjärna ställa om från tjänsteuppdrag till hobbysysselsättning att syssla med Bibelvetenskap, exe-get-ik på finspråk.

Det är tisdag idag. 5 juni. Lilla Lisa – barnbarnet i Järvsö – fyller ett år. Vi är på plats, mormor och jag. Vi körde ner igår. Men kalaset då vi kanske får hjälpa till att blåsa ut hennes ljus blir i morgon.

Majsommarvärmen har ersatts med bara 12-13 grader och en styv nordan. Helt normalt för årstiden.

* Det stod också annat skoj i den boken. Angripna med kärnvapen skulle vi för att klara livhanken och kunna fortsätta striden rätt och slätt sätta på oss skyddsmask och regnrock samt i ett akut smälläge ta skydd i ett dike. Regnrock mot atomvapen! Den svenske soldaten käkar spik och skiter kätting.