stigstrombergsson

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".