stigstrombergsson

Det blev tryckfel i rubriken.

Avsikten var ett annat ord likt de tidigare rubrikerna.

Nu blev det som det blev och sånt händer ibland. Oftast rättar jag mina tangentbordsmisstag men ibland får tjyckfel stå kvar som någon sorts poäng. Som nu.

Söndag var en stormig dag. Utomhus. Flaggan högst upp på stången utanför Hemavankyrkan stod rakt ut som en stel skiva. Snön yrde och drev huller om bladder. Fast molnigt och med sikt noll klart en dag för stugsitteri utan aktivitetsstress – alltså fjällprästero.

I Mässan på kvällen klockan 19 blev vi knappt 20 personer. En annan pensionerad präst, beväpnad med en fiol och gift med musikern, var där. Likaså en antalsstark grupp ungt folk från årets kurs Bibelfjäll – googla det kursiverade ordet.

Måndag blåste det också men nu från andra hållet. Det snöade inte SÅ mycket men den snö som fallit dygnet innan kom snurrande hit och dit och fram och tillbaka flera gånger. De vinteraktiviteter som blev aktuella var det SVT sände från SM-veckan i Piteå och en promenad till ICA. Annars fortsatt fjällprästero med läsning ur två goda böcker. Noterbart är att antalet människor som rör sig i samhället och i backar är radikalt mindre än till exempel i lördags.

Nu är det tisdag. Stormen är över. Solen skiner överallt. Och det är kallt. Minus 20 i uppvaknandeögonblicket vid 8-tiden men prognos på ensiffrigt framåt dagen. Med kläder för väder blir det läge för utevaro framåt dagen. Gissar jag.

Tillbaka till detta med TV. Stugan vi bor i har fem kanaler – SVT1+2, TV4, Barn- och Kunskapskanalen. Inte en massa annat. Sitta-zappande med snuttar än här och än där och tre avsnitt på raken av en mer eller mindre dålig strimad serie låter sig inte göras. Ganska skönt faktiskt. Den fjällron är faktiskt värd att ta hem.

Måndag och tisdag har fjällprästen inga uttalade arbetsuppgifter mer än att ha vissa identitetsmarkerande kläder på sig när han (eller hon nästa vecka) rör sig på byn. På onsdag klockan 19 är det psalmsångarkvälldå musiker är på plats och man sjunger det folk som kommer vill sjunga. Det är alltså inte jag som står för musiken – till allas lättnad. Min uppgift är att dela någon slags reflexion kring något. Stalltips: Det blir ett avsnitt ur Passionshistorien på det sätt den finns i Lukas skrift om Jesus och dygnet före hans död. Lukas är nämligen den evangelist som ”är på tapeten under Fastan, Stilla veckan och Påsken detta år.

Som du märker, noble Bloggläsius, råder viss fjällprästero.

Rubriken skulle också kunna vara tomma tankar?

Men det handlar inte om bensin!

Inte heller om att en rysk oligarks lyxbåt har soppatorsk i Narvik.

Det handlar om hur jag tänker på hur jag tänker.

Kanske ger det någon annan en och annan tanke.

Igår kväll var det Aftonbön i Hemavans kyrka. I förra inlägget berättade jag att jag fjällprästar där en dryg vecka. För aftonbönen ifråga hade jag tankar på vad jag skulle dela med mig av i en ”betraktelse” – eller vad man vill kalla det. Mina tankar hade jag skrivit ner i ett litet manus om fyra sidor A6. Samtidigt fanns funderingar om det över huvud taget skulle komma några till kyrkan för att höra, sjunga och be.

Väl på plats i förväg trixade jag lite med min mobiltelefon. Jag ville se om jag i avsaknad av sladd och stativ i alla fall skulle kunna filma mig själv när jag ”betraktade”. Om det skulle gå kanske jag skulle lägga ut filmen till exempel på Facebook för att någon skulle kunna ta del av det på håll och på annan tid.

I allt detta finns då en lurig men självklar tanke att det som sägs blir annorlunda än vad som står i det skrivna manuset, hur noga det än följs. Det blir inte radikalt annorlunda men tonfall, pauseringar och annat formar de på papperet neutralt skrivna orden. Till detta kommer att den som hör det som sägs inte hör och uppfattar samma sak som på samma sätt som höraren som sitter bredvid – för att inte tala om eventuella ”deltagare” via film eller liknande. Så är det med all muntlig kommunikation. Med skriftlig också. En läsare tar inte in de bokstavskrumelurer han eller hon ser på samma sätt som en annan som ser samma rader.

Jag filmade inte. Hade nog gjort det om ingen hade kommit. Men det kom en förutom Primärhustrun. Det blev samtal före (och efter) och när klockan väl slog 19 var det inte läge att tala med både kamera och folk. Ingen film alltså.

Men vad sa jag?

Svaret på det finns ungefär i det handskrivna manuset som det inte är någon idé att publicera en bild av. Jag kan läsa min egen handstil men näppeligen ingen annan. Skriver jag av det medelst tangentbord och publicerar det här blir det läsbart men jag vet att du, noble Bloggläsius, kommer att uppfatta det kloka annorlunda än vad jag tänkte när jag skrev, annars än hur det var när det blev sagt, inte likadant som hur uppfattarna uppfattade det och eljest i förhållande till hur jag tänker om det nu efteråt.

Sånt tänker jag på. Är det tomma tankar?

Sitter i Hemavan nu. Sitter inomhus.

Ute är det 2 grader plus och regnar.

Bra väder för att sitta inne.

Det var tre år sedan det sist begav sig, detta att vara fjällpräst. Då blev det några blogginlägg man hittar om man söker sig tillbaka till april 2019. I den vevan berättade jag också om vad uppdraget innehåller. Kolla där.* De planer på samma sak våren 2020 ställdes in på grund av Coronan, likaså säsongen 2021. Men nu är vi tillbaka.

Vi är jag och Primärhustrun. Vi tjuvstartade faktiskt redan igår, på torsdag. Grundtanken är att prästbyte här sker på lördagar och det var kommande vecka med nummer 13 i kalendern som vi skulle vara här och jag fjällprästa. På onsdag tog jag därför telefonkontakt för att ta reda på om betinget var samma som förr eller blivit eljest. Samtalet gav vid handen att vecka-12-prästen redan om onsdagen skulle lämna orten och på frågan om vi kunde komma tidigare blev svaret JA. SMHI hade visat att snö, blåst, regn och jox skulle bli flitigare på lördag och et så till den grad att vi hur som helst funderat på att bränna upp en dag tidigare och kvarta på hotell. Nu löstes det alltså på annat vis. Sedan vi lämnat in och kvitterat ut bilen från verkstad ryckte vi iväg vid lunchtid. Snabbt rattat kom vi fram vid 16-tiden med siktet inställt på att vara en dryg vecka.

Vad göra?

• Om man kallar det arbetsbeting är det i sanning inte stort. Förutom att finnas till hands i krisberedskap, synas i samhälle, spår och backar och ha tillsyn över själva kyrkan är det andakt/gudstjänst fredag, onsdag och söndag klockan 19, söndagen är Mässa. Hur församlingen är och blir vet jag inte men gissar: några ortsbor, några fjällturister, ibland en hel grupp, troligen ingen jag känner närmare, sannolikt ingen som känner mig annat än möjligen till namnet.
• Så kallat uteliv kan ske i två former. Skidåkning och annat friluftande med parollen kläder för väder (inom rimliga gränser) och deltagande vi eventuela happenings i turist-sammanhanget. Ett överdragsplagg med texten Präst Hemavankyrkan skall alltid bäras.
• Innesitteri med goda böcker både för ny- och omläsning är en annan aktivitet. Inte mycket annat pockar på uppmärksamhet. TV-apparaten har bara SVT-kanaler och 4an. Jag kan innesitta i stugan likväl som i kyrkan. Väljer själv.
• Kanske bloggar jag. För det och liknande glömde jag viss teknisk utrustning hemma. Hade en fundering på att göra på samma sätt som jag en gång gjorde med Bibelstudierna hemma i församlingen – spela in reflexioner och publicera det på nätet, kanske i Facebookgruppen Hemavankyrkan eller på min egen plats och länka härifrån bloggen. Men det går inte. Sladden som behövs och stativet glömde jag.
• Men skriva blogg går ju...

* Då och då tidigare år men för en generations sedan var vi också här några vårar. Då fanns inte detta med bloggeri.

Att ha haft sportlovslediga barnbarn i kåken hämmade bloggandet. Följande text (och annat) kom att fastna i röret men kanske släpper proppen nu när huset är mindre proppat med folk och gemensamma aktiviteter. Vi får se.

Ordet coronafrisyr som jag här vulgariserat till coronafrilla hade jag missat fram till början av förra veckan. Jag mötte det strax efter att jag haft i uppgift att leda Högmässan i Älvsby kyrka den 6:e mars. Ett gäng konfirmander med ledare från Boden hade varit med i gudstjänsten och prästkollegan för gruppen publicerade en bild på Facebook. Detta fick en annan bekant kollega, tidigare norrbottning men nu Uppsalastiftare, att kommentera bilden med texten Fint att se Stig – med coronafrisyr. Där kom ordet om min kalufs som nu ser ut som den gör.

Och så måste det bli en tid till – åtminstone. Fånigt eller inte må andra bedöma. Jag håller i alla fall fast vid mina restriktioner och sanktioner. Min skalle är min grej, ingen annans. Jag ropar Stopp! Min knopp! vad folk än säger och anser.

Låt mig ge en bakgrund.

Under pandemin har de två senaste åren expertmyndigheter gett rekommendationer om åtgärder och begränsningar för att bromsa smittspridning bland och stärka motståndskraften hos folk. Helt OK enligt min mening. Att trängas då trängsel inte ska ske är bara dumt. Att neka vaccin bara för att man inte har lust är ännu dummare. Den statliga kommission som granskat pandemin visar att Sverige agerat väl med undantag för de första två-tre veckorna. Då visste ännu ingen vad det var. Då hade aktörer inom vård och äldreomsorg av kostnadsskäl valt att inte ha skydd och adekvat utrustning i lager. Då fanns inte kapacitet och material för omfattande tester. Då ropade hela Europa efter samma produkter, masker, visir osv. Då var alla tagna på sängen. Sedan visade sig de vidtagna åtgärderna för att möta pandemin och dess konsekvenser för samhälle och ekonomi vara i huvudsak vettiga.

Hela tiden fanns det folk och sammanhang – här funderar jag över kyrkliga och kristliga sådana – som slirade på restriktioner och agerade på egen hand. En del försökte gå runt begränsningar men det var inte speciellt vanligt. Betydligt fler begränsade i stället mer för någon sorts ”säkerhets skull”. Ibland växlade man mellan dessa diken. Tidigare har jag på denna min anspråkslösa blogg berättat för dig, noble Bloggläsius, lite hur jag sett på sådant och jag har berört framför allt de svårigheter och den tröghet man haft att ”öppna upp” när man mellan vågorna kunnat göra så och nu när det allvarliga läget släppt. Jag har sett fortsatta överbegränsningar på flera håll, också i närområdet och lokalt.

När man för lokala arrangemang och verksamheter visat och visar mer smitträdsla än vad expertmyndigheterna propager beslöt jag att göra på samma sätt vad gäller att besöka en frisör. Klippa håret kräver ju närhet till en utomhushållslig person och bör rimligen undvikas – helt i paritet med att vaccinerade inte ens på avstånd får samlas i grupper och om så sker absolut inte dricka kaffe. Givetvis har här de sista veckorna inneburit en glidning. Nu serveras till exempel fika i samband med en del vardagsverksamhet i lokala församlingsgården men den tidigare omhuldade och värdesatta möjligheten till kaffekopp i kyrkan efter gudstjänsten har dröjt. Under frisyren gnager då frågor som Är smittrisken större på söndagar? Eller är det så att andra faktorer som spelar in? Lite allmän tröghet – typ? Eller kan det vara så att vardagar 8-5 är viktigare än söndagar – en kyrkligt sett märklig tanke – vuxit sig så stark i den öppna folkkyrkan och dess arbetslag att det känns problemfritt att mer ”jobba” kontorstid och ha begränsat tillträde de kvällar och veckoslutsdagar studerande och yrkesaktiva kan möta upp? Eller finns andra skäl?

Praxis glider nu och man agerar mer och mer eftercovidiskt – men för sakta. Så länge jag upplever att man håller igen på grund av farhågor mer än faror kommer jag helt påhittigt att skylla på rädsla i stället för risk vad gäller attkorta av min vita man. Är sådant hårklyveri? Kanske. Resultatet blir i alla fall fortsatt coronafrilla.

Att jag för egen del börjar trivas i hårsvallet är en annan sak.

Två sådana faktiskt. Samma dag, samma plats och på grund av samma människor.

Så här var det men först lite bakgrund.

Slalombacken i Kanis utanför byn är sportlovöppen. Skidspåren i omgivningen är preparerade. Barnbarnen Tyra (12 år) och Adrian (10) är hos oss. Tillsammans innebar det utedag.

Barnen och farmor for backe upp och backe ner men jag slalomiserar inte (längre). Jag gav mig av på längdskidor. Cross country kallas det och i det sammanhanget gjorde gjorde jag mina unika erfarenheter.

På väg ut i själva spåret kom två åkare – ganska jämnåriga med mig själv – uppifrån och från höger. Väluppfostrad som jag är lämnade jag företräde och klev in i spåret en bit bakom dem. Så långt var allt normalt. Sedan rubbades universum när de två uppe på en knix stannade och vinkade förbi mig. Det kändes ovant. Jag brukar bli omåkt, inte framvinkad. Dessutom åtföljdes omvinkningen av ord på utomländskt språk – eng elska. Det var oväntat.

Naturligtvis blev det stopp i maskin. Nyfikenheten hade segrat.Jag frågade varifrån de var. Why are you here? blev nästa fråga sedan de besvarat den första med ett käckt Australia! och med det visat sig vara de mest unika levande organismer jag någonsin stött på i vinterbiotopen runt Kanis. Skidåkande aussis där? Unikt!

Men det skulle bli än mer speciellt. Frågan Why? fick ett svar och sammanhanget blev kristallklart naturligt. Orsaken var deras son. Han hade nämligen för en tid sedan på gamla träskidor och i 100-årig vintage-stass åkt Jubileumsvasan sisådär 90 mil söderöver. Glad som en spelman kunde jag berätta för de stolta föräldrarna att jag sett honom på TV. Svensk public service Hade givetvis uppmärksammat det speciella med en australiensare i det speciella sammanhanget.

Man kan inte snacka australiska slid- och snöfrågor hur länge som helst. Man börjar frysa. Såhär efteråt är jag dock ganska övertygad om att jag jämfört med de flesta vallaintresserade här på hemorten kanske är mest kunnig i just den smala nischen – utifrån dagens två unika erfarenheter.

Idag är det den torsdagen 3:e mars. Sist jag skrev på min blogg var den 25:e förra månaden. Det var fredag i förra veckan.

Skulle man tro att blogginaktiviteten beror på tomhet bland händelser tar man misste. Naturligtvis har saker skett, timat, hänt och ägt rum. Det är just tid att blogga som jag inte tagit mig. Nu är det i alla fall dagas för en kort tillbakablick på den sista halva månaden – kombinerat med en och annan tankekrok.

• Att vi var på teater i Luleå den 14:e februari har jag nämnt. Covid-begränsningarna är borta så det var möjligt. Och kul.
• Den 16:e fyllde sonhustrun – Tyra och Adrians mamma – år. Bordlades.
• Dagen efter jubilerades hennes svåger – Lisas pappa. Bor nära och kunde fikafiras.
• Söndag den 20:e fick jag vikariera i gudstjänsten. Nämnde saken med länk i förrförra inlägget till vilken nytta?
• Tisdag den 22:a fyllde äldre sonen – Tyra och Adrians pappa – år. Bordlades.
• Torsdag 24:e hämtades lilla Ava från Unbyn för att vara hos morfar och mormor några dagar. Pappa bortrest och mamma i farten.
• Lördag 26:e lyftes de bordlagda ärendena från den 16:e och 22:a. Stort familjekalas i Luleå. Viktigast i sammanhanget var att Tyra förtidsfirades. Hon fyller 12 år 1:a mars. Det var smart att ha ett partaj, inte tre. I samma veva återställdes lilla Ava till sin mamma.
• Söndag 27:e reste Lisas mamma söderut för att åka halvt Vasalopp den 1:a mars. Med i bilen var Lisas morbror och mormor som skulle köra samma tävling. Pappan i sammanhanget har ganska knasiga arbetstider sett till att lämna och hämta på förskola så Lisa fick välja. Hon valde att flytta till morfar några dagar. Bättre så. Revelj 07.00. Sedan morgongröten som gör en till en söt en. Sparktur genom samhället till förskolan strax före 9. Hämtning vid 15-tiden. Allt måndag-tisdag-onsdag.
• Askonsdag 2:a mars tog Lisas pappa med sig tösen hem efter att vi ätit middag. Morfar – om du inte fattat det än, noble Bloggläsius, så är det jag – gick i Askonsdagsmässan i kyrkan. Vasalöparna hade ännu inte anlänt till hemorten men kom senare under kvällen.
• Nu, torsdag 3:e mars, är det småbarnsfritt i fastigheten. Lisa och jag hade jättekul och helt utan bråk – vilket förvånar föräldrarna något. Men nu är det som vanligt igen med bara vuxna i huset. Det innebar rejäl promenad i vårvintersol och i den vevan att tända ett ljus på mina föräldrars grav. Pappa hade blivit 98 idag om han levt.
• Framöver kan sägas att på lördag skall vi barnbarnvakta kusinen Ava i några timmar.Nästa vecka har storkusinerna Tyra och Adrian sportlov åyminstone till en del hos farmor och farfar, alltså oss.

Tar scheman av detta slag helt bort möjligheten att tänka blogg? Inte helt men nästan.

Ukrainafunderingar och tankar kring kyrkliga tankar kring händelseförloppet där dyker upp. I gruppen Prästkollegor såg jag exempel på att man tagit initiativ av typen Öppen kyrka med bön och ljuständning. Så har skett på många håll, också lokalt. Det är bra – tro inte jag tycker annorlunda. Det som gnager i mig är de tidsramar jag kan notera för denna folkkyrkliga krisöppenhet. Inte sällan handlar det om vardagar klockan 11-15 eller liknande, inga noteringar om generellt öppet på kvällar och helger då den ännu inte pensionerade befolkningen kan möta upp. Initiativet är bra – jag upprepar det! – men undrar lite om Bön i denna krisens tid på kontorets tid innerst inne och ytterst ute uttrycker den hållning som ärkebiskop Oscar Romero avsåg med sina ord: Kyrkan måste göra ropen ur misären till sin bön.

Jag har i alla fall försökt följa nyhetsrapporteringen om kriget och det runt omkring. SVT bevakar föredömligt och rekommenderas! På sidan om den TV-aktiviteten har jag när Lisa sov knäpp en och annan dålig Netflixserie. I avsnitt 5 i den nya serien Vikings – Valhall ges en bild av den gamla fornnordiska kulthuvudstaden Uppsala och dess natursköna omgivning. Hur knasigt som helst! Skitserie!

Till sist: På Fastlagssöndagen den 27:e februari var det Äventyrssöndag i Älvsby kyrka. Det betyder Familjegudstjänst. Jag gick dit då all verksamhet i hemmafastigheten var packning för avresa till den ovan nämnda halv-vasan. Väl i kyrkan rekryterades jag till att agera storkonung av Persien i en dramatisering av den gammaltestamentliga texten från Esters bok. Helt OK. Familjegudstjänst är bra och kräver ibland ”sina offer”. Klangen kring Fastlagssöndagen kom liksom bort. På söndag kompenseras detta något i den Högmässa som då firas.

I Facebookgruppen Prästkollegor skrev igår en kollega en fråga om tankar kring den kommande helgen och Bibelsvsnittet Matteus kapitel 16 verserna 21-23. Jag skrev mitt svar:

Jag har som emeritus fått förtroendet att leda högmässa. Väntad påtaglig närvaro av konfirmander från grannförsamling. Kommer nog att beröra att också bästa välmening – som Petrus hade – och olusten för det obehagliga – åxå Petrus – kan vara naturligt men också leda fel. Sedan går jag över till att texten markerar övergång till Jesus andra fas – Jerusalem och vad som hände där, då och varför. Avsnittets viktigaste glosa är ”måste”. På ett förhoppningsvis enkelt och tydligt sätt tänker jag berätta vad vi brukar kalla ”försoningen” – ”måstet”.

Men det är bara onsdag än…