stigstrombergsson

Böcker är ett speciellt kapitel – förutom att de innehåller flera. Böcker lägger sig på hög. Eller kanske rättare sagt på högar – tre, fyra, fem eller fler högar med böcker. Viktigt, noble Bloggläsius, är att du inte uppfattar mina högar som konkreta travar. Så är det inte. Inbundet och pocket står och ligger lite huller om bladder i hyllor och på andra ställen, möjligen hyfsat ordnade tematiskt. Mina högar är bildliga, inte bokst(r)avliga.

1. Olästa böcker dominerar inte men finns i generande antal.* Om den högen liksom i andra högar gäller att de är av olika sorter. Mitt bokbestånd är mest fakta-litteratur om allt möjligt och en hel del fack-litteratur kring främst teologi i allmänhet och Bibelvetenskap i synnerhet. Jag har inte så mycket skönlitteratur men i alla fall en del.
2. Lästa böcker finns i en hög. Ganska hög hög faktiskt. En del finns i undergruppen omlästa.
3. Påbörjade böcker är en speciell samling. Oftast rör det sig om 6-8 stycken där jag läst en smula, kanske ett par kapitel, men sedan har de blivit vilande eller undanlagda i månader eller rentav år. Man kan diskutera om de skall räknas som en egen hög eller om de egentligen bara är en ovanpådel av grupp 1.
4. Pågående böcker är volymer jag håller på med och läser avsnitt i om inte varje dag så i alla fall varje vecka. När böcker ur den högen med tiden hamnar i första högen blir det ibland – men inte alltid – ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.**
5. Blädderböcker som inte är gjorda för att läsas igenom från pärm till pärm utan bara för att glutta i är en särskild hög av lexikon, kokböcker och liknande.
6. Ständiga böcker – snarare en bok – är Bibel i svensk översättning. Knappast en hög.

Vara hur det vill med högarna så komplicerar julen det hela. Nivåerna påverkas. På samma sätt men inte i samma grad fungerar födelsedagar samt impulser och frestelser där emellan. Högar växer och böcker flyttas – eller inte. Då jag, liksom hela klanen, är läsare fick jag på Julafton av nära och kära sex böcker som alla naturligtvis hamnade i högen olästa. En av dem satte två i hög 4 tillfälligt lite ur spel när den trängde sig in. Nu är den i hög 2. Resten av blogginlägget handlar om den.

Svenska Jerusalemsföreingen finns det något som heter. Till den hör en webbsida och från föreningen kommer några gånger om år en liten tidning till medlemmar men också gratis till alla präster i Svenska kyrkan – om jag fattat saken rätt. Det betyder att ingen präst på ett anständigt sätt kan säga att han eller hon inte kan veta hur situationen är för kristna i Palestina och Israel. Information finns! – information av annat slag än det partiska dravel man får sig till livs om man på Facebook eller annat vis läser tidningarna Dagen eller, än värre, Världen idag med sina vettlösa kommentarsspår. Allmäna ”debattörer” som Lars Adaktusson eller den frilansande prästen Annika Borg spelar i samma vinklade division som de två blaskorna i sina leveranser av vridna och påhittade fakta. Jerusalemssföreningens lilla blad ger nyttiga korrigeringar liksom Facebook-gruppen Kristna Palestinavänner – rekommenderas!

I bladet i december fick jag ett litteraturtips. Primärhustrun som var i färd med att på nätet via adLibris beställa andra böcker tipsades. Julpappersinslaget kom därför på kvällen den 24:e The Other Side of the Wall – a Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope.

Den är på drygt 200 sidor och är skriven av den Evangelskt-Lutherske prästen i Betlehem Munther Isaac. Den är alltså på utrikiska men engelskan är inte svår. Engelska är utrikiska också för honom vilket får till effekt att språket inte blir akademiskt avancerat eller så, mer enkelt berättande. Visst hoppas jag innerligt att någon tar sig före att översätta den till svenska men om icke så förväntar jag mig att präster och många andra som bör anses kunna ta sig fram på engelska gör sig besväret att beställa, köpa och läsa den. En bättre sågning av den krist-zionistiska villfarelsen har jag inte mött, alltså det skruvade pladder som med förvirrade Bibel-och-tro-argument i praktiken ensidigt godkänner eller åtminstone tiger om allt israeliska bosättare stödda av soldater gör mot palestinierna. Detta kätteri – krist-zionism är kätteri! – hittar man främst hos så kallat ”evangelikala kristna” i USA men också hos svenska ”opinionsbildare” typ dem jag nämnde ovan och andra.***

I diskussionen om Israel-Palestina, anti-semitism och liknande innehåller boken god Bibel-teologi grundad hos profeterna i Gamla testamentet men framför allt utifrån Jesus själv. Den anvisar en kristen väg till förståelse och försoning för folk på var sin sida om murar vare sig de är gjorda av betong eller bara består av fördomar och illvilliga attityder. Den vägen börjar med att våga se andra sidans syn. En händelse som ser ut som en tanke är också att på Annandagen avled fredspristagaren biskop Tutu i Sydafrika. Han var en god reprsentant för samma synsätt och väg framåt.

Boken kostar inte ens 150 spänn – en pizza och en pilsner. Den, inte pizza, kan beställas här.

* Lägger jag till Primärhustruns litteratur blir hushållets samlade hög olästa svindlade hög – ur min synvinkel. Å andra sidan blir det så för henne också eftersom vi läser nästan helt olika grejer.

** Gamla testamentet innehåller, beroende på hur man räknar, 39 eller 51 böcker. En av dessa är Predikaren som avrundas med orden: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

*** En del av Svenska kyrkans biskopar – och andra – som får spunk bara inför tanken att säga att Israels agerande på Västbanken skulle ha drag av apartheid är (i de flesta fall) inte krist-zionistiska. De är bara skvätträdda – vilket är illa nog.

Så är det inte än. Julen varar inte intill Påska som redan den kända visan avslöjar men definitivt åtminstone över Trettondagen och lite mer, kanske rentav januari ut nästa år och kanske ytterligare lite. Påsken 2022 styr saken och då den är lite halvsen blir det innan däremellan kommer Fasta flera söndagar i Trettondagstiden som faktiskt sträcker sig ända fram till Kyndelsmässodagen som alltid firas ca 40 dagar efter jul hur huller om buller än Påsken infaller. Fast vi just nu har några intensiva dagar i ryggen är vi hur som helst långt från full jul.*

De intensiva dagarna blev inte full jul om man tror att julandet innebär fylleri baserat på snapsar, groggar, glögg, öl, whiskey eller andra läskedrycker. Sådan konsumtion är mycket måttlig. Att en butelj glögg årsmärkt 2011 fortfarande inte är tömd kan ses som ett exempel på om inte total ofyllnad så i alla fall mycket måttlig sådan.

Ur en annan aspekt blev det full jul fortare i år än en del andra år. Julafton inföll en fredag, Juldagen på lördag och Annandagen slog ut Söndagen efter jul. Nyårsafton blir då också en fredag och då kommer Nyårsdagen en lördag och sedan en söndag direkt. När de år julafton är exempelvis en onsdag blir systemet ett helt annat – än mer full jul om man så vill.

Kvällen den 23:e åt Primärhustrun, yngste sonen och jag uppesittarpizza med lilla Lisa och hennes föräldrar.

Julafton frukosterade Älvsbydelen av klanen i respektive fastigheter innan det bar iväg till kyrkan för Julbön – mer om den och annat liknande kan kanske komma i något framtida inlägg. Fika hemma hos Lisa innan resa till Luleå för sedvanligligt tjolahopp hos Tyra och Adrian med deras föräldrar, morbror och morföräldrar. Ava med sina dagars upphov kom också dit. Med det var vi 16 stycken.

Tomten kom inte in. Att gå in och ut i fastigheter – så var den angivna orsaken de små accepterade – var ur hälsosynpunkt (och avslöjanderisk) inte bra. Men han kom, lämnade säcken på bron, åt sin gröt och vinkade. Fullt tillräckligt.

Vid ½12-tiden var vi tillbaka i Älvsbyn och jag kunde som nedvarvning börja leka med de julklappar jag fått – två av böckerna. När midnatt råder var det väl inte helt tyst i huset men nästan. Primärhustrun sjunger i altstämman och några timmars sömn innan Julottan kan väl ses som rimlig.

Juldagen betyder Julotta. Jag har genom åren inte varit på många utöver de jag haft förtroendet att leda men när alten 7 minuter i 6 meddelade ”nu går jag” bestämde jag mig för att vakna och gå samma 7-minuterspromenad till kyrkan men lite senare. I mitt fall gör nämligen så kallad ”uppsjungning” varken till eller från. I det avseendet är jag ”från” i alla lägen.

Det blev alltså Julotta med omvägspromenad hem och någon sorts halv-andra frukost. Sedan bil till Unbyn där lilla Ava bor. Hennes far jobbade på sjukhuset men modern vill bjuda Avas morföräldrar och morbror på lunch. På måltiden tog vi en promenad, fikade och sedan for vi allesammans tillbaka till Älvsbyn för middag. Pappan anlände så småningom.

Annandagen blev det kyrk-skolk. Lite skämmigt tycker jag det är men då det är många som skolkar betydligt mer än jag skäms jag inte SÅ mycket. Att det var friluftsgudstjänst i vinterkyla – minus 16 – påverkade valet liksom att det också denna dag var Mässa-löst. Dessutom fanns en del att stå i. Huset skulle fyllas av folk. Förutom vi som redan är i byggnaden skulle både Tyra och Adrian och Lisa med föräldrar äta middag hos farmor/mormor, farfar/morfar, svärmor/svärfar och mamma/pappa. Det blir 13 pers vid bordet. Det har vi varit med om förr. Inga problem. Bara fullt hus. Och fullt ös men då övernattningsbehoven är mindre än förr var vi bara tre i kåken när Sverige runt midnatt spelade mot Ryssland i Junior-hockeyn. Primärhustrun kroknade i första perioden. Sonen och jag gav oss efter den andra.

Nu är det Tredjedag jul och stillheten har lägrat sig. Det är dessutom måndag. Bakom oss ligger en full jul. Jag tror alla imin närhet blev belåtna med det mesta trots covid, kyla och annat.

* I denna sak är jag – som i många andra saker – nog lite tvärsöver. Väldigt många kickar igång julen inte bara redan i den förberedande Adventstiden utan rentav strax efter Allhelona i månadskiftet oktober-november. Den så kallade ”marknaden” som många sätter sin lit till drar igång dansen kring guldkalven och villigt skuttar många tidigt runt i kapitalets intresse-shottis av handel och kommers. Ibland förment gulligt och rentav småfromtfjäskigt kryddas det hela med att ”vi behöver ljus i en mörk tid” eller liknande floskler som de facto mest fungerar som stödparoller för Liljeholmens Stearinfabrik AB – såvida man inte batteriserar sig totalt.

Jag är som sagt lite tvärsöver. Jag är emot! som jag brukar säga. Jag vill jag låta Advent vara Advent utan för mycket förtittande på Julen. Den får i stället fortsätta efteråt och inte städas undan så snabbt som möjligt – somlätt sker om man haft pyntet framme i månad innan.

** Tyra och Adrians mammas morföräldrar brukar vara med men avstod stojet och glammet detta år. Med två små och två lite större barn och flera vuxna av varierande surrhetsgrad var det ett begripligt – och stundom frestande – val.

Detta blogginlägg kan du, noble Bloggläsius, se som fri en fortsättning på det förra. Hur som helst är det ännu en fundering till om bra och obra val. Jag håller mig till sammanhanget Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det. Alltid retar den försnävningen någon. Dock innan lite om bra till obra vad gäller kultur, också i kyrkan.

I Lokala Världsbladet alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen finns varje dag en liten notis om något bladet publicerade för 75, 50 och 25 år sedan. 25-årshändelser kan jag somälvdalsinnevånare sedan 1978 ibland komma ihåg. Den igår – se bilden som blir större om du klickar på den – tror jag mig minnas lite av och fick mig att än en gång fundera om hur man väljer när det gäller kyrkan som bärare och förvaltare av så kallad ”kultur” och om valen är bra eller obra.

Har jag fattat rätt var det Historiska museet enligt notisen ville ha tillbaka från Öjebyn en grunka man tidigare tagit därifrån men i samband med något jubileum lånat tillbaka till Piteå. På något sätt blev det dragkamp om den historiska ”klenoden”. Vad jag förstått blev den kvar i Landskyrkan eller där omkring men varför vet jag inte.

Forskning och arkivgluttande inför att Älvsby kyrka skulle fylla 200 år gav vid handen att tingesten tydligen från början – 1813 – placerades i Älvsbyn men att en tidig präst sålt eller gjort sig av med den. Vara hur det vara vill med affären. Det kan i alla fall sägas att den motivering han sägs ha haft – att den var ful – är uppenbart sann. Hur som helst valde man 2013 att låta den deponeras på en sidovägg i kyrkan – av kulturhistorisk anledning. Är sådant val bra? Eller blir inventeringar av alla möjliga gamla tingestar och lusten att värna dem för framtiden något obra?

Jag är kyrklig och historiskt intresserad men väldigt tveksam till att kyrkorum museifieras mer än absolut nögvändigt eller att gamla skick och bruk mumifieras bara för att de har år på nacken. Att bevara forntidenen för framtiden leder inte sällan till otiggänglighet för samtiden. Det är obra!

Nu till Nattvard, Mässa, Eukaristi eller vad man vill kalla det.

Jesus sa drick av den alla om bägaren. Så gjorde de kristna från början och sedan allmänt i åtminstone 1000 år. Den gemensamma bägaren stod för att man var delaktig i samma blodomlopp, visade att man var jämlikar och hade förtroende för varandra – förutom tilltro till det Jesus sagt. Jag håller det troligt att det genom seklerna fanns så kallat ”fint folk” som provocerades av den gemensamma bägarens närhet till ”patrasket” men Kyrkans hållning var drick av DEN alla.

Med tiden kom vinbrist på våra breddgrader och tanken att blodet på något vis var extra heligt att under Medeltiden bara nattvardens bröd gavs till folket och endast präster drack ur bägaren. Denna idé som nog då man valde så verkade bra skapade klasskillnad och distans till det heliga – alltså något obra – och oskicket åtgärdades under reformationen då alla i Mässan som ville fick ta emot Jesus under vad som kallas ”bägge gestalterna”, alltså också dricka ur bägaren.

I Svenska kyrkan var den seden hyfsat allmän fram till dess att den första stora rädslan slog till – AIDS-skräcken. Trots att man visste att HIV spreds genom smutsiga sprutor och oskyddad sex bröt vanföreställningen igenom att man kunde få viruset av att göra som Jesus sagt – dricka ur bägaren. Nu väljer folk själva och det blev vanligare och vanligare att de som drabbats av den ogrundade idén och andra tog emot brödet/kroppen och själva doppade det/den i bägaren. Väl vetande att det fortfarande innebar ”hel nattvard” valde en del präster att inte beröra saken. Några till och med uppmuntra rädslobeteendet. Jag undrar: Var det bra val? Eller var det obra att ge efter för tanken att Nattvard är farligt? Jag var själv aktiv präst och såg detta ske men jag såg inte då vart det kunde ta vägen.

Svin-, fågel- och andra influensor spädde på den ogrundade oron. Också oro över att folk skulle vara oroliga gjorde att man valde att söka ge trygghet genom att ge efter för oron, inte motverka den. Var det bra val? Eller obra?

Med Covid har dessa farhågor nått nya höjder (eller bottennivåer) trots att doppande redan innan blivit i princip allmänt. Trots att det redan i början av pandemin gavs fakta om att viruset inte, säger INTE, spreds via matsmältningssystemet valde ändå på många håll skvättskraja präster att visserligen kanske samla folk i begränsad omfattning och med säkra avstånd men absolut inte duka Nattvardsbordet. Var det bra val som skyddat? Eller obra val som skrämt folk mer från det Jesus instiftat och präster har att förvalta?

Jesus sa drick av den alla. Hans idé kan rimligen inte anses dålig. Att det finns situationer när man av hänsyn till risker och faror för sjuka och sköra människor kan behöva ha begränsningar och dubbleringar förnekar jag inte. Men att generellt skicka outtalade signaler om att Nattvard är farligt tror jag är en idé som om den någonsin varit bra nu gått till är totalt obra.

Att utvecklingen skapat nattvardslösa julhögtider är ett bra till obra. Det förra blogginlägget handlade om det. Att under pandemin på många håll under långa eller mindre långa perioder bromsat möjligheten att ens enskilt eller i smärre grupper fira Mässa kändes kanske som bra val – likt Napoleons beslut att invadera Ryssland – men den nattvardsöshet som nu vuxit och växer hos många är i mina ögon så obra att klockorna stannar.

I olika givna situationer agerar man utifrån vad man i det givna läget tycker är bäst – eller åtminstone mindre dåligt än andra alternativ. Som exempel kan man tänka att när Napoleon invaderade Ryssland 1812 verkade det som en bra idé just då men med tiden visade sig den tämligen obra. Fler exempel kan radas upp både ur historien, samhället, kyrkan, det privata osv.

Kommentarsfältet är tillgängligt om du, noble Bloggläsius, vill bidra med exempel. Ur egen privat fatabur bidra jag med detta.

När det var skarpa Corona-nedstängngningen första halvan detta år gjorde jag lite olika försök att modifiera och genomföra Bibelstudierna i Älvsby församling bland annat via denna min blogg och Facebook. Tanken dök upp att göra en liten bok av det hela – det blev INGEN BOKBOK som jag berättat om i tidigare inlägg – och kanske skulle några tycka den var intressant eller åtminstone kul att ha. Jag valde jag att låta trycka 50 ex och det kändes som en bra idé just då. Nu när jag har drygt 35 kvar i kartongen verkar den mer och mer obra – om än inte skadlig än så länge. Så långt om en privat idé som gått från bra till obra. Nu över till en kyrklig.

När jag hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola, och då bland annat undervisade i Religionskunskap på Allmän linje, gav jag elever uppgift att undersöka något efter eget val och redovisa resultatet för gruppen. En ung man valde typ ”Svenska kyrkliga jultraditioner” eller nåt liknande. Bland annat berättade han då om Julottans öden och äventyr. I ett givet läge utsattes den för vad som med nutida språkbruk skulle betecknas som ”begränsande restriktioner” – Nattvarden ströks ur Julottan. Orsaken var att den svenska seden att ”dricka jul” upprätthölls så intensivt att pietistiska präster i sent 1700-tal var måna om sakramentets helighet och höghet och menade att ett ”värdigt nattvardfirande” inte var möjligt då stora delar av församlingen var på sniskan. Alltså ströks Mässan ur julens stora, kanske enda gudstjänst.

Om det beslutet var bra i den situationen har jag ingen åsikt. Dock kan jag konstatera att den nya formen kom att bestå även när orsaken till densamma inte längre är för handen. Ingen präst väntar sig om ett par veckor att de julottesamlade är dyngraka. Ändå består Mässa-missen. Är det ett exempel på en idé som gått från bra till obra?

När jag kom ut som präst räknades inte Julottan som så kallad Huvudgudstjänst, en gudstjänst som enligt då gällande regelverk skulle firas varje sön- och helgdag. Ottan var en ”Övrig gudstjänst”. Därför var det kl 11 på Juldagen en fullständig Högmässa med Nattvard. 1986 gjordes detta om. Ottan fick då den högre statusen och förmiddagens om än med Mässa ganska avslagna sammankomst försvann på de flesta håll. Annandagen blev då den enda dag man dukade – om man inte haft Julnattsmässa förstås.

Annandagen är svår. Många tycker man kyrk-julat tillräckligt den 24:e och 25:e och blir hemma eller far någonstans. Temat med martyrer och död saknar julstämning så på många håll gör man något jul-musikaliskt i ställe – eller ställer in. Det näst intill makabra kan då uppstå att den stora helg då den kristna Kyrkan firar Guds människoblivande, fokuserar på att Ordet blev kött, på det som på finspråk heter Inkarnationen, gör det utan att välja och besluta att låta vin och bröd inkarneras till Jesus kropp och blod. Egentligen tycker jag den effekten är märkligt och i mina ögon både teologiskt och pastoralt obetänkt på gränsen till skandalöst. Visst kan varje val och beslut just då, som Napoleons 1812, förefalla vettigt och bra men har det inte gått från bra till obra?

Givetvis fattar jag att det i varje situation när man tycker man måste välja är svårt att veta allt om framtiden och vart valen kan leda – dummare är jag inte. Jag inser att det är omöjligt men hävdar ändå att man mycket noga i stort och smått måste tänka sig för och fråga sig vart en idé och beslut och vägval kan leda om 2, 5, 10 eller fler år – om den blir bestående. Att besluta med begränsat tidsomfång för ögonen är nog vettig, inte att göra spontonval utan tidsplan – typ.

Och här slutar jag NU. 1700-talets idé med följd än idag är en sak. Jag har en skriven Covid-fortsättning på mina tankar men avvaktar. Att publicera den kan vara en bra idé men jag undrar om effekten, hur liten den än blir av ett blogginlägg, månne kan bli obra.

Det blir som glest mellan blogginläggen numera. Ett i veckan – max. Det är inte så underligt. Jag är ju pensionär. Då gör man inte så mycket. En grej om dagen ungefär.

Just den matematiken formulerade en annan pensionärsgubbe vi snackade med igår. Vi var i den butik han tidigare drev men lämnade över till nästa generation för fem-sex år sedan. Han formulerade tillvaron kärnfullt: Man har alltid tid så man kan ju skjuta upp det man skall göra till i morgon. Har man besiktigat bilen får det vara den dagens insats. En grej om dagen ungefär. Då blir det inte mycket bloggat!

Igår, för att ge ett exempel, tog vi den där promenaden och i vevan hem hämtade jag ut nya glasögon. Det är två grejer! Och pysslade med ett gammalt dataspel. En grej till. Och såg näst sista delen i TV4-serien om Knutby. Fatta vilken fylld dag!

Eller i tisdags.Lilla Lisas pappa var ledig och tösen således inte på förskolan. Pappan hade fått tid hos en sjukgymnast så det var ju bara för morfar att ta en tvåminuters promenad till ”vita huset” och vara hos Lisa den stund farsan skulle knådas. Det blev den dagens grej så någon bloggning kunde det ju inte bli.

Onsdagen var fullsmockad! Resa till Luleå för att inhandla en del jox tomten behöver hjälp med och sedan uppgiften att leda Veckomässan i Älvsby kyrka på kvällen. Två grejer! Vi var 8 i kyrkan – förutom Jesus.

Mellan sådana varv tänker jag en del – men skriver inte om det jag tänker. Den nämnda uppgiften att leda gudstjänst – jag var också i farten med två Högmässor i söndags – får mig att tänka på det jag genom åren fått tänka mycket kring. Alltså detta med att förkunna, bygga församling, vad som sker och inte sker och liknande. Men det blir tankar i stugan och inte skriverier på denna min anspråkslösa blogg.

Alla mina tankar är inte heller speciellt listiga, i alla fall inte att döma av omgivningens reaktioner eller brist på sådana. I morse då vi halvlyssnade på Ring P1 – typisk pensionärssyssla! – kom jag på och sa: Jag fattar inte varför stockholmarna gnäller så förfärligt över elpriset. De har ju Strömmen! Väl sagt denna odiskutabla sanning mötte jag Primärhustruns tomma blick från andra sidan köksbordet. Inte imponerad! sa ögonen.

När jag bloggat brukar jag på Facebook – detta har jag berättat förr och jag kommer att följa proceduren strax – i mitt ”flöde” och som en ”händelse” tala om att jag bloggat samt också bifoga länk till inlägget. På Facebook kan jag se hur många och vilka av mina där så kallade ”vänner” som sett ”händelsen”. När jag sedan jämför det antalet med antalet besökare på själva bloggen blir slutsatsen att folk nog noterat att jag bloggat men inte läst vad jag skrivit. Mycket till influensare är jag alltså inte genom mina aktiviteter på sociala medier. Kanske det kan ha att göra med att jag förutom tredje sprutan mot Covid också fått influensavaccinet. Värt att tänka kring. Eller inte.

När jag började skriva denna fredagstext tänkte jag att ge några tankar kring vad rubriken kan uppfattas handla om. Jag får väl göra det och konstaterar då: Vi har ingen relation och detta kan man fördjupa åt alla möjliga håll. Det viktigaste hållet har att göra med fakta, inte åsikter. Den som sitter på biskopsstolen i Uppsala har inte något att göra med en som är präst i Norrbotten – och vice versa. Som präst i Norrbotten är man underställd biskopen i Luleå som är självständig och inte i formell mening underordnad Uppsala. Ibland får man intrycket att folk – jag har sett detta hos präster så väl som icke-präster, hos kritiker, sympatisörer och i media – uppfattar ärkebiskopen som någon sorts påve i Svenska kyrkan. Det är fel. Kyrkan har församlingen som grundläggande nivå och stiften är självständiga enheter. Den så kallade ”rikskyrkan” som för 30 år sedan var ett litet kansli för några gemensamma frågor har vuxit sig osunt stort men det formella är fortfarande kvar: Ärkebiskopen har ingen jurisdiktion i Norrbotten. Inflytande kanske, men inte formell makt.

Därför konstaterar jag à propå att ärkebiskopen slutar: Vi har ingen relation.* Den som kommer att efterträda Antje Jackelén kommer jag inte heller att ha någon relation till och därför engagerar frågan mig inte nämnvärt – faktiskt. Vad som händer och fötter i Uppsala på den så kallade nationella nivån behöver inte påverka mycket, nästan inte alls, vad som sker och inte sker lokalt.

* Som nybliven präst hörde jag under en överläggning en kyrkoherde i en grannförsamling säga: Det är långt till Luleå och det biskop och Domkapitel inte vet kan biskop och Domkapitel inte förbjuda. Detta sades inte på något vis elakt eller illvilligt utan var bara ett konstaterande av relationen. Det var och är en bra beskrivning. Till detta kommer att som pensionär, som så kallad emeritus, finns ingen odlad relation till biskop, kontraktsprost eller annat inom den övergripande organisationen och inte sällan bara ytterst minimalt vad gäller den lokala nivån. Om det är bra eller dåligt vette kissemissen. Men man kan tänka kring det...

Det har jag inte fått – något judasbrev. Skulle så varit hade det väl varit en försändelse med förräderi- och svekinnehåll men inget sådant har hamnat i brevlådan. Inget judasbrev, alltså.

I stället kommer blogginlägget av att jag fortsatt läsa i och om Judas brev i Nya testamentet. I förrförra blogginlägget berättade jag om en bok jag läst om brevet och en del annat jox. Nu har jag läst ännu en Bibelvetenskaplig kommentar.

Jag har gluttat i den grekiska texten. Jag väljer ordet glutta. Stenhårt noga med lexikon och grammatik har jag inte angripit materialet. Judas brev nämligen åtminstone minst tvåfalt krångligt.

Ett speciellt krångel är att det finns ord i det som inte finns någon annanstans i Nya testamentet och att i skallen försöka slå in en glosa som bara finns en gång tycker jag är överambitiöst.

Mer generellt krångel är att det just är ett brev eller liknande där författaren stiligt och stilfullt argumenterar, undervisar och tillämpar. Meningsbyggnad och allt möjligt blir då knepigare än i mer berättande prosatext som till exempel i evangelierna. Det betyder inte att breven är ”tyngre” teologiskt. Evangelierna, alltså berättelserna om Jesus, är också tunkt tankeladdade – ibland något alldeles förfärligt! – men genren gör åtminstone språket lättare.

Brevförfattaren Judas – namnet var vanligt på Jesus tid – är inte den i övrigt kände Iskariot som sålde Jesus för en dryg månadslön. Förväxla inte. Brevförfattaren presenterar sig som bror till Jakob som i sin tur i Apostlagäningarna nämns vara en av Jesus bröder. Det släktskapet berättade jag om i förrförra inlägget.

Vilka brevet är skrivet till anges inte och personliga notiser eller hälsningar saknas. Det gör att det blir marigt att datera brevet men det sätt som resonemangen förs på var vanligt inom judendomen det första århundradet och det gör att de flesta forskare daterar det förre år 100. Skulle så vara fallet, och om denne Judas var son till Josef i förra giftet och alltså äldre än Jesus, är det troligt att någon skrivit i hans namn lite i efterskott – inte alls onormalt eller skandalöst under antiken.

OK. Vad handlar brevet om och hur tacklas problemen?

Det har blivit kris bland de Jesustroende. En inre kris som hotar tro – både vad gäller trons innehåll, det man tror på, men också sättet man tror och lever ut sin tro. Det har dykt upp eller uppstått internt folk som i teorin men framför allt i praktiken förnekar tron genom ett liv i utsvävningar. Vad är det?

Nya testamentet – norm och rättesnöre i den kristna Kyrkan – visar att de som trodde på Jesus ingalunda skaffade sig en annan moral och etik än judendomen i sig. Det är ingen skillnad vad gäller respekten för det heliga, livet, egendom, äktenskap, sexualitet och så vidare. Vad gäller mat och högtider och cermonier blir det skillnad men ser man till exempel till de 10 buden är det ingen skillnad alls i etiken och de kristna har samma etik som fariseerna – faktiskt. Kanske är man till och med skarpare. Befrielsen genom Jesus innebär inte att synder blir tilllåtna utan förlåtna!

Det som hänt hos dem Judas brev är skrivet till är att det kommit in moralslappisar i gänget. De är folk som tänker på sig själva, tar för sig, fjäskar, splittrar och gör sin egen lust, sin livsstil och sina nycker till norm och praktik också i församlingarna. Genom att ur Gamla testamentet visa på liknande ting och hur det då bedömdes och vad som då hände beskriver Judas rötan och dömer ut den – i huvuddelen av brevet.

Just den Bibelanvändningen är skojig. Som du märker, noble Bloggläsius, har jag inte höga krav på vad som är skoj. Vill man uttrycka det lite fiffigt kan man säga att Judas jobbar typologiskt.

Han ser situationen, letar i de skrifter har har (både i och utom det vi kallar Gamla testamentet) efter liknade slag och bedömer det hela utifrån de gamla proto-typerna, drar sina slutsatser och skriver. Han ser. Han bedömer. Han handlar. En god befrielseteolog!

Den här sortens tankar får jag när jag läser och studerar ege-get-ik, Bibelvetenskap. Den här gången var det René Kieffers kommentar i boken Filemonbrevet, Judasbrevet och Andra Petrusbrevet i serien EFS-förlagets serie KNT – Kommentar till Nya testamentet (volym 18) som kickade igång skallen så att en del sipprade ut genom tangentbordet och landade här.

Naturligtvis blir det också anledning att fundera över läget idag för den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga (vers 3) och att idag bygga liv på er allara heligaste tro (vers 20). Finns de situationer Judas brottas med idag? Vad gäller lära? Och liv? Om så är fallet: Vad ser vi? Vilka bedömningar och slutsatser skall dras utifrån Judas brev som med innehåll och metod tillhör kanon och tillsammans med Bibelns andra skrifter skall vara norm och rättesnöre för lära och liv i Kyrka och för en kristen? Och hur agerar vi?