stigstrombergsson

Gör mindre än jag gjorde,

tänker mer än jag borde

I förra bloggposten nämnde jag att det i min smarta telefon finns utkast, halvskrivningar och rubriker som hamnat där i tanken att vad det lider kanske hamna här. Förra blogginlägget var ett sådant. Här kommer ett till som jag skrev en del av för en tid sedan och nu bearbetat. Håll tillgodo!

Det korta poemet ovan är ETT sätt att beskriva tillståndet då jag inte längre innehar en anställning. Fast jag är inhyrd på en viss nivå för arbetsuppgifter handlar det inte alls längre om många timmars koncentration på att bygga församling och coacha människor till och i tro. Jag gör mycket mindre men trots det tänker jag mer. Eller tycker i alla fall att jag tänker mer.

Det var nog så när jag var i tjänst – och är så för dem som är det – att dagarna var så fyllda med spring och skubb att tanketiden de facto blev lidande. Inte allt tänkande naturligtvis. Jag tänkte ju på vad jag gjorde som självklart skall ges den koncentration som behövdes. Det jag menar är tiden för övergripande funderingarna som Vart vill vi nå? Varför? Vilken väg skall vi välja? Med tillhörande flera Varför?

Inte ens funderingen Var är vi egentligen? rymdes alltid på tapeten. Reflexion kring Hur hamnade vi här? hamnar ofta så långt borta att den aldrig på allvar ställs, särskilt med tanke på att svar på den frågan kanske skulle innehålla uppgifter om felval vid vägval, ickebeslut när man skulle beslutat samt klarsyn kring faktorer och personer som burit ansvar när det gällde. Sånt hinner man inte när man står mitt i ruljansen, i alla fall inte tillräckligt. Dessutom undviker man det ofta då det kan kännas obehagligt både att vara den som pekar och framför allt en att vara pekad på.

Men då man som jag nu lämnat plats till någon annan – eller till tomrum på grund av vakans – finns tankarna kvar utan att avbrytas eller omsättas i görande. Hjärnan fortsätter att fråga. Den försöker till och med svara.

Så jag undrar: Är det därför mina blogginlägg eller tankar på sådana numera oftare än förr och som detta hamnar i kategorin Församling? Som jag inte arbetar i längre. Då ska du, noble Bloggläsius, veta att jag skriver bara en bråkdel av vad jag tänker.

Till hösten önskar man att jag skall återinträda i tjänst i Älvsby församling – som i hög grad fortfarande finns i mitt tankeliv. Det man önskar är (naturligtvis) inte mina olika funderingar och bidrag när det gäller de övergripande sakerna och frågorna. Det är handtag i det akuta operativa arbetet man tycker sig behöva, helst på heltid.

Och jag frågar mig själv och rakt ut i luften:

• Hur skall jag göra? Ska jag ställa upp?
• Om så – vad motiverar? Lust? Inspiration? Pliktkänsla?
• Omfattning? Heltid – nej! Halv? Inte alls?
• Och är egentligen en pigg pensionär lösningen på den lokala bemanningskrisen?
• Främjar en föredetting församlingslivets utveckling och nödvändig förändringar?
• Är det inte bara lindring för stunden – som att pissa i skon när man fryser om foten?

Givetvis gäller mina funderingar det lokala sammanhanget men inte bara det. Kyrkan står generellt i och inför en framtidskris på många plan. Ofta beskrivs den i ekonomiska termer som är realiteter men ändå inte enligt min enkla mening det mest viktiga.

En större ödesfråga är hur varje enskild församling och församlingar i samverkan kan bli miljöer där människor upplever kallelse till tjänst, volontärt eller professionellt. Erfarenheten säger att kallelse till tjänst bara sker där folk profilerat kallas till och vidare i tro på Jesus. Den omhuldade allmänreligiösa servicementaliteten och anpassning till vad den sekulariserad svensken tycker, tänker, tycker verkar trevligt, tror eller inte tror varken förnyar eller utvecklar församlingarna. I stället förtynar och avvecklar den bara.

Bilden? En mygga den 27/4 på Rackberget i Norrbotten. Greta har rätt!

PS: Det blir nog halvtid. Gudstjänst var annan söndag, Undervisning tisdagar och onsdagar bland konfirmander, ungdomar och vuxna. DS.

...har jag inte för avsikt att skriva! Inte heller någon sorts epistel med dignitet. Sådant skulle vara ytterst tvivelaktiga tilltag och tyda på övermod av sällan skådat slag. Jag är inte ens i närheten av att vara så galet ambitiös.

Ändå känner jag mig en liten smula i samma båt som de bibliska författarna – Markus, Johannes, Paulus och andra. Detta att ha flera tanketrådar i skallen och fundera på vilken eller vilka av dem som skulle kunna landa i en skriven text, i detta fall ett blogginlägg.

Min smarta telefon har förutom grundfunktionen att vara ett redskap för samtal och kontakt också förmågan att kunna ta bilder, spela in ljud, skicka och ta emot brev, hålla reda på biljetter och ekonomi och en massa annat. Den förefaller i många lägen kunna mer och vara betydligt smartare än vad jag själv är. Men en del har jag fattat.

Jag kan med lämplig fingertopp nudda appen Anteckningar. Vips öppnas möjligheten för mig som enligt de vuxna barnen och primärhustrun snarast är att betrakta som ett tele-fån att just i telefonen skriva text. Inte bara frukt, grönsaker, mejerivaror, plastpåsar, snus eller annat livsviktigt jag avser inhandla när jag besöker den lokala Cooperativa-butiken. Maskinen sväljer långt mer än inköpslistor av sådana slag. Det går att skriva långa drapor (även om det sker med en ganska klumpig pekfingervals på trång dutt-yta) och sedan till och med direktpublicera det hela hit till min blogg – något tämligen fantastiskt som jag inte ägnar mig åt.

I Anteckningar brukar jag skriva idéer och uppslag som kan bli bloggtext och sedan ibland skicka den till min e-post för att redigera texten i datorn för att så småningom lägga den här. Med Kamera samlar jag Bilder att eventuellt hantera på samma sätt. Jag skriver och samlar men inte sällan stannar det av. Sedan jag senast lät något bli till ett blogginlägg har det gått så lång tid att det i bloggerivärlden nästan tangerar en evighet men i telefonen har det i alla fall tidigare och under tiden samlats infall och uppslag. Där finns rubriker som Förpappring, Vakna eller dö, De som sår under tårar, Gör mindre än jag gjorde, Gorilla-Jesus kung i djungeln, Liturgins egen kraft,  Fullt liv!!, Ny lapp på gammalt tyg samt en hel del bilder.

Till detta skall sägas att det i huvudskalleknoppen också roterar i annat som inte ens hamnat i telefonen. Problemet uppstår: Vad skall bebloggas? I vilken ordning? Vad känns viktigast? Och Varför?

För att ge dig, noble Bloggläsius, ett exempel ger jag nu en av de halvskrivna texterna i min smarta telefon samt några bilder från igår – förutom den ovan.

Fullt liv!!

Det var Påskmorgonens första tanke.

”Prästens lilla kråka skulle ut å åka” var vad som hördes.

Gång på gång i all oändlighet. Barnbarnet Tyra sjöng och lekte med lillkusinen Ava som är lika många månader gammal som storkusinen har år på nacken – nio.

Jag gick upp till Påsknattsmässan sent igår kväll. Stapplar därför inte till förmiddagen nu. Blir som lite tajt.

Det var en ”fin” gudstjänst om man får säga så. Bibeltexter, ljus, uppståndelserop, dopförnyelse, Mässa. Dessutom med dop av en vuxen man. Kanske blev det i ordrikaste laget och då menar jag inte att Bibeltexter, genomtänkta böner och liturgiska formuleringar är orsaken.

Gjorde jag en rätt uppskattning var vi inemot 60 i gudstjänsten och då praktiskt taget ett helt annat gäng än vad som förväntas klockan 11 på Påskdagen eller på söndagsförmiddagar i övrigt.*

*Ett intressant fenomen som också kan beskådas under julhelgen. Julbönsgudstjänsten Julafton 11.00 firas av näst intill helt andra personer än dem som firar Julnattsmässa och som i sin tur inte går i Julottan. Näst intill tre olika församlingar med klara inslag av faktorerna generation och ickesvenskföddhet – i sanning värt en mer noggrann analys.

Där slutade det i telefonen. Om barn och barnbarns Påsknärvaro skulle jag naturligtvis kunna berätta massor men sådant måste alltid ske i efterskott. När de är på plats ges inte lugn-och-ro-tid för farfar/morfar att blogga. Han – det är alltså jag – får inte ens sådan läs-ro som ibland innebär ett blogginlägg om någon bok.

Men till utkastet jag skrev i söndags kan dock också sägas att förutom att jag nu vet att det var 69 personer i gudstjänsten så har tankarna har gått vidare i telefontexterna Liturgins egen kraft och Ny lapp på gammalt tyg. Det sistnämnda blev dessutom ett markant inslag i Bibel-studiegruppens samtal i tisdags kväll – något som bara det egentligen skulle vara värt att skriva om.

Bilderna är från igår den 26:e. Första kortbyxedagen redan i april, samtidigt islossning på älven, blåsippor (med en myra) samt mammas och pappas grav med de årliga under Påsk-dagen utplacerade liljorna.

I det dagliga livet rör vi oss i en mekanisk världsbild där äpplen faller i huvudet på Isaac Newton. Det är bra och hjälper oss att inte ramla från hustak. Denna världsbild är naturvetenskaplig till sin karaktär och fungerar fint för forskning och utveckling på alla möjliga plan – teknik, medicin för att nämna ett par fält.

Men den passar inte för allt. I tankarnas värld har den för många kommit att bli det enda begränsade sättet att (om)fatta tillvaron. Den har ersatt, inte kompletterat, filosofi, tro, metafysik och religion som sätt att (om)fatta vår existens.

Ibland snubblar jag över sådant jag begriper. Många gånger ramlar jag över sånt jag inte fattar alls. På olika sätt kan bägge sakerna vara rejält tankekittlande. Ta till exempel artikeln jag översatt här. Jag vill inte skryta med att jag fattar den helt och fullt men jag finner det i alla fall fascinerande att tänka sig tiden inte som en linje utan något som något är alltid, jämt och överallt – som evigheten ungefär.

Jag hittade artikeln här. Google råöversatte och jag putsade till svenskan.

Jag fattar inte!

Men tycker det är fränt att vetenskap tar oss från mekaniskt tid till metafysisk evighet – typ.

En ny teori om tid tyder på att nutiden och framtiden existerar samtidigt

Enligt en ny kontroversiell teori är allt omkring oss i detalj planerat och allas öde är redan bestämt. Den nya teorin föreslår att tiden inte passerar och att allt är ständigt närvarande. Faktum är att tiden inte är linjär som vi hela tiden tänkt och allt omkring oss är alltid närvarande.

Forskarna menar att tiden bör betraktas som en dimension av rymdtiden, som relativitetsteorin menar, och inte passerar oss på något sätt eftersom rymdtiden inte gör det. Istället är tiden en del av universums enhetliga större struktur, inte något som rör sig inuti den. Enligt en forskare har allt som hänt och allt som händer faktiskt inträffat just nu när tiden är placerad i rymden .

Den nya teorin som föreslagits av Dr. Bradford Skow, tillförordnad professor i filosofi vid Massachusetts Institute of Technology (MIT), menar att om vi skulle titta ner på universum, skulle vi faktiskt observera tid och händelser som sprider sig i alla riktningar.

Vad betyder det egentligen? Tja, det innebär att tiden som vi felaktigt känner den inte är linjär som vi har tänkt överallt. Faktum är att allt omkring oss alltid är närvarande.

Den nya teorin finns i detalj i Dr Skows bok, Objective Beginning, där han skriver: "När du frågar folk, Berätta för mig om tiden, brukar de komma med metaforer som Tiden rinner som en flod, eller vi går genom tiden som ett skepp som seglar på havet.

I Objective Becoming vill Skow övertyga läsaren att saker knappast i praktiken kunde vara annorlunda. För att göra så fyller han mycket av boken med tankar på konkurrerande idéer om tid – de som antar att tiden går över eller flyttar oss på något sätt. "Jag var intresserad av att se vilken slags syn på universum du skulle ha om du tog dessa metaforer om tidens gång väldigt seriöst", säger Skow. "De säger att tiden rinner som en flod, eller vi går genom tiden som ett skepp som seglar genom havet."

Dr Skow tror på ett så kallat "block universum" – en teori som säger att det förflutna, nutiden och framtiden finns samtidigt. Med andra ord betyder detta att när en händelse inträffat fortsätter den att finnas någonstans i rymdtiden.

Den nya kontroversiella teorin backas upp av Albert Einsteins relativitetsteori som leder till att rymden och tiden faktiskt är en del av en invecklad fyrdimensionell struktur där allt som har uppstått har sina egna koordinater i rymdtiden.

Dr Skow lägger till: ytterligare detaljer: ”Blockuniversum-teorin säger att du är utspridd i tiden, likt hur du är spridd i rummet. Du är inte lokaliserad till en enda tidpunkt."

Dr Skow håller med om att när saker förändras så uppfattar vi tiden som om den passerade, men menar att vi är i "spridda tillstånd" och att olika delar av tiden kan prickas in runt omkring i ett oändligt universum.

En massa är fullbordat. Främst naturligtvis det Jesus säger i Långfredagens huvudbibeltext hämtat ur Johannes berättelse. Det är fullbordat är ju vad han där säger just innan han dör. Allt som behövs, varken mer eller mindre, för att människor skall kunna vara förenade med Gud både här i tiden – som vi lever i vad som än sägs – och evigheten – som också matematikerna på sitt och något sätt beskriver.*

Det som också är fullbordat är mina arbetsuppdrag denna Stora vecka – Passionsgudstjänster mm. Som jag berättat var det tänkt att jag på onsdag skulle ansvara för en Passionsgudstjänst på Veckomässetid i Älvsbyn, sedan Skärtorsdagens Mässa och Långfredagsgudstjänsten i Vidsel. Tre gudstjänster alltså. Men det blev fem. Jag tjyv-införde utom vad som planerat var Passionsgudstjänster måndag och tisdag kväll innan den ”reguljära” på onsdagen. Det innebar Bibelsamtal de två första kvällarna och mer av vanlig förkunnelse från min sida onsdag och framåt.

Men nu är min insats över. De som nu har tjänster i församlingen har också varit i farten torsdag-fredag och fortsätter nu utan mig att ha ansvar för helgens övriga och kommande gudstjänster. Jag är inte i elden.

Lilla Ava** som bor i Unbyn i Bodens kommun anlände igår tillsammans med sin mamma. Pappan jobbar natt och beräknas komma på idag på Påskafton. Hennes morbror i Luleå hade kommit någon timme tidigare och nu väntar hon sin andra morbror, den ingifta mostern och sina två storkusiner Tyra och Adrian. Hela klanen utom Järvsöborna kommer alltså på plats i helgen.

Lugnt? Näppeligen.

Det blir på Annandagens kväll vi på nytt kan säga: Det är fullbordat.

*  Jag snubblade över en artikel i den saken. Den är på engelska men säkert obegriplig också på svenska när den beskriver att universum ser tänkt ut och att tiden inte finns. Jag skall göra ett översättningsförsök när tid och arbetsro infinner sig.

**  Lilla Ava är ingen baddare. Hon har precis börjat handkrypa sig dit hon vill, inte mer. 9 månader ungefär och mycket charmig.

Hur blev det?

Kom någon till något i kyrkan?

Måndagskvällen i ”Stora veckan”?

Någon kioskvältare blev det inte. Det hade jag inte heller väntat.

Kravallstaket för att ordna tillströmmande människohorder behövdes inte. Men vi blev tre och med det blev jesuskvoten nådd.

Jesus sa ju där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem*.

Vad hade jag väntat?

Egentligen vet jag inte men som bilden visar (klicka på den blir den större) hade jag arrangerat de tio lösa stolar som finns längst fram i kyrkan till någon sorts V-form för att kunna samtala. Att stå inför kanske bara några få och ”predika” 10-15 minuter i en fritt formad samling avsåg jag inte att göra. Samtala kring det lästa Bibelavsnittet – och annat de närvarande finner angeläget – tänkte jag skulle vara bättre.

Det blev så och med det också längre i tid räknat. Det landade i 45 minuters Bibelsamtal och sedan bön – en vettig sak måndagskvällen i ”Stora veckan”.

Jag ställde inte tillbaka stolarna. De står i samma formation för fortsättningen imorgon och övermorgon kväll 18.30.

*  Matteus evangelium kapitel 18 vers 20.

Jag vet inte om jag idag med det jag gjort gjorde något olämpligt. Eller onödigt. Något jag borde ångra.

Hursomhelst – det var Familjemässa i Älvsby kyrka och jag var där som gudstjänstfirare. Alltså bänknötare. När man innan sammanringningen talade om gudstjänster och annat för den kommande veckan satt jag där jag satt och tänkte: Var inte det lite magert!

Jag kanske är präglad av forna tider – alltså åren innan jag blev pensionerad. Då var det varje kväll i Stora veckan någon form av Passionsgudstjänst i kyrkan, ibland i lösare eller fast anslutning till annan verksamhet i Församlingsgården intill. Mina tankar ledde till ett beslut. Efter gudstjänstens slut greppade jag en mikrofon och sade ungefär vad jag senare lade ut på min egen, ungdomsgruppens och församlingens Facebooksidor – och nu även här. Detta:

MER ÄN ANNONSERAT!!

Nu börjar ”Stora veckan” – också  kallad ”Stilla veckan”. I Älvsby kyrka är det annonserat Passionsgudstjänst onsdag 18.30 (Veckomässetiden) och SkärtorsdagsMässa torsdag 18.30. Sedan Långfredag 11.00, Påsknattsmässa lördag 23.30 och Påsk- och Annandagen 11.00.

UTÖVER detta blir det också måndag och tisdag 18.30 något i kyrkan. Då läser vi ur Johannes berättelse om Jesus de sista timmarna innan korsfästelsen, tar del av och delar några tankar och ber.

VARJE kväll under ”Stora veckan” alltså.

Är det egenmäktigt av mig pensionär med kyrknyckel att egenmäktigt och självsvåldigt bara besluta mig för att i egen regi gå upp till kyrkan och där ha icke officiellt planerade gudstjänster? Jag vet inte.

Är det onödigt? Det kanske inte kommer några? Det vet jag inte heller. Det visar sig. Det jag vet är att om man inte firar gudstjänst är firarantalet definitivt noll.

Är det fult? Jag har ju faktiskt slutat och andra bestämmer.

Får andra göra på samma sätt – om de lånar nyckel?

• Fjällvecka 19 1 av den 6 april är helt OK. Då hade vi ju kommit till Hemavan.
• Inlägget en del duvor får vänta? berörde inte fjällvistelsen men då det skrevs här kan det också räknas och skulle kunna vara fjällvecka 19 2.
• I konsekvens av det blir i så fall fjällvecka 19 2 till fjällvecka 19 3.
• Morfarsinlägget jag heter mooggá! blir nummer 4 och
• valet i israel få statusen fjällvecka 19 5.

Utan tvekan flitigt bloggande härifrån Hemavan som med detta når fjällvecka 19 6.

Vädret har varit enastående. Fina dagar med inte allt för mycket vind. Promenader har promenerats och skidturer har skidats. Jag slalomiserar inte för brinnande livet – faktiskt numera inte alls – så jag lät mig också detta efterlunchpass utses till barnbarnsvakt så att de andra kan jassa utför i solgasset. Lilla Lisa tupplurar i högsnarkelig stil från 12-14 ungefär, ofta längre, så det blir att vandra och sitta – i tankar.

Dagens tankar har, fast jag är som norrmännen säger pensionist, rört sig i det kyrkliga hanket och störet kring balansen Kyrka-Församling-Arbetslag. Kloka tankar kring saken i allmänhet. Inte helt utan småsurhet. Men det skriver jag inte om, i alla fall inte nu.

En vecka som fjällpräst innebär ansvar för tre kvällssammankomster i kyrkan samt att öppna, låsa och ha tillsyn över densamma. I söndags var vi 20 i Mässan, onsdag 10 på Kyrkan sjunger men ikväll fredag kom tyvärr ingen.

Är det någon idé? kan någon undra. Såklart det är! Anordnar man något kommer oftast några men ibland ingen. Man kan inte vara säker. Men ett är visst: Anordnar man inget är det garanterat ingen som kommer.

Värt att reflektera över i församlingarna som snart går in i Stora veckan.

Det har varit val i Israel. Demokratiska val som lett till ett resultat det inte finns anledning att ifrågasätta men möjligen ogilla. En nationalistisk högerpolitiker – Nethanyahu – når jämt skägg med en inte lika höger – Gantz – och sitter kvar då han öppnar för samverkan med den som är ännu högrare – typ. Vill man se vad de olika har sagt kan man klicka på bilden. Visserligen är det korta citat troligen tagna ur sina sammanhang men de är ändå ganska talande.

Lösryckta citat och halva meningar är inte sällsynta varor i diskussioner om situationen i Mellanöstern. Till exempel har jag läst svenska ”debattörer” – Lars Adaktusson, Israels ambassadör och andra – som på basis av godtagligt lösryckta halvmeningar klassat ett kyrkligt dokument – Kairos Palestine – som hetsigt antisemitiskt och ersättningsteologisk. Givetvis svammel och gallimatias. Kairos Palestine är ett gemensamt rop på hjälp från de kristna kyrkorna i Palestina till världskristenheten och värt att läsas i sin helhet i en anda av att försöka förstå vad som sägs, inte fyllt av egna fördomar och vanföreställningar.

I mars kom ett uttalande från kyrkorna i Palestina. Jag har översatt det och publicerar det nedan. Själv hittar jag inget Israelfientligt eller än värre antisemitiskt i texten. Någon ersättningsteologi eller terror-uppvigling hittar jag inte heller.

Uttalandet lyder:

Vi förklarar Israels ockupationspolitik och praxis under sju årtionden som orättvis och olaglig, inklusive ...

• Skapandet, genom Nakba (katastrofen), av över 700 000 palestinska flyktingar som tvingades från sina hem och byar 1948-1949 när staten Israel etablerades på 78% av det historiska Palestina.
• Ockupationen 1967 av de resterande 22% av Palestina i strid med FN: s resolution 242 som betonar "det otillåtna i att genom krig förvärva territorium".
• Införande i Palestina av militär styrelse och segregering, inklusive en orättvis militärrätt, ett nätverk av israeliska vägar endast för bosättare och checkpoints som begränsar palestinsk rörlighet och handel samt en separationsmur som Internationella domstolen 2004 bedömde som "överträdelse av internationell rätt".
• Att låta sin befolkningar bosätta sig i olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark vilket strider mot Genèvekonventionen och har konsekvent fördömts av det internationella samfundet och icke-statliga organisationer.
• Kontrollen av luftrum, territorialvatten och landgränserna till Gaza och begränsningen av rörligheten in och ut ur området, något som skapar en akut humanitär kris som rönt omfattande kritik från humanitära organisationer.
• Att i juli 2018 anta den diskriminerande Nation State Law som godkändes av Israels styrande organ och fastställde att det judiska folket har en unik rätt till nationell självbestämmande som inte ges andra medborgare, upphöjandet av hebreiska över arabiska som Israels officiella språk och ett ensidigt hävdade av Jerusalem som "Israels fullständiga och enade huvudstad" samt hävda "utvecklingen av judiska bosättningar som ett nationellt värde".

Vi, medlemmar av det globala civila samhället, uppmanar staten Israels att

• Avsluta omedelbart ockupationen av Palestina.
• Återställa fulla och lika rättigheter och sluta diskrimineringen av palestinska medborgare som bor i Israel och andra invånare i landet.
• Respektera de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Dessutom uppmanar vi alla länder att

• Att fullfölja sina skyldigheter enligt folkrätten vad gäller det palestinska folks rättigheter, enligt vad som föreskrivs i Genèvekonventionerna, och att gedem det nödvändiga skydd som de enligt internationell rätt har från det dagliga våld som drabbar dem.

Blogga om vad?

Såhär en onsdagskväll i Hemavan har jag några blogguppslag i tankekörteln. Runt alla svävar frågan Är detta intressant för min läsekrets?

Just den tanken har jag tidigare här på bloggen då och då meddelat: I det skiter jag högaktningsfullt! Jag skriver det jag skriver för att jag vill det, ingen annan anledning.

Så – vad tycker jag är intressant idag?

Svar: Fyra saker – förutom annat i ett inlägg som också kunnat heta fjällvecka 19 3. Sakerna är jag heter mooggá, valet i israel, tro och politik samt postnord och kyrkan. Fyra ting på tapeten lite varierat i det verkliga livet och i det flöde jag ser på så kallade sociala medier eller annorstans.

Barnbarnet Lisa är 1 år och 10 månader. Som sina äldre kusiner Tyra och Adrian är hon en riktig surrdosa. Lillkusinen Ava som är året yngre har ännu inte arbetat sig upp till den statusen men givet att genetiken spelar roll är också hon en stjärna på uppgång.

Lisa surrar alltså på men det är inte alltid, faktisk ganska sällan, som man förstår vad hon säger. Fågelboken med ljud kommer hon med och skall ornitologa i men inte kring vadsomhelst. Sjö- och simfåglar duger inte. Inte heller mesar och finkar. Det är uuggá som gäller! Bilder på och läte från berguv, lappuggla, pärluggla och så vidare är uuggá-sidorna som hon är intresserad av. Allt annat är flyktiga svalor.

Hon kan säga moomo och menar då min primärhustru som är Lisas hulda moders moder. Bokstaven f med vokalväxling är inte lika lätt men igår kom det: mooggá. Blick och pekfinger gav vid handen att det var mig hon åsyftade. Pinsamt snarlik uuggá men hjärtevärmande i alla fall.

Idag vrålade solskenet ner från en klarblå himmel. Redan på förmiddagen drog föräldrarna till pisterna. Lisa sysselsatte på olika sätt oss äldre fram till lunchen vid 11-tiden och efter den avvek moomo till backarna och mooggá hade barnbarnsvakten. Lindrig syssla. Tösen somnade i vagnen strax efter 12 samtidigt som promenerandet började. Efter en timme var vi tillbaka men hon fortsatte sova och jag satt småmysande i solgasset. Efter ett tag en promenadrunda till innan jag tyckte att tillvaron var onödigt enahanda. När hon sovit i 2,5 timme väcktes hon av sin grymme mooggá så att hon skulle få i sig ett mellanmål.

Små barn sätter ibland språknivån för fler än sig själva. Keckarpaka och katafontelelog är exempel på glosor från den egna barnhögen. Framgent kommer jag nu att heta mooggá och fågelboken uuggá-dito.

Solig men kall vecka sa TV-väder-killen.

Vaddå MEN??

Solig OCH kall vecka ska man väl säga. Så är ju det ideala fjällvädret i april. Soligt på dagarna och kallt på nätterna betyder en och annan minus, kanske till och med plus, en bit fram på dagen och att alltsammans konserveras av tio-femton minus på natten. Helt perfekt på vårvintern.

Vi kom till Hemavan lördag mitt på dagen och installerade oss. En blåsig molnig söndag kom så lilla Lisa ett år och 10 månader med föräldrar från Järvsö. Nu är vi fem i fastigheten. Kul.

Söndag klockan 19 firade vi Mässa. 20 var på plats i kyrkan. Tre ortsbor inklusive kantorn, två norrbottningar och resten fjällturister från Österbottens svenskbygder. Tärnafjällen är faktiskt deras närmaste fjäll. Lätt resa. Båt från Wasa till Umeå och sedan E12-an hit. Internationellt alltså.

Idag måndag for Lisas föräldrar till backen. Mormor plågades av halvmigrän så vi tog bara en längre promenad efter lunch med henne – Lisa, inte mormor – snarkande i vagnen. Solig dag. Perfekt!

När du målar f-n på väggen finns konturerna av mig med.

Så föll mina ord i slutet av förra veckan i ett samtal med översteprästen alias kyrkoherden i Älvsbyn.

Samtalet mellan henne och mig rörde sig inte om mina brott mot kyrkohandboken som bokstavligt hanterade skulle kunna leda till att någon formalistberoende liturgifundamentalist skulle kunna ha skäl och sak för att anmäla mig till Domkapitlet. Herden vet om dessa och låter dem passera utifrån den helt korrekta tanken att Stig skulle aldrig agera så att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kom på undantag. Är han – dvs jag – liturgiskt form-förändrande är han i alla fall sak-trogen. Det vi dryftade var en helt annan sak.

Jag har tidigare i inlägget så jädra bra! berättat att en komminister i Älvsbyn sökt, fått och tagit annan tjänst söderut i landet samt att en annan i och för sig tillfälligt-anställd präst också kan komma i läget att inte vara resurs till hösten samt att den tredje som hittills varit föräldraledig kommer att vara helt ny i sammanhanget. Värstascenariot blir därför att det till hösten, om rekryteringen av nytt folk skiter sig, bara är max två präster i selen i ett arbete och en verksamhet som är dimensionerat för fyra. Det är situationen som kan locka till att humhum tecknas på väggen.

I det måleriet ser hon min bild och har frågat om jag trots att jag är pensionerad kan tänka mig att ta ett återfall som vikarie. Frågan ställdes för en vecka tio dagar sedan. Jag lovade att tänka på saken. Jag gissar att hon nog kunde tänka sig hel tid men det sa jag på en gång att det inte kan bli frågan om. Primärhustrun är året yngre än vad jag är och lämnar sitt arbete 1 september. Att jag då skulle gå i tjänst full tid finns inte på kartan – typ. Dessutom är pigga pensionärer på sikt ingen lösning. Sådanas inhopp är bra men blir väl mest en lindring för stunden likt att man pissar i skon när man fryser om foten.

Bäst hade varit om anledning till frågan inte funnits! Då frågan i alla fall ställdes ställdes jag i fältet lust att hjälpa till – plikt att bistå – motivation att tjäna -behov i församlingen – annat.

Jag vägde önskemålen och möjligheterna och gav förra veckan mitt svar som innebär att en del duvor får vänta. Det var frågetecken i rubriken men inte i meningen nyss. Jag lovade att om behov föreligger bistå i arbetet upp till halv tjänst. I övrigt skall jag ägna mig åt duvmatning och andra pensionärssysslor.

Enkelt uttryckt skall jag under hösten figurera i sammanhanget Undervisning med konfirmander, unga och vuxna tisdagar och onsdagar samt ansvara för Gudstjänster i Älvsbyn och Vidsel var annan söndag. Det blir halvtid.

Hur sexigt blir det egentligen? frågade jag.

Med mig som främst konfirmand- och ungdomspräst?

Det enda sexiga med det kommer att vara att jag fyllt sextisex.

Överenskommelsen sträcker sig fram till strax innan jul och har en nedtrappningsplan som innebär att i exakt den takt som yngre krafter kan ta arbetsuppgifterna så avvecklas den nödlösning som en hyfsat pigg föredetting till syvende och sist innebär.

Så, som jag skrivit förr:

Är du som läser detta präst som vill jobba hårt och meningsfullt – SÖK!!

Är du inte präst men vet av någon som vill... – TIPSA!!

Huset är bevakat!

Alltså huset hemma.

Fast vi är borta.

Vi är i Hemavan nästan i Norge långt uppströms Umeälven, fyra tim-mar i bil Älvsbyn-Arvidsjaur-Slagnäs-Sorsele-Slussfors-Tärna-Hemavan. Jag skall under kommande vecka fungera som turistpräst på platsen.

Det är ett intressant men nog så lättvindigt beting som bara handlar om att varje morgon öppna Hemavan-kyrkan samt stänga densamma om kvällen, tre kvällar ansvara för gudstjänst/andakt klockan 19 – imorgon söndag Mässa – samt att beprydd med särskild klädsel som avslöjar att jag är turistpräst vistas i backar, skidspår och terräng. Skulle något allvarligt prästkrävande krisigt inträffa är det också tänkt att turistprästen skall kunna finnas till hands.

Hemavan är både litet och stort. Det finns inte många åretruntboende men huvvaligen många fjällturister och då framför allt om vårvintern. Med hela Tärna församling är det på samma sätt. Jag hörde en uppgift om att det finn ett par stackars tusen innevånare och mer än tjugotusen gästbäddar.

Klart blir då att kyrkans närvaro och verksamhet blir speciell. Det är därför Hemavan-kyrkan finns och bemannas med präster som tar en eller två veckor på plats utan reseersättning eller arvode men med tillgång till ett hus att bo i och gratis i liftsystemet. Bara det är ju om man ser till det pekuniära ren mumma. Fritt boende och liftkort en vecka i vårvinterfjällen!

I mitten av 1990-talet när barnen var i rätta åldrar och jag hade mitt uppdrag borta på stiftsnivå var vi också här några vårar. Dåförtiden var ansvaret en samling varje kväll utom en. Mellan 50 och 5 personer mötte upp beroende på samlingens karaktär. Hur det är nuförtiden vet jag inte men en lokal kraft som har visst ansvar berättade att sekulariseringen också i detta kopplat ett grepp som ger färre deltagare.

Skötseln av kyrkan och huset och verksamheten är helt baserat på frivilligt engagemang och gåvor. Förr i världen fick stiftelsen som ansvarar ett så kallat strukturbidrag på 60000 från stiftet men sedan kyrkan – nu blir jag syrlig – lagt ner projektet att möta mobila svenska med evangelium har sådana subventioner dragits in. Dumt tycker jag. En liten församling som Tärna kan och skall inte själva behöva axla turistansvaret helt och fullt.

Denna dag är det bestämt!

Denna dag kungörs det – först här!

Platser reserveras!

Prästerna i Älvsby församling, anställningsaktiva och pensionerade, har tagit beslut i avsikt att ge dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka större kännedom om och kontakt med dem som har uppdraget att ha ansvar för församlingslivets utveckling och vice versa.

Beslutet innebär att hädanefter vid varje huvudgudstjänst kommer på bägge sidorna av mittgången i kyrkans långskepp alla söndagar och allmänna helgdagar de två första bänk-raderna att förses med skyltar med texten: Reserverat för kyrkofullmäktiges ledamöter.

Det blir ungefär 20 sittplatser som på det sättet viks för de förtroendevalda som i och genom sin närvaro kan bli tydligt sedda av och efter gudstjänsten också vara i dialog med de människor som berörs av deras beslut.

Skulle det reserverade utrymmet inte räcka kan också rad tre komma att tas i anspråk.