stigstrombergsson

Gör mindre än jag gjorde,

tänker mer än jag borde

I förra bloggposten nämnde jag att det i min smarta telefon finns utkast, halvskrivningar och rubriker som hamnat där i tanken att vad det lider kanske hamna här. Förra blogginlägget var ett sådant. Här kommer ett till som jag skrev en del av för en tid sedan och nu bearbetat. Håll tillgodo!

Det korta poemet ovan är ETT sätt att beskriva tillståndet då jag inte längre innehar en anställning. Fast jag är inhyrd på en viss nivå för arbetsuppgifter handlar det inte alls längre om många timmars koncentration på att bygga församling och coacha människor till och i tro. Jag gör mycket mindre men trots det tänker jag mer. Eller tycker i alla fall att jag tänker mer.

Det var nog så när jag var i tjänst – och är så för dem som är det – att dagarna var så fyllda med spring och skubb att tanketiden de facto blev lidande. Inte allt tänkande naturligtvis. Jag tänkte ju på vad jag gjorde som självklart skall ges den koncentration som behövdes. Det jag menar är tiden för övergripande funderingarna som Vart vill vi nå? Varför? Vilken väg skall vi välja? Med tillhörande flera Varför?

Inte ens funderingen Var är vi egentligen? rymdes alltid på tapeten. Reflexion kring Hur hamnade vi här? hamnar ofta så långt borta att den aldrig på allvar ställs, särskilt med tanke på att svar på den frågan kanske skulle innehålla uppgifter om felval vid vägval, ickebeslut när man skulle beslutat samt klarsyn kring faktorer och personer som burit ansvar när det gällde. Sånt hinner man inte när man står mitt i ruljansen, i alla fall inte tillräckligt. Dessutom undviker man det ofta då det kan kännas obehagligt både att vara den som pekar och framför allt en att vara pekad på.

Men då man som jag nu lämnat plats till någon annan – eller till tomrum på grund av vakans – finns tankarna kvar utan att avbrytas eller omsättas i görande. Hjärnan fortsätter att fråga. Den försöker till och med svara.

Så jag undrar: Är det därför mina blogginlägg eller tankar på sådana numera oftare än förr och som detta hamnar i kategorin Församling? Som jag inte arbetar i längre. Då ska du, noble Bloggläsius, veta att jag skriver bara en bråkdel av vad jag tänker.

Till hösten önskar man att jag skall återinträda i tjänst i Älvsby församling – som i hög grad fortfarande finns i mitt tankeliv. Det man önskar är (naturligtvis) inte mina olika funderingar och bidrag när det gäller de övergripande sakerna och frågorna. Det är handtag i det akuta operativa arbetet man tycker sig behöva, helst på heltid.

Och jag frågar mig själv och rakt ut i luften:

• Hur skall jag göra? Ska jag ställa upp?
• Om så – vad motiverar? Lust? Inspiration? Pliktkänsla?
• Omfattning? Heltid – nej! Halv? Inte alls?
• Och är egentligen en pigg pensionär lösningen på den lokala bemanningskrisen?
• Främjar en föredetting församlingslivets utveckling och nödvändig förändringar?
• Är det inte bara lindring för stunden – som att pissa i skon när man fryser om foten?

Givetvis gäller mina funderingar det lokala sammanhanget men inte bara det. Kyrkan står generellt i och inför en framtidskris på många plan. Ofta beskrivs den i ekonomiska termer som är realiteter men ändå inte enligt min enkla mening det mest viktiga.

En större ödesfråga är hur varje enskild församling och församlingar i samverkan kan bli miljöer där människor upplever kallelse till tjänst, volontärt eller professionellt. Erfarenheten säger att kallelse till tjänst bara sker där folk profilerat kallas till och vidare i tro på Jesus. Den omhuldade allmänreligiösa servicementaliteten och anpassning till vad den sekulariserad svensken tycker, tänker, tycker verkar trevligt, tror eller inte tror varken förnyar eller utvecklar församlingarna. I stället förtynar och avvecklar den bara.

Bilden? En mygga den 27/4 på Rackberget i Norrbotten. Greta har rätt!

PS: Det blir nog halvtid. Gudstjänst var annan söndag, Undervisning tisdagar och onsdagar bland konfirmander, ungdomar och vuxna. DS.