stigstrombergsson

...har jag inte för avsikt att skriva! Inte heller någon sorts epistel med dignitet. Sådant skulle vara ytterst tvivelaktiga tilltag och tyda på övermod av sällan skådat slag. Jag är inte ens i närheten av att vara så galet ambitiös.

 

Ändå känner jag mig en liten smula i samma båt som de bibliska författarna – Markus, Johannes, Paulus och andra. Detta att ha flera tanketrådar i skallen och fundera på vilken eller vilka av dem som skulle kunna landa i en skriven text, i detta fall ett blogginlägg.

 

Min smarta telefon har förutom grundfunktionen att vara ett redskap för samtal och kontakt också förmågan att kunna ta bilder, spela in ljud, skicka och ta emot brev, hålla reda på biljetter och ekonomi och en massa annat. Den förefaller i många lägen kunna mer och vara betydligt smartare än vad jag själv är. Men en del har jag fattat.

 

Jag kan med lämplig fingertopp nudda appen Anteckningar. Vips öppnas möjligheten för mig som enligt de vuxna barnen och primärhustrun snarast är att betrakta som ett tele-fån att just i telefonen skriva text. Inte bara frukt, grönsaker, mejerivaror, plastpåsar, snus eller annat livsviktigt jag avser inhandla när jag besöker den lokala Cooperativa-butiken. Maskinen sväljer långt mer än inköpslistor av sådana slag. Det går att skriva långa drapor (även om det sker med en ganska klumpig pekfingervals på trång dutt-yta) och sedan till och med direktpublicera det hela hit till min blogg – något tämligen fantastiskt som jag inte ägnar mig åt.

 

I Anteckningar brukar jag skriva idéer och uppslag som kan bli bloggtext och sedan ibland skicka den till min e-post för att redigera texten i datorn för att så småningom lägga den här. Med Kamera samlar jag Bilder att eventuellt hantera på samma sätt. Jag skriver och samlar men inte sällan stannar det av. Sedan jag senast lät något bli till ett blogginlägg har det gått så lång tid att det i bloggerivärlden nästan tangerar en evighet men i telefonen har det i alla fall tidigare och under tiden samlats infall och uppslag. Där finns rubriker som Förpappring, Vakna eller dö, De som sår under tårar, Gör mindre än jag gjorde, Gorilla-Jesus kung i djungeln, Liturgins egen kraft,  Fullt liv!!, Ny lapp på gammalt tyg samt en hel del bilder.

 

Till detta skall sägas att det i huvudskalleknoppen också roterar i annat som inte ens hamnat i telefonen. Problemet uppstår: Vad skall bebloggas? I vilken ordning? Vad känns viktigast? Och Varför?

 

För att ge dig, noble Bloggläsius, ett exempel ger jag nu en av de halvskrivna texterna i min smarta telefon samt några bilder från igår – förutom den ovan.

 

Fullt liv!!

 

Det var Påskmorgonens första tanke.

 

”Prästens lilla kråka skulle ut å åka” var vad som hördes.

Gång på gång i all oändlighet. Barnbarnet Tyra sjöng och lekte med lillkusinen Ava som är lika många månader gammal som storkusinen har år på nacken – nio.

 

Jag gick upp till Påsknattsmässan sent igår kväll. Stapplar därför inte till förmiddagen nu. Blir som lite tajt.

Det var en ”fin” gudstjänst om man får säga så. Bibeltexter, ljus, uppståndelserop, dopförnyelse, Mässa. Dessutom med dop av en vuxen man. Kanske blev det i ordrikaste laget och då menar jag inte att Bibeltexter, genomtänkta böner och liturgiska formuleringar är orsaken.

Gjorde jag en rätt uppskattning var vi inemot 60 i gudstjänsten och då praktiskt taget ett helt annat gäng än vad som förväntas klockan 11 på Påskdagen eller på söndagsförmiddagar i övrigt.*

 

*Ett intressant fenomen som också kan beskådas under julhelgen. Julbönsgudstjänsten Julafton 11.00 firas av näst intill helt andra personer än dem som firar Julnattsmässa och som i sin tur inte går i Julottan. Näst intill tre olika församlingar med klara inslag av faktorerna generation och ickesvenskföddhet – i sanning värt en mer noggrann analys.

 

Där slutade det i telefonen. Om barn och barnbarns Påsknärvaro skulle jag naturligtvis kunna berätta massor men sådant måste alltid ske i efterskott. När de är på plats ges inte lugn-och-ro-tid för farfar/morfar att blogga. Han – det är alltså jag – får inte ens sådan läs-ro som ibland innebär ett blogginlägg om någon bok.

 

Men till utkastet jag skrev i söndags kan dock också sägas att förutom att jag nu vet att det var 69 personer i gudstjänsten så har tankarna har gått vidare i telefontexterna Liturgins egen kraft och Ny lapp på gammalt tyg. Det sistnämnda blev dessutom ett markant inslag i Bibel-studiegruppens samtal i tisdags kväll – något som bara det egentligen skulle vara värt att skriva om.

 

Bilderna är från igår den 26:e. Första kortbyxedagen redan i april, samtidigt islossning på älven, blåsippor (med en myra) samt mammas och pappas grav med de årliga under Påsk-dagen utplacerade liljorna.