stigstrombergsson

Så har det slutligen gått därhän att hela klasen har samlats och alla klappar blivit utdelade. Yngste sonen kom redan före jul och lilla Lisa (1 1/2 år) med föräldrar kom för några dagar sedan. Igår kom Tyra (8) och Adrian (6) med sina föräldrar och idag  slutligen lilla Ava (1/2) med far och mor. Flocken har flockats för nyår även om mågen som har jour på sjukhuset kommer att avvika 2018s sista skälvande timmar.  

Att vara förälder upphör inte bara för att barnen blir vad som anses vuxna. Ganska fascinerade att se hur de som lekte, trätte och tjafsade som små pratar med varandra som klokt folk. Naturligtvis har jag märkt detta förr men förstärkt nu ackompanjerat av de smås spring, surr och glada tjoanden. 

"This kitchen isn’t big enought for all of us" är sant. Delar av mellangenerationen har intagit detsamma och kockar på av hjärtans lust och gamman. Gissar att farfars/morfars insats kommer senare fast han kanske blir diskad också då. 

2019 är i alla fall räddat. Nu finns en väggalmanacka med barnbarnsbilder att sätta på kylskåpsgaveln. Njutbart. 

Ordet uppdatering måste ha kommit av upp-till-idag-notering kortat till uppdagtering och sedan när bokstaven g blivit ett t till landat i uppdatering. Då det nu när jag skriver är efter midnatt måste det i konsekvensens namn vara en uppnattering som du, noble Bloggläsius, brottas med när du läser, eller hur?

Jag slutade förra bloggningen med tupplur på Juldagens förmiddag. Jag var trött efter sen kväll och tidig morgon. Resten av den dagen blev lugn, till och med jättelugn som Juldagar brukar vara. Man leker bara lite med sina julklappar, äter en del och – som det heter eller kanske hette – chillar. Den yngste sonen for efter maten till Luleå för att å lokal träffa sin bror och en brödraskara om tre som när de var barn och tonåringar levde och lekte i huset rakt över gatan. Primärhustrun och jag var allena i fastigheten.

Annandagen är alltid en annan dag. Jag skolkade faktiskt från att med församlingen fira gudstjänst i Älvsby kyrka. Många gör så. Detta år visade sig även Annandagen vara Mässa-miss-dag. Gissar att närheten till Fjärde Advent gjort att man tänkt att helgerna hängde ihop mer än vad de i kyrkans tankar om sitt år faktiskt gör. Advent är ju innan. Julen, som egentligen börjar på natten eller senast när Juldagsmorgon glimmar, är en egen stor högtid då jag tycker att en Mässa är på sin plats – på Julnatten, Juldagen eller Annandagen.

Nu gick jag ju hur som helst inte upp till helgedomen på Annandagen och man kan tycka att jag inte borde tycka något. Men jag tycker jag kan tycka då det är helt klart att en del som betydligt mer sällan än jag firar gudstjänst ut-tycker åsikter, talar och blir tagna på allvar.*

Senare på Annandagen promenerades en del av julmaten ned innan det fylldes på med middag till vilken sonen återvänt. Visst pyssel blev det på kvällskvisten. Lilla Lisa med föräldrar satt då i bil på väg till lilla Lisas mormor och morfar dvs oss. Det blev att skruva ihop spjälsäng, bädda, slå in julklappar till dem vi ännu inte julat med. Strax efter 03 i natt anlände hon med sina föräldrar – efter 8 timmar i bil.

Lite mer rusch idag alltså! Drygt 1½ år gamla ben har spring och lek i sig. Och några julklappar efter det att mormor kommit hem från jobbet och vi ätit. Jag fick en mugg! Men inte alla julklappar! Lilla Lisas kusiner kommer framåt veckoslutet.

* De första åren jag var präst gällde samma regler som nu att en Huvudgudstjänst skulle firas varje sön- och helgdag. Då – det var innan 1986 – räknades inte Julotta som Huvudgudstjänst vilket innebar att en gudstjänst med dukat Nattvardsbord alltid firades klockan 11 på Juldagen. Det var naturligtvis helt rätt men på många sätt kändes den avslagen. Julottan kunde samla 200-250-300 personer med kör och allt och klockan 11 kom de 10% som hade försovit sig. Som präst var jag ju dessutom trött efter min otta. Midnattsmässor var dåförtiden inte vanligt gods utanför de större städerna utan det var Juldags- eller Annandags-Mässor som gällde.

En tanke att fundera över kunde vara Julotta med Mässa. Vad jag fattat var Ottan en gång sådan men svenskens sed att dricka jul gjorde att präster kom att anse att ottebesökarna var för mycket på kanelen för att värdigt kunna ta del av det hög-heliga sakramentet och lyfte bort Nattvarden ur ottan. Är det fortfarande så att de som kommer är så packade att en värdig gudstjänst inte kan firas? Om inte – varför inte Ottemässa?

Juldagsbakis är jag inte!

I alla fall inte i vad många skulle mena i konventionell mening, alltså som sviter av större mängd C₂H₅OH-intag. Sånt var det inte ens litet av igår. Inget alls! Men man kan mitt på juldagen känna sig juldagsbakis i alla fall.

Julaftonen följde ”normalt” tidsschema. Efter paketinslagning mm kvällen innan och ca 6 timmars sömn blev det så småningom risgrynsgrötsfrukost. Därefter promenad till kyrkan för Julgudstjänst. Alltid speciell. 118 personer var där. Många hemvändare. Också flera som till sina jular har den gudstjänsten som tradition. Och flera som för ett par år sedan näppeligen brukade gå i kyrkan men som nu oftare är där än uteblir när klockorna ringer.

Lite momentant orolig blev jag i min bänk när kollegan efter andra psalmen kom in tomte-dressad och presenterade sig som julens huvudperson. ”Vart bär det här iväg?” tänkte jag. ”Han tänker väl inte demaskera tomten inför alla barn!”

Min oro var onödig. Det som följde var ett bra drama om tomtens röda rock och luva som en återglans av en biskops skrud och mitra – gåvogivaren Den helige Nikolaos som levde och agerade i tro på Guds stora gåva – Jesus. Allt med. Well done!

Kaffe hemma – yngste sonen, Primärhustrun och jag. Sedan mot Luleå för 9:e julfirandet på raken hos den äldre av pojkarna med hans familj. Där fick barnbarnen Tyra och Adrian flest julklappar fast de är yngst. Deras mormor, morfar, morbror och gammelmorföräldrar var också (som brukligt) med men inte detta år våra två döttrar med sina respektive och var sitt litet barn. De små barnbarnen – Lisa och Ava – förgyllde på sina håll sina farfarars och farmorors tillvaror. Deras morfar – det är jag – får vänta några dagar. Till Nyår kommer näst intill alla att vara här.

Alla julaftnars pakethögar tar slut, så också gårdagens. Runt ½11 for vi tillbaka till Älvsbyn. Vi kolliderade inte med den älg som stod halvt på vägen när vi mötte annat fordon. Hemma ½12 och vid 1-tiden blev det nattinatti i stugan.

Sent kvällstea vill till att fara genom systemet. Strax efter 5 vaknade jag. Kände mig pigg och beslöt att gå i Julottan. Kylan hade också om inte helt släppt så i alla fall dämpats 15 grader jämfört med igår. Primärhustrun hakade på. Det var länge sedan vi var i julotta utan att jag haft i tydligt uppdrag att vara där. 8.30 hemma igen för en andra frukost innan jag tupplurars av en stund i rumssoffan – lite juldagsbakis.

PS: Fundera gärna denna helg över en 10 år gammal film/sång – klicka här. DS.

Julgranen alltså.

En dag tidigare än vanligt.

Jag är ingen vän av tidiga jular. Julmust i butiken redan i oktober fyller mig med rys. Adventsstjärnor och tomtar strax efter Allhelgona verkar så otåligt liksom gran och fullt tomteri redan kring Lucia. Julbord flera gånger i december missar jag också gärna för att spara mig till själva helgen.

Adventspillijox sätter vi oftast upp lördag (kväll) före Första söndagen i Advent. Julkrubba sätts upp och julgran tas in och fixas efter det att även fjärde Adventsljuset fått brinna ett tag i godan ro. Det som förtidigat julen har förr om åren varit att med post skicka julklappar till släktingar man inte kommer att möta under helgdagarna.

I år blev det lite tidigare. Julafton är ju redan måndag efter Fjärde söndagen i Advent – ibland kan de två dagarna faktiskt sammanfalla. Det betydde att vi krubbade, granade och tomtade redan igår den tjugotredje i tolfte.

Med det meddelandet önskar jag de få som numera läser min blogg och de som eventuellt ser detta på Facebook en riktigt

GOD OCH VÄLSIGNAD JESUS FÖDELSES FEST!

Jag är inte längre anställd på en prästtjänst vare sig på hel-, halv- eller kvartstid. Mitt ”vikariat” avrundades Andra söndagen i Advent. Något motsvarande för nästa år är (ännu) inte för handen utan avsikten är att jag nu skall vara pensionerad. Dock är jag ändå ombedd att i Älvsby församling första halvåret 2019 försöka vara med i och genomföra tre saker.

1. Med start första söndagen i januari är jag till och med mars månad ombedd att var fjärde helg ansvara för Högmässan 11.00 i Älvsby kyrka samt Veckomässan 18.30 onsdagarna efteråt. Helgerna är Trettondag jul, Kyndelsmässodagen, Fastlagsöndagen och Midfastosöndagen. Alla ”mina” söndagar är det texter ur Johannes evangelium som är på tapeten. Fastetidens Bibeltexter som läses i Veckomässorna samt avsnitt som behandlas under Påskveckan – då jag också ombedds hålla i ett par gudstjänster – samt Påskhelgen är 2019 också ur det evangeliet. Onekligen för mig som förkunnare och kanske också för gudstjänstfirare ett intressant beting.
2. Bibelstudiegruppen som samlas tisdagar udda veckor 18.30 vill kollegorna också att jag skall hålla i ett litet tag till. Jag tror att de två första tillfällena ”går åt” till att avsluta Bibelboken Apostlagärningarna. Resten av terminen planerar jag att gruppen på 17-22 personer skall brottas med Johannes. Absolut inte Uppenbarelseboken! Inte heller evangeliet men väl hans brev.
3. Förra våren förbereddes och genomfördes en läs- och tema-resa för vuxna till den grekiska ön Samos. Innehållet var då ganska likt vad konfirmanderna brukar råka ut för men för vuxna. Vi var 18 som for och besökte bland annat Efesos. Nu är 20 platser bokade med liknande yttre ramar som resan 2018. En tur till Turkiet och Efesos blir det dock inte och därför inget starkt fokus på Apostlagärningarna, Paulus och Maria. I stället görs båtresan till Patmos där Johannes satt fängslad ett tag och hans evangelium tillsammans med sådant deltagarna vill dryfta är Bibeltexter att reflektera kring under förträffar och på Samos. Mer information om resan finns ute nu – här på församlingens hemsida, här på Älvsby folkhögskolas.

Jag konstaterar: Det verkar bli en ”Johanns-vår”.

Bilden är symbolen för Johannes från altarkorset i Älvsby kyrka.

Då och då tittar jag via nätet till den israeliska tidningen Haaretz. Jag har kommit att gilla journalisten och kolumnisten Gideon Levy – som jag tror är gift med en svenska. Hans penna och tankar är ofta skarpa.

Idag fann jag en artikel man kan läsa här om man gillar engelska. Google Translate gjorde er råöversättning som jag putsade till bättre modersmålsflyt.

Två skjutningar i Israel och Palestina – lika brottsliga

Israel skakas av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skjutning av hjälplös palestinier

Mohammed Khabali dödades av IDF-soldater som sköt honom i bakhuvudet. Shira Ish-Ran blev allvarligt sårad när hon sköts i buken från en passande bil. Khabali var en ung psykiskt sjuk man som soldater sköt utan uppenbar anledning 80 meter bort på stadens huvudgata. Ish-Ran var gravid i sjunde månaden när hon sköts vid ingången till bosättningen Ofra.

En psykiskt sjuk man och en gravid kvinna, båda hjälplösa. Båda skjutningarna var lika kriminella. Det finns nästan ingen moralisk skillnad mellan dem. Den enda skillnaden är att skyttarna i Ofra hade ett tydligt motiv – sin våldsamma kamp mot ockupationen och bosättningarna. Soldaternas motiv för att döda Khabali är inte klart och det är tveksamt att de ens hade ett. De fanns ingen fara från den unge mannen med en käpp i handen gick bort från dem vid en tidpunkt då tidigare stenkastning redan hade slutat.

Khabali dog. Ish-Ran återhämtar sig men hennes barn dog på onsdag kväll. Då börjar den otroliga klyftan mellan de två händelserna att öppnas. Hur kan man jämföra den skada som en ren, oskyldig bosättare vållats med att döda en ung palestinier även om han är psykiskt sjuk, från en fattig familj, vars bror är psykiskt sjuk och vars far är handikappad? Medlidande? Medmänsklighet? Det finns inget att diskutera.

Israel följde genom media Ish-Rans återhämtning – såg när hon öppnar ögonen. Man grät i topprubrikerna men ignorerade nästan helt dödandet av flyktingsonen i Tul Karm. Han fanns aldrig och han dödades aldrig. Chocken över Ish-Ran är mänsklig och förståelig. Uppmärksamhet, oro och identifikation med en av dina egna är också förståeligt. Men att helt ignorera den andra handlingen, som begåtts av ens egna, är skamlig.

Det var självklart inte bara media. Alla politiker blev chockade av skottet mot bosättaren och ignorerade skottet mot palestiniern som ju utfördes på deras vägnar. USA:s och bosättningsambassadören David Friedman tweeted att Ofra-skottet var "En annan ond handling av palestinsk terrorism". Presidentrådgivaren Jason Greenblatt smällde attacken som "absolut motbjudande". När har ambassadör Friedman någonsin fördömt att IDF-soldater dödat? Någonsin? Vad gäller rådgivaren till fredsförhandlingarna – berör bara skott mot bosättare honom? Äcklas inte den amerikanska freds-mannen över skjutningen av en psykiskt sjuk man? Åh, Naturligtvis! Vi pratar då inte om judiskt blod som är rödare än alla andras.

Sökningen fortsätter efter dem som skjutit Ish-Ran. De kommer säkert att bli fångade till slut. De kommer att åtalas i militärdomstol och få minst 10 års fängelse. Deras familjers hem kommer att rivas. De är terrorister.

Det finns ingen anledning att söka efter soldaterna som sköt Khabali. Deras identitet är känd; deras ansikten är synliga på videon som visar att de långsamt går på den tysta gatan och skjuter för att döda. Ingen tänker på att arrestera dem. Varför? Vem dog? Militärpolisens undersökning kommer att pågå för evigt och i slutändan anklagas de för någon mindre överträdelse med ett litet straff som följd. Men det är tveksamt att ens det kommer att ske. Erfarenheten visar att om några år kommer ärendet att läggas ned.

Khabali-fallet lades ned natten den stackars unga mannen med smeknamnet Za'atar sköts. Israel blev skakat av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skott mot hjälplösa palestinier. Faktum är att Israel stöder dessa brottsliga förövare. När allt kommer omkring är de IDF-soldater, nationens älsklingar höjda över alla misstankar.

Khabali-fallet lades ned eftersom hans liv aldrig intresserade någon i Israel. Det gör inte heller hans död. Israel anser dödandet av en palestinier betydligt mindre allvarlig än att döda en strykarhund. Det inte finns något billigare i Israel än ett palestinsk liv. De soldater som sköt Khabali visste det. Därför sköt de för att döda honom utan någon anledning alls.

Prognoserna blev fel!!

Jag vill peka på ett annat diagram jag fått i min hand. Givetvis delar jag med mig av en del tankar utifrån detsamma. Det – bilden som blir större när man klickar på den – är ett diagram av en massa i ett 19 A4-sidors långt prognosjox från Kyrkokansliet i Uppsala. Titeln på det hela är Medlemsscenario 2014-2030 Älvsbyns kommun. Det har sammanställts av Statisticon – statistics & research just på Kyrkokansliet.

Ett väldigt intressant material. Givetvis alldeles oumbärligt när man behöver dra upp linjer för framtiden. Måldokument och sådant saknas, och har trots påstötningar vid visitationer och annars alltid saknats, i Älvsby församling men nu är det tillsatt något slags Visionsgrupp (=Arbetsutskottet) som nästa år skall greppa dessa ting – peppar, peppar. För det greppandet har man bland annat tillgång till  Medlemsscenariot som bygger på fakta och uppgifter till och med Nådens år 2012. Från 2013 visar kurvorna prognoser.

Jag ser inga som helst anledningar att betvivla eller ifrågasätta vad som finns i materialet. Man har använt statistiskt seriösa metoder och sammanställt fakta och framtidslinjer. Säkert kunde man gjort på annat sätt men varför göra det? Fakta är ändå entydiga vad gäller beräknade födelse- och dödstal, årsklassers storlek och sannolika flyttningsströmmar från en liten kommun på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och Norra Norrlands inland. Kanske finns någon brist men det är inte viktigt då bilden är entydig:

Kommunen kommer fram till 2030 att minska i innevånarantal.

Andelen kommuninnevånare som då också tillhör Älvsby församling kommer dessutom att sjunka.

Huvudorsakerna till det är den så kallade generationsväxlingen där årsklasser med hög kyrkotillhörighet går ur tiden och ersätts med kvantitativt mindre årgångar där dessutom kanske bara ungefär hälften blir döpta. På sikt kommer detta naturligtvis att få ekonomiska konsekvenser – förutom en massa annat.

Vad händer när man får material av denna typ framför sig?

En del förnekar! Inte så att de säger att det är fel utan bara genom att inte ta in, inte se statistikskriften på väggen.

Andra panikbromsar! Det är de som inte ser någon väg annat än att som det heter ”dra ned”. På kostnaderna alltså. Utvecklingen ter sig ju förutbestämd i alla stycken. Det är egentligen ingen idé att se framåt.

Och några kan se möjligheter...

Naturligtvis kan inte kyrkliga arbetslag och styrelser påverka demografiska förändringar av befolkningspyramiden, födelse- och dödstal och omflyttningar för studier och arbete från glesbygd till större tätorter. Man får diskutera och besluta sig blå i ansiktet – det spelar ingen roll. I sådana stycken av dansen blir rollen att bara följa.

Här är det viktigt att vara klarsynt. Är man inte det kan man råka deppa över fel saker och klaga på vad man inte kan påverka – eller oförtjänt vara glad.

Prognoserna blev fel!! Åtminstone i en detalj ser jag det:.

Minns att kurvorna från 2013 och framåt var prognoser. Nu i slutet av 2018 kan de jämföras med hur det i själva verket blev. Vad gäller Konfirmandverksamheten blev utfallet tydligt bättre än prognoserna och det gäller hela den perioden.

Varför?

Därför att man satsade naturligtvis! Tog beslut om det man kunde påverka!

Redan före 2013 tog man tag i situationen och prioriterade resurser och engagemang för konfirmand och ungdom. Medvetet. I den delen av dansen valde man att inte passivt följa någon sorts tänkt utveckling. I stället bestämde man sig för att föra i jitterbuggen.

Det går alltså! Det finns fält där arbetslag och styrelser kan påverka och välja vägar framåt. Man måste inte bara vara utvecklingens fångar. Man kan också skapa utveckling – föra dansen och gasa i stället för att bromsa i vissa kurvor.

Jag hoppas Visionsgruppen greppar sådana saker nästa år.

Under denna höst har jag i 16 veckor vikarierat på ½-tid i min gamla befattning som komminister i Älvsby församling. Orsaken har varit föräldraledigheter hos yngre medarbetare. I mitt fallvar det alltså frågan om en visstidsanställning vars sista dag var i söndags då uppgifterna var två Högmässor och en dopgudstjänst. Med det lägger jag prästkragarna på hyllan andra gången detta år.*

Att under en tid vara halv-kvar där man tidigare varit hel-kvar innebär en gradvis omställning som kan skapa nya beskrivande ord om kvarlåtenskapen. Det var lätt hänt att till en början tänka näst intill hel-kvarigt då det ju är vad jag var van även om jag bestämt mig för att av-kvaras. De hel-kvariga fortsatt anställda å sin sida mötte ju en halv-kvaring på väg att bli o-kvar och en sådan räknar men – helt rätt och rimligt – inte med i framtidstankar och rådslag. Detta har fått mig att nu i december 2018 känna mig både lite skönt och tomt frigjord från mitt tidigare allmänna och varierade prästuppdrag i församlingen. Det är nu över och nästa termin kommer det att handla enbart om studieverksamheten och ungefär en gudstjänst i månaden – för att underlätta kyrkoherdens pusselläggande.

Manus för min sista förkunnelse – hitintills – kommer nu.  

PREDIKAN utifrån Matteus kapitel 13 verserna31-34, 2;a årgångens evangelium på Andra Advent. De psalmer som sjöngs var 421, 111, 39 och 490. Arbetskamrat hade söndagsskolan Skatten en trappa ned. 27 personer var i Älvsby kyrka, 16 i Vidsel.

Beredelse:

Vi är i Advent, i början av ett nytt kyrkligt år.

Atmosfären påminner om slutet på förra året – Jesus ankomst, återkomst.

Men inte bara till världen som helhet i nära eller mindre nära framtid.

Inte heller om när han kom till världen som vi firar till Jul.

Nu är det hans ankomst här och nu – till oss som enskilda och församling.

Då är det bra att veta detta – taget ur dagens Epistel:

Herren är rik på medlidande och barmhärtighet. (Jak 5:11).

I sitt liv visade Jesus hur Gud/Herren är.

Vi läser om hur han botade, tröstade, hjälpte och förlät. Han är likadan idag.

Den sidan hos honom litar vi på nu i början av gudstjänsten. Vi öppnar oss för honom och anförtror det vi skäms över eller borde skämmas över – det som är fel. Så att vi blir öppna för hans förlåtelse. Därför ber vi och bekänner...

Textläsning Matteus 13:31-34

Med Himmelriket är det...

• Himmelriket – det är Guds värld.
• Det är mer än någon osynlig evighetstillvaro efter döden.
• Det är här i tiden och rummet likväl som bortom och utanför.
• Det är där och när Guds vilja råder.
• Det är Jesus – som ju är Gud helt och fullt.

Jesus berättade liknelser om det för att visa oss hur det är – Himmelriket. Han gjorde det ofta. Evangelisterna återger dem i lite olika urval. Matteus samlade en massa himmelrikesliknelser till ett kapitel och två korta därifrån läste jag – om senapskornet och surdegen.

Många som hörde honom måste ha skakat på huvudet: Han är knäpp!

Andra med rynkade ögonbryn: Vad menar karln? Platsen är ju fel! Man sår inte senap i en åker! Senap odlas i kryddgårdar! Senap blir inte ett träd för fåglar! Det blir bara en risig buske!

Så vad menar Jesus att Himmelriket, Guds rike är?

1: Han menar att det mänskligt sett kommer felplacerat. Det är det 1:a.

• Vi tänker lätt att Gud är nära dem som är goda, dem som gör bra och har det bra, lever rätt och är trevliga människor.
• Vi tänker lätt att Gud finns där det är ordning, värme, trevnad, kultur, stämning, ljus.
• Vi tänker lätt att där det är kaos, oro, elakhet, okunnighet, förvirring, mörker – där är inte Gud och det är Gud inte intresserad av (eftersom vi inte är intresserade av det).

Men Jesus säger att det är tvärtom! Senapskornet sätts i åkern!

Han visar det med vilka han söker och umgås med – utanförmänniskorna.

2. Han menar att Himmelriket går utöver vad människor kan tänka sig. Det är 2:a. Det blev ju ett träd!

• Vi tänker lätt att Guds påverkan inte kan påverka så mycket – på djupet. Och tar det därför inte riktigt på allvar, anförtror oss inte.
• Vi tänker lätt att Guds vilja inte spelar någon större roll att räkna med och därför inte ären så viktig sak – för dig och mig som enskild och för församlingen.

Jesus vill uppmuntra oss genom att visa att Guds vilja, Himmelriket, går utöver vad vi kan tänka oss.

Så långt om Senapskornet. Mänskligt felplacerat med oanad effekt.

3. Himmelriket är Guds besök – Jesus! Det är det 3:e.

Folk som hörde Jesus visste hur bakning gick till. Och måste ha tänkt:

Så knasigt mycket mjöl!

Men vänta – vi känner igen det. I berättelserna om vår stamfader Abraham berättas att när Gud besökte honom bakade hans fru Sara av en så vanvettigt stor deg. Han måste mena att Himmelriket är när Gud besöker sitt folk.

Och hade inte han gjort mat till 5000? Betyder det inte att Himmelriket är här? Att Himmelriket är Han?

Så är det! Himmelriket är Jesus. Som förvandlar mer och annorlunda än vad man till vardags tänker sig. Till och med så det verkar helt orimligt.

Guds Rike är nära är dagens tema.

Det betyder nära i tiden – NU. Och nära i rummet – HÄR. NU och HÄR finns Jesus som likt senapskorn och en surdeg vill bli placerad någonstans – i var och en av oss.

Hur går det till?

Kvällen före sin avrättning tog Jesus ett bröd.......syndernas förlåtelse. Nattvarden/Mässan är Guds/Jesus besök.

Man kan känna det som att Jag är fel plats för Jesus. Men det är den ”felaktiga platsen” han vill till. För att ge mer än vad som syns,märks och anas: Förlåtelse, Evigt liv.

Himmelriket, Guds besök, är nära. Här. Strax.

*  Bilden invid använde jag tillsammans med pensioneringsfunderingar den sista juli i inlägget elden begränsad? – läses här.

Förra inlägget som startade med årets Första Advent slutade med en del frågor om gudstjänstlivet och annat i allmänhet. Viktigt att veta är att man behöver inte jättemycket kunskap för att fråga. Det räcker att veta en del basfakta om hur det varit och hur det är samt ta risken att vara obehaglig – inte mer.

I en kommentar ser Torbjörn Lindahl fram emot svar på mina frågor. Sådana kommer jag inte att ge. Det är mycket svårare och kräver mycket mer inblick än vad en enskild person kan ha. Svar på frågor av den typen jag ställde hittar man möjligen om man är flera som kan komplettera vad var och en menar sig anse. Då kan det bli allsidigt och juste, något ett enmanstänk inte blir.

Det betyder naturligtvis inte att jag inte kan peka ut tillfällen i Älvsby församlings historia när man som jag ser det valde fel väg eller i alla fall lät bli att välja rätt. Jag är inte dum och har både ögon och öron i skallen. Jag var församlingspräst hela 80-talet och förtroendevald tre perioder när jag hade andra anställningar innan jag kom med i arbetslaget på nytt 2013. Jag har jag bott här i 40 år. Jag kan se saker och är naturligtvis också en del av sakerna. När det gäller det sista skall nog sägas: Ingen är så klok som den efterkloke!

Ensam kan jag inte besvara frågor av den typ jag ställde. Jag kan bara ställa dem till mig själv och andra. Och när jag gjort och gör sådant – nu pratar jag inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – blir det en del ganska speciella reaktioner som mycket väl kan beskrivas utifrån färgkategorierna i boken jag nämnde i förra inlägget.

Blå personer – intresserade av fakta och sak men inte mycket av relationer – fastnar ofta i någon detalj de tycker saknar täckning. Då den inte var rätt och exakt stannar analysen av.

Gula och Gröna personer fäster större vikt än blå och röda vid relationer och anda. Kritik och ifrågasättande blir för dessa något som skapar illtrivsel och otrygghet. De gula kan i och för sig vilja förändra men obehaget av dålig stämning och bristen på tålamod gör att man inte orkar gräva på djupet. Gröna vill inte gräva.

Detta sammantaget gör att det är svårt att kartlägga var man kanske kunde gjort på något annat vis och vad som egentligen medfört att man hamnat där man hamnat. Lägger man då till aspekten Vem hade och har ansvaret? blir det ännu knepigare. När forskandets sökarljus – jag pratar inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – börjar blända uppåt i organisationer avbryts ganska ofta sådana processer. Särskilt uppmärksam skall man då vara på vem eller vilka som först säger Vad tjänar det till att gräva och älta i detta? Låt oss lämna det gångna och i positiv anda tillsammans verka framåt! När det hörs vet man var knutarna sitter.

Jag svarar alltså inte själv på mina frågor. Jag har inte tillräcklig överblick. Det är de som har ansvar att styra och leda vidare som tillsammans med andra har att ta fram de svar som behövs för att man skall kunna förstå var man är och hur man hamnade där – och kunna gå vidare.

Jag tycker diagram, tabeller och sånt är intressanta saker. De är ett sätt att visa och berätta om hur saker varit, är och kanske kommer att bli. Statistik är ett sätt att förstå olika saker.

Jag vet inte varför jag gillar sådant. Kanske är det för att jag är röd. Inte primärt i betydelsen politiskt röd även om det också är ganska sant. Snarare handlar det om den röda kategorin beskriven i boken Omgiven av idioter som jag skrev om för drygt ett år sedan i blogginlägget macaronesien-08 – klicka här.

I Älvsby kyrka var vi 67 stycken som firade gudstjänst Första Advent. Detta inklusive kör och kyrkobetjäning. Det var inte många tyckte flera. Färre än förr. Det verkar som om alla traditioner är borta! suckade någon.

I Bibelstudiegruppen som samlas tisdagar udda veckor hörs ibland samma sak. Längtans blickar vänds mot förr när samtal kommer in på församlingens sätt att fungera, trons betydelse för människor och folks kunskap om Gud, Jesus och alltihopa. Då jag anade att Första Advent kanske skulle komma upp i pratet tisdagen efter beslöt jag mig för att skaffa fram fakta att lägga på bordet.

I kyrkans sakristia finns i ett skåp en massa kalendrar. Ur dem kunde jag plocka fram exakta uppgifter om antalet gudstjänstfirare Första Advent mellan 1990 och 2018 med undantag för några få år. Uppgifterna gav diagrammet ovan som blir större om man klickar på det.

Utvecklingen går inte att förneka! Det går utför vad gäller folks traditionskyrklighet. Folk går inte längre i kyrkan ens på Första Advent – som ser likadan ut varje år.

De det gäller går ingen annan stans heller, de där som gick 1990. det måste sägas. De går inte heller på ICA eller COOP, i många fall inte ens på toa. Den vikande kurvan visar ju ett generationsfenomen där äldre Adventstraditionella årgångar – där tidiga 1950-talister som jag är yngsta delgruppen – gått ur tiden och inte ersatts av nya årgångar. Julottan följer samma mönster liksom mycket i kyrkan man kan göra diagram av.

De fyra årstiderna finns och kommer traditionellt varje år men våren behöver inte medvetet föras vidare till nya yngre människor. Den råkar man ut för bara genom att finnas.

Jag får intrycket att man många gånger tror att det är på samma sätt med traditioner, kunskap om kyrka och tro och liknande – att sånt bara genom att finnas skulle komma nya generationer och människor till godo. Naturligtvis är det inte så! Traditioner traderas och förmedlas aktivt och förnyas i nya människor om man går in för att det skall ske. Går man inte aktivt in för det sker det inte.

Jag påstår därför: Den vikande kurvan beror på beslut man fattat eller försummat att fatta under tidsperioden. De beror – kanske inte helt men i stor utsträckning – på val och icke-val de som själva lever i traditionen gjort. Det är traditionens människor som agerat eller inte agerat så att man hamnat i dagens situation. Och jag är en av dessa.

När valde man fel väg? Eller lät bli att välja rätt? Och vad hade varit rätt?

Vilka hade ansvar? Vem eller vilka valde eller lät bli?

Och hur skall man göra framöver? Vad behövs för åtgärder?

Det är sådana frågor som diagram och statistik skapar i min röda hjärna.

Med Andens kraft inom sig återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom spred sig i hela trakten står det om Jesus i Lukasevangeliet kapitel 4.

Det gäller inte mig denna vecka. Troligen därför inget rykte i norra delen av landet. Faktiskt inte ens ett lokalt blogginlägg. För mig har det snarast handlat om med Alvedonens kraft.

Första Advent gick som planerat. Gudstjänsten vars predikan gavs i förra inlägget återkommer jag till. Nämner bara nu att det var kul att döttrarna och dotterdöttrarna var med och kunde beundras av menigheten – de allra yngsta alltså.

Under dagens lopp reste de närboende barnen hem till sitt. Lilla Lisa med mamma blev kvar. Något av en rethosta började smygas sig på morfar.

Måndag var krassligare med lite instabilare kroppstemperatur. Dagen tursamt nog arbetsuppgiftsfri med undantag av ett dopsamtal i villaslingan invid. Höll säkert avstånd till babyn.

Tisdag var febrig. Planerad planeringstid i församlingsgården blev skjuten på framtiden. Vuxenresan till Samos går ju först om ett halvår och 20 platser är reserverade 12 maj från Arlanda. Detaljerna fick anstå.

Men med Alvedonens kraft – två stycken – och signalen jag kan inte prata hela tiden genomfördes terminens sista Bibelstudiesamling. Gick väl sisådär. Många i gruppen gillar inte uppbrutna samtalsceller utan förväntar sig lärorik monolog från ledaren. Dessutom var vi i annan lokal mindre lämpad för bikupearbete. Snackade alltså (som vanligt) själv för mycket, bland annat om första Advents utveckling 1990-2018. Återkommer om sådant.

Onsdag rejält febrig. Då andra präster var på arbetslagets julrajtantajtan och lapp på dörren var enda alternativet firade jag med Alvedonens kraft – två stycken – Veckomässan i kyrkan på kvällen. Samtidigt spred sig febern till lilla Lisas mormor.

Torsdag var det tänkt att jag skulle haft två begravningar. Bägge jourtiderna var placerade på mig. Att inga avlidna var för handen var tur för på morgonen hade alla i huset feber, också lilla Lisa med mamma. De två var inbokade på tåg söderut 07.05 – med byte i Umeå och i Sundsvall innan Lisas farfar skulle möta i Huddik.

Snabb omplanering! Med Alvedonens kraft – två gånger två stycken bara för den inte längre helt krasslige morfadern – körde jag ner de ännu vissnare Lisa och mamman till Järvsö. Framme runt 18.

Med Alvedonens kraft innebar nattvilan att febern vek – vad det verkar – så fredagens tillbakakörning till Norrbotten kunde ske utan dopingpreparat. Vädret var sämre men då det skulle bli än värre valde jag att inte stanna i Järvsö mer än nattvilan.

Nu är det lördag förmiddag och vad det ser ut behövs inga Alvedon idag. Inte än i alla fall. Vi får se hur det blir efter snöskottning och handelsbodsbesök. Primärhustrun är fortfarande rejält däckad.

I morgon söndag ansvarar jag för Högmässan i Älvsby kyrka kl 11, en Dopgudstjänst kl 13 och Högmässa i Vidsel kl 16. Ska bli intressant att se om det skall ske med Alvedonens kraft. Hur som helst avslutas med de uppgifterna mitt vikarierande för föräldralediga kollegor denna höst.

I flöden jag ser på Facebook och annorstans publiceras till förgasning bilder på julpynt och Advents-dito – jag bortser nu från allt rent kommersiellt matande. Det finns också notiser och referat om Adventsmusik och konserter och trudilutter men aldrig något om förkunnelsen i de olika Advents-gudstjänsterna. Jag känner mig nästan lite avundsjuk.

För att skapa lite balans eller bara för att vara kaxig publicerar jag därför manus till den förkunnelse – det som oftast kallas Predikan – som jag försökte bära fram i Älvsby kyrka första Adventssöndagen 2018. Naturligtvis sjöngs de väntade, självklara och vanliga psalmerna. Kören sjöng också bra. 67 personer var i kyrkan. Jag sa ungefär följande:

Det är regeringskris i Sverige.

I alla fall saknar vi regering – alltså stadig.

Det verkar inte göra så mycket. Det mesta verkar fungera i alla fall.

Ändå finns frågan som i På spåret som började i fredags: Vart är vi på väg?

Ett avgörande närmar sig nog i alla fall. Eller ett beslut.

En avgörelse om man skulle ta till ett ord från den så kallade ”religiösa världen”.

Naturligtvis skall jag inte prata om regeringsfrågan i Sverige.

Jag nämnde den bara som någon sorts anknytning.

Jag skall prata om andra regeringsfrågor/kriser.

En var i Jerusalem år 33 – den Bibeltexten handlade om. Och som en Bibeltext jag snart skall läsa också handlar om.

En är här och nu. Individuell. För var och en. Mig. Du som som hör på.

Vem eller vad skall styra i Jerusalem år 33? Det handlade Bibeltexten om.

Jesus rider in i staden på den välkända Advents-åsnan.

Folket sjöng sitt Hosianna – Befria oss! Det det gjorde vi också.

Att Jesus gjorde som han gjorde betydde något. Folk uppfattade nåt av åsnan och vägvalet. Och att det hände inemot en stor högtid, Påsken. Jesus gör som om han sa Jag är Befriaren från Gud, Messias – kungen från Gud. Det fattade folk. På två sätt.

Bra! Äntligen! Nu! Skär palmblad! Nu kommer Förändringen med stort F!

Nää! Vaddå? Allt fungerar ju! Tron, traditionerna, stämningen, vardagen och helgdagen. Är det inte bra som det är?

Den sista attityden vill dämpa entusiasmen – berättar fortsättningen. De ber Jesus stoppa sången, det de tycker är en överdrift som stör. Och när bara drygt halva veckan gått ha de totalt avvisat Jesus och dömt honom till döden – traditionsbevararna. Så gick det med den regeringsfrågan i Jerusalem.

Men det fanns en part till – den som egentligen inte brydde sig, den som bara ville ha lugn och ro, stabilitet och ordning. Makthavaren Pilatus.

Pilatus var inte speciellt religiös, inte på det sätt man var i Jerusalem. Han hade värderingar mer byggda på filosofi och makt. Han var kallsinnig för de sätt folk ville låta religion prägla samhället – vare sig det gällde bevararnas traditioner eller de mer religiösas entusiasm.

Bevararna – där som ofta de som dominerar – var beroende av honom. De ber honom därför, för stabilitetens skull, godkänna det slutliga nedtystandet av Jesus – skriva under dödsdomen.

För att försöka förstå alltsammans pratar Pilatus med Jesus. Ur det samtalet ska jag nu läsa ett kort stycke – andra årgångens text.

Textläsning: Joh 18:36-37+38.

Vad kan detta säga oss som är här 1 Advent 2018? Jo...

• Jesus står för något annat än, något mer än, traditioner, stabilitet, ordning – vare sig i samhälle eller i kyrka.
• Jesus står för något annat än, något mer än, reformer, förändringar och världsförbättring – vare sig i samhälle eller i kyrka.
• Jesus står inte för ett samhällsprogram, inte ens ett kyrkoprogram.

Mitt rike är inte av denna världen sa han ju.

Vid ett annat tillfälle sa han: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6).

Det Jesus är ute efter – och första Advent handlar om – är hur vi, jag och du, förhåller oss till Honom. Om han skall få vara det han vill och erbjuder. Eller om han när det kommer till kritan avvisas. Det handlar om det ord jag nämnde i början: avgörelse. För första gången eller 50-11:e. Och då som nu finns tre attityder:

• Hosianna-sjungarna som tappade luften. Så blir det lätt nu också. Man är Jesus-jublare när det ger nåt, inte på allvar. Söker stämningen mer än Sanning.
• Bevararna som fick sitt invanda. Så blir det ofta nu också när man mer vill bevara stabilitet och rubba inte mina tanke-cirklar än söka Sanning.
• Pilatus fegade ur! Också idag blir frågan Vad är sanning? inte allvarligt menad. Den betyder bara Jag vill inte veta – Sanningen alltså.

Vad sa Jesus?

Jag har fötts – firar vi om några veckor – och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Egentligen varaSanningen. Som är Gud.

Detta säger han bara någon timme innan han korsfästs – utges – för att världen skall kunna återförenas med Gud. Det är i detta, det han gjorde på korset som vi har, får och erbjuds Vägen och Livet, den Väg vi erbjuds att vara på, tro på som är ett Liv med Gud redan här i världen och som sträcker sig bortom döden.

Men valet är vårt! Utmaningen riktas till oss. Inbjudan till avgörelse.

Det syns i episteln sa Jesus något i uppenbarelsen Johannes fick, ord som var för att läsas upp när de kristna i Laodikeia firade gudstjänst:

Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Äta med Jesus?

Det är nog Nattvarden/Mässan – bland annat och särskilt. Dit alla är bjudna och där är alla välkomna – som vill. Erbjuds dock inte idag – men på onsdag 18.30. Och nästa söndag.

Med småbarn i huset blir det lite speciellt. Nu är det två stycken på plats – lilla Lisa snart 1½ och lilla Ava 4½ månad. Andra rutiner än morfars och mormors vanliga börjar råda eftersom de små tagit befälet.

Fast det har de ju inte gjort. Tagit befälet.

Att ha befäl kräver medveten konsekvent vilje linje och det förmår inte barn ha. Det är de vuxnas grej, vuxna som som den mest självklara sak i världen inrättar livet efter resultatet av sin Barnkonsekvensanalys.

I praktiken betyder det att mat ätes på tider som passar barnen – det äldre av de två – och att också vuxnas sovtider anpassas till de smås mat- och sovklockerytm. Det betyder att morfar, alltså jag, då huset har fler innevånare än vanligt valde att stanna hemma när alla andra for på Advents- och Julmarknad uppe vid Storforsen. Jag blev kvar i fastigheten för att i lugnet som uppstått skriva vad jag avser förkunna i morgon i Älvsby kyrka. De fusklapparna är nu klara och utskrivna före 19 på lördagskvällen. Det är i mitt fall onormalt tidigt men denna gång alltså en följd av en  Barnkonsekvensanalys.

Man skulle i varje församling några år sedan göra sådana – Barnkonsekvensanalyser. Verksamhet, prioriteringar, insatser, organisation och allt skulle genomgripande börja göras med barns villkor för ögonen. Barn är här folk upp till 18 års ålder.

Det är märkligt hur svårt det ofta blev att se till och prioritera barn och unga, det som så självklart sker i varje hem och fastighet där goda vuxna har barn och unga omkring sig. Många gånger blir jag förbryllad över att redovisningar av Barnkonsekvensanalysers resultat inte – som beslutat är att det skall göras – redovisas i verksamhetsplaneringar och budget-redovisningar. Kanske beror det på att det inte är goda vuxna som står för grejerna.

Men nu blev detta (som vanligt) ett sidospår. Huvudspåret i blogginlägget är att jag på barnbarnsanpassad tid skrivit färdigt förkunnelsen för gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon klockan 11. Tur de for på marknad. När de är hemma och inne blir morfar positivt distraherad av de två små kusinerna – som bilden visar.