fler skjutningar
Då och då tittar jag via nätet till den israeliska tidningen Haaretz. Jag har kommit att gilla journalisten och kolumnisten Gideon Levy – som jag tror är gift med en svenska. Hans penna och tankar är ofta skarpa.
Idag fann jag en artikel man kan läsa här om man gillar engelska. Google Translate gjorde er råöversättning som jag putsade till bättre modersmålsflyt.
Två skjutningar i Israel och Palestina – lika brottsliga
Israel skakas av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skjutning av hjälplös palestinier
Mohammed Khabali dödades av IDF-soldater som sköt honom i bakhuvudet. Shira Ish-Ran blev allvarligt sårad när hon sköts i buken från en passande bil. Khabali var en ung psykiskt sjuk man som soldater sköt utan uppenbar anledning 80 meter bort på stadens huvudgata. Ish-Ran var gravid i sjunde månaden när hon sköts vid ingången till bosättningen Ofra.
En psykiskt sjuk man och en gravid kvinna, båda hjälplösa. Båda skjutningarna var lika kriminella. Det finns nästan ingen moralisk skillnad mellan dem. Den enda skillnaden är att skyttarna i Ofra hade ett tydligt motiv – sin våldsamma kamp mot ockupationen och bosättningarna. Soldaternas motiv för att döda Khabali är inte klart och det är tveksamt att de ens hade ett. De fanns ingen fara från den unge mannen med en käpp i handen gick bort från dem vid en tidpunkt då tidigare stenkastning redan hade slutat.
Khabali dog. Ish-Ran återhämtar sig men hennes barn dog på onsdag kväll. Då börjar den otroliga klyftan mellan de två händelserna att öppnas. Hur kan man jämföra den skada som en ren, oskyldig bosättare vållats med att döda en ung palestinier även om han är psykiskt sjuk, från en fattig familj, vars bror är psykiskt sjuk och vars far är handikappad? Medlidande? Medmänsklighet? Det finns inget att diskutera.
Israel följde genom media Ish-Rans återhämtning – såg när hon öppnar ögonen. Man grät i topprubrikerna men ignorerade nästan helt dödandet av flyktingsonen i Tul Karm. Han fanns aldrig och han dödades aldrig. Chocken över Ish-Ran är mänsklig och förståelig. Uppmärksamhet, oro och identifikation med en av dina egna är också förståeligt. Men att helt ignorera den andra handlingen, som begåtts av ens egna, är skamlig.
Det var självklart inte bara media. Alla politiker blev chockade av skottet mot bosättaren och ignorerade skottet mot palestiniern som ju utfördes på deras vägnar. USA:s och bosättningsambassadören David Friedman tweeted att Ofra-skottet var "En annan ond handling av palestinsk terrorism". Presidentrådgivaren Jason Greenblatt smällde attacken som "absolut motbjudande". När har ambassadör Friedman någonsin fördömt att IDF-soldater dödat? Någonsin? Vad gäller rådgivaren till fredsförhandlingarna – berör bara skott mot bosättare honom? Äcklas inte den amerikanska freds-mannen över skjutningen av en psykiskt sjuk man? Åh, Naturligtvis! Vi pratar då inte om judiskt blod som är rödare än alla andras.
Sökningen fortsätter efter dem som skjutit Ish-Ran. De kommer säkert att bli fångade till slut. De kommer att åtalas i militärdomstol och få minst 10 års fängelse. Deras familjers hem kommer att rivas. De är terrorister.
Det finns ingen anledning att söka efter soldaterna som sköt Khabali. Deras identitet är känd; deras ansikten är synliga på videon som visar att de långsamt går på den tysta gatan och skjuter för att döda. Ingen tänker på att arrestera dem. Varför? Vem dog? Militärpolisens undersökning kommer att pågå för evigt och i slutändan anklagas de för någon mindre överträdelse med ett litet straff som följd. Men det är tveksamt att ens det kommer att ske. Erfarenheten visar att om några år kommer ärendet att läggas ned.
Khabali-fallet lades ned natten den stackars unga mannen med smeknamnet Za'atar sköts. Israel blev skakat av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skott mot hjälplösa palestinier. Faktum är att Israel stöder dessa brottsliga förövare. När allt kommer omkring är de IDF-soldater, nationens älsklingar höjda över alla misstankar.
Khabali-fallet lades ned eftersom hans liv aldrig intresserade någon i Israel. Det gör inte heller hans död. Israel anser dödandet av en palestinier betydligt mindre allvarlig än att döda en strykarhund. Det inte finns något billigare i Israel än ett palestinsk liv. De soldater som sköt Khabali visste det. Därför sköt de för att döda honom utan någon anledning alls.
Khabali-fallet har likheter med Eric Torell som hade Downs syndrom och autism och sköts till döds av polisen med flera skott bakifrån i Stockholm i våras!
Och vilket rättmätigt ”Hallå” det blev i Sverige av det polisiära misstaget framifrån triggat av en leksakspistol jämfört med tystnaden i Israel över skjutning bakifrån på 80 meters håll. Visst finns en och annan likhet men skillnaden verkar vara enorm.
Enig att skillnaden i uppmärksamheten är enorm, men i båda fall var det funktionshindrade som sköts!
Gideon Levy är en som ofta gått över gränsen i att attackera israels försvar och ursäkta palestinska brott. Han är inte allmänt respekterad som sanningssägare. I detta fall anklagar han försåtligt folk för rasism, om att judiskt blod skulle vara rödare än andras i somligas syn, baserat på att de var upprörda av denna unga mamma med barn. Detta är inte acceptabelt! Hans svenska sambo är Catrin Ormestad som drivit samma linje. Hon kom i blåsväder för att ha använt en artikel av Levy under sitt eget namn i SvD, lite omarbetad men utan att nämna hans namn eller deras band. Det finns stora skillnader mellan Sverige och Israel i vad förvaret och värnpliktiga har att utstå och hur det har påverkat dem som skyddar sina invånare. Krig och terrorattacker mot den judiska staten har drivits och odlats i decennier. Tänk vad hedervärt det hade varit om han kunde ha uttryckt sin sympati för dödade judar utan att ge bara ett motiv. Det finns fler motiv, odlat hat, belönande av mord på judar, m.fl. men dem ignorerar Levy, Hoppas du inte gör det.
Ett klassiskt knep för att undvika en obehaglig sanning är att ge sig på budbäraren i stället för hans eller hennes budskap. Så görs ofta när det gäller Levy.
Han försvarar inte skotten mot kvinnan i bosättningen. Jag uppfattar det inte så. Han beklagar den och verkar helt trygg i att de skyldiga kommer att jagas fram och - med sina familjer - bestraffas. Så brukar det enligt all erfarenhet fungera.
Men samma erfarenheter ger honom tanken att en skjutning bakifrån av en person som inte är hotfull inte kommer att medföra några allvarliga utredningar och åtgärder. Det är väl den skillnaden som får honom att påtala att också "palestinian lives matter".
