stigstrombergsson

Julen är en intecknad tid. Fulltecknad.

Notera nu, noble Bloggläsius, att detta inte är ett klagomål.

Tvärtom! Det är i en hög grad av belåtenhet jag skriver.

Juldagseftermiddag är vad det är: En dagen efter.

En dagen efter dopparedagen även om det inte doppades igår. Det skall göras idag. Och då menar jag i grytan, inte kaffe med dopp.

För sisådär 25 år sedan tog sig familjen ett förlängt septemberveckoslut, prefabricerade några middagar, hyrde oss logi i Sjöstugan och drog till fjälls, till Jäkkvik. Avsikten var att lugn-och-roa oss i den grad en fyrabarnsfamilj kan göra så.

Efter en god måltid då vi bara satt och pratade – barnen hade lämnat bordet för att spela finns-i-sjön – uttalade Primärhustrun den drömmande tanken att för att minska stöket kanske ta med lite mat, ett par paket var och hysa in oss på stället den kommande julen.

Kortspelet avstannade i rummet invid. Äldsta dottern proklamerade sin åsikt i ungefär följande ordalag:

• Så kan man inte göra!
• Julen ska vara som vanligt!
• När vi går och lägger oss kvällen före ska allt se ut som åskan slagit ner.
• På morgonen när vi vaknar är garnen vara inne och allt pyntat!
• Vi får en morgonjulklapp och äter gröt!
• Sen till kyrkan och dit kommer också farmor och farfar!*
• Efter det hem för att fika och leka med klappen.
• Klockan tre ser vi barn och farmor och farfar Kalle Anka!**
• Du och pappa stökar i köket!
• När Kalle är slut äter vi!
• Klockan sex kommer tomten!
• Sådetså!

Vi firade jul som vanligt!

Exakt likadant är det inte nuförtiden – men snarlikt. Gårdagen fick följande förlopp:

• När vi gick och la oss förnatten innan var allt klart – granen sedan ett par dagar inne,maten lagad, allt pyntat och paketen inslagna.
• Lilla Lisa, 6 månader, fick en morgonjulklapp och vi andra åt vår gröt.***
• Promenad till kyrkan för Samling kring krubban.****
• Sedan hem för fika och packa bilar.
• Avresa ca ½2 – förbi på mamma och pappas grav.
• Framme i Luleå hos Tyra och Adrian i tid för Kalle Anka.
• Sonen och sonhustrun stökade i köket.
• Ett tag efter att Kalle slutat tittade en tomte förbi.
• Mat!
• Efter måltidsbortplock ivrig paketdistribution med en kaffepaus.
• Ungefär ½22 var det (äntligen) tomt under granen.
• Många i olika åldrar var varierat trötta. Runt 23 for nog de sista – vi strax innan.
• Promenerade i minus 25 till Julnattsmässa 23.30 – celebrerad av annan kollega.
• Åter i bostaden runt 01.00.  Lisa, hennes mamma och pappa, morbror och mormor hade stupat i säng.
• Ensam vaken. Såg lite på TV. Intog kudden. Nattvila till 9.

Så var min Jul – såhär långt. Ganska intecknad. Men idag är det en mellandag fast vi inte ännu är i mellandagarna. I morgon kommer hela julaftonsgänget förutom kusinernas mammas morfar och mormor hit. Då går det igång igen.

Och som sagt: Det är kul!

Och källa till enorm tacksamhet och lycka.

Att alla tycker om varandra, håller ihop, hjälps åt, är friska.

Det kanske inte är så fridfullt. Men fredfullt.

Det är viktigare och i linje med Guds avsikt med att bli människa.

*  Klockan 11.

**  Farmor som var i det närmaste blind ”såg” också på Kalle med barnbarnen. Uppskattade extra julrepliken ”Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!”

***  Alla andra är Lisas mamma, pappa, morbror, mormor och morfar. Deras gröt syns på bilden. Lisa själv hade innan ätit sin specialgröt.

****  Jag är uppgiftsfri denna Julhelg. Kyrkoherden ledde gudstjänsten.

*****  Sett ur lilla Lisas synvinkel var de närvarande de två kusiner vi var hemma hos och deras föräldrar som ju dessutom är hennes morbror och moster. Nämnda mosters morfar och mormor var på plats liksom Lisas egna föräldrar, en annan moster och morbror och ytterligare en morbror samt mormor och morfar. Mycket folk att hålla reda på. Ännu fler hade det varit om kusinernas morbror och mormor och morfar inte rest till Thailand i år.

Nu drar det sig mot jul.

Upptrappade förberedelser.

Fastigheten fejas och pyntas.

Paket skall förpappras och besnöras.

Spjälsäng skall monteras.

Grinden skall på plats.

Så Lisa inte nedtrappas.

Ni måste sätta dit grinden!

Lilla Lisas hulda moder, den yngre av våra döttrar, meddelade igår att halvåringen nu så smått börjat hasa sig framåt. Hon ligger inte längre självklart kvar och sprattlar på den plats där hon placeras. Hon har börjat färdas.

Och på färd är hon. Kommer med far och mor till morfar och mormor. Alltså till oss. Den yngre av hennes morbröder kommer också idag. Antalet personer i fastigheten trappas alltså upp.

På söndag sker stora upptrappningen. Men inte här. I Luleå.

Som det brukligt blivit sedan barnbarn kom in i bilden julas det hemma hos Tyra 7½år och Adrian 5½. Hela klanen. Men inte Tyras och Adrians morfar, mormor och morbror som rest till Thailand. Men hela Tyras och Adrians passas ”gamla” familj i utvidga skick där nu också lillkusinen Lisa ingår – samt Tyra och Adrians mammas mormor och morfar.

Juldagen blir väl lite lugnare – peppar, peppar. Annandagen skall det visst bli middag med hela vår klan här i kåken. Räknar jag rätt blir vi då 12 i maten fast lilla Lisa nog har sitt eget krubb. Luleåfamiljen kanske blir vara kvar en och annan dag. Hur som helst en rejäl upptrappning.

Arbetsuppgiftsmässigt – präster brukar ju vara i gång under julen – är det tvärtom: Nedtrappat!

Till att börja med är det i år en så kallat mager jul. Julafton en söndag med gudstjänst i Älvsby kyrka 11.00 och Mässa 23.30. juldagen är det Otta 07.00 och Annandagen Temagudstjänst om Martyrerna 11.00. Nyårsafton Högmässa 11.00 liksom på Temamässa på Trettondagens – en lördag och Gudstjänst sedan på söndagen. Detta låter som en hel del men är alltså en mager jämfört med om Julafton varit en tisdag eller onsdag.

I det som ändå är är jag uppgiftsfri från och med idag och till torsdag i mellandagarna. Kollegorna ansvarar för Juldagarna. Nyår och Trettonhelgerna är jag tillbaka i farten då de är mer uppgiftslösa.

Med denna notering vill jag önska alla en

God och Välsignad Jul

Bilden? Julkortet från lilla Lisa.

Detta aviserade jag i förrförra inlägget med rubriken andra piller. Jag har tagit några denna höst. Jag menar lutherpastiller, ett speciellt slags TAS – Teologiska Anabola Steroider.

Vid ett par tillfällen har vi i höst firat en smärre gudstjänst med rubriken Luther denna helg. Tanken bakom var ungefär: Vad sa Luther, eller skulle Luther sagt, denna helg i kyrkoåret, kring någon av just denna helgs föreslagna texter? Och säger oss? I transponerat skick i och till vår tid. Nu. Inte då.

Jag tyckte idén (som jag själv kommit på) var intressant och för att lösa det självpåtagna uppdraget konsulterade jag Luthers Kyrkopostilla volym två och ett. Den ena helgen var vad vi kallar Söndagen före Dom-söndagen i slutet av förra kyrkoåret. Den andra var Andra söndagen i Advent, alltså i början av detta år.

Jag valde Kyrkopostillan fast jag också äger hans Huspostilla. Den fick vara med sina kruseord. Dessutom är den 1800-tals.volymen nedupppackad sedan några år. Nedpackad i en låda, uppackad på kallvindan.

Han är långrandig, han Luther.

Predikningarna är långa som halva förra vintern. Och då menar jag norrbottnisk vinter, inte nåt syd- och mellansvenskt tjafs. Mellan 15 och 20 sidor.

Läsa en sådan i sin helhet?

Aldrig i livet! Inte många kom till gudstjänsterna men alla hade gått i förtid om jag gjort så. Bra är det därför att den gode reformatorn liksom skiktar sin förkunnelse. Inte sammanhängande i för det första, för det andra och för det tredje. Så strukturerad är han inte. Men i ordens viller-valla har han som olika avsnitt – typ:

1. en del om texten i sig med en tillämpning för fattiga anfäktade själar,
2. ett avsnitt bitvis grov och underhållande vild polemik mot påven och/eller svärmarna,
3. undervisning om lag och evangelium – oberoende av bibelavsnittet,
4. en utredning om den rättfärdiggörande tron – också oberoende av bibelavsnittet.

Det var mest den första punkten jag tog fasta på och försökte göra om den för idag. Vid det ena tillfället refererade jag också lite av polemiken med ett kort försök att hitta motsvarigheter idag till dem Luther kritiserade då – ganska svårt i komprimerat skick.

De två helgerna det handlade om påminner om varandra. Andra söndagen i Advent återvänder ju tematiskt en hel del till vad som präglar slutet av ett kyrkoår – allvaret i den dubbla utgången och den trygghet vi har i att rättfärdigheten skall upprättas av Honom som gav sitt liv för oss.

I detta är Luther tydlig och – faktiskt – mer själavårdande än jag trodde. Det var bra predikningar åtminstone för mig. Och i sitt till idag överförda skick ganska skarpa. Gud är bister, krävande och dömer orättfärdigheten. Sant. Samtidigt ger Gud oss, alldeles utan vår förtjänst och trots våra brott, den fullkomlighet och gemenskap som Gud själv i Kristus skapat förutsättningen för. Och som vi får tro.

Så – han är nog läsvärd, han Luther.

Inte för att repetera utan för att reflektera över.

Och reformeras av.

Rentav dopas av.

PS: Halva denna text mobiltelefonskrev jag i det vinterskogens mörker jag nämnde i förra inlägget. DS.

Mörkret faller och jag tar mig inte hem med det egenhändigt huggna tall- och granriset.  Vägen är blockerad i vad de tror ungefär en timme. Fordon måste bärgas – dock inte mitt.

På andra sidan älven sett från byn finns ett litet stycke upp längs Jokkmokksvägen en sandsilo. Fiffig anordning. Uppe på en brant bergknalle finns ett stort hål där man tippar ner sand. Nedanför branten finns en port där man hämtar sand (som tinat inne i berget).

Uppe vid nedtippningshålet går det utmärkt att parkera bilen, något vi regelbundet gör i blåbärs- och lingontider. Det är inte bärsäsong nu men jag vet ju att i området finns juleris att skörda. Jag begav mig dit. Och pulsade. Ungefär en halvmeter snö.

Väl klar och med buskaget i kofferten började jag min nedfart, kanske 300 meter.

Får ett möte! Av en lastbil. På väg upp med sand. Med släp.

Att det inte skulle gå att mötas fattade jag. Att det är lättare att backa en liten Volvo än en långtradare fattade jag också. Jag backade således upp för att vänta in ekipaget. Som inte kom.

Jag gick ner för att se om fordonet var kvar. Och det var det. Med släpet nedsladdat i diket, blockerandes hela vägbredden.

Lastbilskusken var bekant. Tillhörde en av döttrarnas ungdomsgäng. När han såg mig hade bromsat vilket fått släpet att kränga. Bägge hade vi gjort rätt – han bromsat och jag backat. Tacken för det är att vi alla sitter fast.

Det kommer att ta minst en timme sa han. Vi väntar på en traktor.

Jag gick upp till bilen med dess kofferterade rishög för att vänta där och fördriva tiden med att tum-skriva detta blogginlägg. Kanske ett till. Vem vet. Det kan ju dröja innan tradarens ljus likt ett Luciatåg kommer genom mörkret och proppen har släppt.

PS: Hemma och i publicerande stund kan jag meddela att det tog 45 minuter innan jag kunde köra hem. DS.

Rubriken kan verka konstig. Vadå andra piller?

Det bygger på att nästa inlägg egentligen skall komma före det här. Jag kommer att skriva det senare idag. När mörkret fallit. Det kommer sen fast det borde varit först.

Idag är schemat tajt!

Diskmaskinen går men den måste passas. Kan inte överges. Övre spolarmen tenderar att släppa och måste pillras tillbaka 4-6 gånger under en diskning. Sitter därför i köket när klockan är 12.50.

Om en kvart går solen ned!

Jag skulle behöva åtminstone lite ledljus för att i skog och mark samla in en smula tall-, gran- och enris. Sådant behövs för julpynteriet. Tur att vi äger pannlampor. Inte att pynta med – dummer! Men att lysa med.

Jag är ledig idag – prostledig heter det.

Jag tar ut den sista av de dagar som präster på sikt kommer att tappa. Prostagarna baserade sig på att man räknar 40 timmar per vecka, 160 timmar på 4 veckor och var/är  kompensation för att präster är i selen på så kallade lätthelgdagar. Nästa år blir det inte så för mig – den tid av året jag ännu är i tjänst. Vi har kommit överens om att det nu ska gälla 38¼ timmar per vecka, 153 timmar på fyra veckor, 994½ timmar första halvåret.

Den vårtanken kompliceras av att jag har en massa outtagen sparad semester jag gärna vill plocka ut innan jag pensioneras – jag har ju arbetat ihop den. Det handlar om 56 dagar totalt. Och så de vanliga arbetsfria dagarna under 26 veckor – 52 stycken. Lägg ihop 56 och 52 och dra summan från de 181 dagar som står till buds under januari till och med juni så får du, noble Bloggläsius, det antal dagar jag faktiskt skall försöka vara aktivt nyttig i det uppdrag jag lyfter lön för.

Men mer om detta senare!

Diskmaskinen har svabbat färdigt – bara ett armsläpp!

Nu till skogs! Tur att snön lyser upp.

Jodå!

Det kommer ett till!

Ännu ett Exe-geten bräker.

När sillen går till går sillen till.

Som du säkert minns, noble Bloggläsius, berättade jag den andra oktober att jag varit på Exegetiska dagen i Uppsala...

Det var en högstämd inledning – skriven i all falskhet. Jag tror ju inte för ett ögonblick att någon den dag som idag är minns vad jag skrev för drygt två månader sedan. Sådant inflytande har inte mina texter.

Men jag var då i alla fall på Exegetiska dagen i Uppsala och bereddes och gavs tillfälle att dagen före officiellt releasedatum inhandla Dödahavsrullarna – svensk översättning utgiven på Bibelakademiförlaget.

Boken har denna baksidestext: 

För första gången finns nu här en samlad översättning av Dödahavsrullarna på svenska. Flertalet av dessa skriftrullar härstammar från det första århundradet före vår tideräknings början. De låg gömda i grottor vid Döda havet i nästan 2 000 år.

Totalt representerar fynden ca 800 handskrifter, men de består av tiotusentals fragment. Inte förrän på 1990-talet blev allt material tillgängligt för forskarvärlden. Bakom texterna står en judisk sekt, som tolkade den Hebreiska bibeln i ljuset av sin situation och tillämpade Lagen efter särskilda principer.

Dödahavsrullarna ger oss en unik inblick i den judiska religiösa och politiska historien vid tiden strax före kristendomens framväxt. Denna översättning gör ett representativt urval av texter från detta omfattande material tillgängligt för svenska läsare. Texterna är sorterade efter de olika genrer som förekommer.

Vidare: På insidan av omslaget kan man läsa:

Bakom denna svenska översättning av Dödahavsrullarna står en redaktions-kommitté bestående av universitetslektor Kamilla Skarström Hinojosa, professor Bo Isaksson, professor Bo Norin, professor Håkan Ulfgard, docent Cecilia Wassén samt docent och översättnings-direktor Mikael Winninge.

Gedigen språklig och exegetisk sakkunskap!

Nu är bokens 440 sidor lästa.

Den var intressant och gav mig ännu mer – hur stod det? – inblick i den judiska religiösa och politiska historien vid tiden strax före kristendomens framväxt.

Visst har jag tidigare mött hänvisningar och liknande till olika rullar men det har varit i smärre citat för att belysa sammanhängande Bibeltext. Nu blev det tvärt om! Sammanhängande rulle-texter att koppla ihop med Bibelformuleringar i minnet.

Och jag såg klara parallellermellan den grupp som använde och sedan begravde sina skrifter  och Nya testamentets olika skrifter. Som exempel kan nämnas att Essenerna/Qumran-samfundet – de kan kallas så – praktiserade egendomsgemenskap och måttlighet likt hur Apostlagärningarna berättar att den första kristna församlingen i Jerusalem gjorde.

Men jag kunde också se att skillnaderna är stora – jag påstår: Betydligt större än likheterna! Dödahavsrullefolket var en exklusiv rejält sluten grupp som levde efter den judiska Lagen i skärpt och speciell form. Deras i glädje och hängivenhet gjorda gärningar gjorde dem rättfärdiga – om man använder en traditionell kristen terminologi. De kristna församlingarna å sin sida var inklusivt öppna för alla som ville döpas för att vara rättfärdiggjorda av nåd fria från Lagens och lagars formella lydelser.

Detta är principiella skillnader som egentligen visar på olika slags. Men vad gäller många ordvändningar, utläggningar av vissa texter från Gamla testamentet och annat märker man av den gemensamma judiska bakgrunden. Det är intressant och läsvärt!

Här på min blogg skriver jag om både ditt och datt. Någon enhetlig konsekvent linje finns inte. Det som eventuella läsare undfägnas med är vad som faller mig in – efter en viss självcensur.

En begränsad ordning i kaos gives dock i och med att jag sorterar skriverierna i några olika kategorier, en del vanligare än andra.

Exe-geten bräker står inte som spön i backen!

En, säger en, bloggpost 2017 har fått den etiketten – denna.

Och innan dess var det ett inlägg i december förra året – detta.*

Kanske är det dax nu...

Men jag tvekar...

Jag tvekar då jag har ganska strama kriterier för vad jag vill kalla Exe-geten bräker – eller har i alla fall haft. Att utan annan anledning än purt intresse med utgångspunkt i den grekiska grundtexten studera en Bibelvetenskaplig kommentar kvalificerar direkt. Annan mer tematisk vetenskaplig litteratur går också an. Men inte vadsomhelst även om andra böcker också kan vara bra. Det vetenskapliga kriteriet och – om möjligt** – en grundtextanknytning är viktig.

Svenska är ett litet språk. Det gör att det mesta av den facklitteratur jag läser blir på engelska.*** Det stimulerar noggrannheten. Då är ju tre språk i farten – svenska som jag tänker på, engelska som jag tar in och grekiska jag försöker förstå. Läs- och arbetstempot sänks till snigelfart. Ordet får tid att sjunka in – typ.

Nu ställer jag hyllan Bertil Gärtners kommentar till Galaterbrevet i läst och understruket skick – och funderar på om jag har fuskat när det gäller Exe-geten bräker, alltså med mina kriterier.

Den vetenskapliga halten i Gärtners kommentar är odiskutabel. Han var en av Sveriges internationellt kända verksamma Bibelforskare innan han blev biskop i Göteborg. Han dog 2009 och mer om honom kan man läsa här. Hans drygt 200 sidor tjocka kommentar ingår i EFS-förlagets serie Kommentar till Nya testamentet (KNT) där alla band håller en vetenskaplig standard som behandlar (men inte förutsätter) den grekiska grundtexten. Vetenskapskriteriet är alltså OK.

Men: Jag fuskade med grundtexten! Brottades inte med Paulus egna oöversatta ord och grammatiska vidunderligheter utan släppte med skammens rodnad det arbetssättet i brevets andra kapitel. Det är en brist även om jag tidigare, under studietiden, arbetat mig igenom Galaterbrevets grekiska text. Läsfarten ökade och då boken dessutom var på svenska ledde det till ett för vetandesinsjunkningen olämpligt högt lästempo.

Det var inte bara av purt intresse. Bibelstudiegruppen har denna höst jobbat med just Galaterbrevet. Kommentaren är definitivt inte ett studiecirkelmaterial men jag hade dubbla anledningar att läsa den och det naggar kriterierna för Exe-geten bräker något i kanten.

Med dessa avslöjanden placerar jag ändå detta blogginlägg i ovan ofta nämnda kategori samt uppmanar både präster och lekmän att läsa boken – och naturligtvis Galaterbrevet. Paulus kamp mot budskapsförfalskarna är intressant och med tanke på vad som pågår och ibland kallas utveckling i Svenska kyrkan långt ifrån inaktuell.

*  Den bloggningen fick en uppföljning med snarlik rubrik men under en annan kategori eftersom jag där inte berättade om något Bibelvetenskapligt utan i stället fortsatte att berätta om Bibelstudieverksamhetens historia i Älvsby församling – så som jag uppfattat den. Läsvärt också nu ett år senare. Klicka här.

**  För Nya Testamentets vidkommande är den grekiska texten möjlig. Flitig är jag inte men med hjälp av lexikon och andra hjälpmedel har jag hållit det språket på flämtande låga och kan ta mig fram. Mina kunskaper i hebreiska har dock så anfrätts av tidens alla tänder att Gamla testamentets grundtext är så nära absolut omöjlig att följa som det går att komma. Men en och annan glosa kan jag nog restaurera fram.

***  Jag har till och med för att vara snobbig genom åren läst två böcker på franska. En av dem äger jag om någon vill låna.

Först av allt:

Man måste få satsa!

Till och med satsa fel!

Rentav misslyckas!

Får man inte det händer inget!

Och man lyckas ännu mindre!

Det är en tanke att hålla fast i också när besvikelsens grå nyans invaderar sinnet. Inte ytligt hålla fram som en ursäkt för att bara slå ifrån sig, för att inte tänka, för att strunta i att analysera och utvärdera. Så görs ibland. För mer än 20 år sedan hörde jag en högt uppsatt kyrklig dignitär säga: Det blev inte som vi avsåg men det är ju ingen idé att nu utvärdera det - det ligger ju bakom oss. Just då och där var det ett extremt förnekande vägval för attkomma undan alla tankar på felval. Tyvärr är det absolut inte atypiskt - eller otypiskt som det heter här i norr. Både hög och låg drar sig ofta för att försöka se var man bedömde fel eller handlade oklokt.

Reformation 500 har denna lördagseftermiddag fått mig på dessa tankar. Det kanske inte var rätt eller realistiskt tänkt, det vi tänkte just under rubriken Reformation 500. Och det är jag (just nu akut) besviken över.

Vad var det då, detta Reformation 500?

Kyrkoherden gav mig i slutet av våren i uppdrag att fundera kring ett upplägg för att i församlingen uppmärksamma reformationsjubileet. Intressant. Jag sökte lösa uppgiften och presenterade för arbetslaget muntligt och lite skriftligt mina funderingar.

• I förkunnelsen skulle varje präst varje söndag försöka inflika någon uttalad Luther-tanke.
• I veckoverksamhetens olika delar av barn-, konfirmand-, kör- och ungdomsverksamhet också försöka göra så i tillämpliga delar.
• Det ordinarie Bibelstudiet skulle tackla Galaterbrevet och i gruppen Te&Tanke skull det finnas en Lutherkvart med olika teman.
• Tre event, extra satsningar, under rubriken Reformation 500 skulle få ta var sin lördagseftermiddag i anspråk följt av en kort gudstjänst på Helgsmålsbönstid med försök att transformera om reformatorns förkunnelse till Luther denna helg med dess texter och teman.

Arbetslaget mottog planerna positivt. Vi beslöt att köra – med främst mig som aktör. Men inte som ende aktör.

• Hur förkunnelsen blivit i andra gudstjänster än "mina" kan jag inte uttala mig om. Jag har nog inte ens själv varit konsekvent.
• Veckogrupperna vet jag inget om förutom Bibelstudiet och Te&Tanke. Det sistnämnda forumet har inte varit någon kioskvältare. Allt som allt jag och ett par personer med växlande närvaro på grund av jobb. Bibelstudiet har dock arbetat sig genom brevet.
• Och lördagarna? De med den speciella rubriken?
  Första gången var vi åtta. Andra gången kom en och sedan fem till för gudstjänsten. I eftermiddag ingen och vi får se hur det blir klockan 18. Ringa in helgen ska jag i alla fall göra.

Var tänkte vi kollektivt fel? Var gjorde vi missbedömningen? Var förberedelsetiden bortkastad? Jag tycker man skall borra i sådana frågeställningar liksom i många andra liknande. Känslan av fiasko finns ju.

Samtidigt måste man prova.

Hade vi inte försökt göra något hade ju med 100% säkerhet inget alls blivit av. I kyrkan är det inte ovanligt att det händer – alltså att man spelar safe så till den milda grad att man bara kör eller genomför något när man med säkerhet vet att det faller folk på läppen. Det försiktiga sättet att gå framåt blir då de facto en kräftgång.

Jag tror vi behöver gå på som en vi-har-en-idé-kyrka, inte som en det-är-ingen-idé-kyrka.

Därför tror jag det var rätt att försöka. Om det vi försökte göra var rätt sak eller var att på rätt sätt göra en sak eller med rätt person i anrättningen kan jag inte själv rätteligen säga.

Ingen kom för att delta under eftermiddagen, det jag ägnat tid åt att förbereda. Det må vara hänt. Det förberedda finns ju kvar.

Värre är att arbetsplatsens internet inte fungerar. Det kom att betyda att jag inte fick tag i mina förberedda ting – en Påvverpåjnt och en del annat. Mer tid fick ägnas åt omförberedelser av det som sedan inte blev av.

Jag blev ju dessutom vingklippt vad gäller annat framtidsarbete! Kommer inte åt det som jag ska hålla på med framöver och som i något slags välsignat anbefallt tillstånd befinner sig på en server i södra delen av landet. Det irriterar mig högeligen att jag på så vis får mitt jobb sabbat av att datafolk som inte ens befinner sig på orten inte skött eller sköter sina jobb. Tydligen är mina uppgifter så oviktiga att service- och understödsfunktioner inte behöver jobba både dag och natt för att systemen skall funka till förmån för det som är Kyrkans uppdrag – förkunna, undervisa, utöva diakoni och mission.

Dock kunde döarbetstiden ägnas åt att medelst telefonen skriva detta blogginlägg som via hemdatorns fungerande internet publiceras senare i kväll.

PS: I gudstjänsten var vi fyra stycken. Lyckat? DS.

En god stund efter midnatt blev förra blogginlägget klart. Lördagen blev alltså sen. Mycket skulle ju hinnas innan. Resa till Luleå, middag på restaurang med goda vänner, show med Al Pitcher – arbetsplatsens julklapp till personalen – resa hem, omstartat På spåret på TV. Sedan bloggeri.

Nu är det morgon en blötslasksnöig lördag. I eftermiddag med start 15.00 ska jag i Älvsby församlingsgård söka hålla samman tredje tillfället i serien Reformation 500 – nu med den ungefärliga underrubriken Var får man tag i Gud idag? I klartext om reformationens syn på Ordet, Dopet, Nattvarden och Vardagen. Klockan 18 blir det sedan  i Kyrkan en smärre gudstjänst då jag för vår tid och vår situation skall försöka återge vad Luther skulle ha sagt den Andra söndagen i Advent.

Donald Trump lyssnade inte till den kristna rösten från Jerusalem, den jag återgav i förra inlägget. Troligen trodde inte heller undertecknarna att han skulle göra det. Hans fallenhet för okomplicerad extremism utan hänsyn till rättfärdighet och människor innebär dövhet för erfaren katolsk, ortodox och protestantisk teologi och etik. Samma okomplicerade extremism utan hänsyn till rättfärdighet och människor ser man nu hos de dispentionalistiska krist-sionister som nu stödjer hans tilltag. De – den svenske politikern Lars Adaktusson är ett exempel – är de typer som aldrig formulerar ett uns av bekymmer över bosättarfasonerna och kallar allt annat än 100% israeljubel för antisemitism.

Den lilla Evangelisk-Lutherska kyrkan ELCJHL* har seriösa teologer. Kyrkoherden i Betlehem är en av dessa som efter Trumps besked skrev på Facebook – på engelska här. Jag fann i en sluten diskussionsgrupp en svensk översättning som jag valde att bearbeta till nedanstående text som alltså är en kristen röst från Betlehem efter trumpsignalen julmånaden 2017. Bilden tog jag för några år sedan i den lutherska kyrkan i Betlehem.

Julens berättelse börjar med en kejserligt förordning från kejsar Augustus. När jag såg president Trumps tal igår kväll på TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan då det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperie-dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad.

Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på imperie-politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi nu ser den amerikanska administrationen lämna internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad. Det är också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid visionen om ett inklusivt Jerusalem delat av två folk och tre religioner.

Situationen är mycket labil. Idag är det strejk på Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk och vi tvingades ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket är i sorg – vi sörjer den rättvisa de politiska makthavarna berövat oss. Trots detta tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, han som är född i Betlehem under ockupation och korsfäst i Jerusalem av romerska makthavare.

De flesta kejsare tog bara blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem – de förstod inte hur man bygger fred. Men inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och odla hoppet för hela Palestina. Det är arvet efter Kristus i detta land och vi är beslutna att hålla det levande.

Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer.

Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i ett politiskt försvar.

Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.

Rev Dr Mitri Raheb.

I hela frågan ger biståndsrörelsen Diakoni bra information – här.

På bloggen Hela Pingsten ställer Micael Grenholm vettiga frågor till de krist-sionister som stöder Israel till 110%. Naturligtvis kommer aldrig vettiga svar, om än några svar alls, på den typen av frågor. Det kräver ju att man kan hålla fler saker än en i huvudet och är behäftad med åtminstone en liten dos tankeförmåga – för att inte tala om empati.

*  ELCJHL står för The Evangelical Lutheran Church in Jordan & the Holy Land.

Han blev USA-president med hjälp av färre än hälften av de erlagda rösterna. Nu har han för att avleda uppmärksamheten från inrikes-politiska frågor meddelat att den republik han representerar ämnar flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Världen i övrigt – muslimska länder, EU, FN och andra – ställer sig lindrigt sett tveksamma till saken och menar att det sanktionerar israelisk expansion i östra Jerusalem och på Västbanken, ökar polariseringarna, göder extremister på bägge sidor i konflikten Israel-Palestina och gör en redan låst situation i Mellanöstern ännu mer laddad.

Naturligtvis applåderar en del i Israel, inte minst de som mot internationell rätt slagit ner sina bopålarna i så kallade bosättningar på Västbanken. I USA jublar så kallade högerkristna grupper och till och med i lilla Sverige finns krist-sionistiska kretsar som försvarar tilltaget. I mitt Facebook-flöde och till exempel i tidningen Dagen möter jag denna både internationellt och kristet sett extrema minoritetsuppfattning baserad på en lindrigt sagt egendomlig Bibelläsning.

Före Trump deklarerade saken fick han information från kristna på plats – alltså i Jerusalem. Följande text är det brev de sände till honom. På internet hittade jag texten här. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag sedan putsade till i mitt tycke bättre svenska. Tveksam om att kunna pricka helt rätt översatte jag dock inte titlarna på dem som undertecknat brevet som har brevhuvudet...

PATRIARCHS OCH HEADS OF LOCAL CHURCHES IN JERUSALEM

President Donald J. Trump, President för Amerikas förenta stater

Jerusalem den 6 december 2017

Bäste Herr President,

Vi är fullt medvetna om och uppskattar hur ni i dessa dagar ägnar särskild uppmärksamhet åt Jerusalems status. Vi följer detta med uppmärksamhet och vi ser det som vår plikt att sända detta brev till Ers excellens.

Den 17 juli 2000 sände vi ett liknande brev till de ledare som träffades i Camp David för att då bestämma Jerusalems status. De tog vänligt vårt brev i beaktande. Idag, herr president, är vi övertygade om att Ni också kommer att ta emot vår synpunkt angående den mycket viktiga situationen i Jerusalem.

Vårt land kallas ett Fredens land. Jerusalem, Guds stad, är en fredens stad för oss och världen. Tyvärr är idag vårt Heliga land med den Heliga staden Jerusalem ett konfliktområde.

De som älskar Jerusalem vill arbeta för och göra det till ett land och en stad med fred, liv och värdighet för alla dess invånare. Alla troendes böner i landet – tre religioner och två folk som tillhör denna stad – stiger upp till Gud och ber om fred, som psalmisten säger: Återvänd till oss, Gud, den allsmäktige! Se ner från himlen och se!* Inspirera våra ledare, fyll deras tankar och hjärtan med rättvisa och fred.

Herr President!

Vi har med oro följt rapporterna om en ändring av hur Förenta staterna förstår och behandlar Jerusalems status. Vi är övertygade att sådana steg kommer att medföra ökat hat, konflikt, våld och lidande i Jerusalem och Det Heliga landet och föra oss bort från målet om enhet och närmare en destruktiva uppdelning.

Vi ber er, Herr President, att hjälpa oss alla att vandra till mer kärlek och en definitiv fred som inte kan nås utan att Jerusalem är för alla. Vår innerliga råd och vädjan är att Förenta Staterna fortsätter att erkänna Jerusalems nuvarande internationella status. Varje plötslig förändring kan orsaka irreparabel skada. Vi är övertygade om att med starkt stöd från våra vänner kan israeler och palestinier arbeta för att förhandla fram en hållbar och rättvis fred som gynnar alla som längtar efter att den heliga staden Jerusalem ska uppfylla sin avsikt. Den heliga staden kan delas och åtnjutas fullt ut när en politisk process hjälpt till att befria hjärtan hos alla hjärtan som lever i den från de konfliktförhållanden och destruktivitet som de nu upplever.

Julen står inför oss. Det är en högtid med fred. Änglarna har sjungit i vår himmel: Ära till Gud i höjden och fred på jorden för människor av god vilja.**

För den här julen vädjar vi om att Jerusalem inte ska berövas fred. Vi vädjar att du, Herr President, hjälper oss att lyssna på änglarnas sång. Som kristna ledare i Jerusalem bjuder vi in er vandra med oss i att hoppas och bygga en rättvis och inkluderande fred för alla människor i denna unika och heliga stad.

Med vänliga hälsningar och bästa önskningar för en God Jul.

Patriarchs and Heads of Churches in Jerusalem

+Patriarch Theophilos III, Greek Orthodox Patriarchate

+Patriarch Nourhan Manougian, Armenian Apostolic Orthodox Patriarchate

+Archbishop Pierbattista Pizzaballa, Apostolic Administrator, Latin Patriarchate

+Fr. Francesco Patton, ofm, Custos of the Holy Land

+Archbishop Anba Antonious, Coptic Orthodox Patriarchate, Jerusalem

+Archbishop Swerios Malki Murad, Syrian Orthodox Patriarchate

+Archbishop Aba Embakob, Ethiopian Orthodox Patriarchate

+Archbishop Joseph-Jules Zerey, Greek-Melkite-Catholic Patriarchate

+Archbishop Mosa El-Hage, Maronite Patriarchal Exarchate

+Archbishop Suheil Dawani, Episcopal Church of Jerusalem and the Middle East

+Bishop Munib Younan, Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land

+Bishop Pierre Malki, Syrian Catholic Patriarchal Exarchate

+Msgr. Georges Dankaye’, Armenian Catholic Patriarchal Exarchate

*  Psaltaren 80 vers 15.

**  I Bibel 2000 lyder orden i Lukasevangeliets andra kapitel vers 14 lite annorlunda: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.

Jag nämnde att jag var på en stiftshandläggarledd kurs- och samrådsdag kring en angelägen sak. Just den samlingen genomförs kontraktsvis. Nu var det Piteå kontrakts tur, alltså det band av församlingar som finns längs med älven från norska gränsen till Bottenviken – Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Piteå, Norrfjärden och Hortlax. Alla var representerade utom Piteå, den suveränt största församlingen. Om deras frånvaro beror på att de inte menar sig ha något att lära eller inte har något att bidra med skall jag hålla osagt. En brist är hur som helst att den som är störst uteblev.

Ämnet för dagen var att det nu inte på långa vägar rekryteras det antal blivande musiker, pedagoger, diakoner och präster som motsvarar de kommande årens pensionsavgångar. En akut kris. Eller en kronisk?

Vi samtalade och delade berättelser och erfarenheter, inte minst om hur vi själva kallades till och hamnade i det vi är. Bra samtal. Påfallande många av oss kunde ange att vi växte upp i bekännande kristna och svenskkyrkliga hem.

Analyserna blev enligt min mening tyvärr för ytliga. Vi pratade om att kyrkan inte är ett attraktivt utbildningsmål – men inte varför. Att vad man kan kalla rekryterande miljöer saknas nämndes men djuplodades inte i. Att den sorts modellpersoner som lockade oss numera är mycket färre konstaterades – men varför det blivit och är så berördes inte.

Jag har mina egna teorier och delger nu dig, noble Bloggläsius, en del av dessa.

• De miljöer där människor upplever kallelse till tjänst är samma miljöer som kallar folk till lärjungaskap, till att bli, vara och växa som kristna. Där folk inte kommer till medveten tro produceras inte heller folk med tro som yrke. Det är en enkel och grundläggande sanning.
• När jag var ung fanns ledarprofilledda veckokvällssamlade ungdomsgrupper i många församlingar. Ungdoms- och gymnasiströrelserna RKU och KGF var vitala vitala och profilerade. Så kallade Ungdomssekreterare, sedemera församlingsassistenter, fanns i en del församlingar men präster tog på många håll aktiv del i sammanhangen. Läger med profilerat innehåll kryddade anrättningen 4-6 gånger per år. I de sammanhangen kläckte den kull prästkycklingar jag tillhör och som de närmaste åren kommer att gå i pension.

Så vad gick fel – faktiskt under min tid som präst?

• Prästerna abdikerade. Många ville inte jobba med tonåringar, i en del fall inte ens ha konfirmander. Att det blivit så konstaterades redan i början av 1990-talet och stiftet genomförde sammandragningar av församlingarnas arbetslag med förtroendevalda kring saken. Att inte tillräckligt många präster vill jobba kvällar och fara på läger såg man alltså redan för 25 år sedan men bättre blev det inte.
• Några präster gallrades bort. Det fanns de som var engagerade lokalt men man slutade regionalt ta dessa i anspråk eftersom de var av fel sort, behäftade med minoritets-uppfattningen i den då fortfarande aktuella ämbetsfrågan. Varför en del som hade detta ”fel” framstod som mer ungdomsengagerade per kilo kroppsvikt än de som var "rätt" skulle man kunna fundera över.
• Evangelisationen försvagades. Alltså själva drivet att nå nya med Evangelium. Attityden att-ta-emot-dem-som-kommer förstärktes på bekostnad av gör-alla-till-lärjungar-perspektivet. Och kyrkoråden upprördes inte – om nu någon trodde det.
• Debattläget förändrades till större slätstrukenhet – och därmed rekryteringen. Personer som vill yrkesarbeta inom nykterhetsrörelsen rekryteras oftare bland helnyktra än bland måttlighetssupare. Det är ett välkänt faktum. På samma sätt blir de som tränar fotboll mycket mer heta på att försöka bli proffs än de som lattjar läder lite då och då. På samma vis är det naturligtvis i kyrkan. Väckelsesammanhang och tydlig profil genererar fler kallelser än vag kyrksamhet men man började rata folk ur de sammanhangen. Misstänkliggöra dem. Till och med motarbeta en del som inte i alla stycken gillade allt som hände i kyrkan. Eller bara problematiserade saker och ting.

Jag hade i 16 år uppdraget att vara skolpräst och lärare på en folkhögskola som gav Svenska kyrkans Grundkurs, då obligatorisk som första byggnadsstenen i en utbildning för att bli främst diakon eller präst. Under dessa 16 år såg jag från vilka församlingar i stiftet de kom som ville pröva en upplevd präst- eller diakonkallelse. Jag såg också varifrån inga kom. Jag såg att vissa församlingar, miljöer och ledargestalter "producerade" år efter år och att andra, faktiskt hela regioner, gav praktiskt taget noll.

Min slutsats blir: Ungdomsgrupper klassisk stil, Alphagrupper och liknande för vuxna, en småkonservativ teologi samt närvarande modellpersoner är kallelsedrivbänkar. Det är precis samma saker som förverkligar vad Kyrkoordningen anger som Svenska kyrkans syfte: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Jag hade igår just tittat igenom den resväska som innehåller en massa mjukisjulkrubbefigurer. Vi har den att ta med vid besök på dagisar och liknande. Efter att ha krafsat och rafsat bland får, heliga konungar och herdar fann jag mig själv skriade: Var är åsnan?

Det var bara åsnan jag var ute efter. Jag ska ju förkunna i morgon på Första Advent och då behövs ju en åsna. Som rekvisita – typ. För en förkunnelsen ska bli skattig. Jag menar inte uppskattad utan just skattig.

Skatten är namnet på den sön- och helgdagliga barnsamling som en trappa ner sker samtidigt som det i själva kyrkorummet pågår en massa trist vuxenprat. Tre till åtta barn i åldrarna tre till sju år brukar det vara frågan om. De möter en skattkista med lämpliga ting och en samling med planerat innehåll.

I morgon är det ingen Skatten där nere. Orsak? No sunday school teacher this day! skulle amerikanarna skulle sagt. Och när så sker måste det ju bli skattigt där uppe i stället. Barnen kan ju inte helt bli blåsta på sin grej och därför får hela den gudstjänstfirande församlingen skattifieras med kista och allt. Och då, enligt min tanke för i morgon, med bland annat julkrubbeåsnan i lådan.

Naturligtvis undersöks försvinnandet. Pinkertons detektivbyrå är inkopplad liksom Sherlock Holmes och Hercule Poirot – om den sistnämnde kommer loss från mordet på sin insnöade Orientexpress.

Ledtråd finns: Den lokale komministerkollegan våndas i höggradig självmisstanke. Han tycker sig minnas att han någon gång för något ändamål någonstans plockat upp tyghovdjuret ur väskan men inte har en susning var fyrbeningen efteråt hamnat.

Hur som helst är saken löst på annat vis – i morgon alltså.

Vintergreppet är i alla fall kopplat över Norrbotten. Förra bloggposten handlade om snö och ämnet är fortsatt aktuellt. Men fick annan karaktär. Snöstormen i slutet av förra veckan ersattes av regn och blidväder vilket innebar att blåishalkan kom att vara samtidens stora samtalsämne och problem.

Trots det glatta underlaget for jag, primärhustrun och de två Luleåbarnbarnen förra lördagen till äventyrsbadet Boden för att ha kul. De små var alltså hos oss den helgen. Sedan de for har snöfall och kyla återvänt och det är gnistrande vackert ute.

Måndag var det arbetsuppgifter förmiddag-eftermiddag-kväll. Tisdag likaså med kursdag i Arvidsjaur – om medarbetarrekrytering och kompetensförsörjning som det heter på stifts-kansliiska. Viktiga saker som jag dock inte ordar mer om nu. På kvällen en vuxengrupp. Onsdag hade jag planerat att ha eftermiddagen uppgiftstom men ett strulande internet förlängde också den dagen till trippeln förmiddag-eftermiddag-kväll. Torsdag var ledig. Fredag uppgifter men inte på kvällen.

Till sommaren – som jag nu tänker– avser jag avsluta min anställning som komminister i Älvsby församling. Den enda orsaken till detta är att det sedan den 21 juni 1953 varit möjligt att ana att jag också skulle bli 65 år ung. Naturlig avgång, alltså.

Jag har massor med sparad semester att ta ut. 40 dagar. Plus halva nästa års semester. Och två lediga dagar i veckan. Och ca 5 vad vi kallade prostdagar som tydligen kan vara kvar också sedan avtalet skrivits. Summan av den kardemumman blir att jag kommer att tjänstgöra 66 dagar nästa halvår. Med vad? På vad sätt ska jag vara mest ”nyttig” och ”effektiv”? Här planeras!

Dessutom ska det rekryteras nytt. Någon annan präst skall ju efter mig vara komminister i Älvsby församling. Det är inte jag som rekryterar. Jag lägger mig inte i saken men säger ändå till präster som läser min blogg och bloggläsare som känner präster:

• Var på alerten!
• Var nyfiken!
• Ge dig till känna hos min kyrkoherde!
• Ta reda på hur det är här, hur arbetet fungerar och hur det prioriteras!
• Och när det blir aktuellt – SÖK!

Älvsby församling är en bra församling att försöka vara nyttig i och är en efterträdare på plats när jag slutar märks inget tomrum och ingen behöver ropa Var är den åsnan?