stigstrombergsson

Detta aviserade jag i förrförra inlägget med rubriken andra piller. Jag har tagit några denna höst. Jag menar lutherpastiller, ett speciellt slags TAS – Teologiska Anabola Steroider.

Vid ett par tillfällen har vi i höst firat en smärre gudstjänst med rubriken Luther denna helg. Tanken bakom var ungefär: Vad sa Luther, eller skulle Luther sagt, denna helg i kyrkoåret, kring någon av just denna helgs föreslagna texter? Och säger oss? I transponerat skick i och till vår tid. Nu. Inte då.

Jag tyckte idén (som jag själv kommit på) var intressant och för att lösa det självpåtagna uppdraget konsulterade jag Luthers Kyrkopostilla volym två och ett. Den ena helgen var vad vi kallar Söndagen före Dom-söndagen i slutet av förra kyrkoåret. Den andra var Andra söndagen i Advent, alltså i början av detta år.

Jag valde Kyrkopostillan fast jag också äger hans Huspostilla. Den fick vara med sina kruseord. Dessutom är den 1800-tals.volymen nedupppackad sedan några år. Nedpackad i en låda, uppackad på kallvindan.

Han är långrandig, han Luther.

Predikningarna är långa som halva förra vintern. Och då menar jag norrbottnisk vinter, inte nåt syd- och mellansvenskt tjafs. Mellan 15 och 20 sidor.

Läsa en sådan i sin helhet?

Aldrig i livet! Inte många kom till gudstjänsterna men alla hade gått i förtid om jag gjort så. Bra är det därför att den gode reformatorn liksom skiktar sin förkunnelse. Inte sammanhängande i för det första, för det andra och för det tredje. Så strukturerad är han inte. Men i ordens viller-valla har han som olika avsnitt – typ:

1. en del om texten i sig med en tillämpning för fattiga anfäktade själar,
2. ett avsnitt bitvis grov och underhållande vild polemik mot påven och/eller svärmarna,
3. undervisning om lag och evangelium – oberoende av bibelavsnittet,
4. en utredning om den rättfärdiggörande tron – också oberoende av bibelavsnittet.

Det var mest den första punkten jag tog fasta på och försökte göra om den för idag. Vid det ena tillfället refererade jag också lite av polemiken med ett kort försök att hitta motsvarigheter idag till dem Luther kritiserade då – ganska svårt i komprimerat skick.

De två helgerna det handlade om påminner om varandra. Andra söndagen i Advent återvänder ju tematiskt en hel del till vad som präglar slutet av ett kyrkoår – allvaret i den dubbla utgången och den trygghet vi har i att rättfärdigheten skall upprättas av Honom som gav sitt liv för oss.

I detta är Luther tydlig och – faktiskt – mer själavårdande än jag trodde. Det var bra predikningar åtminstone för mig. Och i sitt till idag överförda skick ganska skarpa. Gud är bister, krävande och dömer orättfärdigheten. Sant. Samtidigt ger Gud oss, alldeles utan vår förtjänst och trots våra brott, den fullkomlighet och gemenskap som Gud själv i Kristus skapat förutsättningen för. Och som vi får tro.

Så – han är nog läsvärd, han Luther.

Inte för att repetera utan för att reflektera över.

Och reformeras av.

Rentav dopas av.

PS: Halva denna text mobiltelefonskrev jag i det vinterskogens mörker jag nämnde i förra inlägget. DS.