stigstrombergsson

Jag nämnde att jag var på en stiftshandläggarledd kurs- och samrådsdag kring en angelägen sak. Just den samlingen genomförs kontraktsvis. Nu var det Piteå kontrakts tur, alltså det band av församlingar som finns längs med älven från norska gränsen till Bottenviken – Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Piteå, Norrfjärden och Hortlax. Alla var representerade utom Piteå, den suveränt största församlingen. Om deras frånvaro beror på att de inte menar sig ha något att lära eller inte har något att bidra med skall jag hålla osagt. En brist är hur som helst att den som är störst uteblev.

Ämnet för dagen var att det nu inte på långa vägar rekryteras det antal blivande musiker, pedagoger, diakoner och präster som motsvarar de kommande årens pensionsavgångar. En akut kris. Eller en kronisk?

Vi samtalade och delade berättelser och erfarenheter, inte minst om hur vi själva kallades till och hamnade i det vi är. Bra samtal. Påfallande många av oss kunde ange att vi växte upp i bekännande kristna och svenskkyrkliga hem.

Analyserna blev enligt min mening tyvärr för ytliga. Vi pratade om att kyrkan inte är ett attraktivt utbildningsmål – men inte varför. Att vad man kan kalla rekryterande miljöer saknas nämndes men djuplodades inte i. Att den sorts modellpersoner som lockade oss numera är mycket färre konstaterades – men varför det blivit och är så berördes inte.

Jag har mina egna teorier och delger nu dig, noble Bloggläsius, en del av dessa.

• De miljöer där människor upplever kallelse till tjänst är samma miljöer som kallar folk till lärjungaskap, till att bli, vara och växa som kristna. Där folk inte kommer till medveten tro produceras inte heller folk med tro som yrke. Det är en enkel och grundläggande sanning.
• När jag var ung fanns ledarprofilledda veckokvällssamlade ungdomsgrupper i många församlingar. Ungdoms- och gymnasiströrelserna RKU och KGF var vitala vitala och profilerade. Så kallade Ungdomssekreterare, sedemera församlingsassistenter, fanns i en del församlingar men präster tog på många håll aktiv del i sammanhangen. Läger med profilerat innehåll kryddade anrättningen 4-6 gånger per år. I de sammanhangen kläckte den kull prästkycklingar jag tillhör och som de närmaste åren kommer att gå i pension.

Så vad gick fel – faktiskt under min tid som präst?

• Prästerna abdikerade. Många ville inte jobba med tonåringar, i en del fall inte ens ha konfirmander. Att det blivit så konstaterades redan i början av 1990-talet och stiftet genomförde sammandragningar av församlingarnas arbetslag med förtroendevalda kring saken. Att inte tillräckligt många präster vill jobba kvällar och fara på läger såg man alltså redan för 25 år sedan men bättre blev det inte.
• Några präster gallrades bort. Det fanns de som var engagerade lokalt men man slutade regionalt ta dessa i anspråk eftersom de var av fel sort, behäftade med minoritets-uppfattningen i den då fortfarande aktuella ämbetsfrågan. Varför en del som hade detta ”fel” framstod som mer ungdomsengagerade per kilo kroppsvikt än de som var "rätt" skulle man kunna fundera över.
• Evangelisationen försvagades. Alltså själva drivet att nå nya med Evangelium. Attityden att-ta-emot-dem-som-kommer förstärktes på bekostnad av gör-alla-till-lärjungar-perspektivet. Och kyrkoråden upprördes inte – om nu någon trodde det.
• Debattläget förändrades till större slätstrukenhet – och därmed rekryteringen. Personer som vill yrkesarbeta inom nykterhetsrörelsen rekryteras oftare bland helnyktra än bland måttlighetssupare. Det är ett välkänt faktum. På samma sätt blir de som tränar fotboll mycket mer heta på att försöka bli proffs än de som lattjar läder lite då och då. På samma vis är det naturligtvis i kyrkan. Väckelsesammanhang och tydlig profil genererar fler kallelser än vag kyrksamhet men man började rata folk ur de sammanhangen. Misstänkliggöra dem. Till och med motarbeta en del som inte i alla stycken gillade allt som hände i kyrkan. Eller bara problematiserade saker och ting.

Jag hade i 16 år uppdraget att vara skolpräst och lärare på en folkhögskola som gav Svenska kyrkans Grundkurs, då obligatorisk som första byggnadsstenen i en utbildning för att bli främst diakon eller präst. Under dessa 16 år såg jag från vilka församlingar i stiftet de kom som ville pröva en upplevd präst- eller diakonkallelse. Jag såg också varifrån inga kom. Jag såg att vissa församlingar, miljöer och ledargestalter "producerade" år efter år och att andra, faktiskt hela regioner, gav praktiskt taget noll.

Min slutsats blir: Ungdomsgrupper klassisk stil, Alphagrupper och liknande för vuxna, en småkonservativ teologi samt närvarande modellpersoner är kallelsedrivbänkar. Det är precis samma saker som förverkligar vad Kyrkoordningen anger som Svenska kyrkans syfte: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.