stigstrombergsson

Jag hade igår just tittat igenom den resväska som innehåller en massa mjukisjulkrubbefigurer. Vi har den att ta med vid besök på dagisar och liknande. Efter att ha krafsat och rafsat bland får, heliga konungar och herdar fann jag mig själv skriade: Var är åsnan?

Det var bara åsnan jag var ute efter. Jag ska ju förkunna i morgon på Första Advent och då behövs ju en åsna. Som rekvisita – typ. För en förkunnelsen ska bli skattig. Jag menar inte uppskattad utan just skattig.

Skatten är namnet på den sön- och helgdagliga barnsamling som en trappa ner sker samtidigt som det i själva kyrkorummet pågår en massa trist vuxenprat. Tre till åtta barn i åldrarna tre till sju år brukar det vara frågan om. De möter en skattkista med lämpliga ting och en samling med planerat innehåll.

I morgon är det ingen Skatten där nere. Orsak? No sunday school teacher this day! skulle amerikanarna skulle sagt. Och när så sker måste det ju bli skattigt där uppe i stället. Barnen kan ju inte helt bli blåsta på sin grej och därför får hela den gudstjänstfirande församlingen skattifieras med kista och allt. Och då, enligt min tanke för i morgon, med bland annat julkrubbeåsnan i lådan.

Naturligtvis undersöks försvinnandet. Pinkertons detektivbyrå är inkopplad liksom Sherlock Holmes och Hercule Poirot – om den sistnämnde kommer loss från mordet på sin insnöade Orientexpress.

Ledtråd finns: Den lokale komministerkollegan våndas i höggradig självmisstanke. Han tycker sig minnas att han någon gång för något ändamål någonstans plockat upp tyghovdjuret ur väskan men inte har en susning var fyrbeningen efteråt hamnat.

Hur som helst är saken löst på annat vis – i morgon alltså.

Vintergreppet är i alla fall kopplat över Norrbotten. Förra bloggposten handlade om snö och ämnet är fortsatt aktuellt. Men fick annan karaktär. Snöstormen i slutet av förra veckan ersattes av regn och blidväder vilket innebar att blåishalkan kom att vara samtidens stora samtalsämne och problem.

Trots det glatta underlaget for jag, primärhustrun och de två Luleåbarnbarnen förra lördagen till äventyrsbadet Boden för att ha kul. De små var alltså hos oss den helgen. Sedan de for har snöfall och kyla återvänt och det är gnistrande vackert ute.

Måndag var det arbetsuppgifter förmiddag-eftermiddag-kväll. Tisdag likaså med kursdag i Arvidsjaur – om medarbetarrekrytering och kompetensförsörjning som det heter på stifts-kansliiska. Viktiga saker som jag dock inte ordar mer om nu. På kvällen en vuxengrupp. Onsdag hade jag planerat att ha eftermiddagen uppgiftstom men ett strulande internet förlängde också den dagen till trippeln förmiddag-eftermiddag-kväll. Torsdag var ledig. Fredag uppgifter men inte på kvällen.

Till sommaren – som jag nu tänker– avser jag avsluta min anställning som komminister i Älvsby församling. Den enda orsaken till detta är att det sedan den 21 juni 1953 varit möjligt att ana att jag också skulle bli 65 år ung. Naturlig avgång, alltså.

Jag har massor med sparad semester att ta ut. 40 dagar. Plus halva nästa års semester. Och två lediga dagar i veckan. Och ca 5 vad vi kallade prostdagar som tydligen kan vara kvar också sedan avtalet skrivits. Summan av den kardemumman blir att jag kommer att tjänstgöra 66 dagar nästa halvår. Med vad? På vad sätt ska jag vara mest ”nyttig” och ”effektiv”? Här planeras!

Dessutom ska det rekryteras nytt. Någon annan präst skall ju efter mig vara komminister i Älvsby församling. Det är inte jag som rekryterar. Jag lägger mig inte i saken men säger ändå till präster som läser min blogg och bloggläsare som känner präster:

• Var på alerten!
• Var nyfiken!
• Ge dig till känna hos min kyrkoherde!
• Ta reda på hur det är här, hur arbetet fungerar och hur det prioriteras!
• Och när det blir aktuellt – SÖK!

Älvsby församling är en bra församling att försöka vara nyttig i och är en efterträdare på plats när jag slutar märks inget tomrum och ingen behöver ropa Var är den åsnan?