stigstrombergsson

Det är sent måndag kväll. Dagen har efter en fullmatad förra vecka och helg varit arbetsuppgiftsfri vad gäller anställningen som komminister i Älvsby församling. Alltså en sådan dag många kallar ”ledig”. Men hemma har jag uppgiftat denna äntligen regnfria dag inte fylld av prästerliga uppdrag. Gräsklippning, bärinfrysning, tvätt, strykning och eftertanke. Efter madammens hemkomst mat, en promenad och en del TV.

Så vad återstår?

Vilka onödigheter kan jag välja mellan denna kväll?

Innan jag i morgon åker till Skellefteå?

För dit ska jag. På kurs. Tillsammans med 190(!) andra.

Som samlas under temat Krafttag konfirmation.

Skitviktigt! Och väldigt aktuellt!

Det är väl en fem-sju år sedan man verkligen i kyrkan inte längre kunde blunda för konfirmand-sedens kollaps, att en tredjedel av årsklassen läser om man ser det över hela landet. Insikten föder åtgärd och en övergripande sådan är just Krafttag konfirmation. Det var en sådan sammandragning förra hösten också. Jag var inte med då enär jag och madammen i mitt liv var på Samos – dit ingen hösttripp går detta år. Inte någon annan heller från församlingens arbetslag reste förra året. Men nu är vi tre som far. Det skall bli intressant.

Och jag undrar om jag inte kommer att vara äldst av allesammans...

Kursen är tisdag-onsdag.

Jag hinner hem för att leda Veckomässan i kyrkan onsdag 18.30.

Så det blev lite blogg som fick döda lite tid in emot midnatt.

Valet stod ju mellan patiens på datorn och detta inlägg.

Rubriken är naturligt medvetet som den är för att inte avslöja exakt vilket innehåll denna bloggpost kommer att få. Dubbeltydigheten är avsiktlig. Men det skall sägas: Det jag skriver har att höra med reformatorn Martin Luther, inte medborgarrättskämpen Dr Martin Luther King eller den brittiska deckarserien Luther med alla hans problem.

Det är inte många som ältar Martin Luther idag. I alla fall inte positivt. Den stackars avhoppade munken får klä skott för allt möjligt – tråkighet, pliktkänsla, auktoritetstro, antisemitism, kyrkosplittring och mycket annat. Men jag uppfattar det som att de som ältar sådant sällan finns i de sammanhang av idag som är mest kopplade till de motståndare han hade på sin tid. Det är inte katoliker och känsloberoende frikyrkliga som skjuter in sig på Luther. I stället är det inte ovanligt att det just är i den lutherska Svenska kyrkan som kritiken – på många punkter i och för sig befogad – finns. Men i Svenska kyrkan kan man ju inte såga honom helt – även om en del nog skulle vilja. Därför gör en del tvärtom och prisar honom som förändrare och tar honom till intäkt för att göra hart när vilka förändringar som helst – om man någon gång är Lutherältande.

Men – det skall också sägas: Det finns några som Lutherältar positivt. Några få. I mycket konservativa kyrkonära väckelserörelser kan en Postilla läsas högt. Ibland. På ett kopierande sätt. Som om saker där och då bara kan flyttas till här och nu.

Nästa år blir det Lutherjubileum, 500 år efter det att han grävde i verktygslådan och hamrade upp sina 95 teser mot avlaten för diskussion. Det var ju det han gjorde. Han spikade sitt alster på det sätt man spikade och fortfarande spikar teser och tankar vid ett universitet. I den meningen betyder att något är spikat inte att det är fastslaget utan mer föreslaget. Det kan vara värt att veta när nu Luther skall ältas.

I sommar var jag upp på vinden. Två gånger. En gång för att leta efter ett takläckage jag tidigareberättat om*. Och en gång innan för att gräva fram gamla böcker. Det gjorde jag i tanken att om det är Lutherår nästa år kan det vara idé att läsa honom själv, inte bara om honom.

Ned för stegen följde en trave med. Ungefär en ½ hyllmeter Luther inhandlad på antikvariat för en massa år sedan. Och 20 cm Rosenius som är en god lutheran. Just de volymerna är arvegods med mina barnbarns farfarsfarmorsfars namn på titelbladet.

Nu har jag läst ut – och om – Luthers Stora Galaterbrevskommentar utgiven 1954 på Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Jag har den häftade utgåvan på 500 sidor. I nyskick för mer än ett halvsekel sedan betingade den priset 17 kronor men själv köpte jag den för 16 kronor – skrivet på baksidan – någon gång när jag gick gymnasiet. Att det var då förstår jag av att jag på framsidan skrivit mitt namn och telefonnumret 0920/19651 – alltså mitt föräldrahems. Men det står ett telefonnummer till: 018/461786. Det var numret till telefonautomaten i den studentkorridor på Sernanders väg 15 i Uppsala där jag vistades studieåren efter jag gjort lumpen.

När jag läste den första gången minns jag inte. Det kan vara i Luleå men jag gissar på Uppsala-tiden. Och så en omläsning som nyinflyttad till Älvsbyn. Den finns det bildbevis på. Madammen i mitt liv fotograferade mig i badkaret med boken ovan vattenytan. Men den bilden får du inte, noble Bloggläsius, njuta av.

Nu har jag i alla fall läst om den, noterat alla gamla understrykningar och kommer fram till att boken är ett evinnerligt Lutherältande. Sida upp och sida ner, gång på gång, utifrån vilken vers i Galaterbrevet som helst, ältar Luther sitt huvudärende: Rättfärdiggörelsen genom tron. Det blir nästan tjatigt.

Men det är också ganska naturligt att det blir ältande. Stora Galaterbrevskommentaren är ju inte ett skrivet verk utan ett muntligt. Det är åhörare till en serie föreläsningar som sammanställt sina stenografiska anteckningar. Och då det är en serie muntligheter är det naturligt att man återkommer till samma tema, att man repeterar osv. Han skrev alltså inte själv utan sammanställningen av anteckningarna fick han del av senare och kommenterade på detta sätt i sitt förord:

Jag vill knappt själv tro, att jag vid den offentliga utläggningen av den helige Pauli brev till galaterna varit så ordrik, som denna bok nu visar. Och likväl märker jag, att det alltsammans är mina tankar som bröderna med sådan omsorg tecknat ned i denna skrift. Följaktligen nödgas jag tillstå, att allt eller kanske t. o. m. mera yttrats av mig i den nämnda offentliga föreläsningsserien. Ty i mitt hjärta härskar denna enda artikel, tron på Kristus, från vilken, genom vilken och till vilken alla mina teologiska tankar dag och natt flyta och strömma tillbaka. Likväl finner jag, att jag av höjden, bredden och djupet i denna vishet fattat endast en svag och torftig begynnelse, endast några brottstycken.

Därför blyges jag också över att dessa mina fattiga och matta utläggningar av den store aposteln, Guds utkorade redskap, nu utgivas. Men att icke taga hänsyn till denna blygsel, att vara fräck utan att rodna, därtill tvingar mig den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse, som i Guds församling alltid rasat och alltjämt rasar mot den enda fasta klippan, som vi kalla lärostycket om rättfärdiggörelsen, läran om huru vi icke genom oss själva och utan tvivel icke heller genom våra gärningar, som äro mindre än vi själva, utan genom en annans hjälp, genom Guds enfödde Son, Jesus Kristus, äro återlösta från synden, döden och djävulen och ha fått det eviga livets gåva.

Gärnings- och beteendekristendomen av idag ser inte likadan ut som för 500 år sedan. Nu tar den oändligt förskräckliga skändlighet och hädelse att Jesus inte är den avgörande punkten för nåd, försoning och förlåtelse sig andra uttryck.

Också idag låter man Jesus vara en bud- och regelgivare som uppmanar oss att vara goda i stället för den avgörande medlaren mellan Guds krav och dom å ena sidan och vår ovilja och oförmåga att vara som Gud vill å den andra.

Luthers Stora Galaterbrevskommentar är, även om den är ett bedårande barn av sin tid, är en bra medicin att kurera sig med igen.

*  Vi väntar på offert från plåtfirma. Hotfullt!

Idag var första dagen av en ny termin.

Det låter som skola men det är det inte.

Jag har bara börjat om efter semestern.

Blev det en lugn start? Svar: ½ om ½.

Varje dag denna vecka kommer jag att ha en och annan uppgift och mot slutet kommer det att tätna.

• Idag måndag var det expedition, möta en del arbetskamrater, lite rådslag inför framtiden och ett vigselsamtal – alltså ½-lugnt.
• Imorgon tisdag lönesamtal med tjifen och sedan ett dopsamtal.
• Onsdag kollegium, ett sorgehusbesök och på kvällen – viktigast – Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30. Den gudstjänster börjar nu om efter sommaruppehållet. Lite längre fram blir det ungdomsgrupp direkt efteråt.
• Torsdag skall det terminsplaneras och ett dopsamtal.
• Fredag Begravningsgudstjänst och vigselsamtal.
• Lördag en Dopgudstjänst ½2 och några timmar senare Vigsel i Storforsens kapell.
• Söndag 11.00 Högmässa i Älvsbyn, 13.00 Dop och 18.00 Högmässa i Vidsel.

Men kvällen har varit fylld av rester från igår. Efter gudstjänsten for jag och madammen i mitt liv till skogs en stund. Vi lämnade bilen och gick en kvart till ett hygge där vi tidigare plockat blåbär. Väl där drack vi i lugn och ro vårt kyrkkaffe innan vi började krafsa i riset. Nu var det lingonens tur. Ett par timmar senare gick vi tillbaka till bilen konkandes på 40 liter lingon. Dessutom hade vi nypt till oss ca 2 liter handplockade blåbär – de håller inte längre att plocka med plockare.

Både igår kväll och i kväll har jag rensat bär. Och har en hink kvar...

Gå i skogen och rensa bär ger många tankar väl värda att beblogga. Men jag avvaktar. Det går inte att skriva och rensa samtidigt – typ. Men det kommer. 

Semestern håller på att ta slut. Nästa vecka är den över och mina konkreta uppgifter i att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen åter-upprättas. Allt annat som jag skall utföra och avlönas för är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift*.

Denna regniga fredag och kommande lördag-söndag skall jag alltså på något vis ”ställa om” både min tankeverksamhet och min mat-och-sov-klocka för att inte helt hjärndöd med mental jet-lag i kroppen inställa mig måndag morgon. Det är inte det lättaste.

Vad gäller min mat-och-sov-klocka och vacation-lag – nytt begrepp? – finns problemet att OS går på nätterna. Men OS är ju bara vart fjärde år – tack och lov – så jag vet ju av erfarenhet att det går.

Med den mentala biten blir det än värre. Två saker måste förändras radikalt – tomheten och inriktningen.

När min semesterledighet började beslöt jag mig för att den skulle vara tanke-tom. Givetvis betyder det inte att jag inte skulle tänka på något alls men jag bestämde mig för att i tankarna inte”ligga kvar” i mina konkreta arbetsuppgifter. Frågor som Hur skall en ny Kyrkohandbok få form i vår församling?, Hur vända upp gudstjänsterna kvalitativt?, Hur ännu bättre kon-firmandverksamhet nästa läsår?, Hur följa upp de nyss konfirmerade? Vad blir med Bibel-studierna och annan vuxenverksamhet? – alla sådana frågor beslöt jag att behandla på Scarlett-O´Hara-vis: I think of it tomorrow! Och nu är det snart tomorrow. På måndag!

Så var det inriktningen. På tankarna alltså. De kyrkliga. Som ju finns där i alla fall och som lätt fyllts av annat som inte är av lokalkaraktär,av sånt som media och många tror är mer övergripande och avgörande. Mitt-kors-debatten till exempel. Och diskussionerna kring olika debattörers och anställdas agerande på nationell nivå. Det som till och med Aftonbladet och Expressen skriver om. Det som i praktiken lokalt inte spelar någon som helst roll annat än i antalet utträden.

De där nationella sakerna är sett till den lokala verkligheten nästan oviktiga. Det gäller att komma loss ur de tankebanorna för att få fokus på de rätta sakerna: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Till på måndag! Då blir det avspark!

*  De kursiverade orden är ur Kyrkoordningen, från inledningen till Andra avdelningen som handlar om Församlingarna.

Det verkar som rubriker med 100 återkommer i mitt bloggande såhär i sensommartid. 100 år och en dag hette det för ett tiotal inlägg sedan. Inte 100 sekunder är tredje om man räknar bakåt från detta som också har 100 i rubriken.

Vore jag muslim eller arab skulle jag inte lita på Väst!

Det var min tanke när jag läst boken Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016*. Den skriven av Ingemar Karlsson och de 230 informativa sidorna börjar med napoleontiden och handlar sedan om

• hur britterna lovade araberna självständighet om de under Första Världskriget gjorde uppror mot det med Tyskland allierade Osmanska riket och hur de svek de sina löften,
• det franska dubbelspelet i det som blev Syrien och Libanon,
• oljan i det som blev Irak som ju påverkat händelserna akut ända in i vår tid med USA som ny aktör
• arabisk nationalism,
• saudiernas eget spel,
• hur västländer gav land till europeiska judar,
• Palestina
• Syrien upp till idag
• ännu mera

Baksidestexten lyder:

År 1916 satte sig britter och fransmän i hemliga förhandlingar. De drog ett streck på kartan över osmanska rikets arabiska delar. Områdena norr om strecket förklarades vara franska intressesfärer och de i söder brittiska. Det här ledde till att regionen fick nya gränser efter första världskriget, utan  hänsyn till den 4000 år gamla civilisationens historia, kultur och religion.

Vilka långtgående konsekvenser fick detta enkla pennstreck? Och hur påverkar det människor idag, hundra år senare? I Roten tilldet onda förklarar och resonerar mellanösternkännaren och författaren Ingemar Karlsson kring historien bakom dagens krisdrabbade område.

Alla som vill veta och alla som vill ha – eller redan har – åsikter om situationen där nere bör läsa boken. Dummare blir man inte!

*  Bokens ISBN-nummer är 978-91-7545-338-4. På förlagets hemsida kan man läsa mer om den och om författaren – här.

Inför förra veckoslutet var det full fart med förberedelser och bröllop, det jag berättade om i inlägget LEVE BRUDPARET! Sedan dess har vi haft folk i huset ända till idag. En av brudgummens storasystrar med sambo, från mitten av veckan brudparet med barnbarnen och under veckoslutet sonhustruns svåger. Då var vi nio i maten.

Söndag mitt på dagen reste den unga familjen tillbaka till Luleå och på kvällen skjutsade jag ner farbrodern. I morse for Järvsö-borna söderöver och då madammen i mitt liv börjat arbeta efter semestern har jag varit helt själv i ett tyst hus, surfat lite på nätet, läst och sett Sveriges damlandslag i fotboll likt fransmännen vid Verdun stå emot stormanlopp efter stormanlopp innan segern mot Brasilien och OS-final – inte dumt alls*.

I samband med bröllopet växelfotograferades en del. Bilder av brudparet med barn och hennes familj finns i våra kameror och bilder av oss finns i deras. Igår skickade barnbarnens mormor en bild till oss och med högt mallgrodeindex visar jag för dig,noble Bloggläsius, de viktigaste människorna i mitt liv, mina tankar och mina böner.

På detta sätt skall bilden tydas:

1. Lokalisera bruden! Ledtråd: Hon har lång vit klänning.
2. Vid hennes sida med rosa propeller – hennes man, den äldre av våra pojkar.
3. På hans andra sida – hans hulda moder, madammen i mitt liv.
4. Vidare åt samma håll – hälsingarna, den yngre av storasystrarna med sambo.
5. Så vid brudens vänstra axel – gammelsmurfen själv, alltså jag.
6. Sedan – brudgummens lillebror.
7. Därefter – stora storasyster och hennes man.
8. Och framför alla i mitten – brudparets barn Tyra och Adrian, farfars favoriter.

 Inte dumt alls!

*  Orden inte dumt alls är en nordsvensk bakskrivning som i verkligheten betyder SKITBRA!

Den har pågått en tid. På sociala medier men också i både kyrklig och vanlig papperspress – debatten om Facebookgruppen Mitt kors, Instagram #mittkors. Och det har fått mig att fundera. En hel del. Fram och tillbaka.

Först: Det är en väldig skillnad mellan en kort tvåradsyttring på sociala medier, ett längre blogginlägg och en ledar- eller kulturartikel i en tidning. Tanketiderna innan publicering är olika liksom överlevnadsgraden av det skrivna. Därför bör inte allt bedömas lika men då det händer och länkas och kommenteras av alla möjliga och påhoppas och svaras och käbblas och tigs alldeles samtidigt skapas ett sammelsurium som gör mig bekymrad och får mig att fatta tangentbordet.

Så en tillbakablick på fakta – som jag fattat händelseförloppet.

• Ett par IS-sympatiserande skär halsen av en katolsk präst i en gudstjänst i en kyrka i Normandie. Saken är upprörande och får stor uppmärksamhet i hart när varje nyhetssändning liksom i sociala medier.
• Tre präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer tar initiativ till Mitt kors där man genom att publicera bild av ett kors man bär ställer sig solidarisk med kristna som förföljs.
• Informationschefen på Svenska kyrkan på nationell nivå funderar om detta inte skulle kunna uppfattas som en anti-muslimsk kampanj och uppfattas kritiskt mot gruppen.
• Flera människor – och så tror jag det är – väljer att tolka honom som korsmotståndare.
• Och sedan drar det iväg framför allt på nätet där både spöken, tomtar och troll blandas med mer seriöst folk.

Jag brukar numera inte ha kors om halsen. Hade det förr i form av en SKUT-droppe men den tappade jag för några år sedan och har inte ersatt det med annat – förrän nu. Men jag har kors – naturligtvis. Och jag söker följa och förstå vad som händer utanför den svenska kyrkliga tryggheten – se till exempel blogginlägget nedblodad Jesus.

Och martyrerna möter mig! Det finns flyktingar i Älvsbyn och dem pratar jag ju med. Både kristna och muslimer som lämnat sina hem.

Jag vet inte bestämt hur mina kollegor i församlingen gör men för egen del formulerar jag dessutom i varje gudstjänst jag får förtroendet att leda förbönen ungefär på detta vis:

Vi ber för dem som förföljs för sin tro och övertygelse vilken den än är.

Särskilt ber vi för dem som förföljs för sin kristna tro. I Syrien, Irak, Nordkorea, Nigeria och på många andra ställen.

Vi ber om uthållighet hos martyrerna och att förföljelserna skall ta slut.

Och vi ber för dem som förföljer, att de skall besinna sig.

Jag tror att den bönen – förutom att Gud hör den – påverkar mina och andras tankar på våra medkristna.

Med det i bagaget blir ”debatten” olustig. Jag funderar på hur den kan bli så i en så kallat Evangelisk-Luthers kyrka. Den gode Luther skrev ju om åttonde budet i Lilla katekesen. Budet lyder: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa och – detta fick jag lära mig som konfirmand – på frågan Vad är det? svarade han: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Kan jag inte få säga det en gång till, särskilt slutknorren lätt gallrad: ...inte förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Det tycker jag saknas i debatten! Och undrar.

Kan det till exempel vara så att man är så van att – och detta inte sällan med rätta – irriteras av präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer att man frestas att uppfatta allt som kommer från deras håll med misstänksamhet? Och att då mer se till sin egen tanke på hur deras åtgärd skulle kunna uppfattas i stället för att fokusera på vad de faktiskt säger sig avse. Befarad effekt och avsikt är ju inte samma sak. Kan man ha fallit för den frestelsen? Det är i så fall beklagligt men inte avfälligt. Och man kan göra en pudel. Men en hel, inte en pu-del.

Och kan det vara så att man är så van att – inte sällan med rätta – irriteras av uttalanden och ståndpunkter från Svenska kyrkan i allmänhet och Kyrkokansliet i synnerhet att man frestas att underkänna allt som kommer därifrån? Med illa dold skadeglädje dessutom. Det är i så fall också lätt hänt men det kan nog också finnas en och annan skällande byracka begravd.

Jag letade i alla fall fram ett kors jag fått av vänner i den Koptiska kyrkan i Egypten. Det har jag  satt på mig och med bild och allt gått med i gruppen Mitt kors. Jag har gjort så för de förföljda, inte mot vare sig Islam eller Kyrkokansliet. Bara så att ni vet.

Först en baksidestext:

I dag är det område som en gång kallades Mesopotamien världens mest krigshärjade och kaotiska. Men det har också stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar fortfarande utgör en del av vår vardag. Här uppfann sumererna skrivkonsten, statsförvaltningen och skön-litteraturen, här uppfann babylonierna astronomin, juridiken och storstäderna – men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av assyrier, perser och andra.

Arvet och arvtagarna är en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till alla deras lärdas om satt sig över dynastier och krig, språk och religion, och på så sätt skapat en fem tusen år lång lärdomshistorisk tradition – en längsta som världen skådat, som gick under först i och med mongolinvasionerna på 1200-talet.

Jag fick en bunt böcker i fredags. Fick är en sanning med besk modifikation. Köpte för beskattade slantar är en bättre beskrivning av mitt förhållande till bokklubben Clio. För summa 1744 spänn blev det fyra volymer för egen räkning, tre värda 600 beställda av äldsta dottern och en som ”jobbet” skall betala mig 239 kronor för. En välfylld låda!

En av böckerna är genombläddrad och en läst. Den bläddrade kommer jag (kanske) att åter-komma till. Den lästa är Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdoms-historia av Taina Kantola och Lennart Warring (ISBN 978-91-27-14395-1).

På ca 200 sidor leds man till egna tankar, frågor och slutsatser – dessa till exempel:

Redan de gamla grekerna på sin tid inte var annat än kunskapstjuvar och billiga efterhärmare. Pythagoras med sin triangel med kvadratisk hypotenusa eller hur det nu heter var inte alls innovativ. Han plagierade och stal patent! Den beska sanningen – mitt tema finns kvar – är att det var i det område som nu är Irak som folk först drabbades av förvetenskapliga och filosofiska snilleblixtar.

Men var mellanflodingarna så smarta – egentligen? 12 månader på ett år kan jag begripa utifrån månens uppförande. Men varför 360 grader på ett varv? Och 60 sekunder på en minut i stället för 100 lite kortare? Som då skulle bli ännu kortare då en timme rimligen fått 100 minuter? Men förlängas av att dygnet skulle ha 10 eller 20 timmar? Och allt tjafs med dussin och gross och sånt – varför ha 6 eller 60 som bas för matematiken? 10-talssystemet är ju bättre – typ. Men inte ens de gamla grekerna byggde om sakerna utan lät det mesopotamiska systemen drabba mänskligheten.

Och en sak till. Är Gilgamesh en historisk person? Att eposet med hans namn spelar roll kan inte motsägas – men hur resonerar man kring frågan om han är historisk?

De kunniga vetenskapliga författarna tänker att då det finns några exemplar kilskriftstexter med tre varianter av storyn från tre epoker – sumerer, gammelbabylonier och ny-dito om jag minns rätt – tyder det på historicitet, alltså att Gilgamesh funnits och spelat roll. Det resonemanget är OK för mig. Men jag gör tankebryggan till berättelserna i Bibeln. Vad gäller den kan personer som Abraham, Moses, till och med Jesus själv av okunnigt och kunnigt folk – inte Kantola och Warring – avfärdas som påhittade sagofigurer. Är inte det konstigt? Egentligen?

Läs boken!

Då jag nu i förra inlägget gav mig i kast med ämnet beska sanningar kan jag lika gärna för den kära lilla läsekretsen leverera ännu en provokation – kanske lätt självironisk men fördenskull inte helt osann.

Den beska sanningen, noble Bloggläsius, är att jag har alltid rätt.

Så var det då sagt. Jag har alltid rätt!

Och om det någon gång skulle vara på annat vis är det i alla fall så sällan att jag lika gärna kan få ha rätt då också – så att min och andras verklighet inte kommer ur rytmen.

Inspirationskällor för den attityden fann jag tidigt i livet men onekligen blev det en kulmen under studietiden i Uppsala. I samma studentkorridor fanns en arkeologstudent som en eller flera gånger näst intill varje dag på dalmål kungjorde Det är bara jag som är klok! Han var ett inspirerande föredöme! Inte i att ha rätt för det hade han inte men för sin osminkade kaxighet. Den tog jag till mig – i mitt fall dessutom med rätta för som sagt: Jag har alltid rätt!

Jag får inte alltid ha rätt – i sannerligen sant. Men jag får ofta rätt – med tiden. Och hade jag varit en som brukade säga Vad var det jag sa! så hade jag då och då sagt så. Men det gör jag inte. Men det kan hända att jag muttrar: Nog är det märkligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

Men Stig – har det nyligen hänt något som får dig att skriva detta?

Så kanske ingen alls frågar men om så vore är svaret Nej!

Inget i familjeriet, arbeteriet – som jag ju nu har fem veckors semester ifrån – eller annars ligger bakom denna reflexion. Inget aktuellt i alla fall. Visst – nu pratar jag arbeteri – har det tidigare år kunnat vara så att jag likt kärringen mot strömmen förfäktat ett specifikt vägval och varnat för ett annat som jag menat leder till negativa resultat. Och ibland när vägvalen gjordes valde man vad jag menade inte rätt. Och tyvärr fick jag då ibland rätt – men det kunde dröja en tid.

Men Stig – är du generellt en surkuse som bara är emot?

Också på den frågan blir svaret Nej! Inte generellt – men ibland.

Dock: Att många eller kanske alla i ett större sammanhang eller i en liten subgrupp anser hur en sak är, som jag ser det, inte ett argument att själv omfatta den synpunkten – inte heller självklart motsätta mig den. Naturligtvis har jag att lojalt söka verka också för beslut som tas även om jag anser dem som näst bästa eller näst näst bästa och i detta kan jag nog ändå ibland uppfattas som lite tvärsöver – särskilt av folk som menar att lojalitet inte bara är att verka i enlighet med beslut och vägval utan också att man med tindrande ögon måste hålla med på alla punkter.

Så varför skriver du detta? Vad är den beska sanningen? Förutom att du alltid har rätt?

Svar: En tröja! Mer exakt den tröja madammen i mitt liv köpte åt mig i Trondheim och som i avfotograferat skick pryder detta inlägg. Hon tycker den stämmer på mig – och hon bör ju veta.

Sanningen skall göra er fria.

Så står det i Den Goda Boken.

Alltså måste det vara sant.

Ibland kan man förledas att tro att det betyder att sanningen skulle vara njutbar, upplevas positiv och få en att tindra med ögonen. Så är det ju inte vare sig man skriver sanningen med litet s så det syftar på sanningar i största allmänhet eller med stort S så det syftar på honom som sa Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Bra saker alltsammans men inte utan beska – faktiskt.

Senaste veckan har jag konfronterats med en besk sanning med litet s. Och detta angående mitt bloggskrivande. Det jag (än en gång) fått klart för mig är att ingen på allvar är intresserad. Eller i alla fall nästan ingen. Bara ett 30-tal personer lever så utsatta för klimatets påfrestningar och jämmerdalens besvärligheter att de inte har annat att göra än att dagligen titta efter om jag författat något. Många dagar möts de av inget nytt, andra dagar av något att förbigå med en tyst suck.

Men ibland barkar det av något alldeles oväntat.

Förrförra inlägget om förra lördagens stora begivenhet – den äldre av sönernas bröllop – väckte intresse mer än annars fastän jag inte ”marknadsfört” det på annat sätt än den vanliga notisen på Facebook att jag bloggat.

313 unika besökare på bloggen den 8:e!

116 dagen efter.

Sedan tillbaka till 30-45-nivån.

Inga kommentarer här på bloggen. Inte heller på Fäjjan men 68 ”gilla” där. Många av dessa från vad Facebook kallar  ”vänner” men inte alla. En tredjedel är från folk jag inte ens vet vilka de är. Men det är ju kul att så många tycker det var kul att gossen gifte sig.

Men den beska sanningen är att mitt övriga bloggande är ointressant.

Just nu är de nygifta i alla fall på plats här i egnahemmet. Med barn. Alltså barnbarnen Tyra och Adrian. Och ett par tre fastrar och farbröder till de små. Det betyder 7-9 i maten och rekordartad osthyvling. Särskilt en dag som idag då det regnar ute.

Jag har läst om en bok. Alltså inte läst om en bok så som man läser om en bok i en recension eller liknande om handlar om en bok. Jag har läst om en bok i den meningen jag har läst boken en gång till. När förra gången var minns jag inte. Jag har hur som helst inte hittat något skriveri om boken ifråga här på bloggen. Antingen var det så länge sedan att jag inte ens bloggade eller så var det i alla fall innan jag mer konsekvent under kategorin Predikaren 12:12 började berätta om vad jag läst.

Det var resan till Norge tidigare denna sommar som fick mig att låna skriften av den yngre av sönerna. Naturen, terrängen, geografin samt den bok om Litza-fronten jag tidigare nämnt drev mig rakt in mellan pärmarna till de 300 sidorna i Den nionde april- Nazitysklands invasion av Norge 1940. Boken är skriven av Michael Tamelander och Niklas Zetterling och har ISBN-nummer 91-85057-28-2. Baksidestexten lyder:

Den nionde april skildrar tyskarnas invasion i Norge, som ledde till att Skandinavien drogs in i andra världskriget. Här rullas de dramatiska händelserna upp, från det politiska spelet före invasionen fram till den allierade evakueringen av Narvik två månader senare.

Senare forskning har visat att fälttåget grundade sig på felaktiga föreställningar om motståndarna och deras strategiska planering, såväl från Tysklands som från västmakternas sida. Detta kan vara förklaringen till det kaos som kännetecknade invasionens första dygn. Författarna belyser de många misstag som begicks på bägge sidor och hur några få personers initiativ räddade tyskarna från det som kunde ha blivit deras första svidande nederlag. Boken behandlar även de allierades tafatta försök att återta initiativet i centrala Norge.

Författarna lämnar betydande utrymme åt diskussioner kring alternativa händelseutvecklingar, särskilt kring möjligheterna att förhindra invasionen och ockupationen. Den nionde april är illustrerad med 35 kartor som visar operationen steg för steg.

Nu har jag sett (ytterligare) en del ställen där händelserna som hände hände och det ger en liten vinkel till kring en tidigare läst bok. Svårfajtad terräng handlar det i alla fall om. Och unga mäns fysiskt imponerande prestationer trots och på grund av en del äldre kontorsmäns valhänthet och förvirring – som så ofta.

Det har varit några dagars bloggtorka och jag skäms inte ett dugg. Tillvaron har fyllts av annat som är betydligt viktigare än att hålla dig, noble Bloggläsius, lässysselsatt. Nu är dock lugn i någon mån återställt och jag kan knappra ner några tankar. Men....

• inte om den så kallade #mittkors-debatten – även om den är intressant.
• inte om OS i Rio – fastän också intressant.
• inte om något annat ovidkommande – som skulle kunna vara intressant.

Dom har gift sig!

Det är vad som hållit mig sysselsatt det gångna veckoslutet.

Jag, brudgummens hulde fader, har alltså haft annat för mig.

På fredagen for vi, madammen och jag, till Luleå för att tillsammans med brudparet och deras ”gamla familjer” rusta till kalas på Blackis, gamla Folkets hus i Svartöstan. Duka, pynta, fixa, dona. Och så hem till Älvsbyn igen.

På lördagen brann det av!

Finkläder fram – inklusive kavaj.*

Och till stan ett par timmar innan allt skulle börja.

Klockan tre var det dags. Då kom hopen.

Till barnbarnen Tyras och Adrians föräldrars vigsel och bröllop.

Vilka var vi?

Paret själva – givetvis. Deras två små, vi och brudens föräldrar. Brudens mormor och morfar. Brudens bror och brudgummens tre syskon med två livskamrater. Alltså samma gäng om 16 personer som ibland firar jul tillsammans.

Till detta kom vigselförätterskan. Och en av brudgummens kusiner. Sedan kompisar allt upp till en nivå av sammantaget 58 personer. Mest ungdomar alltså.

Fast ungdomar är de ju inte – längre. Det handlar ju om unga vuxna – fast det kan vara svårt att riktigt fatta och ta in.

Det var i alla fall den äldre av våra pojkar det handlade om – Jonatan som kallades Hattifnatten när han var liten. Nu 28 år. Hon – Helene – är året yngre. Så de är ju stora. Vuxna. Föräldrar. Villaägare. Yrkesverksamma. Och nu gifta.

Fram på nattkröken promenerade vi – alltså bara madammen och jag – in till ett i centrum av Luleå förhyrt hotellrum. Och på söndag var det städdag. Fylld helg som synes.

Så nu när jag en stillhetens måndag tittat på bilder och skrivit text för min blogg återstår en fråga: Under vilken kategori skall skriveriet placeras?

• Allmänt? – Nej! Detta var ingen alldaglig händelse.
• Bloggpolicy? – Nej! Orsaken uppenbar.
• Exe-geten bräker? – Nej! Fast jag i mitt tal citerade Efesierbrevet kapitel 5 vers 2.
• Farfar funderar? – Kanske. De små är ju på bilden och det gäller familjen.
• Folkhögskola? – Nej!
• Församling? – Nej!
• Lokalsamhället? – Nej! Var ju i Luleå.
• Nygammalt? – Nej! Har aldrig skrivit om det förr.
• Politik? – Nej!
• Predikan mm? – Nej! Jag höll tal men predikade inte.
• Predikaren 12:12? – Nej!
• Speciella resor? – Nej! Men livsgemenskap alltid är en resa.
• Studier? – Nej! Givetvis inte.

Längst ner ser du svaret.

*  Jag använder sällan kavaj. Kostym ibland men uddakavaj nästan aldrig. Hittade därför i fickan fusklappen till talet jag höll förra sommaren när den nu aktuelle brudgummens syster gifte sig.

Kanske är rubriken ovan vanvördig. Det låter ju som om det skall handla om en turistvandring i fjällen hemsökt av lite extra regn och skoskav. Och det är helt fel – naturligtvis.

När vi, jag och madammen i mitt liv,för någon vecka sedan var i Norge köpte jag en bok – också det naturligtvis. I en mataffär dessutom. Jag såg den i ett ställ och blev nyfiken, nordkalottare som jag är. Att jag ävenledes är smått road av att läsa om militär strategi och taktik bidrog givetvis.

Boken jag köpte var Miraklet ved Litza – Hitlers første nederlag på Østfronten av Alf R. Jacobsen. De drygt 250 sidorna norsk text är nu lästa och som brukligt är rapporterar jag här på bloggen under kategorin Predikaren 12:12.

Jag hade aldrig hört talas om Litza-älven men bilder via Google gav inblick i miljön. Verkar onekligen mysigt att vandra och rekreera med den ganska trevliga utmaning det kan vara att ta sig fram i väglös fjäll- tundramiljö.

Dock var det annars för dem som var där sommaren 1941. Ett gäng skulle ta sig fram till Murmansk och det atdra gänget skulle se till att det inte blev av. Att fajtas med allt vad utrustning och underhåll kräver är hart när omöjligt – vilket visade sig. Man behöver vara många för att nå ett avgörande. Och är man många blir försörjningen omfattande.Och än mer folk måste användas till att få fram saker till linjen – och det gör att man de facto inte blir så många. Så det blir inget.

En intressant bok med denna baksidestext:

Festbanketten var allerede planlagt. Gjennom et brutalt overraskelsesangrep skulle 60 000 tyske soldater erobre den viktige havnebyen Murmansk og sikre Nordfronten – Hitlers skjebneområde. Ryktene om en invasjon hadde svirret lenge, men Stalin ignorerte advarslene fra Churchill og nektet til det siste med å mobilisere.

Natt til 29 juni 1941 rykket general Eduard Dietls seiersvante bergjegere over den russiske grensen. Men Hitlers spydspiss skulle snart møte uventetmotstand på den uframkommelige tundraen. I all hast var russernes 52. infanteridivisjon sendt til Litzadalen, tyskernes siste hindring på veien mot Murmansk. I ukesvis raste kampene på Østfrontens nordligste frontavsnitt.

I ett spenningsmettet og kunnskapsrikt drama basert på hittil ukjente kilder skildrer Alf R. Jacobsen slaget som ble det blodigste på Østfronten sommeren 1941. han avdekker krigsledernes dilemmaer, tett flettet sammen med vitnesbyrd fra frontlinjen.

Med etterord av general (R) Sverre Diesen.

Inte minst etterordet var mycket lärorikt, till och med till en del tillämpbart på allmänna resonemang kring planering, mål, fokusering, genomförande och ledning.

Så gjorde det 1 augusti, igår, och det bar sig inte bättre än att jag inte hann/orkade skriva något att här till mina (få) läsares hugnad och båtnad. Men så blir det – när det bär till.

Det var om lördagskvällen jag och madammen i mitt liv gav oss ut i bärskogen. Ett par timmar senare kom hem med 15 liter blåbär och en liter hjortron. Jag berättade om detta i förrförra inlägget. Det var ett bra kvällsverke, särskilt innan allt var rensat. Rensa är lite tråkigt men jag skall jag inte klaga över den proceduren. Det var torra fina bär, nästan som att rensa lingon.

Lite mer blåbär skulle ändå vara bra att få in i stugan!

Med den tanken beslöt vi igår måndag att det åter skulle bära till. Eller säger man bära av? Eller bära ut? Det var i alla fall den bärande tanken bakom att det bar till skogs men till annat ställe.

På grund av en massa maskiner i färd med beläggningsarbeten på vägen kom vi inte åt vänstersvängen in på den skogsbilväg som skulle föra oss till den plats vi tänkte skulle bära bär. Inget att deppa över. Då det euroasiatiska barrskogsbältet är väl tilltaget finns ju fler platser att söka på. Dock fann vi det vi allaredan vet – allt bär inte bär. Vi återfor efter alternativ rutt till vårt först avsedda mål.

Nu klarar vi oss fram in emot Jul!

Kan kanske låta lite kaxigt men så tänkte jag när vi efter tre timmars plock inklusive kaffepaus körde hem. Vi hade närmare 30 liter blåbär i bakluckan. Det är ju så kul att plocka när det finns.

Lite mindre kul är att alltsammans också skall rensas. Som en liten lindring gav vi en hink till grannen för honom att rensa, bebaka och äta. 20 liter blir ändå ett petgöra.

Räcker det nu? 35 liter blåbär?

Svaret måste bli JA! Vi är ju bara två personer.

Men i mitt autonoma bära-bär system ylar det annorledes. Jag är fortfarande präglad av att vi var en familj med fyra syltsugna barn, att deras farmor och farfar blev med åren blev sämre på att ränna i skogen och att en del fattiga släktingar i södra Sverige ävenledes kunde få sig en tilldelning från der rika Norrbotten. Så det blir nog en sväng till blir det nog innan bärsärken Stig säkrat bären. Minst.

Jag återanvänder bilden från förra svängen. En andra gång.