stigstrombergsson

För över en månad sedan läste jag på den israeliska tidningen Haaretz hemsida om en bok. Det var en lång refererande recension som fick mig att beställa alstret. Vill man läsa artikeln hittar man den här. Min ”översättning” kommer strax.

 

Det var alltså en israelisk tidning som fick mig att köpa en bok på engelska skriven av en sekulär dansk journalist och nu läst delvis i Sverige och delvis i Norge om de kristnas situation i Mellanöstern. Det, noble Bloggläsius, är gränsöverskridande verksamhet.

 

Boken The Last Super – The Plight of Christians in Arab Lands av Klaus Wivel är bra! 250 berättande sidor. Tankeväckande. Jag ger inget eget referat av ISBN 978-1-939931-344 utan lutar mig på artikeln i Haaretz.

 

 

VARFÖR BRYR SIG VÄST INTE OM MELLANÖSTERNS KRISTNA?

 

Den frågan är ämnet för den danska journalisten Klaus Wivels nyanserade och övertygande nya bok om kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

 

Som en konflikt ofta jämfört med ett korståg har Irakkriget varit förödande för de kristna i Mellanöstern. I hela regionen, inte bara i Irak, har våld, instabilitet och islamism uppstått i dess spår, drivit kristna från sina hem och samhällen för att söka skydd utomlands. Om den nuvarande trenden fortsätter, säger experterna, kan de kommande decennierna vittna om kristendomens död i de länder där den föddes.

 

Med tanke på västerländska medias ständiga bevakning av Mellanöstern, är det överraskande att den svåra situationen för regionens kristna minoritet – en miljon av dem har flytt Irak ensam sedan Saddams fall – får så lite uppmärksamhet. Särskilt för europeiska och amerikanska liberaler verkar det som om att fokusera på lidande kristna just som kristna på något sätt skulle vara motbjudande eller partisk. Många tar avstånd från ideologiskt konservativa och religiösa grupper som när de talar för Mellanöstern kristna, om kyrkor som förstörs och mord av församlingsmedlemmar, gör det för som medel för att främja dessa gruppers egna agendor. Än mer fundamentalt: många liberaler ansluter sig till tanken – född ur en önskan att rätta till historiska orättvisor och dagens utbredda rasism och islamofobi – att muslimerna blev koloniserade, orientaliserade och demoniserade av väst och därmed är Mellanösterns enda offer.

 

I sin nya bok “The Last Supper: The Plight of Christians in Arab Lands,” gräver den danska journalisten Klaus Wivel i dessa svåra frågor. Wivel, som har årtiondens erfarenhet av att bevaka regionen för den danska tidningen Weekendavisen, har skrivit en djupt redovisade, nyanserad och övertygande redogörelse om de kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

 

“The Last Supper” hänvisar till kristendomen långa och gamla historia i Mellanöstern men är mer inriktad på de tumultartade årtionden efter andra världskriget och i synnerhet de kristna liv och kamp av idag.

 

Sorgliga, även ohyggliga berättelser

 

I bästa journalistiska stil bygger Wivel sin framställning på vad kristna och muslimer – han har träffat många som står upp för de kristnas rätt – berättar om sina egna liv. Dessa är, i det stora hela, sorgliga, rentav ohyggliga, berättelser om systematisk förföljelse, pogromer och regeringar som är för dysfunktionella eller ideologiskt ovilliga i att skydda sina egna kristna medborgare.

 

Men “The Last Supper” är ingen gråtmild martyrberättelse. Wivel tar upp kristnas erfarenheter och kontrasterande perspektiv från olika samfund i olika länder, även när sådant avviker från gängse föreställningar eller visar på de intervjuades egna fördomar och kortsynthet. Som exempel: vid besök i en förstörd synagoga i Alqosh i Irak, ett bevis för landets en gång blomstrande judiska samhälle, diskuterar Wivel öppet de kristnas egen antisemitism.

 

Envishet i att avslöja faror och komplexitet av att vara kristen i regionen idag samt motståndet mot tillrättalagda berättelser och att söka påverka, gör “The Last Supper” till en av de bästa nya böckerna om Mellanöstern. Sedd genom den kristna erfarenhetens och historiens lins får kriget i Irak, den arabiska våren, uppkomsten av den islamiska staten och även konflikten mellan Israel och Palestina nya nyanser.

 

Wivel börjar sin berättelse i Betlehem. Det är svårt att föreställa sig en mer kristen plats. Jesus föddes där och den massiva Födelsekyrkan markerar platsen. Men även där, liksom på andra håll i Israel, på Västbanken och i Gaza, har den kristna befolkningen minskat snabbt. Enligt den brittiska folkräkningen 1922 var 10 procent av befolkningen i Mandatet Palestina kristen. Idag är den siffran endast 2 procent, i flesta fall en följd av utvandring till Latinamerika, Europa och andra områden. Från och med kriget 1948, som säkrade Israels självständighet och gjorde hundratusentals palestinier till flyktingar, har kristna fortsatte att fly den pågående konflikten och söka sig bättre möjligheter utomlands.

 

Den israeliska ockupationen har sin del i skulden för denna kristna utvandring. Bethlehem belägrades under den andra intifadan och den israeliska armén dödade kristna såväl som muslimer. Wivel citerar Mitri Raheb, en internationellt erkänd luthersk pastor som bor i staden: "Israelerna är efter oss för att vi är palestinier, inte för att vi är kristna",

 

Framväxten av en mindre tolerant islam

 

Men detta bekanta historia döljer en mer komplicerad verklighet. Wivels samtal med andra palestinska kristna visar att den anti-kristna diskrimineringen och våldet som förvärrats under de senaste årtiondena i och med uppkomsten av mindre toleranta former av islam, är lika mycket en del av problemet. Hans intervjuade beskriver stängning av Nablus "sista vinbutik efter att ha beskjutits av arga muslimer; en mobattack i Taybeh – en kristen by med ett berömt bryggeri – som hämnd för en påstådd relation mellan en muslimsk kvinna och en kristen man; en Salafistgrupps kidnappningar och tvångsomvändelser av kristna i Gaza. Den palestinska myndigheten är inte bara otillräckligt i att främja religiös jämställdhet, få slut på trakasserier och i att skydda kristna palestinier – tjänstemän har också olagligt beslagit kristnas mark för egen del, Hamas regering i Gaza tillåter, fast man inte öppet uppmuntrar förföljelse av de få kristna som är kvar där, mycket värre hat och våld.

 

Vad gör “The Last Supper” unik och så övertygande är att den andra berättelsen inte bara ersätter den första. De kristnas lidande används inte för att rättfärdiga det israeliska styret; det blir inte ett argument för hur mycket värre saker skulle vara för de kristna om palestinierna lämnades att styra sig själva. Eftersom Wivel inte har en ideologisk yxa att slipa lyckas han inte bara med att visa hur de kristna ofta känner sig fångade i en apokalyptisk strid mellan muslimer och judar, utan också hur andra faktorer spelar in för den kristna erfarenheten. En västerländskt utbildad, moderna kvinna i Ramallah, en pensionär i Nablus, en pånyttfödd tyngdlyftare och en traditionell grekisk-ortodox affärskvinna ser alla situationen ur olika perspektiv. Klass, kön, samfund och individuella faktorer spelar lika stor roll som den övergripande etiketten "kristen".

 

“The Last Supper” har samma nyanserade berättande i kapitlen om Egypten, Libanon och Irak. Fast den pågående krisen där påverkar varje lands kristna annorlunda, pekar “The Last Supper” på flera gemensamma teman.

 

Främst bland dessa är den förödande inverkan som intoleranta islamiska ideologier, inspirerade av Wahhabi rörelsen Saudiarabien haft för kristna i hela regionen. Till exempel: Många av Egyptens lärare arbetade i Saudiarabien på 1970-talet och kom tillbaka med Wahhabi-ideologi i bagaget. Samma lärare har sedan 1990-talet fyllt utbildningssystemet, som staten överlämnat i islamisternas händer. Resultatet är en generation egyptier som undervisats att kristna (och judar) är sämre än muslimer, att staten bör grundas på islamisk lag och att trots att landet var kristet långt innan Islam, har kristna ingen historia i Egypten.

 

“The Last Supper” drar sig inte för att visa hur Mellanösterns kyrkoledare också bär ansvar för den nuvarande situationen. Maikel Nabil Sanad, en egyptisk bloggare och aktivist som var en ledande figur i revolutionen 2011, berättar för Wivel hur koptiska ledare ensidig slöt upp bakom den nationalistiska presidenten Gamal Abdel Nasser när judar, armenier, greker och andra kastades ut ur Egypten på 1950-talet samt starkt motsatte sig Anwar Sadats fredsavtal med Israel. "Kopter såg aldrig sig själva som nästa grupp i raden", säger Sanad. "Vad som hände med judarna sker nu med de kristna, bara långsammare, då de är så många."

 

Libanonkrigets trauma

 

Till detta visar Wivel hur interreligiösa spänningar i ett land rikoschetterar i samhällen på annat håll. Detta är tydligast när det gäller Libanon, som har den största och mest stabila kristna befolkningen i regionen, delvis tack vae sin konstitution som garanterar kristen representation i regeringen. Ändå lämnar libanesiska kristna landet för ett bättre liv utomlands. Landet har plågats av ständiga kriser under de senaste åren, bland annat kriget 2006 med Israel, en flod av flyktingar och regeringens oförmåga att tillhandahålla grundläggande tjänster, som ledde till protestkampanjen förra året."Du stinker!"

 

Skuggan av Libanons 15-åriga inbördeskrig som såg sekteristiska miliser och utländska makter inklusive Israel nästan förstöra landet, vilar över alla. Många av dem Wivel talat med uttryckte rädsla för att det sekteristiska inbördeskriget i grannlandet Syrien och som där decimerat den kristna gemenskapen och där Hizbollah och andra libanesiska grupperna tar  aktiv del kan tända konflikten igen.

 

Så varför verkar inte västvärlden bry sig om Mellanösterns kristna? Wivel ställer frågan till dem han möter och, inte överraskande, ger hans intervjuade olika och ibland kontrasterande svar. Vissa anklagar européer och amerikaner för vad en av dem kallar "rasistiskt sänkta förväntningar". Det är att i länder i Mellanöstern bortförklara övergrepp och diskriminering mot mänskliga rättigheter som skulle vara oacceptabelt hemma. Andra säger att västerländska liberaler är rädda för att underblåsa islamofobin hemma genom att fokusera på muslimers "religiöst motiverade attacker mot kristna”. Ytterligare andra skyller på västerländsk sekularism och särskilt upplysningstidens arv av fientlighet mot den kristna tron.

 

Vad alla dessa teorier har gemensamt är att det europeiska och amerikanska föraktet för Mellanösterns kristnas svåra situation har mycket att göra med hur västerlänningar ser på sina egna samhällen, med utrikespolitik och realpolitik. Wivel pekar på en tillbakagång för liberala idéer om universella mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Sådant är nu föremål för debatt i stället för samförstånd både i det intellektuella samtalet och i praktisk politik.

 

Mer än bara bra journalistik är “The Last Supper” ett inlägg i den debatten och ger ett kraftfullt argument för liberalism. Wivel skriver att förföljelsen av Mellanösterns kristna är en fråga om mänskliga rättigheter – människor har rätt att utöva sin religion fritt, att byta religion och gifta sig med vem de vill, oavsett om muslimer, judar, kristna eller andra är förföljarna eller förföljda. På dessa grunder bör västvärldens regeringar förespråka kristnas rättigheter i Mellanöstern, och medborgarna i dessa regeringar bör vara oroliga för de kristnas öde innan det är för sent.