stigstrombergsson

Den har pågått en tid. På sociala medier men också i både kyrklig och vanlig papperspress – debatten om Facebookgruppen Mitt kors, Instagram #mittkors. Och det har fått mig att fundera. En hel del. Fram och tillbaka.

Först: Det är en väldig skillnad mellan en kort tvåradsyttring på sociala medier, ett längre blogginlägg och en ledar- eller kulturartikel i en tidning. Tanketiderna innan publicering är olika liksom överlevnadsgraden av det skrivna. Därför bör inte allt bedömas lika men då det händer och länkas och kommenteras av alla möjliga och påhoppas och svaras och käbblas och tigs alldeles samtidigt skapas ett sammelsurium som gör mig bekymrad och får mig att fatta tangentbordet.

Så en tillbakablick på fakta – som jag fattat händelseförloppet.

• Ett par IS-sympatiserande skär halsen av en katolsk präst i en gudstjänst i en kyrka i Normandie. Saken är upprörande och får stor uppmärksamhet i hart när varje nyhetssändning liksom i sociala medier.
• Tre präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer tar initiativ till Mitt kors där man genom att publicera bild av ett kors man bär ställer sig solidarisk med kristna som förföljs.
• Informationschefen på Svenska kyrkan på nationell nivå funderar om detta inte skulle kunna uppfattas som en anti-muslimsk kampanj och uppfattas kritiskt mot gruppen.
• Flera människor – och så tror jag det är – väljer att tolka honom som korsmotståndare.
• Och sedan drar det iväg framför allt på nätet där både spöken, tomtar och troll blandas med mer seriöst folk.

Jag brukar numera inte ha kors om halsen. Hade det förr i form av en SKUT-droppe men den tappade jag för några år sedan och har inte ersatt det med annat – förrän nu. Men jag har kors – naturligtvis. Och jag söker följa och förstå vad som händer utanför den svenska kyrkliga tryggheten – se till exempel blogginlägget nedblodad Jesus.

Och martyrerna möter mig! Det finns flyktingar i Älvsbyn och dem pratar jag ju med. Både kristna och muslimer som lämnat sina hem.

Jag vet inte bestämt hur mina kollegor i församlingen gör men för egen del formulerar jag dessutom i varje gudstjänst jag får förtroendet att leda förbönen ungefär på detta vis:

Vi ber för dem som förföljs för sin tro och övertygelse vilken den än är.

Särskilt ber vi för dem som förföljs för sin kristna tro. I Syrien, Irak, Nordkorea, Nigeria och på många andra ställen.

Vi ber om uthållighet hos martyrerna och att förföljelserna skall ta slut.

Och vi ber för dem som förföljer, att de skall besinna sig.

Jag tror att den bönen – förutom att Gud hör den – påverkar mina och andras tankar på våra medkristna.

Med det i bagaget blir ”debatten” olustig. Jag funderar på hur den kan bli så i en så kallat Evangelisk-Luthers kyrka. Den gode Luther skrev ju om åttonde budet i Lilla katekesen. Budet lyder: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa och – detta fick jag lära mig som konfirmand – på frågan Vad är det? svarade han: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Kan jag inte få säga det en gång till, särskilt slutknorren lätt gallrad: ...inte förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Det tycker jag saknas i debatten! Och undrar.

Kan det till exempel vara så att man är så van att – och detta inte sällan med rätta – irriteras av präster kända som inomkyrkliga systemkritiska debattörer att man frestas att uppfatta allt som kommer från deras håll med misstänksamhet? Och att då mer se till sin egen tanke på hur deras åtgärd skulle kunna uppfattas i stället för att fokusera på vad de faktiskt säger sig avse. Befarad effekt och avsikt är ju inte samma sak. Kan man ha fallit för den frestelsen? Det är i så fall beklagligt men inte avfälligt. Och man kan göra en pudel. Men en hel, inte en pu-del.

Och kan det vara så att man är så van att – inte sällan med rätta – irriteras av uttalanden och ståndpunkter från Svenska kyrkan i allmänhet och Kyrkokansliet i synnerhet att man frestas att underkänna allt som kommer därifrån? Med illa dold skadeglädje dessutom. Det är i så fall också lätt hänt men det kan nog också finnas en och annan skällande byracka begravd.

Jag letade i alla fall fram ett kors jag fått av vänner i den Koptiska kyrkan i Egypten. Det har jag  satt på mig och med bild och allt gått med i gruppen Mitt kors. Jag har gjort så för de förföljda, inte mot vare sig Islam eller Kyrkokansliet. Bara så att ni vet.