stigstrombergsson

Förra inlägget skrivet sent på kvällen den 24:e har denna dag den 30:e fått kommentaren: Har du fått skrivkramp av överdosen?

Mitt svar måste bli Nej!

Jag har inte skrivkramp.

Men kanske tankespärr – typ.

Det är ju så här:

Två präst tjänster av fyra i församlingen är vakanta. Kyrkoherdetjänsten är den ena, en komministertjänst den andra. En av oss komministrar – Brunetten – vikarierar på den högre tjänsten för en längre tid framåt. Så är det alltid vid situationer av detta slag. Det är inget att säga något om men skapar en speciell matematik enligt följande grova resonemang:

En kyrkoherde i en församling av Älvsbyns storlek, form och snitt plöjer ner uppåt tre fjärdedelar av sin veckoarbetstid i allehanda ledande administrativa och byråkratiska göromål. Kanske handlar det om två tredjedelar om han eller hon är varm i uppdraget.

För en komminister – alltså präst i underställd befattning – är det ganska annorlunda. Kanske är en fjärdedel av tiden för administration, kollegier, samråd mm. Resten blir ”prästgöra” med det som hör till – gudstjänster, kyrkliga handlingar, gruppverksamhet, besök osv.

Med en komminister uppflyttad till ovan överstepräst blir det sammantaget en full veckoarbetstid för direkt prästeri som måste och som kan göras. Visst har vi understöd av en ”stafettpräst” på ungefär en halv tid men det ändrar inte det faktum att åderlåtningen är kännbar. Uppdraget iall sin mångfald tar tid. Och kräver sina tanketimmar. Som blir färre. I alla fall tid och tanketimmar som inte kopplas till olika arbetsuppgifter.

Men vad har det med bloggandet att göra?

Du kan väl skriva om det du gör och tänker!

Men det är ju det jag inte kan – om jag vill att min blogg skall vara mångfaldig och inte enfaldigt kyrklig. Kanske rentav lokalkyrklig. Det skulle säkert vara intressant för en och annan men flera av de få som läser skulle bli helt oberörda. I alla fall tror jag att det skulle bli på det viset.

Därför blir brinnande flyktingförläggningar okommenterade. Liksom knivskärningar och avrättningar på plats i Jerusalem och på Västbanken. Liksom att Stockholms Domkapitel friat sin Domprost och hans medarbetare. Eller att teologiskt svärmeri manifesterar sig i Piteå. Och att det växlar i turerna kring högstadiet i Vidsel. Eller böcker jag inte hunnit läsa. Eller annat. Inte ens barnbarnen tränger sig in och får farfarstid till skrivna blogginlägg. Gubben hinner bara lek i realtid.

Men idag har vi faktiskt gjort något annat som kan ges tid till ett inlägg. Bilden ovan – klicka på den blir den större – visar vart vi for, madammen och jag, på min uppgiftsfria fredag. Tidigare idag publicerade jag bilden på Facebook med frågan Var är jag? och har där inte fått rätt svar. Än.

Så jag ställer samma fråga här: Var är jag?

Ledtråd: Vi for 9 i morse, var där vi var ett par timmar och kom hem runt 19.

I morgon har jag fått förtroendet att ansvara för två gudstjänster. Högmässa på Alla Helgons dag i Älvsby kyrka klockan 11. Minnesgudstjänst för de under året avlidna klockan 17. Och på söndag Minnesgudstjänst i Vidsel klockan 16.

Nu slutbloggat för nu.

I regelverket för Svenska kyrkan står:

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Hur har med denna uppgift och detta syfte sistlidna vecka förlupit?

Den frågan kan ställas denna lördagskväll i ett (nästan) arbetsuppgiftsfritt veckoslut. Vad innehöll veckan som gick?

• Måndagen ägnade jag mig åt expeditionsgöromål och en del allmänna förberedelser.
• Tisdagen innehöll under efter eftermiddagen första samlingen med ca 30 konfirmander i Älvsbyn – Undervisning så att det dammar om det. På kvällen möttes bara*15 av Bibelstudiegruppens deltagare till början av vad de valt att bita i – 1 Mosebok. Också det Undervisning.
• Onsdag personalkollegium mm före lunch, sedan 10 konfirmander i Vidsel på eftermiddagen – plus halvdussinet K2 dvs ett fortsättningsgäng konfirmerade i våras. Vidselskonfirmanderna skall inte regel mässigt plågas av mig men då kollegan – vanligen kallad Brunetten men nu också tjifen – fastnat i Kyrkorådet vikarierade jag i gruppen. Typ Undervisning.
• Torsdag förmiddag hembesök i livets slutskede samt på eftermiddagen en mindre grupp konfirmander i Älvsbyn.7 st. På kvällen sedan reflexion och förkunnelse i samband med en satsning till förmån för människor på flykt. Undervisning och Gudstjänst.

Det finns alltså just nu summa 47 anmälda konfirmander. Vi börjar det arbetet nu, en månad in i höstterminen. Ganska många glada barn – typ. Drygt halva årskullen**. Att träffa varje vecka framöver. Och möta två gånger i månaden (minst) i gudstjänster. Ett omfattande och inspirerande beting! Nästan en konfirmandisk överdos.

Fredag, lördag och söndag är jag arbetsuppgiftsfri. Nästan. I morgon kväll startar ett stiftsungdomsläger på Folkhögskolan och de skall fira en ”huvudgudstjänstlik” gudstjänst i kyrkan klockan 21. Gissa vem som då fått uppdraget att leda gudstjänsten och förkunna i densamma.

Och igår kom dottern från Järvsö hem för en snabbvisit över helgen. Samt hennes lillebror i Luleå med fästmö och två barn – barnbarnen! Men den familjen for tillbaka lördag eftermiddag. Då fick jag tid att skifta till vinterhjul på fordonet. Så nu kan snön få komma när den vill!

*  Att jag skriver bara beror på att gruppdeltagarna saknade ca 10 av dem som regelbundet brukar möta upp till Bibelstudium. Den gruppen har jag ”'ärvt” av kyrkoherden som just slutat. Efesierbrevet är det senast lästa och enligt gruppens val är det Första Mosebok som nu är på tapeten.

**  För ett par år sedan skrev jag samman en text som beskrev ett femårigt ”Ungdomsprojekt”. Då kollade jag en del statistik. 90 personer i församlingen var födda 2001 och knappt 70 av dessa var kyrkotillhöriga. På marginalen kan dessa siffror ha ändrats men 47 är nu registrerade som konfirmander. Faktiskt inte ankskit!

I en kommentar till förra inlägget spordes om den kvalitativa statistiken här på min blogg. Vanskligt ämne. Samt tveksamt hur frågan skall förstås. Vill frågeställaren ha min uppfattning om kvaliteten på läsarna? Eller gäller det om vissa ämnen eller rubriker eller kvaliteter i mina texter lockar mer eller mindre än andra.

Saken är i bägge fallen svår att veta. Avgivna kommentarer skulle kunna ge en ledtråd om läsarnas kvaliteter men då det jag skriver faktiskt sällan möts av vare sig applåder eller mothugg skapas inga konturer – annat än möjligen intrycket att bloggbesökarna med några undantag är analfabeter som bara är ute efter att titta på de bilder jag låter beledsaga mina inlägg. Eller att de säger och tycker ”ja!” och ”Amen!” till allt jag skriver. Eller ser mig så hopplös i känsla och åsikt att det inte är lönt att bemöta mig. Allt är möjligt.

Men frågan gjorde mig nyfiken. Jag beslöt att kolla lite ungefär en månad bakåt för att se om och kanske hur ämnen och innehåll i mina bloggposter samvarierade med besöksstatistiken. Inläggen en månad tillbaka är dessa: 

• 17 sep karl x gustav. Om en bok jag läst – Kategori Predikaren 12:12. 421 ord.
• 21 sep smågott & småkonstigt. Lite av varje. Allmänt. 559 ord.
• Samma dag 21 sep döden och livet. Publicerat predikomanus. 1157 ord.
• 24 sep snabb uppdatering. Allmänt. 155 ord.
• 26 sep morgondis. Allmänt. 119 ord.
• 26 sep kyrkorådets åsikt? Kategori Församling. 389 ord.
• 30 sep bly i luften! Församling. 848 ord.
• 2 okt mustigt intryck. Allmänt. 89 ord.
• 4 okt 2 daniel 3 lejongrop. Allmänt. 349 ord.
• 6 okt dagen går igång! Om Mellanöstern. Alltså Politik. 978 ord.
• 9 okt apostolisk suggestion. Folkhögskola. 263 ord.
• 10 okt rekreativitet. Allmänt. 430 ord.
• 13 okt predikan utan innehåll. Församling. 261 ord.
• 16 okt tomma ord? Allmänt, 543 ord.

Om besöksstatistiken de olika inläggsdagarna och dagen efter kan sägas

1. De dagar jag inte skriver har färre än 50 IP-adresser som tittar in. Men bara strax under 50. Största delen av dessa bedömer jag vara ”kroniker” som av en eller annan anledning ”följer mig” – eller saknar livsinnehåll.
2. Veckoslut innebär färre läsare vilket får mig att misstänka ett en del för sitt läsande stjäl tid av sin arbetsgivare.
3. Skriver jag slår jag i regel genom 50-nivån. Det betyder inte nödvändigtvis att det jag skrivit blir läst. Nämen! Nu drar han igång sånt där kyrksnack igen! Det hoppar jag över! kan någon tänka men ändå gett utslag i räkneverket. Någon annan reagerar Palestina-Israel! Det ser ut att vara långt som halva förra vintern. Att han orkar! och surfar till någon annan blogg. Likaså om jag publicerar en predikan. Puh! Barnbarnen igen! eller Oj! Barnbarnen! Kul! spelar ingen roll. Statistiken har klickat in.
4. Skriverier i kyrkliga ting och då lite debattigt skapar dock de tydligaste topparna, som dessutom ”håller i sig” ett par dagar – i längtan efter eller skräck för mer. Vem vet.

Min slutsats blir att om jag skulle kyrklifiera min blogg ytterligare skulle (kanske) antalet besökare bli större. Men att på det sättet söka tillfredsställa en grupp misstänkt intresserade vore inte kul. Då skulle ju läsekretsen styra mitt bloggande och inte jag själv. Och det är jag som bestämmer och gör urvalet av vad jag väljer att dela med mig av – något man kan läsa i inlägget bloggpolicy 1.

Förra blogginlägget försåg jag medvetet med en vilseledande rubrik – predikan utan innehåll. Jag gjorde det i avsikt att lura kyrkligt intresserade att tro att det skulle röra sig om ett åsikts- eller debattinlägg av värderande och/eller provocerande art och inte endast en enkel kort rapport utifrån den gångna helgen. Kommentaren från Ann O Nym visar att åtminstone en föll i fällan. Antalet IP-adresser som besökt bloggen det närmaste dygnet efter publiceringen tyder på att fler gick på mitt trick*.

Veckan har fyllts av olika uppgifter och annat. Då fredag är min arbets-uppgiftsfria dag kom jag utifrån det ovan nämnda att fundera lite just kring besöksstatistiken här på min egen blogg. Jag beslöt mig att kolla i mina noteringar för att kanske få en bild. Såhär är det:

Efter en kort sejour på annan plats började jag skriva på den här platsen sommaren 2005. De första årens besökstal har jag ingen aning om men från 2009 kan jag ge besked. Jag började då skriva upp de datum min blogg haft besök från mer än 50 unika IP-adresser. Detta är det kvantitativa resultatet**:

• 2009 var det 18 dagar fler än 50 IP-adresser.
• 2010 vad det 22.
• 2011 kom en dag av 41 dessutom att passera 100.
• 2012 blev 156 över 50 och av dessa 7 över det dubbla.
• 2013 drog ihop 108 varav 5 nådde mer än 100.
• 2014 hade 98 dagar med fler än 50, 3 av dessa över hundra.
• 2015 – som inte är slut än – har 19 av 84 femtiplussare passerat 100-strecket.

Två gånger har fler än 200 besökt min blogg – en gång 2013 och en gång i år.

Detta tyder på en ökning men vad den beror på vet jag inte. För några år sedan, men jag minns inte exakt när, började jag på Facebook ”annonsera” mina blogginlägg – för övrigt nästan min enda aktivitet där. Och i år har statistikfunktionen anpassat sig till teknikens landvinningar och räknar både datorer och telefoner. Kanske har sådant betytt något för volymen. Att fler nu jämfört med förr internättar allt möjligt via sina telefoner än vid dator-skärmarna är dock ett faktum.

Vara hur det vara vill med allt detta. Jag kommer inte runt det faktum att min blogg rent massmedialt är en fis i rymden som varken gläder eller stöter några nämnvärda människo-massor. Det spelar det ingen roll för mig att det är så. Jag skriver för att det är kul och kring en del saker jag funderar över just när jag skriver. Punkt! Och långt ifrån allt i mitt liv och i mina tankar blir bebloggat!

*  Möjligheten att någon till äventyrs skulle tro att det skulle följas av en ödmjuk bekännelse över mina egna predikningars innehållslöshet föll mig faktiskt inte in – förrän nu när jag skriver detta. Troligen beror det på att jag högmodigt inte anser mina predikningar sakna innehåll samt att jag utifrån samma högmod aldrig skulle erkänna egna bottennapp – i vart fall inte här.

**  Ibland byter jag och bloggkompisen tobbe lindahl – länk långt ner till höger – sifferuppgifter med varandra. Han leder. Betydligt. Hela tiden. Har har ju haft en och annan enorm topp men även all den tid vi bägge lever i uppmärksamhetsskugga dubblar han mina siffror. Kvantitativt. Men kvantitet är ju inte allt... ;-)

Så var det i söndags.

Alltså i förrgår.

I Älvsby kyrka.

Fast nu gäller det att missförstå saken rätt.

Det var för mig den blev utan innehåll.

Kyrkoherdens predikan.

Kyrkoherdens avskedspredikan var naturligtvis inte innehållslös. Jag satte rubriken bara för att provocera någon att läsa vidare. Och för att jag faktiskt inte mindes ett ord av den när han nådde sitt Amen. Jag viskade nämligen hela tiden. I örat på vår tanzaniske kollega Rev Njinga. Min översättning till engelska av vad herden sa på svenska.

Sådant kallas simultantolkning och är faktiskt en match. Att samtidigt som man lyssnar till vad någon säger säga på ett annat språk vad denne nyss sa är något man blir tom i huvudet av.  Extra empty blir det när det var från svenska till engelska, inte det vanligare tvärt om.

Men det gick faktiskt inte så dåligt. Senare på eftermiddagen hemma hos oss återberättade Rev Njinga predikan för sin tanzaniske kompis som inte haft tillgång till tolk. Och det var begripligt och klart. Samt ”kom tillbaka” i mitt hjärnkontor.

Kyrkoherde Tomas Lång avskedspredikade alltså. Efter 20 år i befattning. Ungefär 170 personer hade mött upp och ca 130 av dessa valde att kommunicera, alltså vara nattvardsgäster. och efteråt en massa folk i Församlingsgården.

Så nu är vi två präster i församlingen. På fyra tjänster. Min komministerkollega – här på bloggen vanligen kallad Brunetten – är vice pastor. Och blir nog ny herde när beslutskvarnar och annat malt färdigt – gissar jag.

Mer text om gudstjänsten samt en massa bilder hittar man här.

Kreativitet är väldigt viktigt.

Alltså att man hela tiden söker komma vidare, utveckla och förädla. Det gäller i det arbetsuppgiftsfria livet liksom i de uppgifter man anförtros.

Motsatsen till kreativitet är stagnation.

Man kan beskriva detta på andra sätt också.

Ibland leker jag med ordparet driva och bedriva – och då tänker jag på arbetet och uppdraget i en kristen församling och det uppdrag församlingen har. Om man bedriver verksamhet och arbete ungefär enligt betjäntens nyårsmaxim the same procedure as last year stagnerar alltsammans. Ungefär som när en häst stannar om man bara sitter i sadeln. Man behöver driva. Vad gäller hästar görs det genom att ryttaren klämmer ihip benen när han eller hon sitter gränsle. Liksom nyper hästen. Gasen sitter nämligen i sidorna på kusen. Om man driver på den rör den sig framåt. Om man bara bedriver sadelsittning stannar pållen.

Du jobbar väldigt mycket! sa en arbetskamrat till mig tidigare i veckan. Inte vet jag om det är sant. I vart fall jämför jag mig inte med de andra. Men kanske är det sant i den meningen att jag söker – om det är vettigt och eller framgångsrikt må andra värdera – driva utvecklingen med nya inbjudningar, ny reflexion, nya initiativ, idel försöka förbättra, alltid inta en accepterande kritisk hållning till vad som sker och görs, aldrig vara helt belåten, alltid vilja vidare, lära mer, läsa nytt, följa med, tänka. Jag tror det är kreativt – typ.

Idag var jag inte kreativ. Jag var rekreativ. Arbetsuppgiftsfri. Läste inte ens.

Vi tog en promenad i stället, madammen och jag. Ut i höstens skog och mark. Gick en god bit över en mil. Med paus för smörgås och kaffeflasketömning. På Lill-Kanis. Det var i sanning avkopplande. Eller rekreativt om man vill spänna sig med krångligare ord.

Vi gick hemifrån vid 11-tiden. Runt samhället och ner i Dalen, längs med den och in i skogen efter fårfarmen och efter ett tag tillbaka norrut genom skogen upp på milspåret och vad det led tillbaka till samhället. Pratade, njöt av hösttystnaden. Naturen är färdig och håller andan inför vintern. Ty Winter is coming som det heter i Game of Thrones.

Det finns mycket att se i skogen. Gamla fallna träd till exempel. Som rekreation.

I morgon skulle jag egentligen också vara arbetsuppgiftsfri*. Men kyrkoherden avskeds-predikar och jag skall tolka till engelska. Sedan skall vi ha två tanzaniska nya vänner på middag.

*  Som bekant vägrar jag ordet ledig. Präst med ansvar att vara kreativ är jag ju vigd att alltid vara. Men allt tid har inte konkreta arbetsuppgifter. Sådan tid är man rekreativ.

Nej! Det är ingen felstavning!

Jag vet vad apostolisk succession är.

Det är att en präst är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av och så vidare ända tillbaka till en av Jesus 11 lärjungar plus den i Apostlagärningarna framlottade och fyllnadsvalde Mattias. Präster i Svenska kyrkan har den vigningskontinuiteten – om jag fattat det rätt. Likaså finska präster. Men inte danskar och norskar.

Om detta med apostolisk succession är sådär väldigt jätteviktigt skall jag hålla osagt. I stora delar av den kristna världen anses dock så. Också hos en del inom Svenska kyrkan – ibland till gränsen av vad som förefaller vara apostolisk suggestion. Men jag klagar inte. Det är det kul att ha den kontinuiteten.

Fast i detta inlägg talar jag om något annat.

Nu gäller det SKYLTEN!

Man kan läsa om den här på min blogg. Skriver du in just ordet skylten i sökrutan till höger får du träff på en del inlägg i saken de senaste åren. Du ges också en möjlig förklaringen till hurusom vintrarna varierat i intensitet. Det är ju min gamla skylt som styr – eller...

Nu har snövännerna vid Älvsby folkhögskola i alla fall tagit till storsläggan. De har fått biskop Hans Stiglund att hänga upp bönen Pray for snow i korridoren. Denna höst har inte skidtränaren gjort det själv. Inte heller han som numera är skolpräst. Nu har man tagit i. Vilket vittnar om utvecklad ämbetssyn. Mycket utvecklad.

Jag brukar läsa på tidningen Dagens hemsida, inte pappersutgåvan. Jag tittar in där dagligen.

Tidningen Dagen säger sig ju vara en kristen dagstidning*. Skulle så vara anser jag att det ställer extra krav på rättfärdighet och sanning, respekt och förståelse. Tyvärr märker jag sällan sådant när det kommer till blaskans ”bevakning” av situationen i Mellanöstern.

Idag läste jag två ”artiklar” med rubrikerna Hamas hyllar mord på israeliskt par och Palestinier bannlysta efter attacker**. Tidningen Dagen andas med rätta upprördhet över ett kriminellt mord som det inte finns något försvar för. Det har jag inga problem med. Men det som gnager mig är vad den sionistsympatiserande tidningen noggrant brukar välja att inte rapportera. Jag har ju varit ned ett tag och vet att det är så.

Så i morse valde jag att också besöka tidningen den israeliska tidningen Haaretz hemsida för att läsa där om det Dagen skriver och inte skriver om. Där fann jag en intressant reflexion av kolumnisten Gideon Levy. För min begränsade läsekrets publicerar jag hans text med information om saker tidningen Dagen i sin ”kristliga” nit väljer att undanhålla sina ockupationssympatiserande läsare. Google gjorde en grovöversättning innan jag finputsade texten. På engelska kan man läsa artikeln här.

ÄR ISRAELISKT BLOD RÖDARE ÄN PALESTINSKT?

Naama och Eitam Henkin mördades några hundra meter från där soldater dödade Ahmed Khatatbeh. Deras blod ropar inte högre än hans.

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Naama och Eitam Henkin på torsdagskvällen mördad i sin bil inför sina barn. Det var ett chockerande brott.

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Ahmed Khatatbeh ett par dagar tidigare skjuten till döds i sin bil. Det var också ett chockerande brott. Alla blöder rött. Mord som hämnd kan aldrig rättfärdigas men sammanhanget kan inte förbises. Båda sidor dödar oskyldiga men inte i lika proportioner. Henkins blod ropar inte högre Khatatbehs. En ung döv man med en trasigt liv slogs ut av soldater med tre skott bakifrån och ytterligare några in i hans bil. Det hände vid checkpointen Beit Furik sent på natten och under omständigheter som fortfarande är oklara.

Den öde vägen till Elon Moreh inbjuder till ilska från sin startpunkt nära checkpointen Hawara: Skyltarna pekar endast till bosättningarna Itamar och Elon Moreh. De palestinska städerna Beit Furik och Beit Dajan – mycket äldre och större än bosättningarna – nämns inte, som om de inte fanns. Det är på samma sätt med de flesta vägskyltarna på Västbanken. I en dold institutionaliserad apartheid skiljer de på en person och en annan, på ett samhälle och en annat.

Familjen Henkins mördades några hundra meter ifrån där soldaterna dödade Khatatbeh. Han var på väg tillbaka från Nablus efter att ha köpt kläder för ledigheten Id al-Adha. Född döv dog han i tystnad. De besköt hans bil, kanske för att han inte hörde deras rop att stanna. I ungefär en timme hindrade de sedan en ambulans att föra bort honom. Läkarna på Rafidia-sjukhuset sa att det skulle varit möjligt att rädda hans liv om han kommit in tidigare. Hans far vet inte ens om att hans son dödats. Själv döv har han efter en stroke för några år sedan förlorat kontakten med verkligheten. Jag såg honom förra veckan, orörlig i sin säng, stirrade på bilder av sin son.

The Spokesman’s Unit of the Israel Defense Forces sa i ett uttalande att hans son dödades för att han utgjorde "en tydlig och aktuell fara" för förbipasserande civila. Såvitt är känt fanns inga civila vid checkpointen Beit Furik vid den aktuella tidpunkten. Arméns oro för deras välbefinnande är därför förbryllande, liksom dödandet av den unge mannen som aldrig tidigare arresterats och som utan rimlig förklaring blev skjuten även sedan han redan sårats.

Khatatbeh dog tyst. Ingen i Israel visade något intresse av hans död som knappast nämndes. Rubrikerna skrek inte, bataljoner av soldater rusade inte till platsen, byar blev inte omringade och avskurna.

Samma sak skedde när (den palestinska) familjen Dawabsheh brändes i sömnen. Tusentals soldater gick inte in de närliggande bosättningarna. Det föll inte någon in att blockera tillträde till bosättningarna eller att bygga en ny palestinsk utpost till minne av familjen – eller att stänga vägar och söka igenom hus efter hus som man under helgen gjorde i Beit Furik.

Budskapet är tydligt: Palestinskt blod är billigt. Att döda Dawabshehs må ha orsakat chockvågor i Israel men säkerhetsstyrkorna agerade som de brukar göra i sådana fall och resultaten talar för sig själva.

Hadeel al-Hashlamoun dödades också utan anledning. Kedjan av händelser som ledde till det skandalösa dödandet av läkarens dotter från Hebron – hon sköts 10 gånger – rapporterades i Haaretz  på fredagen av Amira Hass. Ur IDF:s synvinkel var hon en terrorist och i ögonen på de flesta israeler förtjänade hon att dö. Soldaten som dödade henne hördes säga "Tack gode Gud!" Hennes död måste också bli ihågkommen nu.

Därför är det nu tid att, när många israeler sörjer paret Henkins, också nämna de palestinska offren, vars mord också var avskyvärda och lämnade bakom sig föräldralösa och sorg. Mer än 20 civila palestinier har dödats av israeliska soldater sedan början av detta relativt lugnt år. Nästan alla av dem utan anledning. Deras blod måste också få ropa. Morden på dem är en del av motivet för att spilla Na'ama och Eitam Henkins blod som vi bara hoppas Gud kommer att hämnas. Men egentligen är det bättre om han inte gör det.

* Vad det nu är detta med kristen tidning. Jag tycker det språkbruket är konstigt. Som jag fattat det är det människor som kan vara kristna. Inte tidningar. Eller böcker. Eller skidresor till Österrike. Tangentbordet jag nu använder är inte heller kristet bara för att jag som skriver tror på Jesus. Snusen jag har under läppen blir inte en Herrens pris ens när jag ber.

** Vill man läsa artiklarna klickas här och här.

Idag, söndag, blev en fullmatad dag. Massor med tankefokus till att börja med. Surr och stim sedan. Och så tankemöda igen.

Det började med Familjegudstjänst i Älvsby kyrka.

Familjegudstjänst med dophjärtehämtning.

Vi har sånt. Alltså att det för varje person som döps hänger vi ett rött hjärta i ett nät i Älvsby kyrka. Ett namngivet hjärta. Och så får familjerna där det varit dop sedan Mikaelihelgen förra året en inbjudan till en gudstjänst där det kan hämta sitt hjärta. Eller skicka någon mormor eller liknande att hämta det – om familjen är utflyttad men döpt ”hemma”.

Familjegudstjänster är kul. Jag tycker i alla fall så. Vad som helst kan hända. Nästan. Berättelsen om Daniel i lejongropen var på tapeten. En av barngrupperna – årskurs 3-6 – hade jobbat med texten innan. Gjort änglar. Och jag pratade. Om vad änglar är. Och vad de gör. Med ganska mycket folk i kyrkan.

Jag skrev pratade. Jag menar pratade med. Eller i alla fall försökte. Med dialog både med barn och vuxna. Dialog utifrån Vad-tänker-vi?-frågor. Kom som inga gensvar. Men retoriska frågor fungerar också. Man vet ju aldrig om det blir svar. Eller vilka svar som kommer. Därför är det helskärpt tanke som gäller. Idag kring Daniel i lejongropen. Men åtminstone jag tycker det är kul. Och lite rörigt.

Sedan – klockan ½2 – var det gudstjänst på ett äldreboende. Där predikade jag inte. Tolkade. En prästkollega från vår Lutherska systerkyrka i Tanzania predikade. På engelska. Jag översatte. Åxå kul. Kräver hjärnskärpning. Mental lejongrop. Faktiskt.

Efter dessa tankefokuseringar bar det iväg till Luleå. Kalas!

Yngste sonen fyller år. 24. Och då blev det surrigt. Två syskon, en svåger och två syskonbarn till jubilaren var med. Syskonbarnen är mina barnbarn. Med sitt surr och stim.

Han fyllde som sagt 24. Vår yngste. Han som blev minst med tre äldre syskon där den äldsta var 8 när det begav sig. Föddes in i rena lejonkulan. Och fick heta Daniel.

Till sist hemma. Efter surret och stimmet. Bron med Saga-Norén-Länskrim-Malmö.

Hjärngympa på nytt. Hur hänger detta ihop?

En fullmatad dag.

Redan den 1:a oktober!

Kunde man inte väntat?

I alla fall till Allhelgona?

När nu inte Första Advent duger!

Det var mina tankar igår när jag och madammen i mitt liv medelst betalkort och utan att använda de nya penningarna handlade i den lokala Cooperativabutiken. Där, som ett angrepp i vänster synfält, stod ett berg av petflaskor med Julmust.

Det är bara inte sant! tänkte jag. Och tog en bild.

Jag glömde kolla märkningen vad gäller sista förbrukningsdag.

Skulle inte förvåna mig om det är före jul.