stigstrombergsson

Som de flesta mornar läste jag i morse Dag Sandahls blogg. Ibland kan jag uppleva honom lite gnällig och petimetrig men oftast, sannerligen flera gånger i veckan, är han skarpsynt och tänkvärd.* Hans skriveri idag fick mig att tänka på Narnia samt leta fram gårdagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen.

I den andra boken i C S Lewis heptalogi om Narnia, den med titeln Häxan och Lejonet, styrs de talande djurens värld inte längre av lejonet Aslans vilja – han som är sjuboksseriens Kristus. En annan makt hade invaderat. Följden blev alltid vinter men aldrig jul.

Riktigt så illa är det inte i Svenska kyrkan vad gäller sammanbrottet av helger och högtider. Julen är fortfarande kvar i kyrkans år. Kring en och annan annan helg kan dock man se ett fallrep vad gäller innehåll och/eller existens. Dag påtalar här detta kring Alla Helgons dag som är den helgdag som enligt Svenska kyrkans regelverk är den lördag som infaller under tiden 31 oktober – 6 november.**

I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar...

Så står skrivet i Kyrkoordningen Femte avdelningen 17 Kapitel 3 §. Jag vill påminna om att det regelverket är antaget i demokratisk ordning och ofta anses viktigt utav bara rackarn. I synnerhet de som kritiserar olika kyrkliga kritiker brukar framhäva Kyrkoordningens allvar när det ur sin synvinkel anses lämpligt.

I Dags blogg lästejag om kyrkoårsförfallet i delar av Småland och med undran hur man firar Alla Helgons dag i Piteå kontrakt bläddrade jag i tidningen?***

Att ana att frikyrklighet eller ens EFS skulle följa Kyrkoåret vore ren övertro fjärran från min bistra realism. Rätt fick jag i det avseendet. Sammanhang som föreslår att man skall genomföra Långfredagens korsvandring på Påsklördag för att det är mer folk ute då fokuserar inte ens i min vildaste fantasi på Alla Helgons dag. Det är till Svenska kyrkan hoppet står.

• Arvidsjaurs församling – ingen huvudgudstjänst, bara minnesgudstjänster senare på dagen.
• Arjeplogs församling – ingen huvudgudstjänst, bara minnesgudstjänster på eftermiddagen samt på ett ställe en lyrikafton.
• Hortlax församling – ingen huvudgudstjänst, bara minnesgudstjänster på eftermiddagen.
• Norrfjärdens församling – ingen huvudgudstjänst i huvudkyrkan men en Allhelgona-gudstjänst i Missionshuset i Holmträsk lördag 1100. Annars bara minnesgudstjänster på eftermiddagen.
• Piteå församling – en Gudstjänst (utan Mässa) i en distriktskyrka, annars enbart minnes-gudstjänster på eftermiddagen.
• Älvsby församling – ingen huvudgudstjänst, bara minnesgudstjänst på eftermiddagen.

 Vaffödådå? Vafför äre på detta viset? blir min rumpnissefråga.

Stod det inte i paragrafen att i varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar...?

Hur kunde det bli så? I ett helt kontrakt? Överallt?

Paragraf 3 har en fortsättning: ...om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.

Möjligt finns alltså att det göra undantag från huvudregeln men blir inte undantagen till regel om det undantas överallt? Och varje år?

Jag tycker församlingarna skall skärpa sig och kraftigare söka bevara kyrkans år. Jag tycker också att Domkapitlen skall bli mer restriktiva vad gäller dispenser överallt alla år. Förutom att det skulle stärka att vi är en episkopal kyrka skulle det också bromsa en utveckling som i sin extrema förlängning innebär alltid vinter men aldrig jul. 

*  Som kritiker av dem som har makten i Svenska kyrkan och deras ibland rejäla makt-fullkomlighet torde han vara irriterande så vida man inte bara med slutna ögon och tillproppade öron bara avfärdar det han säger just för att det är han som säger det. Inte sällan är det olika överheters sätt att utöva sin makt. Kung Ahas i Nordriket förhöll sig så till profeten Elia. Herodes Antipas gjorde på samma sätt när det gällde Johannes Döparen. Bägge dessa maktgubbar hetsades till hårdare tag av var sin militant tant som för liv och pina inte tålde någon systemkritik – fast det i ena fallet på grund av fyllan och villans förvirring ledde till att kritikern drastiskt förkortades.

**  Kyrkoordningen 28 Kapitel 1§.

***  Piteå kontrakt motsvarar till ytan det område och de församlingar som Lokala Världsbladet täcker med sina predikoturer alias den kyrkliga veckoannonseringen. Saken alltså lätt som en plätt att kolla i gårdagstidningen.

Hurra! Hurra! Hurra!

Sverige har erkänt Palestina!

Äntligen!

Intressant är det rassel och gny detta skapat.

Den politiska oppositionen i Sverige säger att det är inte lämplig tid. De muttrar också om att det skulle vara någon sorts minoritetsvänsteragerande utan den breda politiska förankring utrikespolitik som regel har i Sverige. Förunderligt i sammanhanget är då att den förra regeringen som också var i minoritet inte var speciellt sugen på bred förankring när den på sin tid på ett ganska märkligt sätt tillsammans med bara ett fåtal andra länder motarbetade Palestinas intåg i en del FN-organ.

Tidningen Dagen som söker vara någon sorts frikyrklig röst gör på samma sätt men vill inte tala klartext i frågan om vilken framtida tidpunkt som skulle vara lämpligare och hur många års fortsatt israelisk ockupation och byggande av bosättningar man ser fram emot.

Regeringen i Israel ogillar naturligtvis saken och tar hem sin ambassadör för konsultationer. Det görs så när man diplomatiskt vill markera sitt missnöje men brukar vara en åtgärd med ganska begränsad tid. Realistiskt sett kommer Israel inte att vilja bryta sina förbindelser med ett demokratiskt land som var bland de första man fick sitt erkännande av, som numera är med i EU och som vill stödja den tvåstatslösning man själv officiellt bekänner sig till.

Att erkänna en stat är inte samma sak som att gilla dess regering, dess politik eller något liknande. En del kritiker verkar sakna den elementära kunskapen. Jag tänker på dem som nu yrar om att Sverige stöder Hamas och liknande plattityder. Så är det ju inte. Snarare är det ju tvärt om. Det är de moderata krafterna i Palestina man vill ge råg i ryggen i förhoppningen att just den linjen i stärkt skick faktiskt skall kunna nå ett slut på ockupation och landröveri.

Den israeliska utrikesministern Avigdor Lieberman snackar i hånfull ton: Sveriges regering måste förstå att relationerna i Mellanöstern är mera komplicerade än en IKEA-möbel man monterar själv.

I det har han rätt. Men samtidigt visar han att han nog har ringa erfarenhet när det gäller just att skruva samman IKEA-möbler. Också det kan bli krångligt och i inte ringa utsträckning påminna om den konflikt han genom sin leveransovilja ständigt försvårar.

Nu må du, noble Bloggläsius, själv fundera över likheterna.

I alla fall var det på detta viset:

Den 6 september skrev jag på Facebook: Packar upp och monterar snygga IKEA-hyllor och vitrinskåp. I sista stora paketet - vitrinskåpen - visar det dig att en 35 cm lång pinne saknas. LIDER!!!

Jag fick naturligtvis en kommentarer – fler kom senare med liknande innehåll – som med en fördold anklagelse att jag inte letat noga sökte lägga skulden på mig. Jag svarade: Hela vedtraven genomgången! Pinnen borta!

Madammen i mitt liv kontaktade IKEA. Hon beskrev problemet och fick löftet att rätt käpp skulle skickas. Paket kom veckan efter innehållande två tvärstag ritningen visat. Inget stämde. Stagen var för stora. Hålen felborrade.

Jag ringde IKEA och påtalade detta. De sade sig vilja göra rätt för sig med ny leverans. Paket kom. Fortfarande fel dimensioner!

Det är din tur! sade jag. Madammen telefonerade. Nu skulle IKEA i Sundsvall kopplas in för att skicka pinalerna – Haparanda hade tydligen inte rätta grejer. Skulle det inte stämma nu lovades vi helt ny hylla.

NU är det DIN tur! väste hustrun veckan efter. Läsaren förstår.

I detta läge började började jag känna frestelsen att konstruera någon lämplig raket och rikta det mot vilken Kamprad-kåk som helst men viljan till en sista förhandling segrade. Jag ringde!

IKEA höll sitt avtal och levererade nytt! Den halvfärdiga hyllans annektering av golv och väggyta kunde avslutas. Det trasiga som ockuperat vår tillvaro och inskränkt vår rörlighet blev historia. Ett fredligt vardagsrum kunde äntligen inredas.

Det tog tog 1½ månad innan det löstes. Lösningen kom sig av att IKEA som ett civiliserat företag erkände att man inte levererat som lovat, var villigt att följa ingångna avtal och respekterade förpliktigande regelverk. I sådana avseenden, min käre Bloggläsius, är IKEA bättre än Israel. Sedan får Avigdor Lieberman säga vad han vill.

Men egentligen skall det vara tvärtom. Dojan i bajs.

Men rubriken har bättre rytm. Kanske.

I alla fall hände det i morse på väg till planeringsträff  i konfirmandsalen när jag tog genvägen genom skogen över knabben som skiljer villaområdet från området kring kyrka och församlingsgård. På det sättet tjänar jag en och tre kvarts minut jämfört med om jag går cykelvägen upp till Gammelvägen och vidare.

Det var i skogen det hände men om det var lämningar efter vilt djur, tamdjur på rymmen eller en husseförsedd vovve på promenad kan inte säkert sägas. Att de två förstnämnda inte får sitt bakomflutna upplockat ligger i sakens natur men jag gissar att också noggranna hundrastare fuskar lite med de små påsarna när man lufsar i terrängen.

Vara hur det vara vill med ur vilket djurs kroppsöppning det kommit. Där kom i alla fall stigen fram min vänsterskosula som lyckades på ett obemärkt och förunderligt sätt plocka upp gägget och drog det med in i de överläggningar vi som arbetar med konfirmander och ungdomar passade på att ha denna dag alldenstund skollovet hemförlovat alla våra adepter. Skit också! kan man verkligen säga.

Har det helt slagit om för bloggaren?

Vad är detta för ordbajs?

Varför tar han upp min lästid på detta sätt?

Jag förstår din undran, noble Bloggläsius. Jag förstår.

Men det är ju en gång för alla så att det faktiskt är nödvändigt att blogga en gång i veckan – minst. Skriver jag märker jag att bloggen läses. Skriver jag inte tippar besökskurvan nedåt. Den bokstavliga sanningen hade fått redan de gamla romarna om de haft bredband att kärvt konstatera: Bloggare necesse est – även om det som synes råder formlig Northlandnedläggning i min tanke- och åsiktsgruva.

Jag förstår! Vill bara tala om det – Jag förstår!

Eller rättare sagt: Förstod. I söndags. I kyrkan. Tigrinja.

Sistlupna helg var det ekumeniska gudstjänster i Älvsbyn. Två stycken. Om lördagskvällen samlades man i den baptistiska Korskyrkan och söndagsförmiddagen i Älvsby kyrka. EFS ”blev utan” denna gång.

Allra först vill jag säga att jag i grunden är mycket positiv till ekumenik och samverkan. Tro inget annat! Trots det – eller kanske just av den anledningen – blir jag kluven när det kommer till hur det blir i praktiken. Det blir lätt bara en tillfällig ”kyrkornas vänliga helg” eller något liknande och i realiteten bara ett avbrott i rådande egensinnighet, separatism och oekumenik. Givetvis anlägger man en yta av trevnad men sällan eller aldrig har jag mött viljan till djup eftertanke och att allvarligt söka både sanningar och insikter om vad Gud vill – om nu Gud vill något. Vilket jag tror Gud gör. Med lite ordlekeri skulle jag väl säga att hel och full äcklemenik blir det inte men den ekumaniska iver som mobiliseras inför tillfälliga gemensamheter saknar motsvarighet i en ömsesidig öppenhet och letandet efter sanningen. Sådant borde finnas hela tiden – om vi nu som Jesus vill skall bli ett så att världen kan tro*.

Jag kan tycka att ”det gemensamma” ofta blir selektivt. Karaktären på de sammankomster man har blir ofta och var man än är den ganska enkla form av ”möte” man vanligen har i frikyrkan. En mötesledare hälsar välkommen – kanske en gemensam sång – ett ”inledningsord” med kort Bibeltext och några fria ord – ett par tre sånger någon eller några sjunger för alla andra – en annan än mötesledaren predikar förhoppningsvis med start i en Bibeltext – en gemensam sång med kollektupptagning – en eller ett par ytterligare sånger av sångarna – kanske ljuständning med enskild bön – avslutning från mötesledaren med bön men inte alltid Fader Vår – ett finalsjung från sångarna. Som magrast leder detta till bara två gemensamma saker – sånger – som alla deltar i. I övrigt förväntas församlingen vara lyssnande och seende ”publik” till aktörer på ett podium.

Jag gick inte i Korskyrkan på lördagskvällen. På söndag var vi med och riktigt så magert som det kursiva avsnittet ovan blev det inte. Innan predikan lästes dagens Evangelietext på arabiska, engelska och svenska – gissar att den i förkunnelsen också kom med på tigrinj. Efter predikan sade vi alla den kristna Kyrkans tro så som den är formulerad i den Nicenska trosbekännelsen. Givetvis såg kyrkoherden också till att det blev en ordentlig Allmän förbön för allt löst och fast, Fader Vår och Välsignelsen. Bra.

Men ändå känns det när det är ekumeniska gudstjänster som vi i Svenska kyrkan också när det sker i vår egen kyrka backar – och förväntas backa – från vårt sätt att fira gudstjänst till ett frikyrkligt. Som om ”våra” gemensamma böner, Kyrier och lovsånger inte skulle duga eller vara önskvärda. Inte ens av oss själva. Jag har alltid undrat varför vi gör så – och om vi egentligen alltid förväntas göra så.**

Idag är den ekumeniska kartan i Älvsbyn radikalt omritad jämfört med för 25-30 år sedan. Då fanns förutom Svenska kyrkan ett stort EFS och tre klockrena frikyrkor. Missionskyrkan och Filadelfiaförsamlingen har imploderat och nu finns tre gudstjänstfirande gemenskaper kvar, alla dessa vad gäller dem som kommer till gudstjänster förändrade av invandring från Afrika, Östeuropa och Mellanöstern. Det betyder att det finns utlandsfödda protestanter av olika slag som då i de flesta fall ”hittat” ett samfund som något så när motsvarar det sammanhang man fanns i det gamla landet. Migranter gör så. För katoliker och ortodoxer av olika slag fanns inget på den lokala svenska menyn men mitt intryck är att dessa i påtaglig utsträckning finns med i Svenska kyrkans någotsånär liturgiskt formade gudstjänster. Förutom att de är på svenska innehåller de i alla fall moment och symbolik med viss likhet med vad man gjort och sett i sin gamla kyrka. Kanske.

På lördagskvällen i Korskyrkan predikade en man från Ghana. Protestant. Metodist i det gamla landet. Ganska likt EFS i form och teologi. Jag var som nämnts inte där men gissar att han predikade på engelska även om det kan vara så att han valde svenska.

I söndagens gudstjänst predikade – med svensk stavning – Fader Josef. Han är ortodox präst från Eritrea, sedan några år verksam i Umeå, denna höst lokaliserad till folkhögskolan här i Älvsbyn i ett stiftsprojekt.

I början av hans dryga kvarten obegripliga predikan fick jag intrycket av att han frågade efter hur många som förstod vad han så. Grunden för den gissningen är att ett 15-tal personer som jag i flera fall vet kommer från Eritrea räckte upp handen.

Sedan blev det en bra predikan! Tre gånger sa han Jesus Kristus – fullt begripligt för mig. En gång började han synbart bläddra i sin Bibel och sa Petrus och då han var riktigt lång bak i boken gissade jag att han sedan läste något ur ett av de två brev Petrus skrivit. När han sedan vid två tillfällen sa Johannes och också då var lång bak gissade jag på något av Johannesbreven – men förstod inte vad. Av att han kysste ett kors när han läst drog jag slutsatsen att det var hard stuff det varit frågan om.

Predikan hade engagemang och tilltal till dem som begrep. Det kunde jag se.

Att innehållet var centralt fattade jag också. Han sa ju Jesus Kristus tre gånger!

Att reducera samverkan så alla skall känna sig hemma och inte möta något nytt är dålig – men en ganska vanlig sektumenik – om man leker mer med orden. Trots en enligt min mening reducerad gudstjänstform mötte de flesta av oss som firade ekumenisk gudstjänst i söndags något vi inte var bekanta med – språket tigrinja. Att så och på liknande sätt vilja och våga utsätta sig för det obekanta är äktumenik.

*  Läs Johannesevangeliet kapitel 17, särskilt verserna 20-21.

**  Kommer frågan på tal om man i en ”ekumenisk” gudstjänst ska fira Mässa/Nattvard blir diskussionerna ibland extra mariga. Det var inte alls aktuellt denna gång av skäl jag helt och fullt bejakar.

Det var inte trettio år sedan jag skrev på bloggen, bara några dagar.

Klockan hade just passerat midnatt till den 17:e när jag publicerade förra inlägget. Nu när jag börjar skriva och redigera bild är uret strax efter 23 den 20:e – alltså inte alls trettio år.

Men för tre årtionden sedan den 20 oktober blev jag tvåbarnspappa!

Då föddes hon som som liten fick bära smeknamnet Snorvan, värt att beblogga.

Värst vad åren går. Det var ju liksom nyss hon föddes – typ.

Nu har hon inte bara flyttat ut. Det hände för ett antal år sedan. Det som nu skett är att hon sedan bara några dagar inte ens norrbottning längre. Hon har blivit hälsing. Flyttlasset passerade förra helgen till Järvsö därifrån hennes livskamratsval kommer. När de var på genomresa från Björkliden förra helgen passade två av hennes syskon på att också vara här för en avskedspaltfest. I ett fall var det ju en hel familj och hennes syskonbarn alias våra barnbarn var på plats för att möta fastern. Den äldre ville inte vara med om någon fotografering men den lille linslusen ställde villigt upp – som synes.

De möste va sant!

De stå ju i tidninga!

Jag är inte säker på exakt vem i dramat om Emil i Lönneberga som sa så. Kanske var det pigan Lina, kanske gumman Krösa-Maja. Någonstans i fastighetens förrådsutrymmen finns Stora Emilboken men jag ids inte leta upp den för att kunna ge en exakt källhänvisning om vem och med de exakta orden och i vilket sammanhang. Jag nöjer mig med mitt minne och känslan av att det handlade om att Kometen skulle komma och alla därför skulle dö.*

Kyrkans tidning idag innehåller en artikel om vad man menar vara en gynnsam utveckling vad gäller antalet som väljer att konfirmera sig i Luleå stift. Antalet ökar. Nu konfirmeras 45,5% av de kyrkotillhöriga jämfört med 40,8% för fem år sedan.** Det är bra. Föranleder pressmeddelandet som gav artikeln – klicka här.

Älvsby församling nämns som ett positivt exempel. Det tycker jag är skoj.

I våras konfirmerades här drygt 40 av årsklassen 1999. Totalt fanns då i kommunen knappt 110 99or varav ungefär 90 tillhörde kyrkan. Den årgång som nu går i årskurs 8 – 00orna – är av orsaker jag inte fattar betydligt mindre: drygt 80 varav ca 60 kyrkotillhöriga***. Med sådana nuffror i åtanke skrev var och en av oss fyra som särskilt arbetar i den verksamheten var sin lapp med uppgift om hur många konfirmander vi trodde det skulle bli i höst. Fördolt för de andra vek vi samman våra blad och stoppade dem i ett kuvert som i förseglat skick överlämnades i kyrkoherdens vård. Han gavs uppdraget att ha uppsikt över saken till i mitten av oktober när antalet ungdomar kan anses ha stabiliserats i och med att avhopp skett och senfärdiga individer tillkommit.

Igår öppnades kuvertet och inför ett samlat ”storkollegium” kunde vi se vem av oss fyra som gissat mest fel och därmed bli den som skulle bjuda de andra tre på lunch å något lokalt mathak.

Klang och Hurra! Jag blir bjuden på lunch men hade gissat två för högt. En gissade exakt och en mitt mellan mig och den exakte. Förloraren har en väl utvecklad tävlingsinstinkt men är i grämelsen ändå glad. Hans gissning var uppåt väggarna för låg med ”bara” 36, något mer än 50% av de kyrkotillhöriga, knappt hälften av totalen. Då det nu är 32 konfirmander i Älvsbyn och 12 i Vidsel innebär är också loosern lycklig. Fattas bara annat! Halva totalårsklassen och en klar majoritet av de kyrkotillhöriga!

Vad är hemligheten?

Är det vår enorma begåvning och fantastiska skicklighet?

Nej! Inte det! Visst vore det smickrande om det var så men inte.

Resan till Turkiet? Nej! Faktiskt inte den heller.

För den som vill delta går den efter konfirmationen och betyder nog en del när man nio månader innan väjer att läsa. Det är sant. Men utvärderingarna i våras visar att man tyckte tiden med samlingar och gudstjänster fram till konfirmationen var värdefull i sig – något som också kunde avläsas utifrån den låga frånvaron – och att resan blev värdefull på toppen av detta.

Hårt arbete? Nu börjar det brännas. Vi jobbar hårt. Och får jobba hårt rejält uppbackade av kyrkoråd och arbetsledning. Det spelar roll.

Bön och förbön? Där har ni det! I alla huvudgudstjänster och i många andra sammanhang formuleras ”extra” bön för barn och ungdomar i en enkel tanke grundad i Första Johannes brev kapitel 5 vers 14-15 där det står:

Vår frimodiga tro på Gud är denna: Om vi ber honom om något efter hans vilja – rimligen vill Gud att unga människor (och andra) samlas för att möta Guds Ord och be – så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om.

*  Läs gärna här om vilken komet det rör sig om, när och vad dödsorsaken skulle vara.

**  Sett till totalantalet för årsklassen blir siffran givetvis lägre – ned mot kanske 36-37% då uppskattningsvis en av fem inte är kyrkotillhörig.

***  Att siffrorna är ungefärliga beror på att de är ungefär ett år gamla. En och annan torde ha flyttat ut och/eller in sedan dess.

Rekordskruvat!

Jag har nördat igen!

Också detta år!

Jag har än en gång genomfört vad som troligen är mitt av andra människor mest udda  årligen återkommande läsprojekt. Jag har tryckt i mig SEÅ 79/2014. Uttytt blir detta Svensk Exegetisk Årsbok 79/2014 med den svenska undertexten Etnicitet i Bibeln och i bibelvetenskaplig forskning.

Bokens börjar med tre föreläsningar från den Exegetiska dagen 2013. De var:

• ‘But now … do not let all this hardship seem insignificant before you’: Ethnic History and Nehemiah 9 av Katherine E. Southwood. Blaženka Scheuer ger sedan Response to Katherine E. Southwood.
• Denise Kimber Buell föreläste under rubriken Challenges and Strategies for Speaking about Ethnicity in the New Testament and New Testament Studies och James A. Kelhoffer ger sin Response to Denise Kimber Buell: A Plea for Clarity in Regard to Examining Ethnicity in, Based on, or in Scholarship on the New Testament.
• Tredje paret från Exegetiska dagen förra året var Hans Leander med Hybrid Jews/Judeans: Renarrating Ethnicity and Christian Origins in the Context of Empire som fick respons av Mikael Tellbe under rubriken: The Complexity of Ethnicity.

Ytterligare några artiklar finns i boken:

• Rikard Roitto: Reintegrative Shaming and a Prayer Ritual of Reintegration in Matthew 18:15–20
• Tobias Hägerland: Prophetic Forgiveness in Josephus and Mark och
• Birger Gerhardsson in memoriam av Samuel Byrskog.

Till sist recenseras på en tredjedel av sidorna en massa exegetisk litteratur. Vill man se vad det var för böcker kan man göra det här.

Nu drar det ihop sig till helg. En ny helg alltså med en ny söndag, ett nytt tema, nya gamla Bibeltexter och ett nytt tillfälle att med andra samlas till bön, sång, Guds Ord och Mässans möte den Honom som sedan Han gett sitt liv för alla återvänt från de döda. Jag har inga konkreta arbetsuppgifter framför mig. Dagarna är som det heter arbetsfria. Men då jag ju är människa, kristen och dessutom vigd till tjänst finns ju alltsammans där i alla fall.

• Någonstans mellan 15 och 20 dophjärtan (av ca 60) hämtades. Det betyder att ca 50 personer var ”dophjärtefolk” som inte annars brukar möta upp på söndagarna.
• 23 av årets konfirmander fanns där. Vi hade uppmanat dessa ”nya” att göra en man-ur-huse-dag och så börja sitt gudstjänstfirande omedelbums.
• 10 ”fjolingar” som konfirmerade i våras mötte till vår glädje upp. De kom med som konfirmander förra året och flera av de 10 avser att vara med i fortsättningsgruppen K2.
• I gudstjänsterna i Älvsby kyrka finns alltid en markant stor grupp utlandsfödda. Ett 30-tal – färre än vanligt – var med i söndags.
• Knappt 10 var personal och kyrkvärdar i tjänst.

Berättelsen är lätt att förstå. Två kvinnor och Jesus.