daglig läsning
O så bra skrivet!O så giftigt sanningssagt!
Så löd kommentaren jag på torsdagsmorgonen skrev på Dag Sandahls blogg – nere till höger i länklistan kallad sandahl trampar på. Kommentaren avsåg hans inlägg Indiskretioner författat före sju på morgonen. Läs det inlägget!
Under dagen skapades av det lästa två tankekluster i min huvudskalleknopp. Det ena knippet gällde just inläggets innehåll medan det andra – lite senare under dagen – rörde sig mer generellt om det Sandahlska bloggandet och hur att jag länkar till honom påverkar andras syn på min egen bloggenligt – något som någon sade till mig för ett par år sedan.
Sandahl har en skarp skalle och ett vässat språk som tydligt och klart kallar snus för snus och strunt för strunt. När jag läser hans blogg är det inte säkert jag håller med honom på alla punkter men jag får för det mesta anledningar att tänka till och det hotar på intet sätt min hälsa.
Han är inte alltid vänlig, den där Dag, framför allt inte mot de krafter, instanser och personer i kyrkan som har makt eller gynnas av dem som har makt. Kritiken kan vara besk, ibland i bitterliknande överkant. Det goda är dock att hans gift sprätter ”uppåt” i hierarkierna, inte nedåt. Så ges inte sällan biskopar med hejarklackar både slevslängar och rundpallar medans konfirmander och folk som samlas i gudstjänst inte häcklas. Den hållningen – ”sparka uppåt” och ”smeka nedåt” – gillar jag.
Men andra tänker inte som jag utan irriteras storligen över hans kritik och person. De kyrkliga ovanförmänniskorna och deras anhängare bemöter dock inte honom och visar hur hans resonemang skulle vara fel eller faktamässigt dåligt underbyggda. De flesta tycker bara att han är jobbig och att man inte skall ha med honom att göra. Hur osynligare han görs desto bättre är det. I det ser jag en hel del bokbålsmentalitet, alltså tanken att ett budskap skall avvisas, förtigas och tystas på grund av budbäraren, inte budskapet. När ”makten” och dem som vill vara nära makten intar den hållningen stänger de av sin egen öppenhet, tanke och vitalitet.
Det skämmer din blogg att du länkar till Sandahl. Det gör att folk inte läser din blogg.
De orden sades en gång av omsorg till mig. Den som sade det var – är? – en person som gärna är nära ”makten” och har en näst intill fundamentalistisk hållning till beslut i Kyrkomöte och andra politiskt tillsatta nämnder och styrelser. För mig blev det ett utmärkt skäl att låta länken vara kvar och läsa det Sandahl skriver.
Och tidigt på torsdagsmorgonen skrev han Indiskretioner.
Minnenas klockor började ringa när han påtalade en flagrant försummelse man gjort sig skyldig till på många håll och kanter i Svenska kyrkan de senaste åren. Såhär gick mina tankar:
Lite mer än första halvan av 1990-talet hade jag uppdrag som Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation i Luleå stift. I slutet av den perioden – 1996 – ändrade Kyrkomötet regler och bestämmelser så att dopet blev grunden för kyrkotillhörigheten. I den vevan skulle enligt Kyrkomötets beslut varje församling författa en så kallad Doppastoral och i den i ett antal punkter – jag vill minnas att det var åtta – redogöra för hur man framledes avsåg att agera vad gäller information om, genomförande av och arbete efter dop. Babydopen var naturligtvis i fokus men en av punkterna handlade om hur församlingarna tänkte sig agera i relation till dem som inte blivit döpta som små men utifrån föräldrarnas vilja ändå tillhörde kyrkan i avvaktan på dop – var antecknade som det hette. Dessa skulle inemot sin 18-års-dag kontaktas och inbjudas till dopförberedelse, dop och med det fortsatt ”egen” kyrkotillhörighet.
Församlingarna skrev sina pastorala program. Kyrkoherdar och Kyrkoråd tog beslut i samstämmighet. Alstren hamnade på mitt bord på Stiftskansliet. Jag skulle sålla och förmedla till Domkapitlet vad som höll den halten att kapitlet i beslut skulle kunna godkänna det skrivna. Var så inte fallet åkte det hela tillbaka till församlingarna för kompletteringar och förtydliganden innan besluten togs. När den proceduren var klar hade dokumentet alltså statusen av att vara utarbetat och godkänt av församlingen lokalt samt av stiftet blivit i beslut godkänt och sänt till församlingen som en order och beslutad instruktion att arbeta efter och regelbundet utvärdera och uppdatera. Att man några år senare på samma sätt utifrån nya beslut i Kyrkomötet gjorde så kallade Församlingsinstruktioner ändrade inte detta i sak – de pastorala programmen för dop ingick i dessa som inarbetad text eller som bilaga.
Det skulle dröja 18 år innan de nya reglerna för kyrkotillhörighet skulle få skarp effekt men tanken och besluten var att man omedelbart skulle börja med att söka upp de äldre icke döpta tonåringarna så att arbetsformen och modellen skulle vara intrimmad 2014 – vilken den på de flesta håll inte är.
Och jag frågar:
Vart tog det vägen det där att Beslut skall verkställas?
På vad sätt har makten och de som vill vara nära den sett till att det de själva beslutat blivit av?
Varför blev det till exempel så skitnoga att varenda präst – av respekt för tagna beslut – skall ha vigselrätt men inte så noga med besluten i denna betydligt viktigare sak?
Varför har man inte drivit detta hårt – nationellt, regionalt, lokalt?
Varför?
Jag väntar mig inte att någon mäktig eller maktnära skall bemöda sig om att svara...
två predikningar?
Högt uppskattade Bloggläsius!
Nedanstående kursiverade text lade jag nyss ut på Facebook som allmän information, i gruppen Älvsbygudstjänster och i Facebookgrupperna för årets och förra årets konfirmander och vill inte undanhålla dig saken.
Med vänlig hälsning
Bloggaren
Såja!
Sista kulspetsdraget lagt till förkunnelsen i morgondagens två gudstjänster. Bägge familjegudstjänster. En i Vidsel klockan 11, en i Älvsbyn klockan 16.
Förutom alla vanliga och "familjegudstjänstförsamlingen" åxå konfirmandernas "kyrksöndag" och då Älvsby- respektive Vidselskonfirmanderna valde olika texter att arbeta med tidigare i veckan blir det olika "predikningar". I Vidsel över tredje årgångens evangelium tredje söndagen efter Trettondagen (Joh 4:46-54), i Älvsbyn första årgången (Matt 8:5-13). Så går det när man låter fler än sig själv vara tankesmedja över Bibeltexter.
Temat är dock gemensamt: "Jesus kan hjälpa!"
samma kyliga utsikt
Jag återanvänder en av bilderna från förr-förra inlägget. Jag vill inte gå ut för att plåta en ny av samma berg i samma vinterskrud i samma kyla som tidigare. Minus 27 är det idag. Två grader mindre kallt – man kan inte tala om varmare när man uppehåller sig i detta temperaturspann – än igår då vi satte oss i bilen i Vidsel efter därstädes väl förrättat konfirmandarbetesvärv. Rejält frysande fann jag väl hemma i fastigheten att min egen inre kroppstemperatur var 101 grader Fahrenheit*.En massa varm vätska och två Alvedon just innan jag knoppade in och sedan 10 timmars sömn är jag feberfri denna lediga fredag och sitter vid min vinterutsiktsplats för att blogga om något som jag vet ännu inte vad det skall bli. Jag blir så avundsjuk på en del som alltid har något organiserat att skriva om. För mig är det nu så att jag bara vet att jag måste skriva om något för att inte besöksfrekvensen på min blogg alldeles skall ta sig mot noll. Att blanda väder, hälsa och arbete blir då min tillflykt.
Arbetsmässigt har det varit bråda dagar de sista veckorna. Sådana perioder av stress och ansträngning hör till. Jag klagar inte. Ibland innebär det ett lubbande från en insats till en annan. Ibland blir det mer perioder av tankefylld tid då huvudet inte stannar utan funderingarna vrider sig från tidig morgon till sen kväll. Så har det varit den här gången och i både skalle och kropp infann sig en känsla mest liknande en vibrerande spänd sträng.
En omfattande del av denna anspänning var att klura ut och skriva en mer omfattande beskrivning av det ungdomsprojekt arbete som det är tänkt att jag skall pyssla med de närmaste fem åren. Att skriva är inte så svårt. Att tänka ut vad som skall skrivas är marigare. Natten mot onsdag var jag klar sisådär vis ½2tiden och saken kunde släppas.
Sedan kom onsdagen kom med ett aktiviteternas crescendo. Kollegium 8.00, sedan planeringar-telefonsamtal-förberedelser och samråd innan konfirmander från 1500, veckomässa 18.30, temakväll för Kyrkans Ungdom 19.15 och därefter Öppet hus med fler ungdomar från 20.00 fram inemot 22tiden. När jag var yngre kunde jag hemkommen från en sådan dag slockna direkt. Numera behöver jag ett par timmar för att landa innan det bär sig att placera huvudet på kudden.
Torsdag förmiddag lite lugnare med tankar och arbete inför kommande helg – en begravning och två familjegudstjänster och sedan den ovan nämnda kylslagna resan till fler konfirmander.
Som sagt: Jag klagar inte över eller under sådana perioder av ansträngning. De hör till när man är präst. Snarast trampar jag plattan i mattan och blir i mitt esse. Det är när perioden tar slut som reaktionen kommer. Andra får migrän i det läget. Jag får en febertopp. Så har det varit hela min yrkesverksamma tid någon eller ett par gånger om året. Vätska, två Alvedon och en god natt fixar saken.
Kanske återkommer jag här med delar av den där projektbeskrivningen här på bloggen. Mest givande för mig har varit att samla material och fundera över några olika kvantitativa och kvalitativa faktorer att ha i beaktande när man på en lite ort i Norra Norrlands djupa skogar skall söka möta unga människor med det syftet Svenska kyrkans Kyrkoordning anger: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
* Den temperaturen fick jag fram via ett ställe på internet där man kan omvandla världen från en enhet till en annan. Beskrivningen där över hur man skall gå till väga tror jag visar på svagheter i andra automatiserade omvandlingsfunktioner webben bjuder på. Så lyder texten: Börja vid att skriva talet du vill omvandla i den översta text-boxen. Därefter välj enheten du vandlar om från från den översta välg-boxen. Efter detta välj enheten du vandlar om till från den nedarste välg-boxen. Om resultatet inte har kommit i den nedarste text-boxen, måste du trycka på "omvandla".
en knäckt kamel
Förra inläggets bild av det sovande barnet i farfars famn visar en sida av den lilles tillvaro. En annan är när han inte sover. Då är han en alert liten envis gosse nyfiken på det mesta. Nyfikenhet handlar inte bara om vad ögonen vill titta på. Även fingrar är synredskap.
I sin fingernyfikenhet blev det han som knäckte kamelens rygg – som bilden visar. Figurerna i julkrubban vara bara så frestande för lille Adrians fingrar förra gången de var på besök. Hipp som happ föll en av de kameler jag köpte i Jerusalem i golvet och gick i två delar. Men inte som spricka i virket. Passgångaren bestod av två fogade delar. Det var i limningen mellan de två sektionerna djuret gick upp.
Den bilden har sedan jul från och till passerat genom mina tankar. Jag kan se den knäckta kamelen som en bild av flera olika saker. Någon kanske rejält krystad. I alla fall ger jag nu två exempel.
Ett: Belastningar knäcker kamelers ryggar.
Orden används ju då som en bild och metafor för situationer eller lägen som blivit så sammantaget betungande att också den segaste inte längre orkar. Följer man en del interna kyrkliga debatter verkar det som om en del nådde det läget förra året och frestades ge upp utifrån suddiga åsiktsturer i samband med valet av ny ärkebiskop adderat till den starkare partipolitiska maktkoncentrationen som reformen med så kallade storpastorat innebär. När dessa saker lades till vikande siffror, besvikelser mm knäckte det kamelryggar – typ. Själv kan jag nog också ibland tänka åt det hållet men än så länge hänger jag ihop. Det lokala sammanhang jag har förmånen att nu befinna mig i andas tillförsikt, framåtanda, inspiration och kreativt nytänkande samt en hel del att göra. Sådant stärker svaga ryggar och gör att också en sur gammal dromedar som jag vaggar vidare – om jag tillåts fortsätta använda och pressa metaforen något.
Två: Jag är likt vår krubbfigur en sammansatt typ.
I arbete och uppdrag är just de nyss nämnda sakerna tillförsikt, framåtanda, inspiration och kreativt nytänkande väldigt viktiga för mig. Låt oss säga att det motsvarar framhalvan som står för ut- och överblick, har näsa för framtiden, förmår uppfatta signaler som påverkar osv. Bakhalvan skulle då med denna något pressade bild stå för drivet, att jag faktiskt är arbetsam och beredd att pressa på i dagliga uppgifter.
Ser jag tillbaka med lite fjärrperspektiv kan jag nog se mig som en kamel som sedan den på olika sätt fallit och slängts i golvet och gått i två delar numera – likt vår krubbkamel – blivit någotsånär sammanlimmad igen. Vad gäller detaljer och aspekter av tudelningen säger jag som den av Tom Hanks spelade huvudpersonen i filmen Forest Gump: And that´s all I have to say about that!
Vad skall då kamelen ta sig för framledes?
För krubbkamelen är svaret enkelt. Den är nedpackad tillsammans med allt möjligt annat juljox i väntan på nästa gång Frälsarens födelse skall firas.
Vad gäller Stig-kamelen sker om någon vecka en omställning – arbetsmässigt. Den visstidsanställning som en komminister av tre i Älvsby församling som jag fick i början av 2013 (med tjänstledighet från folkhögskolan) är numera en tillsvidareanställning. Att det var en visstidsanställning kom sig av att då tjänsten blev vakant under hösten 2012 ville man se över organisationen. Älvsbyn som ligger i Norrbottens inland, nästan är glesbygd, krymper lite varje år på grund av avflyttning. Det drabbar naturligtvis också församlingen och frågan var om man kunde ta sig råd att behålla alla sina fyra prästtjänster. Under hösten arbetade församlingens styrelse med frågan och kom fram till att man inte skulle krympa organisationen utan tvärtom utvidga den något. Framför allt skulle man disponera om sina trupper, underbalansera budgeten och fokusera på ett ungdomsprojekt i fem år. Styret önskade då uttryckligen att jag skulle fortsätta som tillsvidareanställd med den inriktningen. Jag valde att tacka ja till det erbjudandet*.
På en av bilderna i förra inlägget ser man lille Adrian göra en segergest över sitt färdiglagda pussel. Riktigt där är jag inte än vad gäller att formulerad planer och tankar när det gäller de kommande fem årens inriktning av arbetet. Dessutom kommer pusslet att läggas under alla de fem åren tillsammans med andra – arbetskamrater och ideellt engagerade. Och när – om jag får ha kvar hälsa och krafter – det arbetspusslet är lagt är det dags för kamelknäckar-Adrian att börja skolan.
* Man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att församlingen inte tar en alltför stor och äventyrlig risk. Jag är 60 år så senast inom fem-sex år kommer ju en ny naturliga avgång.
efterhelgens kalla blekhet
Det är riktigt kallt i övre Norrland just nu. Har dessutom varit det några dagar. Det finns platser som haft kallare än -40. Så bistert är det inte här där det bara snurrar kring 30-graders-strecket. I alla fall har alla järnvägsanknutna orter norr om Boden berövats persontrafik och ersättningsbussar sätts inte in. För mig personligen spelar det ingen roll. Jag väljer stugsittandet som livsform!
Så var det hela helgen med två glada barnbarn på besök. Det var för mig en arbetsledig helg men av deras tjattrande närvaro alltså ändå fylld med ljud och bus. Utom ibland när storasyster pysslade en trappa ned och överdirektören valt att ta en tupplur. Snacka om att det är livskvalitet i det bilder visar.De små hämtades av farmor om fredagen och for igår. Fadern kom rattandes i -32 och tog de filtinsvepta små hem till Luleå. Jag gissar att de kom fram hela och helbrägda enär vi inte nåtts av meddelande om något annat. Så nu är det tyst och tomt i fastigheten.
Därifrån jag sitter och skriver har jag en fantastisk utsikt som jag är hyfsat välbekant med sedan drygt 30 år. Träden och snön och Rackberget blir alltihop urtjusigt i vintersolskyla. Hur många digitala bilder som tagits av detta invanda vet jag inte men idag iddes jag inte ens gå ut på balkongen. Nöjde mig med att fota genom fönstret.Jag är i tidningen idag. Lokala Världsbladet. Med porträtt. Här.
Är egentligen lite skeptisk till artiklar av det slaget. Alltså sådana som talar om vad som skall göras och vad som planeras, visioneras och dröms. Tycker det blir bättre om det berättas om vad som sker – om det sker något. Men nu är artikeln där. Ganska OK men med ett litet sakfel i slutet – det att det står om mig och min arbetskamrat att vi tillsammans ska återinföra ”konfafotbollen”. Det inte helt korrekt. Konkreta planer finns inte då det är ganska komplicerad materia det handlar om med många olika aktörer och samverkanspartner. Men tanken är inte för evigt begravd. Dock överdriver artikeln. Eller profeterar den?
Strax efter nyåret 12-13 gick ansökningstiden ut för visstidsanställningen som komminister – präst i underställd befattning – i Älvsbyn. I dagarna för ett år sedan erbjöds jag uppdraget som sedan under hösten 2013 blev ett erbjudande om tillsvidaretjänst. Hela arrangemanget kom sig av att komminister Stig Sundström flyttat från orten. I den vevan märkte jag att hans bloggande förändrades, periodvis rent på sparlåga. Lågfrekventeriet gjorde att han försvann från länklisten långt ner till höger. Men nu är han tillbaka. Läsvärd.
näst roligast igår
Inga människor frågar efter skriverier på min blogg. En liten trägen skara tittar in varje dag av gammal vana och jag har de senaste månaderna blivit bra på att inte ge dem något nytt att läsa – och ändå händer en massa saker värda att beblogga. Låt mig räkna upp några saker jag (så här långt) förbigått.
Ariel Sharon är död
Han var en betydande person för händelser och utveckling av konflikten Israel-Palestina. Hans liv skulle korteligen kunna beskrivas: patriot – terrorist – framgångsrik militär i reguljära armén – minister – ut i halvkylan som halv krigsförbrytare – politiker – strokepatient.
För mycket stillasittande och därmed rämnade nyårsambitioner
Strax efter det att jag för snart ett år sedan började verka i uppdraget som församlingspräst utbröt på arbetsplatsen någon sorts motionsiver. De som vill försågs med stegräknare och tanken var att den skulle brukas under en månad för att se vem som var hurtigast. Jag kom in som nummer två av de fyra som när det kom till kritan ställde upp i tävlingen och har sedan fortsatt att låta räknaren ticka. 7000 steg/dag innebär någon typ av må-bra-nivå och en liten nyårstanke var att dagligen söka spatsera in 10000 kliv. Den sista tiden har det varit alldeles för kallt för att jag skall ha idats ge mig ut på frostskadeframkallande promenader. Jag är många steg efter.
Den kalla väderleken
Se stycket ovan.
Arbete stör bloggande – på flera sätt
Det har varit en hel del att göra efter helgerna – som ju i sig innebar en massa göra. Helgerna var ju också denna jul-tid så beskaffade att det inte var många vardagar emellan. Sådant medför att begravningar skjuts upp in i januari. Hitintills har 15 begravningar som varit och kommer att vara i januari 7 (än så länge) hamnat på tider jag har det som vi kallar jour. Jag klagar inte, bara noterar. Det kan bli så ojämnt ibland under en kort period. I långa loppet jämnar det ut sig mellan de präster som är i tjänst. Sju på en månad är dock en knapp tredjedel av vad som hamnade på mig under hela förra året.
En hel vårtermin skall planeras vad gäller konfirmandarbete och ungdomsverksamhet. Då detta sker i ett nytt boknings- och kalendersystem vi ännu inte är helt vana vid blir det lite extra bökigt. Men det tar sig. Om detta kan sägas att tankar och annat kopplat till mitt nuvarande och framtida uppdrag mycket väl skulle kunna formuleras som bloggposter med både fakta och tycka – men det vore inte juste. Samprat och dialoger med mina arbetskamrater förs ju där, inte här.
Hob-biten
Peter Jackson mjölkar verkligen film ur Tolkiens böcker och har man sett fyra känner man sig tvungen att beglo även den femte. Madammen och jag for en kväll till Luleå för att se del två av Hobbit. Gick an.
Ett läsvärt dokument
Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring är den långa titeln på ett dokument från Kyrkornas Världsråds tionde generalförsamling i Busan i Korea förra året. Jag kommer att återkomma i saken men den nyfikne kan ladda ner det i pdf-format här.
Luleå slog Skellefteå – jag var där!
Det var gårdagens – onsdagens – näst roligaste händelse. Derbyt innebar att jag, bloggkompisen kollegan och barndomskamraten tobbe lindahl samt ungdomskompisen tillika biskopen Hans Stiglund kom att av lycka vråla två gånger. Vi tre gamla polare var på hockey tillsammans och tobbe har skrivit välformulerat i saken här. Ytterligare en kollega var med men men hon var av den beskaffenheten att när vi vrålade såg hon ut som om hon var på minnesstund. Dock fick också hon ett men bara ett skäl att flyga rakt upp och tjuta.
Innan matchen stötte jag på en tidigare prästkollega här i Piteå älvdal men som numera verkar som frikyrkopastor. Det är hans bild från Facebook som pryder inlägget.
Konfirmanderna började om efter juluppehållet!!
Det var gårdagens roligaste tilldragelse. Faktiskt. Jag vet att det finns präster som tycker att konfirmander och tonåringar är som stenar i skorna och bölder ni-vet-var – men jag är inte sådan. Igår började alltsammans om för våren och det vara bara så kul. Dock missade jag Kyrkans Unga då jag var på hockey. 23 stycken hade de varit – varav tre-fyra nya. Bara halvdussinet svenskfödda – resten från annat land.
Sådant är, käre Bloggläsius, väldigt spännande och inspirerande.
ryggmunkar
Vi ryggade för raggmunkar! Till lunch alltså. Igår.Onsdag var den första dagen efter alla helgerna då alla var på plats – diakonifolk, musiker, ungdomsansvarig, präster och ho vet allt. Stor planeringsdag för hela gänget och sedan i olika smågäng. I ett smågäng av fyra begav sig tre av oss vid ½12tiden ut på samhället i avsikt att äta lunch, pausande arbetet med att detaljplanera all konfirmand- och ungdomsverksamhet första ½året 2014*.
Projektet Skaffa oss skaffning förde oss till Älvsby folkhögskolas matsal – ett säkert tips och klart rekommendabelt**. Fast den här gången inte. En av arbetskamraterna ryggade så rejält för raggmunkar med fläsk att vi valde annat mathak. Lite ryggmunk är det nog också för mig så vi var två som ledde den tredje protesterande dreglande kamraten därifrån.
På vägen ut snokade jag snabbt efter en eller ett par av dem som jag av tidigare erfarenheter bedömde skulle komma att resa på Luleå stifts Internationella konferens i februari men de var upptagna med lektioner. Jag mötte annat folk och fick då reda på att det hitintills – fast ansökningstiden ännu inte gått ut – verkar vara svagt intresse att söka den tjänst som skolpräst som jag lämnat.
Det, noble Bloggläsius, tycker jag är riktigt tråkigt! Och förvånar mig.
Att man skulle behöva kravallstaket för att ordna kön av sökande vore nog att spänna bågen för hårt men faktum är det näst intill borde vara så. Skolpräst på folkhögskolan är ett toppenuppdrag för var och en som vill lära sig något.
För så är det. I uppdraget att undervisa lär sig den som skall undervisa en massa nya saker, behåller genom repetition och fördjupning en massa gamla saker och överaskas i det regelbundna mötet med de elever och kursdeltagare man är till för av helt fantastiska saker.
Det meningen blev jag stolt över. Värd att skrivas en gång till och nu med fet stil:
I uppdraget att undervisa lär sig den som skall undervisa en massa nya saker, behåller genom repetition och fördjupning en massa gamla saker och överaskas i det regelbundna mötet med de elever och kursdeltagare man är till för av helt fantastiska saker.
Passar vilken präst som helst?
Jag tror inte det. Är inte ens säker på att jag själv passade hela tiden.
Men jag kan ge en beskrivning av vad jag tror är what it takes to do it.
Man skall ha lust att lära sig.
Det har jag sagt och det är värt att repetera. Kurser och arbetspass man ställs inför kräver ofta att man läser på och förkovrar sig hela tiden. Extra mycket sådant var det naturligtvis för mig de försa tre-fyra åren. Har man inte lust att lära sig kan man inte lära andra.
Man skall gilla folk.
Och då folk som inte är likadana som en själv. Elever på folkhögskola kan grovt sett delas i två spår. Dels finns de lite nördiga som är där helt inriktade på ett specialintresse – skolans Möbellinje och Svenska kyrkans grundkurs är två exempel. De eleverna är ofta starka, hela, socialt fungerande medelsvensson helt uppe på livets bana om man så uttrycker det. Många andra på folkhögskola är helt annorlunda. Trasiga studier, struligt liv, kort tid i landet, olika problem kan ha gjort att de aldrig kom upp på banan eller halkat av. Egentligen är de eleverna på ett sätt roligast och mest utmanande.
Man skall gilla en sekulariserad miljö.
Också en kyrklig folkhögskola med sina elever och personal av olika andra kompetenser är i mångt och mycket en sådan. Därför är prästen ofta i uppgifter där han/hon är på bortaplan, inte har total koll och anger tonen.
Man skall gilla att stå för kristen tro och vara rak.
Det är ingen poäng att kyrkliga företrädare ½sekulariserar sig själva vare sig i lära eller etik. I alla fall upplevde jag det så. Att tydligt vilja vara präst skapar kontakt och respekt – faktiskt.
Och ofantligt mycket mer kan sägas...
Klicka här för mer informantion.
Till dig som är präst av den ull jag sökt beskriva säger jag: SÖK!
Till dig som inte är präst men läst detta men känner till någon präst av den sort jag jag beskrivit säger jag: SE TILL ATT DEN LÄPPEN SÖKER!
Människorna på skolan behöver en präst som vill vara deras och som de vill och kan kalla sin präst.
* Innan arbetsdagen var slut var allt sådant fixat ned till detaljer som vem som ska göra vad och då var och sedan vilket datum och varför.
** För nytillkomna läsare vill jag i fotnot lägga till informationen att jag i mer än 1½ årtionde år varit skolpräst och lärare på skolan ifråga och därför med stor kunskap, rik erfarenhet och viss övervikt kan uttala mig om matsalens kvaliteter.
vojvojvoj!
Så ända in i norden bra!Att USA åkte ut i kvarten i juniorhockeyn gladde mitt hjärta storligen.
Att Sverige skulle gå till final i höll jag för ganska sannolikt. Men man kan aldrig veta. Moskoviten kan vara svår att tas med.
Att Finland skulle förpassa Kanada till bronsmatch trodde jag inte alls men så blev det. Hoppas ryssarna vinner den medaljen så att det blir klart för alla och envar i vilken världsdel man kan spela hockey.
Att Sverige och Finland finalar i morgon är så ända in i norden bra!
ett litet instick
På lediga stunder skriver jag på en halvt om halvt djupsinnig, refererande och avslöjande nyårsreflexion att undfägna läsekretsen med. Det inlägget är ännu inte klart för publicering då sådant författande tar tid. Därför kommer i stället denna småförkylda arbetsfredagsmorgon ett instick om vad jag igår skrev på Facebook i gruppen Älvsbygudstjänster:Nu har det just firats Nyår och det drar ihop sig till helg igen. Eller rättare sagt HELGER: Söndagen efter Nyår med temat "Guds hus" och på måndag Trettondagen med temat "Guds härlighet i Kristus". Jag har fått förtroendet att finnas med i bägge gudstjänsterna.
Huvudtexten på söndag är Johannes 2:13-22 om när Jesus rensar templet i Jerusalem och sedan talar om att han skall skapa ett nytt tempel, sin kropp.
På Trettondagen som är de ortodoxa kristnas jul är de tre stjärntydarna på tapeten. Om dem läser man i Matteus kapitel 2. Lukas 11:29-32 handlar om något helt annat - eller så inte - och finns också med detta år.
Leta upp texterna och läs dem!
Kom sedan med tankar, insikter, undringar och frågor här på FB så att jag får ammunition för förkunnelsen.
Förresten: Trettondagens gudstjänst är tillsammans med EFS.
Sedan den texten skrevs där den skrevs möttes jag och några till – bland andra ett par ortodoxa EFS-kristna från Eritrea – igår kväll för att förbereda Trettondagens gudstjänst. Med den samlingen i ryggen uppmanar jag också här på min blogg var och en som kan läsa Matteus 2:1-12 på ett annat språk än svenska: Ta med din Bibel till kyrkan för att läsa texten i gudstjänsten och kom en stund innan 11.
Varför? Svar: Berättelsen om ”de tre vise männen” handlar bland annat om att Kristus föds i Betlehem som en befriare och frälsare för hela världen och att hela världen i och genom stjärntydarna kommer till honom. Att lyssna till berättelsen på språk från hela världen blir ett sätt att manifestera detta.
en hälsning
