stigstrombergsson

 

Inga människor frågar efter skriverier på min blogg. En liten trägen skara tittar in varje dag av gammal vana och jag har de senaste månaderna blivit bra på att inte ge dem något nytt att läsa – och ändå händer en massa saker värda att beblogga. Låt mig räkna upp några saker jag (så här långt) förbigått.

 

Han var en betydande person för händelser och utveckling av konflikten Israel-Palestina. Hans liv skulle korteligen kunna beskrivas: patriot – terrorist – framgångsrik militär i reguljära armén – minister – ut i halvkylan som halv krigsförbrytare – politiker – strokepatient.

 

Strax efter det att jag för snart ett år sedan började verka i uppdraget som församlingspräst utbröt på arbetsplatsen någon sorts motionsiver. De som vill försågs med stegräknare och tanken var att den skulle brukas under en månad för att se vem som var hurtigast. Jag kom in som nummer två av de fyra som när det kom till kritan ställde upp i tävlingen och har sedan fortsatt att låta räknaren ticka. 7000 steg/dag innebär någon typ av må-bra-nivå och en liten nyårstanke var att dagligen söka spatsera in 10000 kliv. Den sista tiden har det varit alldeles för kallt för att jag skall ha idats ge mig ut på frostskadeframkallande promenader. Jag är många steg efter.

 

Se stycket ovan.

 

Det har varit en hel del att göra efter helgerna – som ju i sig innebar en massa göra. Helgerna var ju också denna jul-tid så beskaffade att det inte var många vardagar emellan. Sådant medför att begravningar skjuts upp in i januari. Hitintills har 15 begravningar som varit och kommer att vara i januari 7 (än så länge) hamnat på tider jag har det som vi kallar jour. Jag klagar inte, bara noterar. Det kan bli så ojämnt ibland under en kort period. I långa loppet jämnar det ut sig mellan de präster som är i tjänst. Sju på en månad är dock en knapp tredjedel av vad som hamnade på mig under hela förra året.

En hel vårtermin skall planeras vad gäller konfirmandarbete och ungdomsverksamhet. Då detta sker i ett nytt boknings- och kalendersystem vi ännu inte är helt vana vid blir det lite extra bökigt. Men det tar sig. Om detta kan sägas att tankar och annat kopplat till mitt nuvarande och framtida uppdrag mycket väl skulle kunna formuleras som bloggposter med både fakta och tycka – men det vore inte juste. Samprat och dialoger med mina arbetskamrater förs ju där, inte här.

 

Peter Jackson mjölkar verkligen film ur Tolkiens böcker och har man sett fyra känner man sig tvungen att beglo även den femte. Madammen och jag for en kväll till Luleå för att se del två av Hobbit. Gick an.

 

Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring är den långa titeln på ett dokument från Kyrkornas Världsråds tionde generalförsamling i Busan i Korea förra året. Jag kommer att återkomma i saken men den nyfikne kan ladda ner det i pdf-format här.

 

Det var gårdagens – onsdagens – näst roligaste händelse. Derbyt innebar att jag, bloggkompisen kollegan och barndomskamraten tobbe lindahl samt ungdomskompisen tillika biskopen Hans Stiglund kom att av lycka vråla två gånger. Vi tre gamla polare var på hockey tillsammans och tobbe har skrivit välformulerat i saken här. Ytterligare en kollega var med men men hon var av den beskaffenheten att när vi vrålade såg hon ut som om hon var på minnesstund. Dock fick också hon ett men bara ett skäl att flyga rakt upp och tjuta.

Innan matchen stötte jag på en tidigare prästkollega här i Piteå älvdal men som numera verkar som frikyrkopastor. Det är hans bild från Facebook som pryder inlägget.

 

Det var gårdagens roligaste tilldragelse. Faktiskt. Jag vet att det finns präster som tycker att konfirmander och tonåringar är som stenar i skorna och bölder ni-vet-var – men jag är inte sådan. Igår började alltsammans om för våren och det vara bara så kul. Dock missade jag Kyrkans Unga då jag var på hockey. 23 stycken hade de varit – varav tre-fyra nya. Bara halvdussinet svenskfödda – resten från annat land.

Sådant är, käre Bloggläsius, väldigt spännande och inspirerande.