stigstrombergsson

Igår den 29 december hamnade jag så som jag brukar göra ett par gånger i veckan på den israeliska oppositionstidningen Haarets hemsida. Bland allt annat intressant och säkert också läsvärt valde jag två artiklar att översätta och publicera på min blogg. Bloggläsare som hängt med ett tag vet att jag brukar göra det för att jag är intresserad av situationen i Palestina-Israel och för att öva engelska – samt att jag tar hjälp av Googles översättningsfunktion som ger ett råmaterial jag sedan putsar.

Den här gången handlar det om en nyhetsartikel av Barak Ravid och ledaren den 29 december. Klicka på länkarna om du vill läsa originalen på engelska.

 

 

 

 

EU: s ambassadör i Israel lämnade på söndagen in en protest mot beslutet att de bygga 1.400 nya bostäder i bosättningar på Västbanken, något som tillkännagavs samtidigt som Israel förbereder sig på att på måndagskvällen släppa en tredje grupp palestinska fångar.

 

Det är oklart om ambassadör Lars Faaborg-Andersens protest till premiärministerns kansli och utrikesministeriet kommer att åtföljas av EU-åtgärder mot Israel.

 

En israelisk tjänsteman och en europeisk diplomat sade att Faaborg-Andersen ringde Eran Lerman, en tjänsteman vid Israels nationella säkerhetsråd och med ansvar för utrikespolitiken, och uttryckte "djup oro" över planen på en ny byggvåg. Han kontaktade UD -tjänstemän och framförde samma oro. Samtidigt överlämnade den brittiske ambassadören i Israel, Matthew Gould, i samtal med ledande personer vid det israeliska utrikesministeriet ett likalydande budskap.

 

För en vecka sedan meddelade Haaretz att ambassadörerna från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien hade mött den tillförordnade generaldirektören för det israeliska utrikesministeriet Nissim Ben-Sheetrit och krävt att Israel inte lanserar nya konstruktioner i bosättningarna på Västbanken som en följd av frigivande av de palestinska fångarna. Ambassadörerna varnade att EU skulle lägga skulden på Israel om fredsprocessen kollapsar i kölvattnet av ett nytt tillkännagivande om byggandet av bosättningar.

 

Förra veckan beslutade premiärminister Benjamin Netanyahu att godkänna publicering av offentliga anbud för att bygga 600 bostäder i Jerusalem-stadsdelen Ramat Shlomo som ligger bortom 1967 års gräns och ytterligare 800 enheter på Västbanken. Premiärministern utfärdade meddelandet för att sammanfalla med frigivningen av 26 palestinska fångar som suttit i israeliska fängelser sedan före Osloavtalet, på samma sätt som han gjort vid de två tidigare omgångarna av frigivningsavtalets fyra faser.

 

  

 

 

"Lura inte er själva. Vi har inte en partner på den palestinska sidan för en tvåstatslösning." Så sammanfattade försvarsminister Moshe Ya'alon sin syn på freds-förhandlingarna och den israelisk - palestinska konflikten för en grupp företagsledare som deltog i ett initiativ för att främja ett fredsavtal. Det fanns inget nytt i Ya'alons deklaration. Den var helt i linje med uttalanden från premiärminister Benjamin Netanyahu och hans högerkollegor, för vilka varje palestinier som inte antar deras politik precis som den är är klart anti-fred.

 

Det finns "ingen partner" på grund av uppvigling bland palestinierna, säger de som ägnar sig åt hets mot den palestinska myndigheten. "Ingen partner" eftersom den palestinska myndigheten inte har kunnat förhindra så kallade atmosfär-attacker, säger de människor som misslyckats med att gripa "prislapps"-gängen. "Ingen partner" säger de som denna vecka som svar på lanseringen av ett 20-tal palestinska fångar tänker efterfråga anbud för byggandet av 1400 bostäder på andra sidan den Gröna linjen.

 

Enligt deras uppfattning är den enda lämpliga partnern den som kommer att acceptera en fortsatt israelisk kontroll över Jordandalen, som inte kräver en bojkott av israeliska fabriker i bosättningarna och är villig att erkänna Israel som "judisk nationalstat" trots att cirka 20 procent av befolkningen är araber. Problemet är att en sådan partner är nästan omöjligt att hitta, inte bara bland palestinierna. Även Israels vänner har gett upp när det gäller att försvara Israels positioner och några stödjer redan sanktioner mot Israel. 

 

Yaron valde att övertyga företagare om sin doktrin, just de människor som mycket väl förstår sambandet mellan ockupationen och det ekonomiska hotet, och därefter det existentiella hotet, de människor som vet att den storm som följer av att samtalen förlamas kommer att drabba deras fabriker och arbetare. Ur deras perspektiv är en fortsättning av ockupationen – som de varnade Netanyahu för i ett möte för sex månader sedan – inte bara en etisk, historisk eller messiansk fråga utan en klar risk: Landet Israel kan mycket väl leda Staten Israel till katastrof. 

 

Att förneka att det skulle finnas en palestinsk partner är ett bedrägeri med syfte att lura allmänheten att tro att den israeliska regeringen har rena händer. Det är märkligt hur israeliska politiker som är orubbliga i sitt mantra "ingen partner" har misslyckas att förstå ett grundläggande faktum om förhandlingar mellan motståndare: Partners växer inte på träd, de skapas genom hårt arbete och att främja den processen är deras jobb. 

 

När en ledande minister i en regering som inbegripen i fredssamtal kallar dem ett meningslöst trick som vi måste erkänna och lägga undan är det ingen en överdrift att säga att det är den israeliska sidan som inte är en partner för fred.

I förra inlägget, noble Bloggläsius, berättade jag om hur Julen 2013 formades med utgångspunkt i vad som hände i och kring Älvsby församling. Sådant är och har alltid varit viktigt – alltså att fokusera på helgens egentliga innebörd. Detaljerna i hur det sker i församlingen har givetvis flutit än högre upp detta år då jag ju på nytt är församlingspräst.

 

I detta inlägg med rubriken stolthet 2 vill jag bara nämna hur fin och skojigt julfirandet varit rent familjärt. Yngste sonen – studieboende i Luleå inkom i föräldrahemmet fredagen före jul då hans hösttermin tog slut. I julförberedelsernas tecken gick sedan helgen och om måndagskvällen anlände den yngre av döttrarna med sambo från Björkliden. Fem i maten och fem i huset alltså.

 

Efter Julbönen blev jag kvar i Församlingsgården men de andra fyra gick hem och efter ett tag for ungdomarna till Luleå. Jag och madammen följde efter vid 15-tiden efter att ha tänt ljus på mamma och pappas grav och anslöt oss till de andra hemma hos barnbarnen Tyra och Adrian med föräldrar. Där blev vi faktiskt riktigt många inför ett berg av paket. De små med föräldrar. Faderns föräldrar – alltså vi. Fastern med sambo och farbrodern som reste ner med den tidigare bilen. Ännu en faster – vår äldsta dotter – med sambo boende i Luleå. Barnbarnens morbror, mormor, morfar, gammelmormor och gammelmorfar. Och så en tomte en stund.

 

Julen är kul men nog ger småbarn firandet ett extra lyft av ringande skrattsalvor. Adrians tre första paket var alla mjuka. När han lite senare ur pappret drog fram en tredje tröja slängde han helt rått iväg den. En stor back Duplo-klossar och en blåblinkande batteritjutande ambulans räddade kvällen och skapade den glada killen bilden visar. En mängd pysselattiraljer förnöjde storasysterns tillvaro.

 

Vi fem från Älvsbyn åkte hem på kvällen för en lugn Juldag. På Annandagen kom dottern med sambo från Luleå och vi blev 7 vuxna i huset. Fredag anslöt så ”den lilla familjen” och då blev stugan full. Alla samlade. Kul. En samling som gör mig maxat glad och stolt där de bägge minsta som representerade var sin elftedel av skaran i praktiken lägger beslag på betydligt mer av uppmärksamheten. Under lördagen reste de bägge fastrarna med respektive åt var sitt håll så nu är vi lite färre.

full jul

 

 

 

 

Dessa kursiverade ord skrev jag när juldagsmorgonen glimmade innan familjen började vakna och störde den rofyllda författarmiljön. Just efter att Juldagen blivit Annandag skrev jag sedan det korta förra inlägget med länkar till en del av vad som sig på orten under helgen tilldragit havit. 

 

Efter julen detta år kan jag inte säga annat än jag bär på en samlad stolthet som tenderar att bli rent malligt högmodig. En källa till glädjen är den vitalitet och den fart som präglar lokalförsamlingen också i denna tid av vikande kyrkliga seder och allmän sekularisering.

 

Som jag berättat var det full kyrka 4 Advent med över 60 korister. I någon mån tär ett sådant arrangemang nog en del på söndagens huvudgudstjänst som den dagen samlade ca 30 Högmässofirare då den så kallade församlingskärnan (som också brukar benämnas kyrkfolket) fixar bara en grej – och då ingår i och väljer musiken om kvällen. Å andra sidan är den gruppen om man ser till de sista 10-15 åren (minst) stadd i om inte utdöende så i vart fall en rejäl decimering. Det är andra kategorier som fyller kyrkan när den nu fylls.

 

Julaftonens gudstjänst med över 200 firare spränger också rejält församlingskärnegränsen med sin tregenerationerskaraktär av barn, föräldrar och far- och morföräldrar – samt också andra som oftast inte brukar gå i gudstjänst men som vill ha med julens egentliga innehåll som innehåll i sin jul. Då jag levt länge på orten känner jag ju igen folk och vet vilka många av dem är. På goda grunder anar jag att flera inte riktigt dristar sig att bekänna sig som kristna men nog skulle vilja. De står i hallen – typ. Räknar sig inte som inne, tror men tror att de inte tror – och kanske inte heller tilltros tro.

 

Det efterföljande julfirandet i församlingsgården med ca 130 personer i julmat, samvaro, lekar och mingel är en vettig diakonal insats, inte minst vad gäller flyktingar och invandrare av skilda religioner och kristna bekännelser. Var vi 35 svenskfödda var det högt räknat. Handgripligen förpassade en eritreansk kvinna mig ut ur köket när jag greppade en handduk för att torka disk. Hon gjorde det skrattande men visade att jag som man och som präst inte hade med den delen av trevnaden att göra.

 

Efter julfirandet där blev det resa till Luleå till vad jag kommer att berätta om i stolthet 2.

 

Under Juldagens långpromenad gick jag in i kyrkan och kollade hur många som firat Julotta – drygt 100. Det var faktiskt fler än jag trodde det skulle vara. Julotteförsamlingen är, nklusive en av körerna, mestadels etablerat kyrkfolk av övre medelålderssnitt – den så kallade kärnan man ur huse.

 

Efter allt detta och då så många varit i farten så mycket – en del i flera av de nämnda sammanhangen – blev Annandagens Högmässa som vanligt en mer återhållen historia. 14 personer varav 5 konfirmander. Men en viktig gudstjänst som definitivt flyttar händelserna från landet Idyllien till den verklighet i vilken Gud valde att bli människa.

 

Älvsbyn är ett litet samhälle och en liten församling men det finns och spirar liv och engagemang. Människor som betraktar sig som nya – och kanske betraktas så – sipprar in i församlingens gudstjänstliv och övriga verksamhet även om den ovan nämnda kärnan av svenskfött kyrkfolk krymper. Detta innebär stora utmaningar för framtiden och lust och behov att tänka utanför lådan behövs för att agera rätt under de påtagliga förändringar som de närmaste åren kommer att bjuda på. Och jag är stolt att ha fått förtroendet att tillhöra sammanhanget.

 

Bilden är från http://alvsbynews.se och dess bevakning av Julbönen.

Julen är verkligen inte tiden för tätt mellan långa och mångordiga blogginlägg. Händelser avlöser varandra slag i slag. Folk som inte dagligen och nattligen är i huset är här och dem vill man ju sällskapa med i görligaste mån.

 

Tur därför att andra skriver och berättar om vad man håller på med. Klicka här kommer du rätt för att läsa text och titta på bilder. Webbtidningsartikeln innehåller tyvärr ett sakfel. Det var inte ett hundratal personer närvarande. Två hundratal skall det vara. Drygt.

Julottan som man kan läsa om här var jag inte till men ser att samma sakfel finns i den skrivna texten. Dubbelt så många som angivits var där.

 

Bilden i inlägget är runt-omkring-gran-dansen i Församlingsgården på Julafton. Efter gudstjänsten 11.00 samlades ca 130 personer till umgänge, lite julmat och gemenskap fram till klockan 15 då alla gick hem och vi for till Luleå – om vilket jag kanske kommer att berätta senare vid lämpligt tillfälle.

 

Det är nu natten före Julnatten och den 23:e har blivit den 24:e. Inför själva helgerna är de flesta förberedelser gjorda. En del paket skall slås in men annars är det klart.

 

Samling kring krubban blir det i morgon i kyrkan klockan 11. Julhelgens mest besökta gudstjänst och typ en familjesådan. Tre generationer är ofta på plats. När våra barn var små och mina föräldrar var i livet tog vi en bänk i anspråk. Nu lite mindre eftersom alla inte är här. I stället julfiras det knytkalasligen på eftermiddagen och kvällen hemma hos barnbarnen i Luleå. Skall bli kul.

 

Bilden nedan är mitt manus för predikan 4 Advent – jag ställde ju utsikt att publicera aktstycket. Kanske blir den mer läsbar om man sparar bilden och sedan förstorar den till A4-format eller så.

 

Med det återknyter jag till inledningen och fortsätter...

 

 

 

 

I Älvsby kommun – om jag läst befolkningspyramiden på Statistiska Central-Byråns hemsida rätt – finns det ungefär i snitt 100 personer per årskull i åldersspannet 20-80 år. Det blir ungefär 6000 vuxna. Ser man till sångarna i de tre körer som fyllde koret i Älvsby kyrka igår kväll får man nog kapa ålderspannet en 5-10 år i bägge ändarna men hur man än räknar blir de fler än 60 koristerna i Älvsby kyrkokör, Vidsels kyrkokör och kören Nya Toner gått och väl mellan en och två procent av den vuxna befolkningen – vilket är minsann inte är ankskit om uttrycket tillåts. Att körerna också låter riktigt bra är grädde på moset.

 

Det var Julens sånger det handlade. Det var propptjockt med folk i helgedomen. Stämningsfullt med ett blandat innehåll där också det mest centrala – att Gud blev människa och led, dog och uppstod för oss – kom fram både i musiken, Bibelläsningen och den blonda kollegans* reflexion.

 

Vad kan mer göras – egentligen? Alltså än att förkunna när och där det kan förkunnas? Hur folk tar till sig det som sägs och sjungs kan i vart fall jag inte med säkerhet avgöra. Hos några blir det gudstjänst så att det bara visslar. Hos andra blir det kanske bara ”stämning” där också O Helga Natt monteras in i ett lulllull av glitter, rudolfar med röda mular och glöggångor. Men å andra sidan ekar också i deras öron uppmaningen: Hälsa glatt din frihet!

 

Jag är i alla fall stolt över våra körer!

 

---

*  Det finns en viss anonymisering i mitt sätt att berätta om folk i min närhet. Beskrivningar går före namn – typ. Det är inget nedlåtande i detta som drabbar familjen liksom arbetskamrater och andra. Mina prästkollegor går därför bär på bloggen under benämningarna Herden (eller ibland Översteprästen), Blondinen och Brunetten. Själv lär jag av invandrarungdomarna kallas Vita skägget.

När jag nu börjar skriva detta är det strax dan före dan före dopparedan. Sent lördag alltså. Jag har just lagt sista tangentbordsfingret till vad som i morgon skall predikas i Högmässan i Vidsels kyrka klockan 11 och ur skrivaren fått fram mitt manus. Givetvis publicerar jag det inte nu innan den avfyrats muntligt. Kanske kommer den i morgon – om blogg verktyget tillåter läsbarhet.

 

Fjärde Advent är en söndag som lätt hamnar i julskugga rent kyrkligt. Förutom allt klappande och bakande och städande och griljerande och allt annat man håller på med siktar alla förberedelser mot själva Storhelgen med Julaftonens stora gudstjänst i Älvsby kyrka klockan 11* och Julottan när Juldagsmorgon glimmar klockan 07 som höjdpunkter. Finns laddning kvar går den till Musikgudstjänsten med församlingens bägge körer i morgon kväll klockan 18. Fjärde Advents huvudgudatjänster samt Annandagens Högmässa klockan 11 i Älvsbyn hamnar definitivt liksom helt bakefter. Lite trist, faktiskt. Maria, Herrens moder, är ju viktig och Stefanos martyrium ger en tänkvärd nyans till berättelsen om Jesusbarnet som så lätt blir idylliserad, förgulligad och sentimentaliserad förutom att försöka stå sig i konkurrensen med allt det andra juljoxet.

 

Men i morgon är det Fjärde Advent – och gudstjänster!

 

---

*  Denna gudstjänst har jag fått förtroendet att leda liksom Annandagens. Kollegor av skilda slag och dimensioner ansvarar för Fjärde Advent i Älvsbyn och Julottorna i de bägge kyrkorna.

I all enkelhet meddelar jag min trogna läsekrets att denna dag ankom i postlådan ett julkort i form av ett montage av tre bilder av mina högt älskade och enormt beundrade barnbarn. I skannat skick visas här den på julhälsningen dominerande bilden.

 

Vädret var föremål för mina reflexioner i förra inlägget. Det blev bra – alltså precis som jag önskade med lite nysnö och bara någon enstaka minusgrad. De stormar som flängt fram över andra delar av landet har gott oss i den yttersta norden helt förbi och det är ju bra.

 

Skolpräst vid Älvsby folkhögskola fick jag vikariera som förra veckan då Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans hade en så kallad innevecka. Skojigt uppdrag! Men lite marigt. Svårt att ersätta någon så kompetent som den jag vickade för.

Bilden som pryder detta inlägg är skolans annons för att permanent få en ny skolpräst nu när jag slutat. Du som läser min blogg och är behörig rekommenderar jag att söka. Uppdraget är utmanande och oerhört meningsfullt**

 

Veckomässa i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 är något jag stilla funderar kring. Många är vi i sanning inte – tre åtta stycken. Ändå är det rätt att fira den och så förkunna Herrens död och uppståndelse intill den dag han kommer åter.

Filmstjärnebesök blev det förra veckan i mässan minsann. Det var en ung kvinna från Wien som innehar den kvinnliga huvudrollen som svensk tjej i en fransk romantisk komedi som delvis spelas in i Älvsbyn. Hon kom för att se på kyrkan under eftermiddagen och hamnade mitt i en konfirmandsamling som då kom att delvis genomföras på engelska – tyska eller franska var liksom aldrig aktuellt.

 

Familjegudstjänst var det i Älvsby kyrka på söndagseftermiddagen klockan 16 – inget kl 11. Eftersom jag hade ledig helg kunde jag fira den som vanlig kyrkbänksnötare tillsammans med 104 andra. Bra med folk alltså. Ett antal barnfamiljer. Ett dussin konfirmander. Ett par sorgehus för tacksägelse. Många invandrare – kanske var tredje eller åtminstone fjärde. En intressant och i stor utsträckning ”ny” församling. En utmaning för framtiden värd att fundera mycket kring.

 

Radiogudstjänsten klockan 11.00 kunde jag då lyssna på hemma samtidigt som jag stekte julköttbullar av 1½ kg död älg. Rekommenderas! Gudstjänsten alltså. Leta upp den på webben och lyssna till professor Owe Wikström som tar bladet från munnen och predikar om Jesus som en realitet, inte en konstruktion. Låter man hans predikan ljuda med tanke på den oprecisa hållning om Jesus som både den förre och den nyvalde ärkebiskopen förefaller ha luftat blir det verkligen Guds ord och inga visor – fast det också knöts samman med Bach.

 

Nelson Mandelas död har jag högtidlighållit genom att se om två filmer - en jag tidigare bloggat om. I Invictus – de oövervinneliga som handlar om Sydafrikansk rugby spelar Morgan Freeman Mandela. Han är faktiskt mer lik Mandela än Mandela själv. In My Country handlar om sannings- och försoningsarbetet strax efter det att apartheid avskaffades. Alltid värt att tänka på och ha som föredöme i stort och smått. Alltså att Sanning måste få komma fram i en anda av Generositet, förlåtelse och amnesti, att drabbade skall Återupprättas så att både de som haft makten och de som drabbats av deras maktutövning kan Försonas och tillsammans verka i Fred.

 

Mer köttbullar stekte jag den lediga måndag som nyligen blivit tisdag. Lika mycket ren plus ett knappt kilo malda likdelar av en ko. Renbullarna är våra, nötet hör till en julfest på madammens jobb.

 

Ungdomsprojetet jag fått uppdraget att verka i de närmaste åren behöver en ordentlig projektbeskrivning vilket blir huvudinnehållet i morgondagens arbete – och ett sorgehusbesök.

 

---

*  Jag använder tangentbord så pytt i penna är väl inte riktigt den mest adekvata beskrivningen av mitt aktstycke. Kanske skulle knäppt och knapprat vara bättre.

**  Då jag på skolans hemsida läser om tjänsten blir jag faktiskt själv ganska söksugen men håller naturligtvis emot den impulsen. Någon hoppjerka är jag ju inte. Men det skulle vara kul att se om man kallades till intervju....

Inte för att jag sådär generellt vill klandra Gud som i sin allmakt skapat världen och som kärlek till sin bortkomna mänsklighet offrade sin Son alternativt uttryckt Sig själv för att befria världen – långt därifrån! Ändå undrar jag varför det i hela fridens dagar nära mitten av december efter en tids vissa dagar halvsträng kyla nu tillåts plusgrada och spöregna. Vad är vitsen, poängen och meningen med sådan väderlek?

 

Igår morse var det plusgrader och över min promenadväg till kyrkan skapades ett vattenflöde över frusen lutande gångbana vilket i sin tur medförande och ett rejält och handlöst druttande på arschlet. Efter minusgrader under natten samt första halvan av idag vändes vädret till ett skyfall som gjorde att den 3½ mil långa hemfärden från Vidsel efter konfirmandsamlingen tog mer än en timme. Lite frågande blir jag inför Vädermakarens omdöme. Faktiskt.

 

Men just nu när jag skriver har regnet vänt till snö och temperaturen sjunker. Fryser det på så att det blir fäste igen tar jag tillbaka kritiken. Blir det dessutom nysnö till helgen blir jag glad igen.

Jag har varit borta från bloggandet sedan onsdag kväll förra veckan. Så glest har det blivit nu under senhösten eller förvintern eller vad den här årstiden nu skall kallas. Dessutom var ju förra inlägget inte ens något jag författat själv utan en översättning av en artikel jag tyckte att folk skulle läsa.

Livet med arbete och läsning och husuppsnofsning och dito inredning och allt möjligt annat innehåller i sanning en hel del att skriva om – särskilt arbetet på både nuvarande men även den tidigare arbetsplatsen. Men då det är viktigare att verka och att tänka kring verket än att blogga om detsamma kommer jag som inte till skott – eller skrift.

 

Arbete bland ungdomar fyller i alla fall en stor del av min tid och tanke – på jobbet alltså. Mest handlar det om konfirmander två dagar i veckan men också en inte alltför liten ungdomsgrupp en av kvällarna.

 

Med en inte alltför liten ungdomsgrupp avser jag de 25 tonåringar som förra onsdagskvällen samlats till KU-program i kyrkan från 19.15 till strax före åtta. Med anledning av den då nyligen timade Domsöndagen kom just den kvällen rent innehållsligt att handla om vad Bibel och kristen tro säger om tidens och tillvarons slut, liksom människolivets slut och dubbla utgång. Ungefär halva gänget är nykonfirmerade svenskfödda ungdomar ur icke kyrkligt aktiv uppväxtmiljö med den då lite tveksamma kristna bekännelse som är ganska typisk för en sådan grupp. Den andra halvan är utlandsfödda ungdomar som mer pang på rödbetan benämner sig som kristna eller som muslimer – ungefär hälften var. Detta medförde att kvällen förra veckan också kom att innehålla en del jämförelser vad gäller likheter och skillnader mellan kristen och muslimsk tro just när det gäller de yttersta tingen – samt en del annat. Då ett par av de utlandsfödda nyligen kommit till Sverige och inte ännu hunnit läsa sig ens lite svenska blev engelska kvällens arbetsspråk. Detta stimulerade klart koncentration och skärpning hos alla inklusive gammelsvenska ungdomarna som pratat kämparnas och hjältarnas tungomål ända från första start.

 

I morgon kommer KU-program i kyrkan att innebära diskussioner och arbete kring frågorna Hur skulle allt vara om Gud fick bestämma? och Vad är hindren för det? Då evangelietexten i kommande söndags Högmässa är När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” inser läsaren av denna min blogg rimligen att jag genom KU-programmet avser att skaffa mig impulser till förkunnelsen samt att KU-kvällen i morgon tänks få en fortsättning i söndagens gudstjänst*.

 

För denna omberättade ungdomsaktivitet och en massa andra aspekter av liknande verksamhet bland ungdomar och unga vuxna söker Älvsby församling nu en Församlingspedagog. Annonsen finns på församlingens hemsida – alltså här – och jag uppmanar dig som läser och som stämmer med det som efterfrågas att söka – eller tipsa andra att söka.

 

Men rubriken då? Hur hör den ihop med det skrivna? Svar: Inte alls.

 

Den hör ihop med bilden som föreställer trycket på den tröja jag köpte när madammen i mitt liv och jag var på den grekiska ön Samos tidigt i höst. Skriver man tryckets grekiska text med våra bokstäver blir det Pythagoreio theorema – alltså Pytagoras sats som säger att i en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan är lika med summan av basen i kvadrat plus höjden i kvadrat. Tröjan är fotograferad där den ligger platt på en säng. Det är när jag har den på mig som det skapas en ny geometri genom att det krökta rummet där jag skulle haft en midja gör att triangelns vinkelsumma betydligt överskrider 180 grader.

 

---

*  Texten är tagen ur Markusevangeiet kapitel 1 verserna 14-15. Har läsaren tankar kring texten och/eller kring de ställda frågorna går det bra att leverera dessa i kommentarer nedan.

För fullständighetens skull skall också sägas att konfirmanderna i morgon skall arbeta med samma frågeställningar och har sin alla-skall-gå-i-kyrkan-söndag nu till helgen.