dryga procenten

Det var Julens sånger det handlade. Det var propptjockt med folk i helgedomen. Stämningsfullt med ett blandat innehåll där också det mest centrala – att Gud blev människa och led, dog och uppstod för oss – kom fram både i musiken, Bibelläsningen och den blonda kollegans* reflexion.
Vad kan mer göras – egentligen? Alltså än att förkunna när och där det kan förkunnas? Hur folk tar till sig det som sägs och sjungs kan i vart fall jag inte med säkerhet avgöra. Hos några blir det gudstjänst så att det bara visslar. Hos andra blir det kanske bara ”stämning” där också O Helga Natt monteras in i ett lulllull av glitter, rudolfar med röda mular och glöggångor. Men å andra sidan ekar också i deras öron uppmaningen: Hälsa glatt din frihet!
Jag är i alla fall stolt över våra körer!
* Det finns en viss anonymisering i mitt sätt att berätta om folk i min närhet. Beskrivningar går före namn – typ. Det är inget nedlåtande i detta som drabbar familjen liksom arbetskamrater och andra. Mina prästkollegor går därför bär på bloggen under benämningarna Herden (eller ibland Översteprästen), Blondinen och Brunetten. Själv lär jag av invandrarungdomarna kallas Vita skägget.
Kommentarer
Trackback