stigstrombergsson

På den invidstående bilden är det en förargad läsare man ser. När jag använder bilden är det oftast något läst i tidning eller i tidningars webb-upplaga som irriterat mig och detta gör att bilden så att säga stämmer in. Idag stämmer inte bilden. Jag är på ganska gott humör.

Så är det till exempel Owe Wikströms krönika i tidningen Dagen som gör mig glad. Jag är ingalunda så musikkunnig eller musikfördjupad som krönikören men den bakomliggande teologin han redogör för gillar jag skarpt  Ta bara denna helt underbara, självklara men ofta osagda sanning: Gud har valt ett speciellt sätt att göra sig känd genom sin Son. Det är en personligt distinkt Gud som gjort sin kärlek känd och ger evighet som gåva.

Glad och fundersam blev jag av annat läsande för en tid sedan. Glad för att ett gäng läkare och annan vårdpersonal skrev en debattartikel i DN och i den, utifrån de kliniska erfarenheter de gjort, lyfter frågan om det inte som ett tillägg till kondomer skulle vara möjligt att begränsa könssjukdomssmittspridningsökningen - härligt långt ord - med metoden att inte ha så många sexualpartners per tidsenhet. Åsikten är i princip både glädjande, vettig och intressant men verkar så in i bänken känslig. Dömer man av bloggkommenterandet har doktorerna verkligen bajsat i det blå skåpet. Man talar om moralpanik, Jesusfascister mm. Och funderingen kommer: Varför väcks sådan panik av tankar på moral?

Solen lyser idag. Det var länge sedan.

O = otäckt

S = stressande

T = tryckande

Det är onsdag och därför dags för ett inlägg på bloggen.
Orden ovan står för dagens känslor. Bilden likaså.

Midsommaraftonen skrevs senaste inlägget prytt med porträtt av chief inspector Barnaby. Den kvällen avlöpte i planerat skick inklusive den traditionsenliga brännbollsmatchen. Alla försök att avstå från den bemöttes med intolerans och totalt brist på förståelse. Det är som om brännbollandet på midsommar är någon slags rit som behövs för att garantera tillvarons fortbestånd och stabilitet ytterligare ett år. I religionernas historias värld finns många exempel på dylika tillståndsbevarande riter men att det skulle uppstå en sådan strax bortom våra vinbärsbuskar hade jag väl aldrig trott.

Missommardagen innebar att under instabila väderleksförhållanden omgiven av familjen högtidlighålla 55-årsdagen av min födelse. Ett hårt paket blev det. Massor med mjuka. Bland annat två (!) träningsåveråler. En pik? Fotboll på TV: Ryssland vidare, Holland ut.

Söndagen: Vädret kallt och blött. Fotboll på TV. Spanien vidare, Italien ut.

Måndagens väder kallt och blött. Jag gjorde en resa till Piteå. Själv. För att titta på bilar. Och provköra. Och den ovan nämnda L-O-S-T-känslan började komma krypande. Internetkollande och samråd med madammen på kvällskvisten. Mycket pengar handlar det om. Många slantar.

Tisdagens väder kallt och blött. Beslutet taget och erforderliga bankbesök gjordes. Nytt avsnitt av Morden i Midsomer på kvällen. Tre lik i vidrig engelsk överklassmiljö. Och lården själv boven bland bovarna. Njutbart fast L-O-S-T-känslan mal.

Onsdag - det är idag - är vädret kallt och blött. Om ett par timmar åker jag och äldsta dottern till Piteå för att låta L-O-S-T-känslan nå den avgörande punkten. Jag är så märklig att jag tycker att det känns läskigt, otäckt, stressande och tryckande att köpa ny bil. Eller ny begagnad bil som det egentligen handlar om. Tänk om det är "fel" bil? Skulle man tittat på fler? Borde jag inte begripa mig bättre innan jag handlar? Hur lurad blir jag egentligen? Kanske skulle jag valt den andra?

Läsaren torde här tycka jag är helt borta - rentav LOST.

I alla fall är det fotboll på TV ikväll. Semifinal mellan Tyskland och Turkiet. Hoppas att turkarna kan istanbulla upp alla krafter så att de stadigt ankarar fast sig för finalen.

Om inte de geografianspelningarna gör att läsaren anser mig LOST hjälper inget.

I en kommentar till inlägget trettio år har gått - en gång till ställer Ann O Nym tre frågor som jag sedan en hel dag med brädgårdsbesök, promenad, middag och två fotbollsmatcher* nu ämnar besvara.
Ann O Nym skrev: efter trettio år som präst, hur många tårtbitar har det blivit? vilket är ditt bästa resp värsta minne? fundera på det och skriv sen en liten bloggkrönika.

Om det blir en krönika vet jag inte. Men några funderingar dock.

1: Hur många tårtbitar har det blivit?

Färre än man kan tro - faktiskt. Jag skulle gissa att när det gäller klockrena tjänstetårtbitar handlar det om ungefär en per år eller på marginalen någon till. En och annan ytterligare har nog slunkit med eftersom matematiken baserar sig på begreppet tjänstetårtbitar, alltså sådana jag inte skulle ha ätit om jag inte varit präst i ett tjänsteuppdrag där tårta kom att ingå som någon form av tillbehör.

De prästerliga tjänstetårtbitarnas huvudmiljö är främst begravningarnas minnesstunders andra halvlek. När jag arbetade i församling och gick på minnesstunderna brukade jag oftast bryta upp i ½tidspausen, alltså efter landgången och innan tårtan. Således blev det få. Dopfika med tårta brukar präst inte delta i annat än om man känner dopfolket så pass mycket på det privata planet att man skulle varit på dopet i alla fall - och då blir det ju inte en klockren tjänstetårtbit och sådana iglufsade bakverk faller således utanför matematiken. Vid bröllop, som är betydligt mindre frekvent än dopfika, är det ännu mer osannolikt att prästen bjuds med för att äta tårta.

I alla olika sammanhang har det dessutom varit frågan om små tårtbitar och bara en. Det med åren ökade livremslängden kan därför icke skyllas på tårtbitarna utan orsakas av helt andra sektorer av kostcirkeln.**

2: Vilket är ditt bästa minne?

Det var begravningen av.... rann som förstasvar genom skallen när jag läste frågan.

Va!! Den begravningen!! Nej vänta!! var tanke två.

Nähä!? Då var det begravningen av... blev andra hjärn½ans motbud.

Eller begravningen av... fortsatte skallen tänka.

Detta verkar ju helt sjukt - typ! Hur morbid är jag egentligen??

Men det ligger något i de spontana tankevindlingarna! Det är faktiskt vid speciella begravningar som jag som präst upplevt mig mest nyttig - vilket är något helt annat än uppskattad. De tre begravningsminnen som for genom mitt huvud hade alla det gemensamt att det rörde sig om unga människor. Jag kan naturligtvis inte här nämna detaljer men i sammanhanget unga begravningar - och jag hade flera under de 12 år jag var församlingspräst - finns ingen naturlig död. Det handlar alltid om olyckor, akut sjukdom eller den dödes eget val. Och i de sammanhangen - främst under första tredjedelen av min prästtid - har jag upplevt att jag kunnat vara till nytta för anhöriga i deras värsta stund. Och det blir bra minnen.

3: Vilket är ditt värsta minne?

Det värsta som hänt vill jag inte beskriva i detalj eftersom jag då skulle avslöja andra personer. Men till frågan rann tre händelser eller snarare händelsekomplex genom hjärnan. Alla hade det gemensamt att de rörde sig om tillfällen under dryga tredje tredjedelen av min prästtid då personer trakasserat mig på grund av åsikter jag inte längre hade eller bara utifrån sin personliga motvilja. Trakassörerna i denna mening är personer som har eller menar sig ha makt och inflytande och aktivt förnedrar dem som saknar makt. Sådant gör maktisarna genom att baktala, frysa ut eller på andra fiffiga sätt. Och det har jag mött. Tyvärr.

Björn Afzelius skrev sången Vi lever ännu. Jag gillar den låten eftersom den beskriver den dubbelhet jag upplevt, upplever och tror man behöver vara beredd att uppleva - som människa, kristen, präst.

För ett par inlägg sedan skrev jag om något viktigt som hände för trettio år sedan. Den bild som beledsagade det inlägget har jag idag bytt mot ett fotografi som togs den dag vår vigsel skedde, den dag vi sammanvigdes för att 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan till livets slut vara en sammanfogad enhet. Det är ju vigselns innebörd.

Vi gifte oss lördagen den tredje juni. For på bröllopkryssning dagen därpå med en Djurgårdsfärja för att om söndagskvällen besöka en svåger som då bodde i Västerås. Måndag bar det av till Tierp för packning av Volvo Amazon CJO 222 och på tisdag anträddes resan norrut. Onsdag eftermiddag nåddes vår första gemensamma bostad och den första replik som sades i den var hustruns ord: Vilka gräsliga tapeter!* Efter att ha lossat fordonet bar det kvickt som örat av till Luleå för att i mitt föräldrahem hämta säng, två stolar och ett bord - alltsammans prydligt staplat på två biltak och transporterat till fultapetslägenheten samma kväll. Torsdag mitt på dagen kom den tvåkubikscontainer som innehöll det vi inte rymt i bilen - porslin, kaffebryggningstratt, böcker mm. På fredag var det mönstring i biskopsgården i Luleå. Lördagen innebar Prästexamen inför Domkapitlet och därmed är vi framme vid detta inläggs huvudinnehåll.


Igår - den 11 juni 2008 - var det på datum 30 år sedan jag prästvigdes.

Idag - den 12 juni samma år - är det 30 år sedan jag för första gången inställde mig på pastorsexpeditionen i Älvsbyn för att börja mitt uppdrag som präst.

Igår - den 11 juni 2008 - var jag därför in på pastors för att låna 1978 års planeringskalender. Troligtvis har jag väl min egen almanacka kvar någonstans men den finns i någon av alla lådor med diverse prylar, på vinden eller i garaget eller någonannanstans - skulle aldrig rymmas i en tvåkubikscontainer. Till skillnad från mig visste man exakt var församlingens kalender fanns. I en låda givetvis. I landsarkivet i Härnösand. Så jag kammade noll och kan inte här redovisa datum och inblandade medmänniskor i min första gudstjänst som präst, min första begravning, mitt första dop, min första vigsel osv. Gissa att det var mycket som var första sommaren 1978. Dels allt det jag nyss räknade upp. Dessutom bosatte vi oss som jag nämnt i vår första gemensamma bostad, köpte våra första möbler, fick våra första vänner här i byn osv.

Prästvigningen i Luleå Domkyrka skedde alltså söndagen den 11 juni 1978. Vi var åtta unga grabbar som samtidigt avgav våra prästlöften och fick oss prästämbetet överantvardat - så hette det på den tiden.  Att det var ett kall vi gick in i var en självklarhet. Att det handlade om vigsel med livslöften och livsuppgift likaså. Och att det handlade om livsinnehåll och livsstil. Och detta tyckte - och tycker - jag är viktigt och riktigt.

Präst är nämnligen inget yrke mellan 8 och 5. Det är inte ens ett yrke med andra avgränsade tider och utifrån detta andra tider då man inte är präst, då man inte är under stolans ok vad det gäller lära och liv. Stolan är det färgade band präster bär i gudstjänsten. I prästvigningen lades detta band över min nacke samtidigt som biskop Hellsten sa: Jesus säger: Ta på er mitt ok! samt ryckte bandet nedåt så det verkligen kändes som om en börda, en uppgift, ett uppdrag gavs.

Söndagen efter måndagen då jag började ledde jag för första gången gudstjänsten i Älvsby kyrka. Den predikan jag då höll finns bevarad - liksom alla predikningar jag haft i samband med huvudgudstjänster.

Trettio år har gått.

Tolv av dessa var församlingstjänst - det präster innerst inne och ytterst ute skall ägna sig åt. Ungefär ett år var pappaledigt och under det året kom olika omständigheter att leda bort från församlingstjänande till arbete på stiftskansliet och dryga sista decenniet på folkhögskola. Också i de uppgifterna är jag och vill jag främst vara präst och tänka som en församlingssådan - på kyrkodialekten komministiska.

Trettio år har gått.

Tre årtionden av kyrklig nedgång, sekularisering, försvagad kyrklig sed vad gäller gudstjänster, dop, konfirmation och allt. De personer som tillhörde den yngre delen av den gudstjänstfirande församlingen runt 1980 tillhör - nu pensionerade - fortfarande den yngre delen så de trender som finns på nationell nivå finns också i lokalförsamlingen här på orten. Och under lång tid var jag en av dem som inte såg vad den utveckling som äldre personers naturliga avgång innebär skulle leda till. Och som "misslyckades" i det evangelisationsarbete som skulle fyllt på med nya människor. Trettio år har gått...

PS: Snubben i gröna mässhaken är bloggarn som faktiskt denna vecka inte kommenterat avsaknaden av minuter till starten av veckas avsnitt av LOST. Ön - och därmed programmet - blev ju i sista avsnittet flyttad ingen vet var den är eller hur många minuter det är dit.

Svenska attityder och funderingar kring religion tar många märkliga vändningar. En typ av märkligheter är givetvis helt oinformerade oinflytiga människors missuppfattningar och felslut. Den typen är dock helt ofarlig eftersom människorna just är oinflytiga. Exempel på sådant kan vara den elev på skolan som för några år sedan om Den blomstertid nu kommer sa: Å f-n! Är det en psalm? Lite värre blir när oinformerade inflytiga människor med makt utövar denna på sin okunnighets grund. En krönika i Dagen - också med den-blomstertid-nu-kommer-tema - ger ett bra exempel på detta.

I skolavslutningstider kan dock djupare funderingar kring attityder och funderingar kring religion göras. För låt mig säga 10-15 år sedan var det helt oproblematiskt med prat om Gud, bön osv när barn skulle ut på sommarlov. Ett fromt ben var det självklart att man kunde stå på. Dock kunde ibland röster höras kring vilken musik som var lämplig i sammanhanget. Invändningarna kunde då röra sig kring skolkörers framförande av till exempel Taubelåten Flickan i Havanna eller något annat som en del inte ansåg fromt nog eller passande i kyrkorummet. Den stil- och innehållsspagaten kändes för stor och man pläderade för att man i kyrkan skulle stå stadigt på sitt ben - det fromma.

Så går åren och idag är det det andra som det gäller att stå på - det garanterat religionsfria benet. Eller religionsbefriade. Men uttrycker inte det samma rädsla för att så att säga komma i spagat?? - om nu någon fattar vad jag menar...

Jag tar ett exempel till:

Vid skolgudstjänsten förra veckan på folkhögskolan sjöng en elev sången The house of the rising sun. Passade det sig? Truddilutten utspelar sig i bordellmiljö där yrkesverksam kvinna beskriver sitt öde. Och önskar en varning till sin dotter. Passar det sig i en gudstjänst, i ett kapell? Borde jag som skolpräst i enbent så kallad kristlighetssträvan sökt avstyra den? Borde jag amputerat detta "världsliga ben".

Bibeltexten jag läste - jo för si Bibel- och bönebenet var med - var berättelsen när Jesus kallar Levi till lärjunge. Och sedan hemma hos honom äter med allsköns löst folk. Och kritiseras av fariseiska enbeningar. Och på det sättet markerade han närvaro bland "de sjuka" - inte där hälsan råder. Läs gärna själva texten i Markus evangelium kapitel 2 verserna 13-17.
Jesus klarade således av att stå med två ben. Bredbent. Rentav gå ner i spagat. Han var Gud där Gud inte var - eller i vart fall inte ansågs vara. Typ. Placerade Guds kärlek i den värld som glömmer Gud. Är inte det en modell för tro och tanke säg???

Nu är ju detta med attityder och funderingar kring religion mycket annat än funderingar kring psalmer och annan musik i försommartid. Jag möter många gånger spagatmotvilja ur alla möjliga vinklar och av betydligt allvarligare och av mer grundläggande natur. Och undrar varför det blivit så. Kanske är detta en tanketråd.

Alla skall vara Evangeliskt-Lutherskt kristna!! stadgades i 1686 års kyrkolag.

För att åstadkomma detta lagstiftades om dopplikt och kyrkoplikt. Husförhör, sockentillhörighet och annat reglerades för att skapa ett enhetssamhälle med målet att alla skall vara Evangeliskt-Lutherskt kristna!! Ingen mångfald accepterades. Ingen spännvidd kändes uthärdlig. Inget fick utmana enhetligheten. Alla och allt skall stå på samma ben och gala samstämmigt vad kungen förordnat. Eller lämna riket.*

Det allt och alla är är (Evangeliskt-Lutherskt) kristet!! verkar vara parollen idag.

Kristen tro/kyrkan värnar utifrån sin tro om de svaga. Inte sällan både i dagligt tal och i policydokument blir allt värnande om svaga - observera: något gott - det som anses som det kristna och/eller det kyrkliga.

Meditation och kontemplation på Ordets och bekännelsens grund är klassiska kristna medel för att fördjupas i sin tro. Nu ses ofta alla former av meditation, yoga, andlighet mm som något kristet.

Fler exempel kan naturligtvis lyftas fram - synen på invändningsfri abort och samkönade äktenskap är två ytterligare exempel.

På ett bakvänt sätt gäller därför ännu i vår tid samma grundhållning som 1686: Ingen skiljande mångfald kan accepteras utan ett "kristet" enhetssamhälle består - mentalt. Ingen spännvidd mellan sant och falskt kan uthärdas. Inget får utmana enhetligheten. Inget får anses specifikt kristet och inget får anses vara icke-kristet, Och i kyrkan skall alla och allt stå på samma ben och gala samstämmigt vad folkflertalet förordnar. Eller lämna riket/kyrkan.

Fast nu är det inte som 1686 kyrkan som håller taktpinnen samhället skall spela efter. Nu är det ett sekulariserat samhälle som vinkar och den politiserade folkkyrkan som låter sig sekulariseras till en allmänandlig plattform som varken lockar eller förargar.

Till sist: Idag är det 30 år sedan jag prästvigdes. Kring detta återkommer jag!!

I Älvsbyn ordnade OAS-rörelsen ett sommarmöte juli 2007, likaledes ett år senare. Det är den vanliga rytmen att vara två år på varje ort. Mötet har inneburit att gott och väl över 1000 personer samlats till gudstjänster, seminarier, undervisning etc. Sammankomsterna präglas av att folk från många olika sammanhang möter upp. Mötesformerna är ganska frikyrkligt reformerta förutom en stor gemensam mässa präglad av svenskkyrklig högkyrklig liturgi och ämbetssyn. Deltagarna möter karismatiska inslag i helandegudstjänster, kanske profetiskt tal osv.

Avsikten med OAS-rörelsen och dess möten brukar ofta beskrivas som att vara en kraftladdning, en oas för återhämtning. Så fungerar det också i stor utsträckning då människor blir berörda, engagerade, nytända. Och vid utvärderingen som gjordes efter första sommaren var det sådana effekter man bedömde - förutom ekonomi och olika praktiska saker. I planeringen för det andra mötet är det också oasens som kraftsamlingsplats, vilopunkt och påfyllnadstillfälle som ligger i förgrunden.

Mycket kan ju sägas om detta. Och flera tankar väcks. Hos mig.

• Förmår man, går man tillräckligt in för, att ge mötet tillräcklig kyrklig karaktär? Svenska kyrkan på orten intar nämnligen en avmätt medgående hållning utan att vare sig driva, leda eller på allvar söka påverka. OAS-rörelsens nationella ledning befinner sig långt från Älvsby-Piteå-området där utformarna främst är av tämligen gediget reformert snitt - radikala EFSare och frikyrkofolk. Därav frågan.
• Bygger man oavsiktligt (eller avsiktligt) upp en förkärlek för "festivalkristendom" där härliga, stora, varma konferenser, satsningar och evenemang - alltså oaser - blir saken i sig? Som man reser milavis för att delta i?
• Vad sker när man tungt satsar på de tillresta, utkorade ledarna som både blir styrande, agerande och i stort och smått ganska bestämmande? Tenderar det till personkult? Här må läsaren inte misstolka mig! Jag tror inte dessa eftersträvar att personkultas men de drabbas av sådan. Det är dessutom betydligt mer frestande att lyssna på dem som håller med en, näst intill kysser marken man beträder, än att leva i en gedigen dialog med dem som kan ha modifierande och kompletterande tankar. Betydligt mer frestande och lättare.

Och sedan: Oaser i all ära!

Var det inte mellan vattenhålen vägen gick för det befriade folket från slaveriets Egypten till det utlovade landet?? Är det inte mellan oaserna man går framåt och utvecklas? Inte under rasten i oasen?

Här tror jag att det lokala kristenfolket och de som genom val (styrelser) och anställningar (pastorer, präster m fl) behöver vara skarpa i analysen till hösten när ökenvandringen får folket att längta tillbaka. Om inte till Egyptens köttgrytor så i alla fall till oasens vatten. Typ.

Nu rustas i alla fall för OAS-rörelsens sommarmöte. Detta år sker det som samarrangemang med Älvsby folkhögskola vilket är helt naturligt då programmet pedagogiskt ur folkbildningssynpunkt är helt OK. Teologiskt kanske vissa saker kan sägas saknas med det programmet innehåller uttrycker allmän kristen tro utan några kätterier. Givetvis kan betoningar och obetoningar alltid kan vara föremål för diskussion men det finns ingen anledning för en kyrklig folkhögskola att avstå från att samverka i programmet samt förlägga och utfodra folk.

Jag tror att det kan bli anledning att återkomma i ämnet.
Om inte annat så för att allmänbilda läsaren.

Gårdagen brassade solen på för fulla lumen-, lux-, candela- och värmemuggar. Det var riktigt präktigt examensväder - kanske alltför präktigt för att sitta i bil till Luleå. Men nu tar jag det i ordning:

Skolavslutning skedde på folkhögskolan med gudstjänst, tårta och diverse tal. Gudstjänsten leddes av lilla jag och eventuellt återkommer jag med en utskrift av stolparna jag hade i mitt manus. Kaffet med tårta var också traditionsmässigt liksom erhållandet av en och annan elevinköp ros. Kul.

Avslutad och klar bar det tillsammans med övriga familjen av till residens- och stiftsstaden för att ta emot äldre gossens flickvän som studentade samt efteråt fira henne hemma hos hennes sina. Jättemassor med folk eftersom gymnasiebyn i Luleå spottar ut betydligt fler studenter är det 70-tal som lokalsamhället levererar. Snart fylldes innerstadens gator av mer eller min packade studenter mer eller mindre packade på lastbilar, traktorsläp, brandbilar och höskrindor. Betydligt lugnare hemma på studentskans föräldrars villatomt där de närmaste bringade tösen sin hyllning.

Förra året vid denhär tiden var och hade det varit halligalli kring hur religiösa - eller rättare sagt hur ickereligösa - skolavslutningar kan och får vara. Förbundet humanisterna - ofta kallade humanetiker -  hade då drivit opinion på olika sätt, sökt bli av med Biblar från hotellrum etc. Skolor undersökte och undersökte igen om det skulle finnas någon familj som var så mot att deras barn skulle vara i kyrkan att det skulle ge skolan anledning att helt utebli från de invigda Gudshusen - samt därigenom låta aktuell familjs barn bli stigmatiserat som den eller de som sabbade traditionen. Att det dessutom var samvetsömma ateister det gällde och att dessa oombedda agerade för muslimernas skull gjorde det hela extra patetiskt, särskilt som ateisterna aldrig tidigare agerat till förmån för Jehovas Vittnen som alltid avstått från skolans besök i kyrkor.

Inför årets Denblomstertidnukommersäsong har det varit i det närmaste helt tyst i frågan. Humandekikerna verkar ha fattat att deras aktioner i stor utsträckning var kontraproduktiva och egentligen bara fått folk att vilja behålla traditionen. Skulle nu bara kyrkliga representanter - de som förvaltar de invigda kyrkorummen - våga spotta upp sig så....

Jag har varit sjuk idag. Och igår eftermiddag. Feber å frossa. Främst igår. Idag bara lite bakiskänsla efter feberkörningen. Skall dock kvällsjobba genom att delta vid OAS-sammanträde inför sommarens möte.

Jag skriver detta inlägg på min lapptopp eftersom den internetuppkopplade datorn är gymnasieelevsupptagen - han spelar säkert spel. Jag publicerar således inlägget senare men vill redan i skrivögonblicket nämna att det nu är 158 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST - säsongens sista. Det som skall ske i serien är att den mystiska ön skall flyttas och det är väl därför man måste göra uppehållet. Ön skall lämna plats för alper, alltså fotbolls-EM i Österike.

Publiceringen sker dryga minuten efter att kvällens avsnitt av LOST börjat. Jag kutar.

Nu kommer blomningstiden

med växt i var rabatt.

Det växer så det knakar,

man fattar ej ett skvatt.

hur värmen ifrån solen

kan tina djupfryst mark.

så allt som brunt och heldött

får liv i varje park.

I villaträdgårdslanden

ska nu sås många frön.

Till handelsträdgårdkassan

man ställer sig i kön,

far hem med många påsar

och balarna med torv.

Sen fjuttar man på grillen

och värmer sig en korv.

I skolor vårterminen

har nått ett snöpligt slut

och alla de små glinen

till sommarlov går ut.

Och har man sin examen

i kyrkan på sin ort

så får där inte sägas

att Gud vår sommar gjort.

För till och med i kyrkan

så ställer skolor krav:

"Nåt snack om Gud och Jesus

vill vi ej veta av!"

För detta nu sig böjer

mång tveksam skvätträdd präst

och nöjer sig i kyrkan

med att va hedersgäst.

Men hundranittinian

skall sjungas i vart fall.

"Den blomstertid nu kommer"

vill många att man skall

ha med i alla lägen

och det av tradition

trots att man blir förlägen

om det blir tal om tron.

Men också Humanister*

med religionsfobi

skall veta om den sommar

som de skall njuta i:

Det är Gud som har skapat

den också detta år

och alla utan skillnad

Vi ser Guds goda vilja

när vi ser på Hans Son.

I Jesus syns Guds närhet,

han är en sann ikon

som avbildar Guds väsen

och visar hur Gud är,

som genomför Guds kärlek

ger stöd och frihet här.

Du Jesus oss befriar!

Du är de svagas stöd!

Väck oss att se de andra!

Tänd i oss kärleks glöd!

Hjälp oss att vilja leva

till nytta för varann.

Hjälp oss att kunna dela