en OAS och en till OAS i all ära… - del 1
I Älvsbyn ordnade OAS-rörelsen ett sommarmöte juli 2007, likaledes ett år senare. Det är den vanliga rytmen att vara två år på varje ort. Mötet har inneburit att gott och väl över 1000 personer samlats till gudstjänster, seminarier, undervisning etc. Sammankomsterna präglas av att folk från många olika sammanhang möter upp. Mötesformerna är ganska frikyrkligt reformerta förutom en stor gemensam mässa präglad av svenskkyrklig högkyrklig liturgi och ämbetssyn. Deltagarna möter karismatiska inslag i helandegudstjänster, kanske profetiskt tal osv.
Avsikten med OAS-rörelsen och dess möten brukar ofta beskrivas som att vara en kraftladdning, en oas för återhämtning. Så fungerar det också i stor utsträckning då människor blir berörda, engagerade, nytända. Och vid utvärderingen som gjordes efter första sommaren var det sådana effekter man bedömde - förutom ekonomi och olika praktiska saker. I planeringen för det andra mötet är det också oasens som kraftsamlingsplats, vilopunkt och påfyllnadstillfälle som ligger i förgrunden.
Mycket kan ju sägas om detta. Och flera tankar väcks. Hos mig.
- Förmår man, går man tillräckligt in för, att ge mötet tillräcklig kyrklig karaktär? Svenska kyrkan på orten intar nämnligen en avmätt medgående hållning utan att vare sig driva, leda eller på allvar söka påverka. OAS-rörelsens nationella ledning befinner sig långt från Älvsby-Piteå-området där utformarna främst är av tämligen gediget reformert snitt - radikala EFSare och frikyrkofolk. Därav frågan.
- Bygger man oavsiktligt (eller avsiktligt) upp en förkärlek för "festivalkristendom" där härliga, stora, varma konferenser, satsningar och evenemang - alltså oaser - blir saken i sig? Som man reser milavis för att delta i?
- Vad sker när man tungt satsar på de tillresta, utkorade ledarna som både blir styrande, agerande och i stort och smått ganska bestämmande? Tenderar det till personkult? Här må läsaren inte misstolka mig! Jag tror inte dessa eftersträvar att personkultas men de drabbas av sådan. Det är dessutom betydligt mer frestande att lyssna på dem som håller med en, näst intill kysser marken man beträder, än att leva i en gedigen dialog med dem som kan ha modifierande och kompletterande tankar. Betydligt mer frestande och lättare.
Och sedan: Oaser i all ära!
Var det inte mellan vattenhålen vägen gick för det befriade folket från slaveriets Egypten till det utlovade landet?? Är det inte mellan oaserna man går framåt och utvecklas? Inte under rasten i oasen?
Här tror jag att det lokala kristenfolket och de som genom val (styrelser) och anställningar (pastorer, präster m fl) behöver vara skarpa i analysen till hösten när ökenvandringen får folket att längta tillbaka. Om inte till Egyptens köttgrytor så i alla fall till oasens vatten. Typ.
Nu rustas i alla fall för OAS-rörelsens sommarmöte. Detta år sker det som samarrangemang med Älvsby folkhögskola vilket är helt naturligt då programmet pedagogiskt ur folkbildningssynpunkt är helt OK. Teologiskt kanske vissa saker kan sägas saknas med det programmet innehåller uttrycker allmän kristen tro utan några kätterier. Givetvis kan betoningar och obetoningar alltid kan vara föremål för diskussion men det finns ingen anledning för en kyrklig folkhögskola att avstå från att samverka i programmet samt förlägga och utfodra folk.
Jag tror att det kan bli anledning att återkomma i ämnet.
Om inte annat så för att allmänbilda läsaren.
Det är ju intressant att läsa Bibeln. Till exempel Matt 4:1. "Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen." Eremos, ödemarken, dyker ju upp flera gånger som en plats dit Jesus drar sig undan. För bön, fasta, stillhet.
Med det inte sagt att OAS-möten skulle vara ute och cykla teologiskt. Jag har inte ens varit på ett, och har nog tyvärr inte möjlighet nu i sommar, pga semesterresa. Men öknen är nog mer central i Bibeln än oasen. Enda stället enligt bibeln.se, där oas förekommer, är Jes 58:11. I svensk översättning. Å andra sidan ska ju Jesus vara vår inre oas (Joh 4:14).
Även om jag trivs ytterst bra på OAS-möten så måste jag hålla med Pär om att i Bibeln fyller öknen en mycket större funktion än oasen som den plats dit Gud leder när han vill göra något med oss.
Då kan jag ju passa på att reklamera för Stockholmsmötet i november, vilket ordnas av nomineringsgruppen Frimodig Kyrka (se frimodigkyrka.se), där kommer OAS-rörelsens inspiratör Berit Simonsson att hålla ett seminarium över ämnet "Vårt behov av öken" !!!
OAS påminde mig om barndomens Maranatamöten.
Gick dit med öppet sinne men....... hujjaligen. Den som inte stod upp och viftade med armarna i extas var helt malplacerad. Jag satt tjurigt och till slut kom några andra oexalterade och satte sig bredvid mig. Jag undrade hela tiden om verkligt folk ville stå så där hela tiden. Det var samma människor som reste sig först och drog med sig resten. "Detta är normen här" var budskapet. Stå, ge dig hän och känn dig frälst, typ. Masspsykos är kanske för mycket men fy tusan vad lätt att påverka folk som vill vara med i gemenskapen.
Vardagstro ligger nog närmare mig.
Den sistnämnda anonyma kommentaren är verkligen nâgot jag känner igen mig i, och tyvärr en anledning varför förra ârets Oas-besök var mitt tredje och sista... Förvânad blir jag i övrigt över den tveksamma sakramentssyn som man gav uttryck i festhögmässan (konstigt ord för övrigt) när prästerna välkomnade oss att "ta emot bröd och vin" (!), sedan undrar jag om det är riktigt ok att ha nattvardsbordet öppet för dem som förnekar realpresensen. Min förâning gäller särskilt högkyrkliga prästers deltagande under sâdana omständigheter. Har Oas mânne blivit en samlingsorganisation för alla som betraktar sig som konservativt kristna?
Anonym pga att jag skrev från jobbet...men kamrat Stig kände nog igen mig
Former för tillbedjan behöver inte alltid och överallt vara samma - enligt Augsburgska bekännelsen artikel VII: "...för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika."
Med öppet sinne vill jag därför försöka ta emot vad som sker i dudstjänster och samlingar jag inte känner mig hemma i. Vad gäller sakramentssynen är den inte reformert och symbolisk hos "dukarna". Att en del "brukare" har en symbolisk syn är nog troligt men eftersom Herren själv är reellt närvarande spelar klentro vare sig hos "dukare" eller "brukare" ingen roll. Att hindra nattvardsgäster - "brukare" - är mig därför främmande.
Nu gjorde Holland 2-0 på Italien så jag går för att titta på fotboll.
Fast vad har det med saken att göra? Jag diskuterade inte alls sättet att fira gudstjänst, även om jag tror att Kyrkan har nedärvt en fast gudstjänststruktur av en anledning, sâ var inte det min poäng!
Mycket väl medveten om att "rena nattvardsbord" utan kätterska (kalvinistiska) uppfattningar är omöjliga att genomföra kan jag ändâ inte förstâ varför "dukarna" anpassar sig efter "brukarna". Min frâga är fortfarande varför sakramentet omnämns som "bröd och vin" istället för "Kristi kropp och blod", och det är särskilt viktigt i ett sammanhang där en del av "brukarna" är kalvinister. När Oas faktiskt är en svenskkyrklig rörelse (enligt sin hemsida) undrar jag om det inte är de svenskkyrkliga prästernas ansvar att lära dem som inte tror pâ Kristi närvaro att tro! Eller är det oviktigt? Hur tolkar man 1 Kor 11:29 om vikten av att "urskilja Herrens kropp"?
Vad gäller hur sakramentet kallas håller jag med dig - naturligtvis!
