stigstrombergsson

I en kommentar till inlägget trettio år har gått - en gång till ställer Ann O Nym tre frågor som jag sedan en hel dag med brädgårdsbesök, promenad, middag och två fotbollsmatcher* nu ämnar besvara.
Ann O Nym skrev: efter trettio år som präst, hur många tårtbitar har det blivit? vilket är ditt bästa resp värsta minne? fundera på det och skriv sen en liten bloggkrönika.

Om det blir en krönika vet jag inte. Men några funderingar dock.

1: Hur många tårtbitar har det blivit?

Färre än man kan tro - faktiskt. Jag skulle gissa att när det gäller klockrena tjänstetårtbitar handlar det om ungefär en per år eller på marginalen någon till. En och annan ytterligare har nog slunkit med eftersom matematiken baserar sig på begreppet tjänstetårtbitar, alltså sådana jag inte skulle ha ätit om jag inte varit präst i ett tjänsteuppdrag där tårta kom att ingå som någon form av tillbehör.

De prästerliga tjänstetårtbitarnas huvudmiljö är främst begravningarnas minnesstunders andra halvlek. När jag arbetade i församling och gick på minnesstunderna brukade jag oftast bryta upp i ½tidspausen, alltså efter landgången och innan tårtan. Således blev det få. Dopfika med tårta brukar präst inte delta i annat än om man känner dopfolket så pass mycket på det privata planet att man skulle varit på dopet i alla fall - och då blir det ju inte en klockren tjänstetårtbit och sådana iglufsade bakverk faller således utanför matematiken. Vid bröllop, som är betydligt mindre frekvent än dopfika, är det ännu mer osannolikt att prästen bjuds med för att äta tårta.

I alla olika sammanhang har det dessutom varit frågan om små tårtbitar och bara en. Det med åren ökade livremslängden kan därför icke skyllas på tårtbitarna utan orsakas av helt andra sektorer av kostcirkeln.**

2: Vilket är ditt bästa minne?

Det var begravningen av.... rann som förstasvar genom skallen när jag läste frågan.

Va!! Den begravningen!! Nej vänta!! var tanke två.

Nähä!? Då var det begravningen av... blev andra hjärn½ans motbud.

Eller begravningen av... fortsatte skallen tänka.

Detta verkar ju helt sjukt - typ! Hur morbid är jag egentligen??

Men det ligger något i de spontana tankevindlingarna! Det är faktiskt vid speciella begravningar som jag som präst upplevt mig mest nyttig - vilket är något helt annat än uppskattad. De tre begravningsminnen som for genom mitt huvud hade alla det gemensamt att det rörde sig om unga människor. Jag kan naturligtvis inte här nämna detaljer men i sammanhanget unga begravningar - och jag hade flera under de 12 år jag var församlingspräst - finns ingen naturlig död. Det handlar alltid om olyckor, akut sjukdom eller den dödes eget val. Och i de sammanhangen - främst under första tredjedelen av min prästtid - har jag upplevt att jag kunnat vara till nytta för anhöriga i deras värsta stund. Och det blir bra minnen.

3: Vilket är ditt värsta minne?

Det värsta som hänt vill jag inte beskriva i detalj eftersom jag då skulle avslöja andra personer. Men till frågan rann tre händelser eller snarare händelsekomplex genom hjärnan. Alla hade det gemensamt att de rörde sig om tillfällen under dryga tredje tredjedelen av min prästtid då personer trakasserat mig på grund av åsikter jag inte längre hade eller bara utifrån sin personliga motvilja. Trakassörerna i denna mening är personer som har eller menar sig ha makt och inflytande och aktivt förnedrar dem som saknar makt. Sådant gör maktisarna genom att baktala, frysa ut eller på andra fiffiga sätt. Och det har jag mött. Tyvärr.

Björn Afzelius skrev sången Vi lever ännu. Jag gillar den låten eftersom den beskriver den dubbelhet jag upplevt, upplever och tror man behöver vara beredd att uppleva - som människa, kristen, präst.

---

*  Bland annat Sverige - Spanien. 1-1 jättelänge men spanskt segermål i 92:a minuten. Stön!!
**  Läsaren uppmanas här särskilt suga på den associationsmöjlighet som ligger i orden tårtbitar, sektorer och kostcirken. Fiffigt - eller hur?