stigstrombergsson

För ett par inlägg sedan skrev jag om något viktigt som hände för trettio år sedan. Den bild som beledsagade det inlägget har jag idag bytt mot ett fotografi som togs den dag vår vigsel skedde, den dag vi sammanvigdes för att 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan till livets slut vara en sammanfogad enhet. Det är ju vigselns innebörd.

Vi gifte oss lördagen den tredje juni. For på bröllopkryssning dagen därpå med en Djurgårdsfärja för att om söndagskvällen besöka en svåger som då bodde i Västerås. Måndag bar det av till Tierp för packning av Volvo Amazon CJO 222 och på tisdag anträddes resan norrut. Onsdag eftermiddag nåddes vår första gemensamma bostad och den första replik som sades i den var hustruns ord: Vilka gräsliga tapeter!* Efter att ha lossat fordonet bar det kvickt som örat av till Luleå för att i mitt föräldrahem hämta säng, två stolar och ett bord - alltsammans prydligt staplat på två biltak och transporterat till fultapetslägenheten samma kväll. Torsdag mitt på dagen kom den tvåkubikscontainer som innehöll det vi inte rymt i bilen - porslin, kaffebryggningstratt, böcker mm. På fredag var det mönstring i biskopsgården i Luleå. Lördagen innebar Prästexamen inför Domkapitlet och därmed är vi framme vid detta inläggs huvudinnehåll.


Igår - den 11 juni 2008 - var det på datum 30 år sedan jag prästvigdes.

Idag - den 12 juni samma år - är det 30 år sedan jag för första gången inställde mig på pastorsexpeditionen i Älvsbyn för att börja mitt uppdrag som präst.

Igår - den 11 juni 2008 - var jag därför in på pastors för att låna 1978 års planeringskalender. Troligtvis har jag väl min egen almanacka kvar någonstans men den finns i någon av alla lådor med diverse prylar, på vinden eller i garaget eller någonannanstans - skulle aldrig rymmas i en tvåkubikscontainer. Till skillnad från mig visste man exakt var församlingens kalender fanns. I en låda givetvis. I landsarkivet i Härnösand. Så jag kammade noll och kan inte här redovisa datum och inblandade medmänniskor i min första gudstjänst som präst, min första begravning, mitt första dop, min första vigsel osv. Gissa att det var mycket som var första sommaren 1978. Dels allt det jag nyss räknade upp. Dessutom bosatte vi oss som jag nämnt i vår första gemensamma bostad, köpte våra första möbler, fick våra första vänner här i byn osv.

Prästvigningen i Luleå Domkyrka skedde alltså söndagen den 11 juni 1978. Vi var åtta unga grabbar som samtidigt avgav våra prästlöften och fick oss prästämbetet överantvardat - så hette det på den tiden.  Att det var ett kall vi gick in i var en självklarhet. Att det handlade om vigsel med livslöften och livsuppgift likaså. Och att det handlade om livsinnehåll och livsstil. Och detta tyckte - och tycker - jag är viktigt och riktigt.

Präst är nämnligen inget yrke mellan 8 och 5. Det är inte ens ett yrke med andra avgränsade tider och utifrån detta andra tider då man inte är präst, då man inte är under stolans ok vad det gäller lära och liv. Stolan är det färgade band präster bär i gudstjänsten. I prästvigningen lades detta band över min nacke samtidigt som biskop Hellsten sa: Jesus säger: Ta på er mitt ok! samt ryckte bandet nedåt så det verkligen kändes som om en börda, en uppgift, ett uppdrag gavs.

Söndagen efter måndagen då jag började ledde jag för första gången gudstjänsten i Älvsby kyrka. Den predikan jag då höll finns bevarad - liksom alla predikningar jag haft i samband med huvudgudstjänster.

Trettio år har gått.

Tolv av dessa var församlingstjänst - det präster innerst inne och ytterst ute skall ägna sig åt. Ungefär ett år var pappaledigt och under det året kom olika omständigheter att leda bort från församlingstjänande till arbete på stiftskansliet och dryga sista decenniet på folkhögskola. Också i de uppgifterna är jag och vill jag främst vara präst och tänka som en församlingssådan - på kyrkodialekten komministiska.

Trettio år har gått.

Tre årtionden av kyrklig nedgång, sekularisering, försvagad kyrklig sed vad gäller gudstjänster, dop, konfirmation och allt. De personer som tillhörde den yngre delen av den gudstjänstfirande församlingen runt 1980 tillhör - nu pensionerade - fortfarande den yngre delen så de trender som finns på nationell nivå finns också i lokalförsamlingen här på orten. Och under lång tid var jag en av dem som inte såg vad den utveckling som äldre personers naturliga avgång innebär skulle leda till. Och som "misslyckades" i det evangelisationsarbete som skulle fyllt på med nya människor. Trettio år har gått...

PS: Snubben i gröna mässhaken är bloggarn som faktiskt denna vecka inte kommenterat avsaknaden av minuter till starten av veckas avsnitt av LOST. Ön - och därmed programmet - blev ju i sista avsnittet flyttad ingen vet var den är eller hur många minuter det är dit.

---

*  Hustrun är en handlingskraftig figur! Mindre än en vecka efter att vi för första gången gått genom lägenhetsdörren var de vederstyggliga medaljongtapeterna överrollade med färg. Eller rättare sagt färger. Det blev nämnligen en så kallad fondvägg vilket är mycket modernt - nu. Då berodde det på att färgen tog slut och vi fick ta en annan burk.