stigstrombergsson

Har just sett färdigt kvällens avsnitt av LOST. Efter programmet sägs att serien tar jul-uppehåll... Kan väl vara OK tänkte jag. ...till den 25:e januari. VA!! OERHÖRT!! SÅ FÅR MAN INTE GÖRA!!
Jag är förlorad, bortkommen, känner mig vilse, på avvägar - kort sagt LOST.

I övrigt är saker och ting ganska bra. Jag har varit på retreat med Grundkursen och även om jag varit en av dem som haft att leda retreaten och inte kunnat vara i tystnaden helt innebar det ändå en nedvarvning och möjlighet till någon form av omladdning. Och det är skönt när det nu återstår knappt tre veckor av arbetsterminen.

Sedan verkar kung Bore nu intagit landet till sist. Det har kommit 15 cm snö. Sedan har det klarnat upp och nu är det ungefär 20 grader kallt. Och inget LOST förrän det nästan är vår!!

Idag är det första Advent och största delen av familjen var i kyrkan. Allt fanns där - psalmerna, kören, texterna, ljusen. Lite extra fanns där också - en ikon bars fram och togs i bruk i gudstjänstrummet. Vad en ikon är och avsikten bakom presenterade på ett bra sätt: En bild som är en kontakt med en bakomliggande verklighet typ en ikon på en dataskärm.

I kollegans predikan återkom orden Den Guds klarsyn faller på ser det stora i det lilla.
Det är en bra sanning som får mig att fundera vidare utifrån kollegans predikan: I det lilla - Jesus - syns det stora - Gud. I en bild - ikonen - länkas man mot det stora - en Gudomlig verklighet. Kanske gäller också sanningen det som inte är positivt, att lite mygel kan öppna till stort svek, att liten tuva välter stort lass - typ.

Farbror Sven sjöng solo i körsången "Gör portarna höga..." Farbror Sven är över 85 år och ger verkligen järnet både vad gäller rösten men också i att förkunna, vittna, vad sångtexten innehåller. Han och jag har en rå dialog. När han för tre år sedan sjöng samma sång i samma kyrka samma första Advent sa jag nämnligen till honom efteråt: "Nu Sven har du gjort ditt. Du har pekat på vad som behöver pekas på. Nu kan du dö i frid!" Att han tog det på helt rätt sätt visade sig när han efter julottan som jag fick leda samma år med ett leende sade "Du kan dö du med!"

På Grundkursens konferens på Folkbildningsnätet har jag skrivit lite kommentarer kring en del. Då flera av er brukar titta på min blogg meddelar jag detta åxå här.

Kan Gud leda människor genom en serie händelser, puffar, infall, drömmar eller annat?
Traditionellt svar brukar vara Ja. Och det tror jag också.
Eller är saker som händer, människor man möter osv slump? Döm själva.

Först en del bakgrund

På vår folkhögskola har vi inom ramen för Svenska kyrkans grundkurs gjort en utlandsresa förra hösten. Den var innesluten som en del av utbildningen och gick till Paris. Problemställningar studerades innan och resan följdes upp noga. Syftet var att se på andra kyrkliga sammanhang för att på så sätt kunna se vår egen situation tydligare. Funkade ganska bra. Vi funderar på något liknande nästa höst men (hitintills) då tänkt oss England.

Kyrkliga utbildare från alla utbildningsinstanser i landet gjorde för 7-8 år sedan en resa till Egypten. Den förbereddes upp följdes upp av seminarier hemma i Sverige.
Folk från samma instanser for för 3-4 år sedan till Peru och så kallad Befrielseteologi studerades i seminarier innan och efter.
På samma sätt har denn höst en resa gått till USA, förberedd och skall följas upp med seminarier.
Baktanken i alt detta har varit densamma som vid vår Parisresa: att se något annat för att se det egna tydligare.

På lös idé- och spånarnivå har vi då och då fantiserat om en kurs på sammanlagt kanske 25-30 dagar där två veckor skulle vara en resa till Etiopien, resten förberedelse och uppföljning. Vi har drömt så eftersom vi tror att Etiopien för många kyrko- och missionsintresserade är intressant och för att en arbetskamrat tidigare varit missionär i det landet.
Sammanfattningsvis ger detta en bild av vårt mentala klimat vad gäller studieresor. Och jag har då inte ännu nämnt Rysslandstankar som en del har.

Sista dygnens händelser

Söndag kväll reser jag med tåg mot Uppsala. I min kupe mötte jag en kollega. Det är en man som undervisar på Färnebo folkhögskola. Den skolan är en resande folkhögskola och han stod nu inför att vistas en månad i Tanzania, Afrika. Eleverna skulle vara där i tre månader.

Måndag kväll strosade jag iväg för att ta en pizza tillsammans med en av de andra som läser på Magisterprogrammet. Han forskar om en missionsstation i Etiopien där han växt upp eftersom hans far var EFSmissionär där. Kamraten har varit EFSanställd i södra Sverige men jobbar nu åt ett kommersiellt företag som heter Läs och Res. Den firman satsar på treveckorsresor med litterturpaket och förberedande träffar. Han ansvarar för Afrikasektionen som arrangera tripper till Egypten, Etiopien, Tanzania, Ghana, Guinea och Sydafrika. Givetvis pumpade jag honom på kostnader, upplägg osv och vi pratade lite om det skulle gå att göra läsandet/studerandet i folkhögskoleregi. Värt att notera är att på tisdagen smet kamraten tidigare från vårt seminarium.

Tisdag kväll sätter jag mig på tåget för att resa norrut. I min kupé finns ett par ca 60 år gamla och de ser ut att vara i gott trim. En av dem läser en bok om Tanzania och när jag frågar varför han läser den boken berättar de att de varit på en förberedelseträff med ett företag som heter... Gissa! Läs och Res!!! Och att de träffat en som jobbar åt den firman inför deras resa. Vem? Visst: Min kurskompis!! Och sedan berättar de om tidigare äventyr typ kanotfärder på Amazonfloden och annat i samma firmas regi. Vi byter mailadresser med avsikten att när de kommer hem från sin Tanzaniaresa så kanske de skulle kunna medverka vid ett tillfälle när folkhögskolan har sin veckoregelbundna temaförmiddag.

Idag, tillbaka i Älvsbyn och vid lunchen, berättar en arbetskamrat (en annan än Etiopien-missionären) att hon drömt om mig en av de sista nätterna. Alla vid bordet blev givetvis väldigt intresserade av innehållet i hennes dröm och hoppades på intrikata detaljer. Hon försäkrar att drömmen inte var spännande alls men säger småskrattande att drömmen var konstig eftersom allt utspelade sig under en resa i Egypten.

Hur mycket slump är allt detta om studera, resa, Afrika???
Och hur mycket fingervisning??? Lite skoj är det - och lite spooky, kanske eftertankevärt.

PS: Kolla gärna http://www.farnebo.fhsk.se/ och http://www.lasochres.se/ DS

Så är jag då framme för ett tvådagars seminarium som har att göra med mina magisterstudier. Starten var söndag eftermiddag ca 18 och framme i Uppsala vid 7-draget ser jag att vi inte börjar förrän kl 13. Det hade jag vetat om jag läst e-post bättre men nu får jag å andra sidan tid att strosa runt på bibliotek etc - det hade jag inte hunnit annars.

Helgen gick i halvarbetets tecken. Lördag var det ungdomsläger på folkhögskolan och jag var med från lunch till fram in emot midnatt. Lägerkonceptet var ett 24-timars dvs full aktivitet mellan 13 och 13 och ingen tid för sömn. Egentligen är detta en ganska korkad idé men att döma av vad en av deltagarna berättade på tåget - hon skulle till Göteborg - hade det fungerat bra. Lite stel blick hade hon dock.

Söndagen var en lugn dag med lite plockande med mamma och pappas saker. Vi tar i allt det lite pö om pö. Igår fanna jag kuvert med barn-barns-teckningar. Tydligen har barnen producerat i massor när de varit hos farmor och farfar och en hel del har sparats. Det ligger känsla och glädje bakom sparandet.

Så är det fredag och veckan nalkas sitt slut - skenbart. I tillbakablicken ser jag...

...måndagens två kyrkofullmäktigesammanträden. Gamla fullmäktige som skulle ta beslut om budget för församlingen möttes klockan 18 och inget speciellt hände. Fullmäktige valt för 2006-09 möttes en timme senare för att göra en massa val. Valen var förberedda av sosseledaren och centerledaren och i de flesta fall var de eniga om hur platser skulle fördelas efter de styrkeförhållanden valet gav. I tre fall fanns skilda meningar och det ena av de löstes till förmån för centerförslaget. De andra två, handlar om vice ordförande i fullmäkteige respektive kyrkoråd vann s+v voteringen med 12-11.

...tisdagen med besök i grundkursen på skolan av David, före detta grundkursare, nu präststuderande och homosexuell. Dagen innebar ett vidgande möte och samtal i god ton och atmosfär. Kvällen ägnades åt en liten vuxenkonfirmationsgrupp. Ett utvecklingssamtal för ena sonen hanns med och där var allt OK.

...onsdagen som innebar sammanträde i Piteå om utveckling av ledarutbildningar etc i kyrkan. På www.eniro.se kan man få kartor och körvägledning till varsomhelst men om den utskriva kartan lämnats hemma får man irra och leta i alla fall. På eftermiddagen anslöt jag till samling för alla präster och diakoner i Pite älvdal och deras överläggning kring situationen med kyrkomötesbeslut, listor, reaktioner osv. Ett referat av konventet finns på
http://www.pitea-tidningen.se/index.php?artikel=129496&option=1&PHPSESSID=46e39e4e544ee16ff139ed7c53a89123
Det var också utvecklingssamtal men för den andra äldre sonen - allt OK. Och ett avsnitt av LOST.

...torsdag tog jag en sovmorgon, hade någon lektion och diskuterade sedan på nätet frågor om Bibelsyn etc. Jag är med i en diskussionsgrupp där jag mest läser men igar skrev jag lite. Församlingens veckomässa kl 18.30 (tidigare omskriven) var flyttad till skolans kapell eftersom församlingens anställda är på personalresa. Gudstjänsten flyttades men långt ifrån alla dem som brukar delta. 15-17 följde med flytten och egentligen är det fantastiskt. Ändringar av gudstjänsttider eller -platser för enstaka tillfällen brukar egentligen vara ganska lönlöst.

...fredag - alltså nu - har innehållit lektioner och snart skall jag sälja inom ramen för skolan loppis till förmån för de katastrofdrabbade i Pakistan, via Lutherhjälpen. Sedan kommer slickning av sår och lite rast innan ungdomsläger i morgon och kanske söndag. Men mer om det sedan.

I Sverige har vi de senaste åren vant oss vid att inte biskopar i allmänhet men väl ärkebiskopen i synnerhet brukat tycka fritt och personligt i media. Det har mer varit personen som talat, inte ärkebiskopen. Det har fört med sig det goda att många intresserat sig och upplevt en öppning för goda samtal. Det har medfört det mindre goda att man inte vet när mannen uttalar sig personligt och när han yttrar sig å ämbetets vägnar. Är orden han uttalar officiella eller tanketrevare?
Detta är ibland lite förvirrande och innebär ett avsted från ett en typ av gammalt protokoll om hur kyrkoledare agerar. Kanske är det rätt att lämna protokollet, kanske inte. I vart fall är det nytt. Biskopar i allmänhet har inte brukat småtycka privat.

Kanske gör detta idag att vi som kyrkfolk inte riktigt fattar innebörden av andra kyrkors biskopars uttalanden i sin tur. Kanske tar vi det också som privata tankar av trevande natur.
Jag tänker här på när den katolske biskopen i Sverige kritiserar Kyrkomötets beslut. Var det ett privat tyckande från en biskop i en annan kyrka? Eller en medveten markering inom ramen för ett slags kyrko-diplomati? Sannolikt det senare. Det är därför närmast att betrakta som en notväxling på ambassadnivå. Är denna min teori sann betyder det att Svenska kyrkans förhållande till främmande makt inte är gott. 
Och när Finlands Svenske biskop uttalar sig i en tidningsintervju kan det te sig som ett privattänkande av Hammartyp men av KG Hammars reaktion att döma verkar åtminstone han förstå det som näst intill officiellt diplomatiskt och en främmande inblandning i en suverän kyrkas inre angelägenheter.

För enga tankar i frågan - kolla gärna dessa länkar:
http://www.kyrkanstidning.com/artikelserier/2005/extra/hammarbrev/hammar.asp
http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0544.pdf 

I några inlägg har jag kommenterat och länkat till ett par deklarationer på nätet som präster kan underteckna - http://deklaration.kalin.nu/ och www.iktsverige.org .
Igår såg jag en deklaration för vanligt folk.
Svenska kyrkans unga i Göteborg (en organisation) har en stöddeklaration för IKT-listan på http://www.svenskakyrkansunga.org/goteborg/.
Idag fann jag en annan som sympatiserar med Kalin-listan: http://deklaration.extra.nu/.

På alla dessa siter väller besöken in. På min blogg bara ca dussinet varje dag. Och här står ändå så mycket vettigt. Eller...?

Rubriken är snodd från veckans Kyrkans Tidning. Den handlar om sådant jag tidigare berört.
En enskild präst, i och för sig med uppdrag i olika organisationer men ändå på ett personligt initiativ, skapade en möjlighet för kollegor att på hans personliga hemsida (www.kalin.nu) ställa sig bakom en åsikt han formulerat.
En organisation, inte ett officiellt organ inom kyrkan men ändå en organisation, lade en vecka senare på sin officiella hemsida (www.iktsverige.org) ut en alternativtext för präster att ställa sig bakom.
Den lista som lades ut först går, på grund av spam-kampanjer, inte längre att underteckna digitalt utan i fortsättningen kommer snigelpost med Sverigeporto att användas där. För den andra listan som lades ut senare fungerar det fortfarande att signera via nätet.
Den första listan har drygt 800 ställt sig bakom, den andra knappt 600.
I den lokala församlingen där jag bor har en församlingspräst signerat den första listan och två den andra. En av församlingsprästerna har inte signerat någon (än) och jag som inte har församlingstjänst har signerat den första.

På en kurs för präster för några år sedan sa en kollega från Västerbotten, professor Alexander Radler, i ett inlägg i debatten ungefär: att göra teologi är att befinna sig i en ellips som likt alla ellipser har två brännpunkter: Kyrkans lära med Bibel, tro och bekännelse är den ena. Kontexten, alltså det aktuella sammanhanget i nutidenär den andra. Och att se dessa två brännpunkter är att göra teologi.

Jag brukar använda en annan bild som säger samma sak. Teologi är en bro som skall förbinda Gud och det Gud står för med människan och hennes aktuella situation. Och om man använder dessa bilder är min upplevelse idag att de två listorna representerar var sin brännpunkt, var sitt brofäste. Var för sig tycker jag - och kanske provocerar debatter, voteringar och listor fram detta - att man ser sin egen hållning som kanske tippar åt den ena brännpunkten eller det ena brofästet som den enda brännpunkten eller fästet. Det man då får är inte en bro som förbinder utan en pir som bara sträcker sig en bit ut i intet eller ett torn som inte vill vika av för att nå någonstans. Med det geometriska sättet att uttrycka sig får man en figur med en brännpunkt som då inte är en ellips utan en cirkel. Och så låser man sig, bygger vidare på sitt torn eller hemfaller var för sig åt  de bevingade orden "rubba inte mina cirklar". Och när matematikern och ingenjören Archimedes under stormningen av Syracusa 212 f Kr var helt fixerad vid sina cirklar och sa dessa ord kom han att tappa huvudet helt.

I höst valde Kyrkomötet att placera kyrkan i bägge brännpunkterna - så länge. Officiellt sades inte så länge men många som gladdes över kyrkomötets beslut om en officiell välsignelseakt med möjlighet att avstå (tidigare kommenterat på denna blogg) andades attityden detta var ett viktigt steg på vägen till en könsneutral äktenskapssyn i kyrkan - alltså en entydig och konsekvent placering av kyrkan i "nutidsbrännpunkten".  Den fartblindheten och tilliten till majoritetsstyrka tycker jag är illavarslande. Den panik som det privata initiativet skapade hos många som tillhör majoriteten tycker jag är avslöjande.  Det är onekligen en intressant höst.

• Måndag kväll var det gruppmöte inför Kyrkofullmäktige och efteråt skrev ajg anteckningar från mötet (och ett tidigare möte i en annan grupp).
• Tisdag kväll skrevs en tvåsidorsartikel till församlingens kyrkoblad om folkhögskola.
• Onsdag kväll middag och samtal i en liten vuxenkonfirmationsgrupp.
• Torsdag kväll - alltså om några timmar - resa till Boden med sonens handbollslag.

PS: Det blev ingen handboll. Sverige - Tjeckien på TV 6-3 i stället.

"Så går en dag än från vår tid..."
Den aftonpsalmen sjöngs inte i kyrkan igår vid minnesgudstjänsten i kyrkan. Men stämningen i psalmen finns där. Det är förresten nr 188 i psalmboken. I kyrkan lästes strax under 130 namn på personer som dött det senaste året. däribland pappa. Det är en känslosam gudstjänst när man själv är berörd. Och det var en fin gudstjänst.
Innan, medan det var ljust, hade vi varit på kyrkogården och fixat i ordning där. Vi for också dit en sväng efter gudstjänsten. Då var det mörkt och det brann ett eller flera ljus på hart när varje grav.

Idag har vi börjat - betonar börjat - plocka bland saker på andra sidan. Vi bor i parhus och "andra sidan" är det hus som är spegelvänt sammanbyggt med vårt. Mamma och pappa köpte det på deras sonhustrus initiativ våren 2000. Det finns mycket att plocka i. Många skåp är det och ofantligt med grejer även fast mamma och pappa inte var sådana som drog på sig en massa. Och då jag är enda barnet är det bara vi som kan ta hand om det och givetvis då inte allt.
Nu är halva köket gjort. Och en frys. Bra att vi börjat komma igång - också detta min frus initiativ.

En halv lovvecka har det också varit. Det har varit bra med en tid av bortkoppling från arbetet. Men det skall bli bra att komma igång i morgon igen. Ambitionen att under de lediga dagarna ta sig lite studietid sket sig alldeles. En tröst i detta är ju att det är en massa intressanta saker framför en i stället. Det är närmast tigerhjärtats tröst.

Vad gäller kyrka och annat visar det sig att de som förlorade i Kyrkomötet när det gäller frågan om en officiell välsignelsegudstjänst över partnerskap fortsätter att i demokratisk ordning bedriva "oppositionspolitik". På http://www.kalin.nu/ finns något som heter prästdeklarationen och redan igår fann TV4-nyheterna detta värt ett reportage.

Nu kommer snöen för andra gången denna höst. 7 cm på ungefär lika många timmar idag. Så den långa skogsvandringen igår var nog sista barmarkarn för i höst. Typiskt nog gick vi de stigar kring Kanis-berget som förhoppningvis pistas till skidspår om inte alltför många veckor.

Det var ju kyrkoval i höst - något det finns tidigare inlägg om. Tidigare har jag också redovisat mandatfördelningen i vårt lokala kyrkofullmäktige: 11 S, 9 C, 2Kd, 1 V.

Nu vet man mer exakt vad som hände. Det hängde på två röster. Det var marginalen som gjorde att S tog sitt 11:e mandat. Utan dessa två skulle borgar-blocket ha vunnit majoritet.
Jag kryssades upp från plats 5, på grund av annans avflyttning i praktiken plats 4, till plats 2. Trean - en ung tjej från SSU - "kvarkryssades" som trea medan tvåan puttades ner till nr 4.

Nu kommer det roliga:
Jag gissar att den unga SSU-tjejens kryss i viss mån är från personer som valt att rösta på henne men om inte hon stått där sannolikt inte röstat alls.
Jag gissar inte utan vet att mitt namn dragit in åtminstone dussinet röster till S-listan från personer som tog S-sedeln just och enbart just för att det var där de kunde kryssa mitt namn.
Så på ett sätt har hon och jag säkrat att S+V sannolikt kan bilda en majoritet i fullmäktige och på så sätt förvärva ordförandeposter i råd, utskott etc. Och jag som anses vara en så dålig sosse...

Micke Renberg vrålade orden till sina lagkompisar när det återstod ca 5 minuter av tredje perioden. Platsen var COOP arena i Luleå igår kväll. Matchen var Luleå - Södertälje. En trivsam tillställning tillsammans med mer än 5300 andra. Vi hade våra sittplatser tre meter bakom Lule-båset, 25 meter från den entusiastiskt sjungande hockey-expertisen på ståplats.

I första perioden blev det 1-0 till Luleå.
Efter andra perioden fortfarande 1-0.
I tredje perioden 2-0, 3-0, 4-0, 5-0. Sedan 5-1 och 5-2. Då kom Renbergs vrål. Och sedan 6-2 och 6-3.

Ordvalet kan väl alltid diskuteras när det gäller om det passar sig på en blogg som en präst har. Egentligen kan väl lämpligheten i ordvalet diskuteras vilken blogg det än gäller. Men sanningen är odiskutabel. Det är så lätt att ta ner garden och slappna av just när man tror det är över. Det är så lätt att det då barkar iväg och allt slutar på ett helt oväntat och oönskat sätt. Så det gäller att hålla fast vid Renbergs ord: "Matchen är ju för f-n inte slut än!!!" Både vad gäller ishockey och annat.

Matchen mellan tro och politik i kyrkan pågår ju fortfarande.
Första januari 2000 ändrades relationerna mellan kyrkan och staten. Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund bland många andra. Och vi som önskade det tyckte vi hade ledningen och att tro och bekännelse nu ledde med några mål.
Men nu fem år senare ser vi att de politiska partierna - ingalunda på ett regelvidrigt sätt - kopplar ett allt starkare grepp och att den "stats-anda" som tidigare rådde formellt nu reellt präglar kyrkan mer och mer - lokalt, regionalt och framför allt nationellt. Och vi ser att biskoparna, de som skulle vara backar och klippor i en episkopal kyrkas försvarsspel, blir rundningsmärken i försvaret av kassen som innehåller centrala punkter i kristen tro. De har reducerats till statister i den egna zonen av kristen bekännelse och liv. Och inte tar de i med slagskott från blå för att göra mål.

Känslan av att det börjar darra växer sig allt starkare och frågan om tron håller på att förlora matchen kommer krypande hos fler och fler. Inte minst denna hösts beslut i kyrkomötet har skapat eller förstärkt den känslan. Ett tecken på detta är väl att, enligt vår lokala församlings kyrkoherde, flera i kristen tro väl förankrade personer nu har begärt utträde ur kyrkan och anger höstens kyrkomötes beslut om ändringar i Kyrkohandboken som orsak.

Om någon av dessa, alltså dem som genom sitt utträde nu lägger av att spela, mot förmodan läser min blogg vill jag bara ropa med Renberg: "Matchen är ju för f-n inte slut än!!!"

Kyrkan är fortfarande kyrka! Tron leder ännu!
Jag hävdar detta utifrån några ord i läronämndens yttrande om S-motionen om hårdare tag mot åsiktsminoriteten i ämbetsfrågan säger: ”...som folkkyrka är vi en bekännelsegemenskap, en bordsgemenskap och en bönegemenskap, men vi är inte en åsiksgemenskap" (min kursivering).
Jag hävdar detta framför allt utifrån Jesu löfte om att dödsrikets portar inte skall bli kyrkan övermäktiga. 
Så om det direkt efter en mening där man nämnt Jesus är tillåtet vill jag än en gång till sist citera Renberg:  "Matchen är ju för f-n inte slut än!!!"

Under rubriken Burell fick däng för en knapp vecka sedan skrev jag en del om diskussions- och åsiktsbehandlig i kyrkan och formulerade en och anna åsikt kring hur det pratades, hur det tegs och hur det röstades.

Massmedialt var frågan om huruvida välsignelse och förbön för människor som ingått partnerskap skulle få en fast form införd i Kyrkohandboken, alltså den officiella manual efter vilken man firar gudstjänster etc i Svenska kyrkan. Frågan är delikat eftersom Kyrkohandboken har status av lärodokument i kyrkan.

Det följande resonemanget kan verka vara fin-lir men kan ändå vara värt några rader.
I vanliga fall när man skall göra förändringar i Kyrkohandboken skickas förslag ut på remiss till församlingar. Det är ett diskuterande och ett filande på formuleringar, en massa åsiktsbrytning, just för att Kyrkohandboken skall uttrycka Svenska kyrkans tro och lära.
Denhär gången gjorde man inte så. Visst har frågan om hur kyrkan ställer sig till samkönad kärlek varit på tapeten länge. Det har kommit rapporter, hållits hearingar osv men av församlingarna arrangerade öppna samtal på gräsrotsnivå bland dem som tillhör kyrkan har man ännu inte hunnit/vågat. Ett remissförfarande har inte heller ägt rum. Men - och nu kommer det märkliga - läran att samkönad kärlek kan välsignas togs på en gång i och med ändringen i Kyrkohandboken . Och det tillvägagångssättet är märkligt.

Och resultatet är tydligt: Fastän beslut hur kyrkan teologiskt ställer sig till samkönade relationer inte är taget togs beslutet. Och många menar det är en bra kyrklig ansiktslyftning. Andra menar att denna ansiktslyftning, som så många andra ansiktslyftningar, ger ett spänt och konstlat utseende. Det är inte kyrkans naturliga utseende att frigöra sin teologi om sexualitet från det Skapare gjorde i begynnelsen när han skapade människor till man och kvinna och äktenskaplig relation.

Ett annat resultat är också tydligt: En prästs vägran att acceptera samkönade relationer är politiskt korrekt. Vigselförättare får ju avstå. Så nu är också det en del kallar uttryck för homofobi godkänd från kyrkans högsta - förlåt näst högsta - instans.

Och ett tredje resultat måste ju bli den uppenbara konsekvensen: Alla frågor om hur man ställer sig till samkönad kärlek försvinner för gott från antagningsdiskussioner, anställningsintervjuer, biskopsutfrågningar osv. Alla uppfattningar är ju godtagna och frågan om vad man anser blir lika intressant som frågan om man är höger- eller vänsterhänt.

Framtiden får väl visa om man drar denna uppenbara konsekvens av höstens beslut. Eller om man inom några år ger sig in i en process av åsiktsbrytning riktad mot dem som enligt kyrkans ordning begagnar sin rätt att inte använda alla ordningar i Kyrkohandboken.

I ett tidigare inlägg skrev jag att den socialdemokratiska motionen om skärpt hållning till dem som har en annan åsikt än de flesta i frågan om kvinnliga präster avvisats i kyrkomötet. Hemkommen från två dagars bortavaro från hemmet kollar jag lite på nätet och ser att saken redovisas i Kyrkans tidning. Se denna länk:
http://www.kyrkanstidning.com/ArticlePages/200510/31/20051031133800_Headline040/20051031133800_Headline040.dbp.asp