stigstrombergsson

I Sverige har vi de senaste åren vant oss vid att inte biskopar i allmänhet men väl ärkebiskopen i synnerhet brukat tycka fritt och personligt i media. Det har mer varit personen som talat, inte ärkebiskopen. Det har fört med sig det goda att många intresserat sig och upplevt en öppning för goda samtal. Det har medfört det mindre goda att man inte vet när mannen uttalar sig personligt och när han yttrar sig å ämbetets vägnar. Är orden han uttalar officiella eller tanketrevare?
Detta är ibland lite förvirrande och innebär ett avsted från ett en typ av gammalt protokoll om hur kyrkoledare agerar. Kanske är det rätt att lämna protokollet, kanske inte. I vart fall är det nytt. Biskopar i allmänhet har inte brukat småtycka privat.

Kanske gör detta idag att vi som kyrkfolk inte riktigt fattar innebörden av andra kyrkors biskopars uttalanden i sin tur. Kanske tar vi det också som privata tankar av trevande natur.
Jag tänker här på när den katolske biskopen i Sverige kritiserar Kyrkomötets beslut. Var det ett privat tyckande från en biskop i en annan kyrka? Eller en medveten markering inom ramen för ett slags kyrko-diplomati? Sannolikt det senare. Det är därför närmast att betrakta som en notväxling på ambassadnivå. Är denna min teori sann betyder det att Svenska kyrkans förhållande till främmande makt inte är gott. 
Och när Finlands Svenske biskop uttalar sig i en tidningsintervju kan det te sig som ett privattänkande av Hammartyp men av KG Hammars reaktion att döma verkar åtminstone han förstå det som näst intill officiellt diplomatiskt och en främmande inblandning i en suverän kyrkas inre angelägenheter.

För enga tankar i frågan - kolla gärna dessa länkar:
http://www.kyrkanstidning.com/artikelserier/2005/extra/hammarbrev/hammar.asp
http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0544.pdf