stigstrombergsson

Många gånger har troende människor fått svara på frågor som gäller så kallade syndakataloger. Syndakatalogerna för 100 år sedan och som nu anses urmodiga hade oftar att göra med

• du skall inte dricka sprit
• du skall inte spela kort
• du skall inte dansa

Och nu hör vi på radio att svensken super i samma omfattning som under fylleritiden på 1800talet. Statsministern vill göra sponken billigare för att styra konsumtionen från EUimporterat  till hustruns statliga hojt. Starka krafter inte minst inom hans eget parti motsätter sig detta då superiet skulle gynnas och bli ett än större problem än det redan nu är.

Vi ser på TV hur pokerspelandet, inte minst på nätet, växer och svensken beräknas omsätta 8 miljarder bara på poker. Vi får höra om spelberoende, ekonomiska tragedier och att sociala myndigheter skall utbilda hundratals handläggare i spel-beroende-problematik. Många röster är kritiska till spelandet, framför allt att statliga svenska spel skall gå in i IT-speleriet.

Tidningarna rapporterar om klamydia, våldtäktsförsök, våldtäkter (ibland i grupp) osv. Alla bör veta, att den gamla tveksamheten till dansbaneeländet handlade om lösa förbindelser som uppstod, misshandel män emellan som förekom och utnyttjande som ägde rum av främst unga kvinnor.

Och mina filosofiska frågor blir: Sluter sig cirkeln nu? Är den gamla syndakatalogen på väg tillbaka men med media som förkunnare?? 

Kanske till och med: Var katalogen i alla stycken helt knasig???

Dethär med digitala manicker och mojänger sväller som en tumör och plånbokens innehåll går i motsatt riktning.

För ett antal - ganska många - år sedan skaffades den första datorn till hemmet. Kunnandet var då så att när dotterns dåvarande pojkvän frågade vad det var för dator vi hade köpt så svarade hustrun "en 17-tums" och jag sa "en vit", allt följt av att gossen suckade djupt. Sedan kom en bärbar som hör till mitt jobb, hustrun köpte sin bärbara via företagsköp, en större dator kom till mig via skolans ITIS-projekt (InformationsTeknologi I Skolan) samt under terminerna drar gymnasiestuderande barn hem skoldatorer. Till detta kommer mobiltelefoner, mp3spelare och all möjlig annan digital skit.

Innan ITIS-datorn kompletterades den ur-gamla datorn med CD-brännare. Digital kamera köptes givetvis för några år sedan. Sommaren 03 erhöll jag en scanner i 50-årspresent och förra året fick familjen en digital videokamera som familjens 50-årspresent till hustrun. Försök att redigera digital film ledde till inköp av DVD-brännare och jag lät som Hitler: "Nu har jag inga fler digitala krav i Europa."

Nu konstaterar jag att om det skall vara någon mening med att filma och redigera digitalt måste ram-minnet bli större. Ångdatorn - och detta handlar om den nya, inte den gamla som är från Röde Orms tid - vill inte hantera större filer än 4gig. Hårddisken sista fjärdedel kom att täckas av tre filer som sammanlagt skapar ca 45 minuter film. En annan fjärdedel är barnens mp3-låtar som paradoxalt blir fler och fler ju färre barn som bor hemma. Och allt leder till att jag som Hitler måste skapa större digitalt Lebensraum och att detta kommer att ha sitt pris.

Och så idag, vid arbetslagets utflykt till Storforsen, kom en regnskur och på något vis blev digitalkameran (inte videon tack och lov) hal som en tvålbit, flög ur näven och sprack i kontakt med asfalten. Väl mekaniskt hop-pillad var den död. Helt död och Sten död. Jag har lämnat in den till en kille som har helande händer vad gäller sådana prylar och hoppas på ett mirakel. Förra gången den inte funkade skruvade han isär den, tänkte "detta fixar jag inte", skuvade ihop den och allt var bra. Men han vet inte vad han gjorde. Och det är en ung kille jag pratar om, inte en gubbe som jag.

Nu är jobbet igång. Igår arbetade vi med en krisövning för lärare i Piteå, idag har det varit personalträff på vår egen skola. Vi fortsätter så veckan ut och den 22:a kommer eleverna.

Det är skönt att komma igång.

Igår, på väg till Umeå för att vara med vid en vigsel, var Jan Eliasson sommarpratare i bilradions P1. Han har just lämnat uppdraget som Sveriges ambassadör i Washington för att tillträda ordförandeposten i FN:s generalförsamling (tror jag). En stor del av hans program handlade om diplomati och konfliktlösning och i den vevan berättade han om Hannibal, generalen från Kartago som fick idén att anfalla Rom från Spanien genom att gå med sina elefanter över Alperna. De missmodiga runt honom avrådde eftersom det inte fanns några vägar att använda. "Då får vi skapa vägar!" var Hannibals ord. Och det omöjliga blev möjligt.

Detta blir ett lång inlägg som först kräver lite bakgrundsinformation.

Den 11:e augusti skriver Olle Burell i en diskussion på socialdemokraternas hemsida. Burell är gruppledare för S i kyrkomötet och därmed en så offentlig gestalt att det är OK att skriva om honom:

Jag säger det gärna igen: jag har svårt att förstå hur man kan kalla sig kristen om man aktivt motarbetar jämställdhet och idén om alla människors lika värde. Det är faktiskt det som kvinnoprästmotstånd ytterst handlar om. Vi socialdemokrater har fått nog. Nu kräver vi att Svenska kyrkan sätter punkt för kvinnoprästmotståndet!

Samma dag svarar jag:

"Jag kallas kristen emedan jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus Kristus som min Frälsare och saliggörare." (Katekesen)
Detta lär svenska kyrkan tillsammans med kristna kyrkor i övrigt om vad som gör en till kristen. Du försöker väl inte Olle Burell föra in andra kriterier än dop och tro på vad som gör en människa till kristen? I så fall är det ett annat evangelium än det kyrkan förkunnar.
Jag kan ifrågasätta argument hos dem som inte är för kvinnliga präster. Jag ser dock anledning att ifrågasätta deras tro på Kristus eller goda vilja när det gäller att bygga Guds rike. Jag ser heller ingen anledning att ifrågasätta katolikers, ortodoxers, baltiska lutheraners osv tro på Kristus eller goda vilja när det gäller att bygga Guds rike. Att vara oense om vägar, metoder, ordningar är en sak men att döma andras tro är att falla Gud i ämbetet och det vågar inte jag.
Är jag en dålig sosse nu?
OM vi socialdemokrater fått nog så finns redan nu instrument att lösa frågan. Det är bara att anmäla varje enskild nej-sägare till respektive Domkapitel för trakasserier, diskriminering eller annat som skadar det förtroende som allmänheten har rätt att ha för den som är präst eller diakon. Dessa åtgärder vidtar aldrig s-ledda kyrkoråd mellan valrörelsernas slagordskampanjer. Det borde man väl göra OM det var sant att man fått nog och OM frågan var så viktig som du påstår. Givetvis förordar jag inte den vägen men håll med om att det vore hederligare att göra så i stället för att ändra regelverket med syfte att göra det så krångligt för en del anställda att de säger upp sig.
Är jag en dålig sosse när jag tycker såhär?

Inget händer så jag skriver den 12:e under rubriken "Hallå Burell":

Du har nog missat de frågor jag ställde i inlägget ovan, framför allt sista stycket som handlar om livet mellan kyrkovalsrörelserna.

Den 14 svaras det:

Hej Stig!
Ja, jag hade tyvärr missat dina frågor. Det är så mycket spännande som skrivs här på hemsidan och det finns annat som ska hinnas med än att sitta framför datorn.
Hursomhelst är det naturligtvis precis som du skriver, att kvinnoprästmotståndet måste bekämpas i vardagen - hela tiden. Regelverk är en bit, men ännu viktigare är kanske att ledamöter i kyrkoråd och stiftsstyrelser är ständigt medvetna om sin uppgift att ställa rätt frågor och ha modet att reagera om man stöter på saker som inte är okej.
När vi socialdemokrater säger "Sätt punkt för kvinnoprästmotståndet" inbillar vi oss inte att det finns en enkel lösning på det hela. Tvärtom måste både anställda och förtroendevalda på alla nivåer utbildas och stärkas för att ta strid mot varje litet tecken på att en medarbetare motarbetas bara pågrund av hennes kön.

Min kommentar samma dag blev:

Tack för svaret. Men är inte det du nu skriver något helt annat än vad motionen du lagt till kyrkomötet säger? Enligt Kyrkans tidning vill du - som jag sammanfattar det - ha ett totalt anställningsstopp för alla som krånglar på något vis i ämbetsfrågan. Detta betyder inte bara att som i dag sätta stopp för all nyrekrytering utan det skall även bli omöjligt för sådana som redan finns i systemet att byta tjänst - något som redan nu faktiskt är ganska svårt. Dessutom, fortfarande enligt KT, skulle syftet med detta vara att det - mina ord - skulle göras trångt för nejsägare att de skulle söka sig ut ur organisationen. Så har jag fattat din motion.
Nu pratar du om utbildning av anställda och förtroendevalda. Det kan väl låta OK men varför motionerar du inte om det då?
Det kan vara mig det är fel på, alltså att jag inte förstår den politiska elitens sätt att yttrycka sig, inte fattar den politiska retorikens logik, inte begriper att slagord och paroller betyder något annat än vad de förefaller betyda, att de tydligen skall tolkas symboliskt på nåt Hammarlikt vis. Det kan vara så. Är det så delar jag nog det lytet med väldigt många väljare (och detta gäller både kyrkoval och andra val) som faktiskt vill tro att politiker menar det dom säger. Här finns en språkkris som leder till en förtroendekris, på sikt en demokratikris - egentligen mycket allvarligare än ämbetsfrågan.

Nu vidare i tankegången:

Är alltsammans bara ett bluffspel? Är det socialdemokratiska (och för all del dessutom det Centerpartistika) valmanifestet bara ett tillhygge för att inbilla människor att det är fara på färde och att man är beredd att vidta kraftåtgärder? Är det ett demagogiskt enfrågeältande för att skrämma folk till valurnorna?

Sverigedemokraterna försöker skrämma väljare att rösta på sig genom att se invandringen som det stora hotet och det egna partiet som den kraft som skall rädda landet ur dess nöd. Om det Burell skriver är sant fungerar ju S likadant: Genom att hotmåla upp en svartvit enkel problematik - nejsägare till kvinnliga präster ar problemet i kyrkan - vill man skrämma folk till urnorna i tron men innerst inne tänker man inte göra det man "lovar".

Med denna metod sänks Socialdemokraternas trovärdighet bland kyrkans aktiva och anställda än mer och det generella växande politikerföraktet lär inte bli mindre.

Så har vi varit på bröllop!! I egenskap av brudens fadder och madder reste vi i går Älvsbyn - Umeå tur och retur för att vara med vid Anna och Josefs vigsel. Jätte kul!!

Fast lite vemodigt är det ändå. För om jämnåriga vänners barn (och de egna) börjar bli i ålder att gifta sig så har ju åren kilat iväg för en själv också - och i samma takt. Och det är lite läbbigt.

"Dags att sätta punkt för hykleriets tid" är rubriken på en artikel i Kyrkans tidning och på S-partiets hemsida. Artikeln är ett svar på en kritik av en tidigare artikel om en motion till kyrkomötet av Olle Burell, gruppledare för S. Man kan läsa den i sin helhet på http://www.s-info.se/association/show_news.asp?id=341&news=2863 och den första artikeln har jag blogg-kommenterat under rubriken arbetsgivaransvar?

Man kan sammanfatta S-hållningen på följande sätt:

• Det långvariga motståndet mot kvinnliga präster är outhärdligt.
• Krafttag måste till - nya regler som innebär inga tjänster för motståndare.
• S skall klara biffen!

Värt att lägga till är att C Centerpartiet i allt väsentligt står för samma hållning. Med tillägget att de kanske också vill vara med och "biffa".

Vilka har hycklat under "hykleriets tid"? Är det S självt och artikeln ett uttryck för ödmjuk självkritik? Eller är det andra man anser varit hycklare? Kanske följande resonemang kan ge en ledtråd.

• I kyrkan, liksom på svensk arbetsmarknad i övrigt, finns redan regler och handlingsmönster för att komma till rätta med personer som i sin tjänstutvning skadar verksamheten eller inte fungerar på jobbet.
• S tillsammans med C bildar en stadig makbas i kyrkomötet och utgör en röd-grön koalition som leder oerhört många församlingar.
• S tillsammans med C har alltså under många många år på lokalnivå kunnat komma till rätta med den "outhärdliga" situationen om - man på församlingsnivån verkligen haft viljan.
• Att veta vad man vill göra, ha makten att göra det men inte göra det utan skylla situationen på andra - är inte det hyckleri av första magnituden?

Så min maning blir: Sluta hyckla! Acceptera på nationell nivå att det i ett antal arbetslag finns olika uppfattningar i frågan och att samverkan och gemensamt ansvar för varandra och för kyrkans arbete faktiskt fungerar på den grundläggande nivån. Och ingrip, när situationen lokalt havererar, för att hantera de personer som i gärning trakasserar, mobbar och saboterar - inte bara existerar.

Det har gått femtio år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor. När beslutet togs skapades en kyrka med två legitima uppfattningar. Under åren har den ena uppfattningen vuxit och idag har de som fortfarande av teologiska skäl säger nej ingen reell maktbas i kyrkan. Inga nya nej-sägare anses längre behöriga för präst- eller diakonivigning. Inga nej-sägare förklaras behörig till chefstjänst. Alla biskopar, alla domprostar är för kvinnliga präster - för att inte tala om en förkrossande majoritet av alla kyrkopolitiker, journalister, församlingsbor och svensk allmänhet. Ändå präglas hitentills kyrkovalsdebatten av frågan om kvinnliga präster. Mystiskt.

De stora partierna nomineringsgrupperna SAP och C ropar nu på hårdare tag mot den lilla åsiktsminoritet som i realiteten inte har något inflytande. Man motionerar till kyrkomötet på sådant sätt att om motionerna antas - och mycket tyder på det - skapas en åsiktsregistrerande kyrka vi inte sett sedan konventikelplakatet upphävdes på 1800-talet. Det är som om man nu vill brassa på för fullt med all makt man har - nu när motståndaren är slagen. Och jag funderar: är det nödvändigt?

I dagarna drar vi oss till minnes att för femtio år sedan fälldes två atombomber.  Var det nödvändigt?

Många menar att Japan i realiteten var besegrat, inte längre förmådde att utöva aggression och stod inför kapitulation i alla fall. Men segraren slog hårdast när den besegrade var slagen. Gjorde det inte i någon mening segraren lik den segraren bekämpade?

Och jag funderar vidare: Om S-partiet, som jag tillhör, har en så skarp och 4kantig linje i kyrkomötet - vill jag representera samma parti på lokal nivå? Och vill partiet på lokal nivå representeras av en person som tycker att agerandet på nationell nivå är trakasserande och hämdlystet?

Det funderar jag på nattkröken mellan torsdag och fredag...

Jag tror rubiken är rättstavad. Latrin, förlåt Latin, är inget lätt språk.

I var fall har vi inte seglat men väl åkt båt och då i Luleå skärgård, en mycket avkopplande tur till Hindersön. Där finns ca 25 bofasta och en del fritidshus.

• Det finns nästan inga bilar på ön! Så det är tyst.
• I resturangen spelades ingen skvalmusik. Så det är tyst.
• Skogar och byvägar inbjuder till goda promenader - och det är tyst.

Det var en fin dag. Vädret var också bra.

Det är ett bra bärår i år. Överallt i skogen finns det gott om fina blåbär.

En kort tur med plockare och hink gav idag 10 liter på mindre än en timmes plockning. Synd! Det är så kul att plocka när det finns så att helst vill man hålla på ett tag, en eftermiddag eller så. Men då har man ju olidliga mängder att rensa och ta rätt på. Och det är inte lika kul.

Att vara tvungen att prioritera på detta sätt - är det ett lyxproblem? Jomenvisst!

En lång het sommar går mot sitt slut. På något sätt har jag inte vant mig med att ha sommarlov utan har jobb-och-ledighets-kalendern (en modifierad variant av Skalmans mat-och-sov-klocka) inställd på semester. Missförstå mig inte! Jag klagar inte utan tycker sommarlovet är  bra men jag är inte riktigt van.

Nu har jag tuggat det i kanten. Under början av sommaren arbetade jag med en så kallad kort kurs. Folkhögskolan var samverkanspart med Älvsby församling i arbetet med konfirmander. I nästa vecka tuggar vi lovet litegrand genom en utbildning av en typ vi kallar betalkurs. Det är en utbildning och övning i krishantering for personalen inom ett rektorsområde i Piteå kommun.

Så mitt i ledigheten och mitt i bärsäsongen börjar hjärnan vad gäller tankar på jobbet lämna tomgången och värma upp. Ett möte med ett par anhöriga till en elev jag fick möta förra teminen och deras berättelse vad skolan betytt för deras familjemedlem gjorde mig riktigt motiverad att starta på nytt. Det gjorde mig än mer övertygad om att folkhögskolans behöver gå vidare i att skifta syn på sitt uppdrag.

Vi har arbetat som att det gäller att producera behörigheter. Ofta har vi då också fått upprättade människor som biprodukt.

Vi behöver justera siktet så att vi ser uppdraget som att producera upprättade människor, eventuellt med behörigheter som biprodukt.

"Debatterna" på SAP:s hemsida (klicka Kyrkovalet och sedan Diskussionsgrupper) utvecklar sig tämligen enahanda. Ett par dagars replikväxling kring frågan vad som skall göras med den lilla minoritet i kyrkan som inte gillar kvinnor som präster avlöses av ett par dagars tystnad och sedan tar enfrågeältandet fart igen. Alla försök att få samtalet att handla om t ex kyrkans grundläggande uppgift gudstjänst, undervisning, diakoni och mission visar sig vara ett ropande i öknen.

Jag har inte räknat antalet inlägg, antalet debattörer eller antalet inlägg per debattör men tycker att monotonin är ett fattigdomsbevis. Ändå är det bra att debatten förs. På Centerpartiets hemsida fanns för några dagar sedan ingenting utom ett inlägg av en sosse.

I diskussionen har man nu kommit in på "högkyrklighet" och jag lockades att leta på nätet och fann en informativ länk: http://www.kyrkligfornyelse.org/info/spirit.shtml

I den lokala dagstidningen skriver Torbjörn Carlsson krönikor. Oftast är han fyndig, många gånger mycket bra och bara någon enstaka gång gör han som vi alla ett bottennapp. I krönikan fredagen den 5/8 sätter han in Robinson, Big brother, Paradise hotel m fl banala dokusåpor i sitt rätta sammanhang och visar på ett briljant sätt vilken och vilkas insats som verkligen är prisvärd - och därför givetvis alldagligt obetald.

Läs själv på http://www.pitea-tidningen.se/index.php?artikel=121578&option=8

Sveriges Kristna Råd (SKR) skriver i dagens DN ett bra inlägg i debatten om amnesti åt dem som söker asyl. Egentligen är det märkligt att en social-demokratisk regering låter människor som lämnat ett helvete försmäkta i en skärseld av långa handläggningstider och hjärtlös myndighets-utövning. Här tycker jag det är bra att kyrkorna säger ifrån genom sina officiella representanter. Onekligen undrar jag också varför alla de debattörer som, på sosse-partiets hemsidors forum för diskussioner, utvecklar en enorm flit vad gäller existensen av några motståndare till kvinnliga präster inte vässar sina pennor och trimmar sina tangentbord i denna fråga. Den berör tusentals människor och handlar om vår trovärdighet som humanitär stat.

Läs http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=446478&previousRenderType=2

Nu har folk börjat anmäla sig till Fjälldagarna vecka 37 och det gör en glad. Det är inte helt fel att i tjänsten få vistas i fjällen en guldgul höstvecka.

På http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/kortakursindex.htm och sedan Fjälldagar v37 hittar man program, priser etc.

Länken http://www.kyrkansfjallgardjakkvik.com/ presenterar miljön.

Jag har plockat åkerbär!

Har dessutom hittat riktigt bra och det var länge sedan sist!

Var? Var? Var? frågas kanske.

Det talar jag inte om! Jag tror inte ens Jesus i sin generositet skulle säga vart han hittat sådana bär. Judas skulle inte heller förråda platsen. Så jag tiger.

Dagens Aftonblad innehåller en mycket bra beskrivning av tendenserna i det stora partiet. Rubriken för ledaren eller krönikan är S har glömt bort sin folkrörelsesjäl och alltsammans berör något som är viktigt för framtiden, både för partiet och samhället.

Du hittar det på http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/kronika/