till sist en atombomb
Det har gått femtio år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor. När beslutet togs skapades en kyrka med två legitima uppfattningar. Under åren har den ena uppfattningen vuxit och idag har de som fortfarande av teologiska skäl säger nej ingen reell maktbas i kyrkan. Inga nya nej-sägare anses längre behöriga för präst- eller diakonivigning. Inga nej-sägare förklaras behörig till chefstjänst. Alla biskopar, alla domprostar är för kvinnliga präster - för att inte tala om en förkrossande majoritet av alla kyrkopolitiker, journalister, församlingsbor och svensk allmänhet. Ändå präglas hitentills kyrkovalsdebatten av frågan om kvinnliga präster. Mystiskt.
De stora partierna nomineringsgrupperna SAP och C ropar nu på hårdare tag mot den lilla åsiktsminoritet som i realiteten inte har något inflytande. Man motionerar till kyrkomötet på sådant sätt att om motionerna antas - och mycket tyder på det - skapas en åsiktsregistrerande kyrka vi inte sett sedan konventikelplakatet upphävdes på 1800-talet. Det är som om man nu vill brassa på för fullt med all makt man har - nu när motståndaren är slagen. Och jag funderar: är det nödvändigt?
I dagarna drar vi oss till minnes att för femtio år sedan fälldes två atombomber. Var det nödvändigt?
Många menar att Japan i realiteten var besegrat, inte längre förmådde att utöva aggression och stod inför kapitulation i alla fall. Men segraren slog hårdast när den besegrade var slagen. Gjorde det inte i någon mening segraren lik den segraren bekämpade?
Och jag funderar vidare: Om S-partiet, som jag tillhör, har en så skarp och 4kantig linje i kyrkomötet - vill jag representera samma parti på lokal nivå? Och vill partiet på lokal nivå representeras av en person som tycker att agerandet på nationell nivå är trakasserande och hämdlystet?
Det funderar jag på nattkröken mellan torsdag och fredag...
Intressant blogg och roligt att jag råkade komma hit! Sitter i ett kyrkoråd där vi (tyvärr) begåvats med en kvinnoprästmotståndare. Vi valde inte honom själ, han blev utsedd av domkapitlet för ganska många år sedan. Jag har lärt mig efter 20 år som aktiv i kyrkopolitiken att det är oftast två kategorier som försöker förminska problemet, de som själva är kvinnoprästmotståndare och de som inte har det i sin egen farstu. Jag gissar att du är av den senare sorten så jag säger bara: välkommen ner och hälsa på här på västkusten så du får höra och se vad vi har att kämpa mot.
The information found by me on this site appeared very useful! Thanks to the owner!
