hem-digital utveckling och katastrof
Dethär med digitala manicker och mojänger sväller som en tumör och plånbokens innehåll går i motsatt riktning.
För ett antal - ganska många - år sedan skaffades den första datorn till hemmet. Kunnandet var då så att när dotterns dåvarande pojkvän frågade vad det var för dator vi hade köpt så svarade hustrun "en 17-tums" och jag sa "en vit", allt följt av att gossen suckade djupt. Sedan kom en bärbar som hör till mitt jobb, hustrun köpte sin bärbara via företagsköp, en större dator kom till mig via skolans ITIS-projekt (InformationsTeknologi I Skolan) samt under terminerna drar gymnasiestuderande barn hem skoldatorer. Till detta kommer mobiltelefoner, mp3spelare och all möjlig annan digital skit.
Innan ITIS-datorn kompletterades den ur-gamla datorn med CD-brännare. Digital kamera köptes givetvis för några år sedan. Sommaren 03 erhöll jag en scanner i 50-årspresent och förra året fick familjen en digital videokamera som familjens 50-årspresent till hustrun. Försök att redigera digital film ledde till inköp av DVD-brännare och jag lät som Hitler: "Nu har jag inga fler digitala krav i Europa."
Nu konstaterar jag att om det skall vara någon mening med att filma och redigera digitalt måste ram-minnet bli större. Ångdatorn - och detta handlar om den nya, inte den gamla som är från Röde Orms tid - vill inte hantera större filer än 4gig. Hårddisken sista fjärdedel kom att täckas av tre filer som sammanlagt skapar ca 45 minuter film. En annan fjärdedel är barnens mp3-låtar som paradoxalt blir fler och fler ju färre barn som bor hemma. Och allt leder till att jag som Hitler måste skapa större digitalt Lebensraum och att detta kommer att ha sitt pris.
Och så idag, vid arbetslagets utflykt till Storforsen, kom en regnskur och på något vis blev digitalkameran (inte videon tack och lov) hal som en tvålbit, flög ur näven och sprack i kontakt med asfalten. Väl mekaniskt hop-pillad var den död. Helt död och Sten död. Jag har lämnat in den till en kille som har helande händer vad gäller sådana prylar och hoppas på ett mirakel. Förra gången den inte funkade skruvade han isär den, tänkte "detta fixar jag inte", skuvade ihop den och allt var bra. Men han vet inte vad han gjorde. Och det är en ung kille jag pratar om, inte en gubbe som jag.
Nu är jobbet igång. Igår arbetade vi med en krisövning för lärare i Piteå, idag har det varit personalträff på vår egen skola. Vi fortsätter så veckan ut och den 22:a kommer eleverna.
Det är skönt att komma igång.
