stigstrombergsson

I det senaste stora fotbollsmästerskapet drabbades Italien av panik för att Sverige och Danmark genom att spela oavgjort förpassade Totti och de andra divorna utanför slutspelet. Vi som såg matchen och inte bara resultatet insåg att broderfolkens kamp var en strid på kniven och resultatet hederligt.

För ganska många år sedan - jag tror televisionen var svart-vit - var det ett annat mästerskap där Österike och Västtyskland spelade oavgjort och andra lag drabbades av att dessa broderfolk tog en pinne var. I den matchen var det inget spel alls, ingen gick till anfall och det var segt som gummi.

Är årtes kyrkoval en sådan match?? Lokalt? Regionalt? Nationellt?

På den nationella nivån händer nästan inget - i vart fall har jag märkt lite. SAP har lanserat ett program och någon motion från deras sida har redovisats i Kyrkans tidning och mothugg har kommit. Jag har tidigare bloggat om detta.
På SAP:s hemsidas kyrkovalslänks diskussionsforum har inläggen sprutat och då mestadels kring frågan om nejsägare till kvinnliga präster och vad som skall göras med sådana "råttor". När ett par nejsägare och dessutom ett par jasägare som försökte hyfsa debatten lämnade samtalet dog det ut.
På Centerpartiets webbsida är det dött som i graven. Länge fanns ett enda inlägg och det var skrivet av en sosse. Nu finns ett par inlägg.
Och jag undrar: Vill S och C spela oavgjort, bara befästa den ställning de redan har i kyrkomötet? Dessa stora grupper verkar inte vilja göra mål på varandra.

På regional nivå står det still. Inget parti har öppnat debatt kring vad man vill åstadkomma i Luleå stift kommande mandatperiod. Är det så här också att de stora inte vill utmana varandra utan hellre spelar oavgjort för att andra inte i en debatt skall kunna profilera sig och ta poäng?

På lokala nivåer i Norrbotten händer lika litet, om möjligt ännu mindre. En rundtitt på några arbetarkommuners hemsidors diskussionsforum ger ett magert resultat. I Norrbotten är det bara i Kiruna diskussionen flödat och detta på grund av att en kandidat på S-listan hamnat i rikspressen som entusiastisk streap-tease-vittne. Vad man vill åstadkomma i kyrkan nämns inte.
Här hemma är det stendött - än så länge.

Och min fråga återkommer: Vill man innerst inne spela oavgjort? Vill man att S tillsammans med C skall vara ett massivt block alternativt en röd-grön röra som går in för att bevara mer än utveckla?
Eller är man som boxare som bara snurrar runt varandra, rädda att slå första slaget för att därigenom öppna sig för kontringar?

Alla dessa frågor kan förefalla retoriska men är inte det. Jag funderar från hjärtat.

Eller är det så att Internet inte fungerar (ännu) som det diskussions- och informationsforum många önskar att det skall vara och det är orsaken till att det är tyst? Om det vore anledningen skulle debattern flöda i andra medier typ lokalpress. Pite-Tidningen har hitintills bara innehållit ett par anonyma insändare som efterlyser partiernas eller rättare sagt nomineringsgruppernas utspel.

Varför gör jag inget själv? Sistlidna mandatperiod har gett mig erfarenheten att frilöpningar av folk som står en bit ner på listan är det sista de som är satta att leda en nomineringsgrupp önskar. Det leder till skäll och försök att få bort löparen från arenan.