drop-on-vigsel

Skriver jag Lokaltidningen berikar vårt liv! är det verkligen ett påstående med modifikation. Det är både sant och osant. Det i norra Sverige tidigare aktuella artistbandet Euskefeurat prickade exakt saken i en av sina sångtexter med orden om ni hatar kultur och vänstervridning kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning.

 

Det handlar alltså om Piteå-Tidningen. Igår dominerades första sidan samt hela mittuppslaget av ett  omfattande bildreportage om en massa nykläckta grodor i en pöl i en by utanför Piteå samt hur dessa kväkande kreatur roar barnen i den intilliggande skolan. Nu skriver dom om de där nedrans måsarna igen! utbrast primärhustrun vid frukostbordet denna lördagsmorgon.

 

Ändå har vi tidningen – naturligtvis! Att inte morgonprassla vad som ofta inte alls är nyheter vore i vårt fall otänkbart men att läsa allt är lika – just det: störande upprepning – otänkbart. Sida-upp-och-sida-ner om den nya Kalamarksrättegången har jag bläddrat förbi – faktiskt. Djuplodande gräveri i andras olycka lockar mig inte alls. Lika lite som grodorna eller måsarna.

 

Vad återstår då? Slumpen avgör!

 

Igår morse när jag lusläste hela sidan predikoturer, alltså fredagssammanställningen av alla kyrkor och samfunds planerade göranden och låtanden kommande helg och vecka, både rynkade jag pannan och gapskrattade. Kanske är pannrynkningen orättvis. Onsdagen kommer att ge besked om Arvidsjaur, Arjeplog, Norrfjärden och Hortlax församlingar då annonserar att man ämnar fira gudstjänst på torsdag, Kristi Himmelsfärds dag. Gör man så är det OK. Om inte är det bara pinsamt att endast Piteå församling och Älvsbyn håller det kyrkliga året med gudstjänst denna högtidsdag.

 

Flabbet då? Vad var det?

 

I Älvsbyn delas numera en prästtjänstmellan EFS och Svenska kyrkan så att den unge mannen Samuel Folkesten är EFS-anställd men leasas av kyrkan på ½tid. Vad han gör på sin EFS-tid är deras sak och därför helt rimligt att han som ny i området kuskar runt lite så rörelsens folk får se och höra honom. Att då något sorts ”automatiserat rättstavningsprogram” stökade till hans namn inför evenemanget på EFS i Norrfjärden är ju bara skoj. Gissa vad vi andra i kollegiet hädanefter kommer att kalla honom.

 

Drop-in-vigslar kan jag till nöds acceptera. Drop-in-dop inte alls.

Den tredje juni kan man stå i rad för att gifta sig i Öjebyn. Inget att orda om annat än att jag och primärhustrun då firar – eller vad man gör – att 39 år ställt sig på rad sedan vår drop-on-vigsel 1978.

 

Nu bär det snart iväg!

Till dotter och måg med möbel i släpvagn.

Sedan till sonsonen Adrian för försenad födelsedagsuppvaktning.


fredag 19 maj 2017

Var höll du hus hela tiden? undrade Biggles.

 

Kanske någon som nu läser gör ord ovan till sina hämtade från sidan 105 i Biggles och den svarte rövaren. Jag har ju varit blogg-borta 1½ vecka och på något sätt känner jag på mig att jag nu borde blogga om något. Ett sådant uppehåll kan annars skapa illusionen att ingenting alls har hänt och att tankar om vadsomhelst aldrig infunnit sig. Kanske har rentav funderingar dykt upp om jag lever och har hälsan – vilket jag gör och har. Eller så har man bara varit lättad.

 

Hur som helst – nog har det hänt saker också denna månad. Det har slutat snöa. Älven är isfri. Bara rester av en och annan av snösvängen upplagd jättehög finns kvar. Sådant är epokgörande fast det sker varje år. Fast tidigare förr om åren.

 

Med Biggles i ropet återknyter jag till förrförra inlägget biggles och unesco som jag skrev det när vi var i Järvsö torsdag-söndag första veckan i maj. Det var ju där jag hittade boken. Vid avresan tog jag, förutom med boken att framöver plocka citat ur, med telefonen ovanstående här kraftigt beskurna oskarpa profilbild av dottern. Inget i den saken värt att rapportera har ännu skett – vad jag just nu vet. Alla går i väntans tider.

 

Väl hemma från Järvsö kom arbete – många kallar livsuppdraget att vara präst så – och det vakna livet i övrigt att bli nästan samma sak. De veckor jag har en uppgiftsfri dag tenderar att få det utseendet, också vecka 19. Det kom att betyda samtal för att hjälpa en elev med en uppgift och samtidigt nå infallsvinklar för kommande söndags förkunnelse, ett sorgehusbesök, ett dopsamtal, tid för administration och förberedelser, ett dopsamtal till, långkollegium med sommar- och höstplanering, genrep med konfirmander, veckomässa, ungdomsgrupp, förberedelse, prästöverläggning, begravningsgudstjänst, en pausdag, förberedelser, dopgudstjänst, resa, en dopgudstjänst till, resa, praktiskt stök, mässa med dop och konfirmation, efteråt fika med disk, resa, gudstjänst, resa.

Denna vecka – nummer 20 i kalendern – har tre uppgiftsfria dagar. Den blev därför lite luftigare med sorgehusbesök måndag förmiddag och café mötesplats på kvällen, förberedelse för öppen bibelsamtalsgrupp som ingen kom till, kollegium, resa för litteraturköp, materialanskaffning, resa tillbaka, planering av läger, anförande och samtal på ABF om hur Svenska kyrkan arbetar för integration, ungdomsgrupp, förberedelser och slutligen begravningsgudstjänst.

 

Läsa, tänka, fundera, skriva är det svårt att fokusera på under så bråda dagar. Men visst har det tänkts! Utvärderande och planerande, om statistik är sann och sanningar bakom statistik, om nättroll och ”debatter”, om ny eller gammal kulör på huset, om ärenden och kalas till helgen, om annat.

 

Men bloggat har jag inte gjort – förrän nu. Intelligentare titel än dagens datum kom jag inte på.


lycklig lutheran?

 

 

 

I Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fanns för några dagar sedan en artikel med rubriken Fem egenskaper som leder till lycka. Ordet lycka skall då förstås som pengar, hälsa, vänner. Det är forskare vid University of College London som levererat resultaten. Dessa egenskaper skall man ha:

  1. Emotionell stabilitet
  2. Beslutsamhet/envishet
  3. Kontroll/självkontroll
  4. Optimism
  5. Ansvarsfullhet/pliktkänsla

Är jag sådan?

  1. Stabil är jag. Både till humör och vilja. Jämnsur säger en del, trygg säger andra.
  2. Beslutsam/envis? Alltför mycket tycker många.
  3. Kontroll, framför allt själv-dito? Inte krampaktigt! Snarare så att jag vill veta, förstå, se samband och mening. Jag vill tro på vad som händer och att det vi gör leder åt rätt håll.
  4. Optimism kan jag nog upplevas sakna. Ganska ofta är jag – nu gäller det kyrka och arbete – om inte kritisk så i alla fall inte helt nöjd. Eller i alla fall uppfattas jag så. Trots detta vill jag nog ändå säga att jag under en reserverad yta är optimistisk. Man kan komma någonstans! – om man beslutar sig för det och är uthållig. Alla går att resonera med! – även om det inte verkar så.
  5. Plikten framför allt var Gustav VI Adolfs valspråk som stod på slantarna när jag var barn. Check!

 

Hur sexigt är detta? Inte mycket!

 

Man säger ibland att svenska i sin arbetsamhet, plikttrohet och tråkighet har Luther på axeln. Gissningsvis är det också en dos Calvin men att de fem egenskaperna i någon mening är en del av lutherdomen är nog rätt. Och då borde jag vara en lycklig lutheran – eller?

 

När vi har – nu är jag ”på jobbet” både där jag nu verkar och på tidigare arbetsplatser – att välja mellan olika lösningar och vägval vill jag påstå att jag trots allt för det mesta är ganska flexibel. Man kan ju göra rätt på flera olika sätt. Och den i mina ögon näst bästa lösningen behöver ju inte vara dålig. Den hållningen gör att jag in i tankesmedjan ofta sprutar förslag och åsikter och nog många gånger verkar väldigt påstridig – något jag försöker hålla tillbaka utan att begrava. Om ungdomsgruppen skall mötas i Johannesgården eller i Församlingsgården är en fråga där jag är ensam mot tre om den ena ståndpunkten. Givetvis har de andra fel men det går att leva med och berör mig inte mycket. Knappast alls faktiskt. Men åsikten har jag – p2.

 

Men ibland, då och då under min ”professionella tid”, har det kommit saker som tagit tag i mig mycket djupare och jag fått mycket svårare att åsiktskompromissa. Enligt p5 ovan har jag då varit foglig och agerat enligt vad som beslutats – annat vore ju fel – men fogat mig i det har inte gått. Och det har man vetat runt omkring mig även om jag inte alltid, bara ibland, likt den gamle Cato sagt För övrigt anser jag att...

Den senaste tiden har jag funderat över sådant. Vilka saker är/var det? Varför berör/berörde de mig så kraftigt? Varför kan/kunde jag inte förlika mig med vägen som välj/valts?

 

Själva detta blogginlägg är en del av och inte ett resultat av dessa mina funderingar. Skriva är ju att tänka. Jag anar såhär i slutet av min text att den gemensamma nämnaren är att jag tror att det är i saker som jag upplever allvarligt leder åt fel håll, försvårar, kanske rentav saboterar det jag med min typ av optimism vill och verkar för. Och då blir lutheranen lite olycklig – förutom att han aldrig blivit rik.


3000 ord

 

 

Inlägget intressant bevisläge som innehöll den förkunnelse jag avfyrade förra söndagen är på lite drygt 1000 ord eller 5½ tusen tecken. Tankarna jag serverat i Piteå-Tidningen var på 1500 tecken vardera ungefär. Viss skillnad.

 

Imorgon blir det 3000 ord i gudstjänsten. I alla fall om man skall tro talesättet En bild säger mer än tusen ord. Jag skall rita tre bilder i Familjemässan i Älvsby kyrka kl 11.00. Just det. Familjemässa! Nattvard med barnfamiljer med lite enklare gång, lite enklare språk men i allt väsentligt ändå med samma innehåll som en Högmässa – Ordet och Bordet. Lika men eljest.

 

Jag sätter inte samman ett skrivet mening-för-mening-manus med de 3000 orden. Har bara gjort skisser till mina tre bilder som kommer att whiteboardas i samspråk med dem som är där. Sådana samspråk är spännande. Det går ju inte att veta exakt vad barn säger. Om de två första bilderna. Eller vad de större under vuxnas minuter yttrar om den tredje.

 

Men en sak gäller: Jag vet ju vad jag vill ha sagt. Alltså saken. Och håller man fast vid saken kommer orden. Det sa redan en retoriklärare i det gamla Rom. Det är enligt min erfarenhet alldeles sant.

 

Tidigare idag traskade primärhustrun och jag i det soliga men svala vädret upp Hundberget mitt emot på andra sidan älven. Ett möjligt vårtecken brukar vara att älven går upp, alltså att isen släpper, såhär runt Valborg. Det vårtecknet ser jag som panoramabilden över samhället visar som omöjligt detta år hur skön solen än var.

 

Sedan blev HV71 svenska mästare. Ganska onödigt!


om 50-problemen

Jag har problem med med 50. Det är ett viktigt nummer. Särskilt om man tänker på %. Skulle till exempel Mp-S-V-sidan av riksdagspartierna samla mer än 50% av partisympatisörerna vore det ju ganska eljest än om C-L-M-KD skulle göra det.* I bägge fallen annorlunda än nu då ingen sida når hälften och högervingen därför öppnar dörren på glänt för det högraste SD.

 

När folk fyller 50 är det oftast någon form av rajtantajtan med sjungna önskningar om att antalet skall dubblas. Samma sak händer inte när man viktmässigt når samma siffra.

 

Går man tillbaka till det politiska fältet skulle man allmänt i Sverige anse att demokratin kollapsat om 50% av de röstberättigade inte i valde att rösta. Utom då i kyrkovalet förstås där etablerade politiska partier – S-C-SD – menar att de under namn av nomineringsgrupper med ett sammanlagt 15%igt valdeltagande har det hela full demokratisk legitimitet. Så kallade opolitiska grupper förhöjer med sin närvaro bara chimären.

 

Tittar vi utomlands – fortfarande politiskt – så anses Trump vara vald men av färre än de som röstade på Hillary bara utifrån hur det låga valdeltagandet fördelade sig geografiskt. Och bara lite fler än hälften av engelsmännen ville lämna EU – men alla måste. Likt i Turkiet där nästan hälften inte ville få den autokratiska utveckling de nu drabbas av.

 

Så nog kan man skriva om 50-problemen.

Men det är ändå inte de sakerna som placerat mig vid tangentbordet. Det är inte min vikt heller. Både vad gäller den och ålder har jag för länge sedan underifrån brutit igenom 50-linjen. Nämnas skall dock att då jag är yngre än jag väger har sakerna olika långt till 100.

 

Nej! Det är bloggläsningen det handlar om!

Jag har ju tillgång till statistik så jag kan varje dag se hur många enskilda IP-adresser – inte vilka – som tittat in på min blogg och vänt utan att lämna spår efter sig i kommentarsfält eller på annat sätt. Jag har aldrig haft en massa  läsare. Besöksfrekvensen har varit så att det lönat sig att på en lista notera de datum då det var 50 eller fler. Numera behöver jag nästan aldrig anteckna.

 

Vad gör jag för fel? Jag tillhör ju den tysta majoriteten som ibland kallad Svensson och är med de flesta manliga av den sorten till förvillelse lik sagofiguren Karlsson på taket: en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år. Då borde jag väl vara läsvärd. Särskilt av dem som undviker sådan litteratur som kan bli aktuell för ett Nobelpris.

 

Kan det vara ämnena det är fel på. Jag skriver ju en del kyrkligt. Att kyrkotillhörigheten sjunker i riktning mot 50% gör att den presumtiva läsekretsen krymper. Är det en faktor blir det inte bättre framöver. De som föddes förra året är inte läskunniga än så det påverkar inte bloggläsandet men att färre av hälften av dem bars till dopet inverkar på kyrkokopplingarna – på sikt.

 

Vädret är ett ämne som angår alla men som jag jag sällan skriver om. Kanske vore det en nisch. Särskilt som jag såg i tidningen i morse att meteorologen som var avbildad invid väderkartan heter Frost i efternamn. Sådant är ju lite småroligt – men vädret är det inte. Molnigt, någon enstaka plusgrad, kall nordan som får grannens flaggstångsvimpel att stå som ett streck. Och att det snöade måndag denna vecka när vi hade tid för byte till sommarhjul är väl inget att skriva om.

 

Och till vädret hörande Vårtecken sådana som det tjatas om och ältas i public-service-medias nyhetsprograms påannonseringar av just Vädret. De finns det ju inga tecken på! Förutom att vi förra helgen såg ett par troligen fastfrusna tranor ute på ett fält, att någon annan sett en och annan huttrande svan och att hackspetten slamrar på – jag gissar bara för att hålla värmen.

 

Nää! Jag får nog tampas vidare om 50-problemen.

 


*  Den observante ser här att jag rent politiskt radat den första bokstavsserien från mitten till vänster. Den andra serien startar också i mitten men går högerut. Fiffigt.


droppen faller

För en knapp vecka sedan skrev jag inlägget jag slog´n på käftn. En kompis kommenterade mina tankar med att han tyckte det var intressant att jag psykologiserade på min blogg. Kompisen är väldigt intresserad av dylika ting, Sankt-Lukas-utbildad åtminstone steg ett och så. Jag har inte lika stort intresse av pyskologi och brukar därför sällan fundera över dolda ting bakom saker och känslor. Det betyder inte att det inte skulle finnas sådant eller att det är oviktigt i terapi och själavård. Det betyder bara att jag inte går igång i de sektorerna.

 

Jag har alltså inte funderat över vad i mitt undermedvetna som kan ha gett upphov till den dröm jag skrev om, om det beror på att jag en bit över 60 upplever mig mer och mer off side eller om orsaken till är att jag inte fick leka med mitt bajs när jag var 1½ – eller något annat där emellan. Jag är mer handfast utåtagerande än så. De tankar som malt hos mig är Vem? Vilka? Vem eller Vilka vill jag innerst inne slå på käften?

 

När vi för ett par veckor var i Björkliden jobbade vid ett tillfälle primärhustrun intensivt på projektet fallande droppar från istapp. Det blev en massa bilder att radera, bilder utan droppar. Två av de lyckade har jag monterat samman till en sekvens – som man kan se ovan. Kanske säger det montaget mer än 1000 ord vad jag känner. Det var droppen! brukar vi ju ryta till när någon mindre sak i en serie små saker bara får det att rinna över – som vi ju också säger.

 

En sak som håller på att få det att rinna över för mig är det kyrkopolitiska svamlet både hittan och dittan och här och där. Det drar ihop sig till kyrkoval lokalt, regionalt och nationellt. Än en gång ska vi få bevittna hur olika nomineringsgrupper vaskar fram i många men inte alla fall ganska ointresserade personer som skall ta beslut de sedan själva ofta glömmer eller struntar i att följa och inte ser konsekvenserna av.

 

Jag har ju så många vart-fjärde-år mött politikertankar typ Folkkyrkan behöver en bred folklig förankring så ni ska rösta på oss. Här lokalt är det S och C/KD som sjunger den duetten och V gnolar med lite. 10-15% har röstat och med det som bas menar man sig företräda församlingsborna, ibland sägs kommuninnevånarna, samtidigt som man då och då aktivt använder sina taburetter till förmån för sina egna intressen – eller passivt tillåter en del att göra så. Jag kan känna att irritationen över sådant mer och mer kryper in under skinnet.

 

Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det hela. Slå någon på käften tänker jag naturligtvis inte göra men jag frestas att låta min egen käft bli mer spetsig än vanligt. Fast som anställd är jag – och detta är helt rätt – till en del munkavlad när jag brottas med hur jag skall verkställa beslut de förtroendevalda redan tagit samtidigt som de tar eller pressar fram nya beslut som enligt min enkla mening mitt mellan försvårar eller saboterar de tidigare.

 

Större kyrkliga själar än jag, en del biskopar, överraskar när de gått i pension. Helt plötsligt kliver de fram i debatter och liknande på ett sätt de inte gjorde när de var vad som kallas i selen – som tydligen då i viss mån innefattat en munkorg. Jag är i selen och bör väl därför, åtminstone här på min blogg, nöja mig med att gläfsa på max den nivå jag nu lagt mig på – säga A men inte B. Sommaren 2018, kanske 2019, går jag i pension. Kanske tas då munkorgen i viss mån bort. Kanske.

 

Till sist: Ett tydligt tecken på att den så kallade folkkyrkotanken skramlar ihåligt är vad jag såg här i tidningen Dagen. Jag fastnade för artikeln eftersom den pryddes av en bild på Natanaelskyrkan i Tierp. I den har vi då och då firat gudstjänst, där vigdes vi den 3 juni 1978 och där har jag fått förtroendet att leda mina svärföräldrars Begravningsgudstjänster.

Att ”kyrkopolitiken” kollapsat där förvånar mig inte ett ögonblick.


jag slog´n på käftn

I natt, natten mot Påskafton, blev vad jag kallar en bra-natt. Detinnebar en återställare. För mig blir det ungefär en sådan i veckan, fylld av drömmar av märkliga slag. Nu är jag inte en sådan som aktivt söker mening eller prognoser i drömmeriet – det skulle bara bli alltför absurt – men jag är nog ändå inne på tanken att drömmar på sina kluriga sätt ändå relaterar till vakenlivets olika eskapader.

 

Jag slog´n på käftn!

 

I min dröm. Ingen person jag kände igen så alla bekanta slipper oroa sig. Men när en hop krånglare, alltså folk som bara ursäktade sig, bortförklarade, nonchalerade, inte gav svar och var allmänt ohörsamma inför mitt behov av att få veta var jag skulle parkera den hyrbil jag ville återställa toppades av en som sa att den ansvarige som lovat mig besked gått på after-work för att dricka ett par glas rött – då flimrade vinfärgen för mina ögon och jag slog´n på käftn! Och det kändes SÅ skönt!

 

Jag är ingen slagskämpe. Tror inte jag klippt till någon sedan jag var 10 år och fick in en pärla på Jan som bodde i huset mitt emot. Därför inställer sig tanken: Har min dröm samband med företeelser i det vakna livet? Den senaste tiden?

 

Kan det vara att barnbarnen med föräldrar kom igår och deras farbror redan på Skärtorsdagen? Näppeligen! Visst höjs tempot och ljudnivån men det är på ett positivt sätt, inte ett gnagande.

 

Så vad kan det vara? Något kyrk- och arbetsrelaterat? Typ...

  • Den kommande höstens förändringar? Kanske med sina osäkerheter, dock inte misshälligheter. Förändringar i arbetsstyrkan, modifierade ansvarsområden och andra fullt vettiga faktorer pockar på strategi, planering och vägval och sådant fyller mina tankar. Vad blir bäst att göra? Skall något ”offras”? Egentligen gillar jag att söka svar på den typen av problem och den anspänning det innebär – och som ibland kan bidra till att det kliar i fingrarna.
  • På samma sätt med de två gudstjänster jag fått förtroendet att ha ansvar för framöver helgen – Påskdagens Högmässa med söndagsskola, Annandagens Temagudstjänst med eventuellt söndagsskoleri uppe i själva kyrkan. Det är stimulerande uppgifter! Roliga! Vettiga! Med tankar och planering som tar mental plats i huvudet.
  • Eller är det kyrkliga statistikbesked kring 2016, lokala och nationella? Att ansvariga kyrkopolitruker oberoende av vilka bokstavskombinationer de kommer att stoltsera med i det kommande kyrkovalet inte fattar eller väljer att blunda för vad siffrorna faktiskt visar – och i stället konservativt fokuserar på helt fel saker? Vad gäller sånt skall jag säga att jag senaste tiden både bitit mig i tungan och knutit näven i fickan – i vaket tillstånd.
  • Kan det rentav vara gamla frustrationer som spökar? Ibland tror jag det kan vara så. I Tolkiens Sagan-om-ringen-trilogi blir Frodo i första boken huggen med en Morgul-dolk och även om han klarar och återhämtar sig så värker det i ärret varje årsdag också långt senare. Visst – det är litteratur men jag undrar i alla fall om det inte i verkliga livet också kan finnas någon sorts kroppsminne som kan spöka årtidsvis efter besvärliga och deprimerande skeenden. I tankarna tenderar sådant i alla fall att dyka upp – månne också när man drömmer.

 

Nu denna Påskafton kommer mer folk till fastigheten för middag. Äldsta dottern med make, svärföräldrar, svåger och svägerska anländer om några timmar. Definitivt ingen slå-på-käften-anledning men att vi blir 13 vid bordet är ju ett skäl till att skäl till att laga mat, något jag strax skall börja göra.


tankar inför helgen

Sommaren 1978 flyttade vi till Älvsbyn. Vi har bott där sedan dess. Hela tiden utom kanske första halvåret har vi varit trogna prenumeranter på Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Publikationens spridningsområde är hela älvdalen. Det betyder Piteå, Älvsby, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner eller annorlunda uttryckt ett område från Bottenviken till norska gränsen. Ytan i kvadratkilometrar motsvarar ungefär Dalarnas Län nere i Schwärje. Folkmängden är i höjd med Norrtälje kommuns eller skärgårdsön Gotlands. Vi snackar alltså glesbygd vilket enligt en definition jag läst i serietidningen Hälge är en plats där det är mycket folk som inte bor.

 

Varje vecka finns i bladet Tankar inför helgen, en ruta i vilken någon i området boende eller verksam präst eller pastor ger en fundering inför stundande veckoslut. Urvalsprincipen för detta har jag ingen aning. Kanske är det dock intressant att jag på alla år inte och aldrig tillfrågats om att bidra. Någon nämnvärd grämelse över den sakens tillstånd har jag inte lyckats mobilisera. Jag har snarast lite lätt road kunnat konstatera faktum: In emot 40 år som man varken finns eller funnits. Givetvis har jag mentalt börjat förbereda ett kåseri i saken sommaren 2018 då jag – så är nog planerna – blir pensionär.

 

Men så kom bollen!

 

En samordnare för Tankar-inför-helgen-rutan ringde och frågade om jag kunde skriva en månad under våren. Lite småbitter kände jag mig över att ett bra kåseri över ”Stor-Piteås” förhållande till inlandet flög sin kos men jag ställde mig tjänstvillig som jag är till förfogande för ungefär 1500 tecken per gång – kanske två gånger under Stilla veckan. Nu är alltsammans sedan några dagar skrivet och skickat till bladet och om allt fungerar som det sagts mig kommer min första ruta nu på fredag 31 mars.

 

Men alla andra då?

Alltså de stackare som inte läser PT?

 

Bloggen blir svaret!

Här kommer jag att publicera mina manus vecka för vecka ungefär 12 timmar eller mer efter det att tidningen hamnat i vår egen ägandes brevlåda – eller ungefär samtidigt som den kommer till Arjeplog.

 

På fredag alltså!


skuldfri & sol

Vi är skuldfria!

Det är det första jag vill berätta i detta inlägg.

 

Nu kan man kanske tro att det handlar om den skuldfrihet som Jesus skapade förutsättningar för genom sin död och uppståndelse för hela mänskligheten och som vi får och invigs till i dopet. Det är en viktig och alldeles giltig sak men är ändå inte den skuldfrihet jag just nu har i åtanke. Det tillstånd jag nu slår fast är av helt pekuniärt slag. Vi har löst lånen på huset.

 

Japp! Så är det. Varken Sparbanken Nord eller Statshypotek har numera någon fordran på oss. Det är fixat!

 

Mina mamma dog i allhelgonatid 2003 och pappa hösten 2005. Mitt arv från dem var först och främst en trygg uppväxt och att alltid varit älskad och omhuldad. Det fanns också lite ekonomi men inga stora pengar. Pappa hade haft en tämligen hygglig men inte hög inkomst och i mammas fall hade det varit en – som det förr kallades – invalidpension. Sådant skapar inga miljoner för efterlevande barn. Långt ifrån en enda även om man som i mitt fall var enda-barn som fick allt. Mina föräldrar var sparsamma men inte snåla och i stället för att dumspara lät de pengarna arbeta och gå till vad de behövde och till sådant som på ålderns höst underlättade livet. Men lite blev det och en del tog vi till att byta bil. Resten fick ligga.

 

Svärfar dog hösten 2002 och svärmor, som var tio år yngre, avled förra året. Också de gav sina barn – fyra – kärlek, trygghet och god coachning som främsta tillgångar i livet. Deras liv och ekonomi såg ut på liknande sätt som för mina föräldrar: en manlig inkomst och med tiden en kvinnlig dito men av betydligt mindre slag. De var också omdömesgilla men inte snåla. Främsta tillgången rent ekonomiskt var huset de bodde i.

 

I förra veckan gick jag och primärhustrun på banken för att få hjälp i våra funderingar. Ingen av oss är speciellt intresserad av börser och kurser och placeringar och fonder och optioner och konton och räntor och allt annat som hör till den guldkalv marknaden och kapitalismen vill få oss att dansa kring. Samtidigt närmar sig med en hastighet av 365,25 dagar per år tidpunkten då vi åtminstone skall lämna yrkeslivet med dess stadiga inkomst så det gäller ju att något så när se om sitt hus.

 

Skuldfrihet blev en av åtgärderna – även om vårt hus är billigt och lånen var låga. Och så ett sparande som – om livet och planerna håller – gör oss fria att skaffa och göra det vi behöver och så underlätta dagar som förhoppningsvis kommer. Våra barn kommer inte en dag att bli rika tack vare oss – men det behöver de inte heller, hoppas jag.

 

Sol var det igår!

Riktigt jättefin vår-vinter- lördags-sol som betyder turskidor på och ut i skogen upp på bergen med kaffeflaska och apelsin i ryggan. Blev en otroligt fin eftermiddag – som bilden visar. Vem behöver våren?


nu dax!

Efter att formligen sprutat ur mig blogginlägg under och från resan till Norwich – outlook 02-12 – blev det en skrivpaus några dagar, ett inlägg och sedan en paus igen. Så är det.

 

Orsaken till pausen är att det just behövs pauser för att blogga. Pauser från annat alltså – typ arbetet och ett socialt liv tillsammans med andra. Och inte bara pauser. Kraft också. Och något att blogga om, tid att leta och möta något värt att skriva om, ro att fundera över detsamma och sedan snärtigt formulerade funderingar. Visst kan man skriva i alla fall – exempel på håg- och meningslöst skrivande saknas sannerligen  – men jag valde att i stället plöja ner en och annan tom timme på Netflix-serien The 100. Skamligt men sant.

 

En uppdatering vad som hänt är denna:

  • 11 mars: Kom hem från England – sent.
  • 12 mars: Tom dag som gav blogginlägget outlook 12. Valde faktiskt att skolka från gudstjänsten.*
  • 13 mars: Full fart. Expedition, dopsamtal och ett medarbetardito. Kort bloggnotis: jaha...
  • 14 mars: Lektionsplaneringar och samråd, konfirmander i Vidsel, Bibelstudium på kvällen.
  • 15 mars: Kollegium, skrivuppdrag (som jag ska återkomma till), Veckomässa, Ungdomsgrupp till 22.
  • 16 mars: Lite administration, dopsamtal.
  • 17 mars: Uppgiftsfri. Gav blogginlägget bibeln bara delvis sann**.
  • 18 mars: Förberedelse, dopsamtal, en Dopgudstjänst, en till och en till. På kvällen Luleåresa för bio. Sameblod – en riktigt bra film!
  • 19 mars: Förberedelse, Högmässa, Dopgudstjänst.
  • 20 mars: Expedition och administration på förmiddagen, integrationscafé på kvällen.
  • 21 mars: Samråd och planering av de nykonfirmerades lägervecka på Samos om 1½ månad, förberedelse, skrivuppdrag, Bibelstudium.
  • 22 mars: Kollegium, konfirmander, Veckomässa, Ungdomsgruppen.
  • 23 mars – idag: Skrivuppdraget färdigt lagom till lunch.

Jag tycker detta är ganska fullt upp och en bra ursäkt att inte ha delat med mig av ytliga och djupsinniga aktstycken. Många punkter i listan skulle i sig kanske förtjäna egna blogg-reflexioner men tiden har saknats. Och lusten. Jag vill ju inte att denna min blogg bara skall innehålla kyrkligheter av olika slag. Tid för annat har jag inte haft – och därför inte skrivit.

 

Men i morgon skriver jag igen. Troligen. Åtminstone kanske jag kan kwittra om vädret.

 


*  Denna söndag var den en avhuggen historia. Några vill ha bortplockad Nattvard och det sänker min motivation rejält. Jag hoppas de och deras lobbyister var där i stället för mig – vilket jag faktiskt betvivlar.

**  En kommentar kom. Inte om huvudinnehållet utan om rubriken och liten skämtsam vridning på slutet. Jag håller naturligtvis med honom som kommenterade. Jag vill dock säga att själva inlägget om de fyra böckerna skrevs utan att jag hade någon rubrik. Den satte jag sist utifrån slutet som ett stimuli för en del teologer att bli nyfikna – kanske. Rent lurendrejeri alltså.


snart dax?

Såhär på torsdagseftermiddagen vill jag i all korthet varsla och varna för att det senare kan komma att komma nya inlägg här på min blogg.

 

Hur kommer det sig?

 

Jo, det kommer sig av att nu kommer ett veckoslut som vad gäller schemalagda och tidssatta arbetsuppgifter är kommet tomt. Ledig helg kommer andra att kalla det och den kommer lägligt efter en ganska bråd tid med en massa kommande och gående som kan komma vara värt att kommentera - hur det nu kan komma sig.

 

Så vad gäller för dig, noble Bloggläsius?

  • Ladda!
  • Hjälm på!
  • Bälte och hängslen!
  • Fallskärm, krockkudde och flytväst!
  • Medikamenter och syrgas inom räckhåll!
  • Och en kopp kaffe!

jaha...

Så tog hockeysäsongen slut för Luleå åxå på herrsidan. Trist. 

 

efterlyst!

I kommentar till förra inlägget efterlyses skriverier härstädes. Det kanske jag kan hålla med om. Har ju varit ”tyst” ett tag.

Det beror nu inte på att det inte i nutiden skulle finnas intressanta saker för både tyckeri och kåseri. Sånt ser jag bara hopa sig – till exempel:

  • saklighetens försök att resonera med demagogin – apropå Trump
  • de försiktiga kyrkopolitiska rörelserna in mot valet i höst
  • svårigheterna att få IKEA-leveranser i helt skick
  • superälskade barnbarn på semester med sina föräldrar
  • totalt onödigt januariblidväder följt av kyla och sedan kall nysnö på blåis
  • intressanta gudstjänster
  • stiftets internationella konferens i lördags
  • underbara konfirmander och tonåringar
  • nyanställningar av arbetskamrater
  • att livet för mig och primärhustrun går sin gilla gång
  • en läst bok med anledning av reformationshögtidlighållandet detta år
  • en till läst bok utifrån samma sak
  • en jättetråkig bok jag nu läser om en annan sak
  • att ett slut på den israeliska ockupationen nu verkar öm möjligt ännu mer avlägsen
  • om den svenska högerns flört med ultrahögern
  • om att kristna förkunnare i sociala medier ljuger om islam
  • och om annat

Nog finns det saker att skriva om. Inget snack om saken.

Men det tar tid. Och kräver skrivklåda. Som saknas.


halvheter

Hitta rubriker är inte alltid enkelt.

Flera års bloggande skapar risk för att snärtiga ordvändningar använts förr. I och för sig är det inget problem. Vem kissemissen kommer ihåg något jag skrivit för säg tre år sedan? Ingen! Inte ens jag själv. Jag tror ändå att halvheter är oanvänd.

 

Skriva färdigt är inte alltid enkelt heller.

Jag har minst två finurliga reflektioner ½skrivna i mitt ordbehandlingsprogram. De preliminära rubrikerna är växt och oroande. Hur de framöver växer eller inte kan man oroa sig över – eller inte. Hursomhelst är de bägge än så länge halvheter.

 

Detta inlägg blir också halvt. Åtminstone i betydelsen skrivet men ännu inte publicerat, Förrän senare. Just nu är jag sittandes i primärhustruns uppväxthem i Tierp och den fastigheten saknar internetuppkoppling. Folk säger att datorn och mobilen på något sätt kan länkas så att man får nätåtkomst den vägen men hur det går till fattar jag inte. Och att skriva blogginlägg medelst mobil faller mig inte in. Därför får det nu skrivna vänta på publicering till vi kommer hem.

 

Huset töms nu. Primärhustruns uppväxthem alltså. Vi är därför nere för att tillsammans med hennes två bröder och lillasyster dela upp, sortera och tömma. Min roll i sammanhanget är att vara medchaufför, sällskap och handräckare utifrån tillsägelse. Ingift folk och andra skall inte på högre nivå intervenera när syskon gör det syskon har att göra när ett utfluget hem skall delas. Oåterkalleligt är det dags nu. Svärfar dog 2002, svärmor förra året och huset är sålt.

 

Torsdag eftermiddag for vi därför hemifrån. Med bil. ;Med vår egen med den begränsade lastvolym man får i en mindre Volvo av sedanmodell utan drag. För att mötas och dela en del mindre ting.

Många gånger har vi i sommarljus sträckkört Älvsbyn-Tierp. Givetvis inte nu. Mörker och eftermiddagsstart innebar övernattning i Härnösand och ankomst vid resmålet fredag strax före lunch. Och när jag skriver är det lördag eftermiddag efter att tre släpkörningar – svågerns bil har kula – hunnits med innan återvinningsstationen stängde klockan 15.

 

I morgon bitti reser vi norrut. Det tar en hel dag upp så tidig start är nödvändig. Vi ska också passa på att vika av E4an norr om Gävle och styra kosan till Järvsö. Den yngre av döttrarna bor ju där och som blivande morföräldrar är det självklart med en snabbintitt när vi också av annan anledning är i krokarna. Söndag kväll planerar vi vara hemma.

 

Söndag kväll blev det. Hemma ½23. Nu strax midnatt.


senaste tiden

 

Den som väntar på fler boknumrerade bloggposter får ge sig till tåls ett litet tag till. Nu säger jag bara att den andra och fjärde av den julmottagna litteraturen är genomläst om än inte helt begripen.

 

Ikväll, måndagen den 23 januari, är det mer än en vecka sedan jag bloggade sist. Orsaken till dröjsmålet är bland annat att jag inte kunnat välja vad av det myckna som skett jag skulle idas skriva om. Men åtminstone arbetsuppgifter går att lista upp.

 

  • 16 januari, en måndag: Detta var dagen efter en söndag då jag haft förtroendet att leda två gudstjänster då avsnittet Johannes 5:31-36 var huvudtext*. Förmiddagen vårplanering för konfirmand- och ungdomsverksamheten, på eftermiddagen träff med utsänd från Luleå stift om arbete med asylsökande och nysvenskar och  i samband med Café Mötesplats samtal till ca 18 med ung man som nekats uppehållstillstånd.
  • 17 januari, en tisdag: Nätverksträff på folkhögskolan angående konfirmand-verksamheten i Piteå kontrakt. Efter lunch tesa till Vidsel för konfirmandgrupp. På kvällen Bibelstudium utifrån de tre första kapitlen i Andra Mosebok.
  • 18 januari, en onsdag: Kollegium i arla morgonväkten samt ”prästprat” vars resultat jag givetvis i gärning skall vara lojal mot även om min åsikt är en annan. Konfirmander på eftermiddagen. Veckomässa 18.30. Stor internationell musikfest följd av ungdomsgrupp på kvällen.
  • 19 januari, en torsdag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 20 januari, en fredag: Begravningsgudstjänst på förmiddagen.
  • 21 januari, en lördag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 22 januari, en söndag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 23 januari, en måndag till: Administration av skilda slag innan 12. Sorgehusbesök 4 mil bort. Samråd inom diakonin angående verksamhetsredovisning för 2016.

 

Samtidigt har Donald Trump svurits in, skidåkning varit på TV, böckerna lästs ut och annat. Trumperiet gitter jag inte bemöta men måste erkänna att jag inte förstår högerkristnas messianska förväntningar på Facebook och annorstans. Nåt kvickhuvud i USA – länkades till här i Sverige – slog mynt av att Trump var 70 år, 7 månader och 7 dagar första dagen som president vilket ju visar hur gudasänd han är. Fast talet 7 i Bibeln är en ”Gudsiffra” och 777 därför gudsnära i kubik är jag milt sagt skeptisk till sådana numerologiska spekulationer. Kunde dock inte låta bli att i en kommentar presentera en alternativ tanke så god som en annan:

Men den matten stämmer ju inte. Den tid vi har är en sak men då den sjunde dagen är Herrens och inte vår egen måste man ju räkna bort en sjundedel. Då blir Trump 60 år 6 månader och 6 dagar.

Och en ironi-smajly på det. 

 


*  Manus till vad jag sa publicerar jag inte här och nu. Ett grävande i datorn där ordbehandlingsframställda fusklappar lagras gav vid handen att jag i en annan gudstjänstfirande församling i januari 2011 talat över samma text. Det på papper utskrivna manuskriptet från då finns i kaossamlingen I afsaknad af ordning buntgummibandade predikningar af Stig Strombergsson. Att leta knäcker de flestas tålamod så det blev att jag ”skrev nytt” men tog med vissa delar av vad jag sa för sex år sedan då jag dessutom här i inlägget photoshoppat publicerade alltsammans.


bloggardag?

Jag hade som plan att låta denna dag bli en bloggardag.

Fredagen den trettonde är ju ett lämpligt datum för en bloggardag.

En arbetsuppgiftsfri dag med snöstorm öppnar tid för en bloggardag.

Jag hade ju också kommit på den lite fiffigt valda rubriken – bloggardag.

 

Ordet bloggardag är namnet på den kyrklige debattören Dag Sandahls blogg. Den kommer du, noble Bloggläsius, till om du klickar på Sandahl trampar vidare i min länkförteckningen långt ner till höger. Den bloggen har många läsare och kanske någon googlare som letar dit kommer att av misshugg nu hamna här. Vilket vore en snöplig överraskning värt en enstaka titelstöld.

 

Mina planer sket sig direkt!

Alltså att låta näst intill hela dagen bli en bloggardag med åtminstone tre eller fyra bloggposter.* Ambitionen kollapsade redan innan start.

 

Primärhustrun skötte sitt uppdrag perfekt.

Väck mig när du går! sa jag åt henne sent igår kväll.

Runt ½8 gjorde hon det. Inget klander på den punkten!

Men klev jag upp? Det är frågan.

Jo – strax efter 10.

Jag gjorde alltså en bra-natt. En välförtjänt sådan!

 

Torsdagskvällen hade vi med en del av mina arbetskamrater spenderat i Luleå. Ordet spenderat är här ofantligt lämpligt. Biljetter för en Elitseriematch mellan Luleå och Skellefteå är på 320 slantar styck. Och så tillkommer resa.

Resan var dessutom lite besvärlig. Full rykande snöstorm! Den sort som i ett ½format söder om Gävle skapar kaos och nyhetssändningar. Här blir det inte så men resor behöver lite extra tid. Det går ju inte att som många verkat tro där nere i södern att köra 100 knyck och nosa framförvarande bil i baklyset. Man behöver vara extra skärpt. Och låta sig komma fram lite senare än annars. Men bara lite. Typ en kvart på en timme. Och räkna med att det tar lite längre tid att varva ner efteråt. Det blev alltså sent.

Matchen var i alla fall bra. Skott- och spelövertag borde gett fler mål och Luleåvinst men saken gick till sudden och straffar och extrapoäng till Schtaan. En motgång men ingen katastrof.

 

Återhämtningen av resan och en engagemangsfylld dryg vecka medförde alltså att det inte blev något bloggskrivande på förmiddagen utan först nu efter lunch innan vi far till Cooperativabutiken för att beta av helgens inköpslista.**

Och så skall väl julen stökas ut mellan snöskottarvarven.

Så vi får se om det blir mer denna bloggardag.

Ambitionen finns kvar om än något kantnaggad.

Men var uppmärksam – man kan aldrig veta.

 


*  Mina planerna var

  1. detta inlägg utan speciellt ärende – kategori Allmänt
  2. ett inlägg en genomläst julklappsbok – kategori Predikaren 12:12
  3. ett till om en annan genomläst julklappsbok – också kategori Predikaren 12:12
  4. kanske något om väckelse och församlingstillväxt – inspirerad av skriverier för en tid sedan hos den äkta bloggardag och här i kategorin Församling.

**  Kanske görs också en intitt i affären med lokala smeknamnet Coop södra. Där finns jäst druvsaft och malthaltiga drycker icke kompatibla med bilkörning oavsett väder eller o-dito.


2 x ¾ & 1½

Rubriken anger tidsskillnader och samband mellan ”predikningar” jag fått förtroendet att hålla denna Julhelg. Två gånger tre kvart och en en och en halv timme.

 

Stopp! Stopp! Stopp! Ingen panik!

Det är inte hur lång tid de tar att säga jag avser*.

Det är förberedelsetiden. Eller rättare sagt: Skrivtiden.

 

Jag tänker en del på kommande gudstjänster, teman, Bibeltexter, infallsvinklar och annat. Vi ett bord författar jag sedan vad jag faktiskt avser att säga. Det blir som regel då fullständiga manus. Skriver allt. Hela meningar. Inte enbart stödord. Det är Skrivtiden som är en del av förberedelsetiden.

 

Tre kvart tar det att skriva för hand.

En och en halv timme med ordbehandlare som tillåter mer noggrann redigering.

Runt 20 minuter att säga.

 

Nyss beordrade jag apparaturen att skriva ut alstret för i morgon – Annandagen.

Men både Julaftonen och Juldagsmorgonen i Vidsel gick på handskriven fusklapp med en gemensam bärande tanke: Åt alla dem som tog emot Honom gav han rätten att bli Guds barn.

Den tanken finns också – men i varierad form – med i morgon i Älvsby kyrka kl 11.00.

 

Insprängd i julklappsinslagning och städning den 23:e skrev jag mitt manus för Julgudstjänsten i Vidsel. Spännande sak. Ibland är där många barn med, ibland inte en unge. Det färgar förtankarna en del men inte mycket.**

När jag i går – det var alltså Julafton – for till och kom tillbaka från gudstjänsten i Vidsel föll snön tätt. Primärhustrun och yngste sonen var i Älvsby kyrka – som vår sed är. Efter ett fika bar det av till Luleå.

 

I Luleå finns barnbarnen och med dem firas det Jul i Legobyggsatsernas tecken. Kul. Innan tomten kom fick jag dock avvika med uppdrag att i en annan ung familj – som sonen och sonhustrun men inte jag känner – vikariera för den riktige tomten. Sådana inhopp är vanliga. Och roliga. Och medför att ingen missas och Tomten själv får lite avlastning.

 

Strax före midnatt var vi tillbaka i Älvsbyn vilket medförde tre nya kvartar vid pennan följt av en orolig natt i rädsla av att somna in för hårt. 05.15 uppstigning och intagning av frukost plus en Alvedon (brus) för att sänka den måttligt förhöjda kroppstemperaturen. Avresa runt 6. Den tiden på Juldagsmorgonen glimmar densamma inte alls! Inte i Norrbotten inte. Här råder då totalt nattmörker. Och minus 12. Men inget snöfall.

På hemresan efter Julottan ljusnade det i sydsydost men alla tankar på eventuell skidåkning senare under dagen övergavs. Hals och röst är inte i toppskick. Och temperaturen hade fallit till minus 20. Ute alltså, inte i kroppen.

 

Väl hemma blev det en andra frukost, lite TV och ett par timmars påvvernapp. Sedan en lugn eftermiddag med bland annat en och en halv timme vid tangentbordet. Det betyder att vad som avses sägas i morgon är skrivet. Med ordbehandlare. Om risken med att vara kristen.

 

I övrigt gläds jag åt den julklapp Betlehem detta år fått av FN:s Säkerhetsråd: En resolutionen som kräver stopp för fortsatt expansion av de israeliska bosättningarna på icke-israelisk mark har gått igenom. Det är bra!

 

Åsså har vi ätit å jag har bloggat – som synes.

 


*  Mitt personliga ”predikolängdsrekord” är på drygt 40 minuter och jag satte det som sommarpraktiserande teologie studerande – allt för att vinna ett vad. Du är f-n inte klok! sa min kompis som följt med till den aktuella byagudstjänsten för att spela. Han sitter numera i Luleå Domkapitel.

**  Det är inte så farligt – egentligen. Det som fungerar med barn funkar också för vuxna.


jag är klarsynt

Det är skämmigt långt mellan skriverierna här på bloggen!

Att säga Jag har inte hunnit! vore att ljuga.

Jag har inte kommit mig för! är närmare sanningen.

Men nu kommer det.

 

Det är en mager Jul i år.

Både julhelgen och nyårsditon är så enkla som det bara går.

Ingen Söndag efter Jul.

Ingen Söndag efter Nyår. Två helger borta – typ.

Begravningar söker anhöriga att undvika under mellandagarnas.

Svarta dagar i kalendern är ju sådana att slikt då som regel genomförs.

 

Med en arbetsuppgiftsfri torsdag och fredag lackar det mot jul med klappar och mat och allt. Men återhållsamt detta år. Jag har ansvar för Samling kring krubban i Vidsels kyrka Julafton 11.00 och sedan firar vi aom brukligt är hos barnbarnen i Luleå. Som tidigare år blir det bara en tripp över dan innan en kort sussning i egen säng innan resan när Juldagsmorgon glimmar till Vidsel för Julotta 07.00. Sedan på Annandagen 11.00 Temamässa i Älvsby kyrka om Risken med att vara kristen.

 

En tämligen luftig Jul alltså och med ganska lite folk i kåken jämfört med förra året då bägge döttrarna med respektive hade vårt enkla tjäll som bas och barnbarnen vällde in på Juldagens kväll. Döttrarna jular med sina respektives föräldrar detta år.

 

Så nu, noble Bloggläsius, kommer jag till detta blogginläggs huvudärende:

 

Jag önskar Dig en God och Välsignad jul!

 

Det gick lätt att skriva detta!

Onormalt lätt i jämförelse med annars.

Jag har ju torsdagen i julveckan fått mina nya glasögon.

Datorskärmen är inte ansträngande suddig.

Jag är klarsynt!

 

 


långkort natt

Det blir så ibland.

En natt kan vara både kort och lång.

Som den mot idag.

 

Arbetsplatsens internetbaserade bokningssystem för igår:

Personal-party. Tiden var även angiven: 15-22.

 

Därför bar det klockan tre iväg för att bjudas på julmat – en årlig tradition någon gång i mitten av december. Och sedan detta år en icke ät-,drick- eller bärbar julklapp.

Matstället Rävasten ligger i Vändträsk, drygt halvvägs till Boden.

Mätta och belåtna sedan mot julklappen som då avslöjats vara teater i Luleå.

Underkylt regn föll! Ett märkligt fenomen. Minus 8 och regn. Resultat? Snorhalt! Men bara till Luleå var det så. Efter föreställningen regnade det. Resan hem var problemfri sett till väglaget. I övrigt åxå.

 

Då Primärhustrun hade behov vårt eget ägandes fordon körde jag en annans bil.* Tillbaka i bostaden var jag runt 23 och förr i världen hade det inte betytt något alls. Då kunde jag efter en komedi och en timmes rattande lägga huvudet på kudden och knoppa in direkt. Sånt går inte nu. Jag vet inte om det är åren eller vad men huvudskalleknoppen behöver ställtid för att gå ner i koncentration. Någon gång väl efter nollett inföll mitt nattinatti – som avbröts strax före sju. Kort natt alltså.

 

När jag gick hemifrån strax före åtta var det fortfarande mörkt. Natten är lång såhär års. Kolsvart i öster. Bara lite rodnad i sydost. Och i söder, ”innan solen”, en starkt lysande himlakropp!

 

Hur observant man än är på sådant i juletider misstänker jag inte för ett ögonblick att det är Betlehemsstjärnan som går i repris. Numera är det ju Guds Ord som vägleder stjärnskådare och andra till Världsbefriaren. Det måste alltså vara Venus! tänkte jag. Som morgonstjärna. Fast lite långt från solen i vinkel räknat...

 

Två timmar senare när jag gick från Församlingsgården till kyrkan för Begravningsgudstjänst var det ljusare – fast solen ännu inte gått upp. Nätterna är långa!

Jag kollade om jag fortfarande kunde se Venus – vilket jag inte kunde. Men inte på grund av ljuset. Utan på grund av den korta dagen vilket leder till denna slutsats: I december är dagarna i Norrbotten så korta att Morgonstjärnan hinner ner under horisonten innan solen kommer upp ovanför.

 

Sedan har jag kollat upp lite astronomifakta. Jag vet nu att det inte var Venus utan Jupiter som också kan också lysa rejält.  Men natten blev ju inte kortare för det. Eller dagen längre.

 


*  Orsaken till att jag körde var inte att bilägaren var på lyset eller så. Nej! En anledning var att han är inte överförtjust i lång mörkerkörning. En annan var att jag länge suktat efter att provköra hans fina fyrhjulsdrivna fordon. 


sprida ljuset mer

Tillsammans med bilden satte jag igår följande text på Facebook.

 

Man vet att man är i Norrbotten. Från hönseri i närheten kan man i lokala Konsum – det hette så! – köpa stora ägg, normala ägg och ......

 

Nästan 50 har ”gillat” saken. Folk av olika sorter.

Då en del som (kanske) läser min blogg inte har FB sprider jag ljuset från norr också här.

 

Annars har min arbetsuppgiftsfria lördag varit vilsam.

Rejält snöfall och max ett ½dussin minusgrader.

Det betyder läge för skidtur. Säsongens första.

 

Men spår finns inte. Ännu.

Bara 25-30 cm nysnö där spår sedan skall dras.

Perfekt! Turskidor på, termos med varm saft i ryggan,

1½ timme spårande stavgång med skidor.

 

Rejält ofult i skogen!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0