stigstrombergsson

Om jag räknat rätt innehöll maj månad summa 12 offentligt utlysta gudstjänster i lokalförsamlingens kyrka eller dess relativa omedelbara närhet. 5 av dessa var vad som åtminstone förr kallats Huvudgudstjänster – 4 söndagar + Kristi Himmelsfärds dag. En Gökotta och en Andakt på ett pensionärsboende blir 2 till. 5 onsdagskvällar blev det Veckomässa. Av dessa fick jag förtroendet att leda 8 – de 5 Veckomässorna, 2 Högmässor och Andakten på boendet. Att som 70+ig emeritus då känna sig förbrukad – ordet lär ha den betydelsen – känns lite svårt.

Orsaken till detta pensionärsnyttjande är sammansatt. En av de tre prästtjänsterna är vakant. En annan av prällaterna har varit partiellt sjukskriven. Den tredje var på resa med intensiv tid med konfirmanderna onsdag till söndag i närheten av himmelsfärdsdagen. Ingen lättja alltså från deras sida! Dessutom har ju den decimerade styrkan att tillsammans med en annan in-hoppare uppgifter som Dop-, Vigsel-och Begravningsgudstjänster som visserligen alla i princip är offentliga men inte offentligt utlysta. Det finns således fullt giltiga orsaker att låta en till hands varande ännu inte alltför dement pensionär hoppa in på två trdjedelat av gudstjänst-”utbudet”.

Med detta sagt pekar saken i alla fall på den generella problematik jag pekade på i en fotnot till inlägget udda veckor 24 den 11 december förra året. Jag upprepar min tes att en organisation som har så stort behov som Svenska kyrkan har av att pensionärer rycker in för att upprätthålla apparaten har problem. Läs gärna (om) det inlägget – klicka här.

Jag klagar inte för egen del. Jag tycker det är meningsfullt och kul att leda gudstjänst. Dock kan jag fundera om det i det långa loppet är bra att gamla veteraner tuggar på. Bromsar inte det nödvändiga reformer och utveckling av det hela? Vore det inte bra om de som församlas – de som egentligen samlas – oftare fick möta de nya och yngre krafterna i stället för att drabbas av föredettingar hämtade ur Jurassic park?

I slutet av förra veckan skrev jag under rubriken 8 av 12 en bloggpost i min tellefån. Jag valde dock att inte under helgen vid datorn bearbeta den texten och publicera den. Saker som trädgårdsarbete, pensionärsinhopp, hockeymatcher och morsdagsfirande kom emellan. Nu är det tisdag men det inlägget blir in-bloggat först om ett par dagar. I stället vill jag i ett eget inlägg nämna att det i förrgår var nära ögat.

På Heliga Trefaldighets dag alias Missionsdagen var jag listad att leda Högmässan i Älvsby kyrka. Inga problem förutom en förtanke att söndagskvällens Vårkonsert med kyrkokör och barnkör sannolikt skulle ”dränera” 11-gudstjänstens deltagarantal en ganska stadig smula. Med det blir lätt en Högmässa lite topptung – som regalskeppet Wasa ungefär.

I Älvsby kyrka är det beslutat, brukligt och vettigt att de som har uppdrag i gudstjänsten är på plats 10.00, en timme innan sammanringningen. Den här gången funkade det inte riktig för mig. Runt 9.30 drabbades av jag av ett blodtrycksfall med yrsel och forsande kallsvett. Vi har en blodtrycksmätare och den visade lågt. Inom en dryg halvtimme kom jag mig och var på plats runt 10.30 utan att vara alltför darrig. 
Det förväntade lite låga antalet deltagare samt att jag var lite darrig gjorde då att vi på plats skodde om gudstjänsten till ungefär Veckomässa med predikan eller nåt liknande. Mässa kunde alltså firas!

Sedan blev vi inte så få. Seden att de allra flesta familjer som fått sorg möter upp vid Tacksägelse för avlidna gäller inte längre och det sedan flera år tillbaka. Men ibland sker det. Det kungjordes 7 avlidna med ett sorgehus var på plats. Till detta kom några deltagare vid en kursvecka på folkhögskolan – Ung i Svenska kyrkan – som hade kommit med tåg vid 10-tiden. Summa blev vi runt 35 i kyrkan.

Vad hade hänt om du inte orkat? torde någon kanske fråga – eller inte.

Eller om det varit något allvarligare än ett tillfälligt blodtrycksfall?

Om inte prälle kunnat vaskats fram hade själva Mässfirandet fallit. Ett sådant måste det vara en präst som leder. I det läget hade musiker och kyrkvärdar att forma en gudstjänst/andakt med de församlade. Om annan ledig hyfsat erfaren präst finns på kort avstånd och hemmavid kan en sådan göra ett inhopp på kort varsel. Det skulle funka då psalmer är ju satta och största delen av en Högmässa består av genomtänkta formuleringar att bara läsa eller sjunga. Sådant kan man hoppa in på med hur kort varsel som helst men att till någon annan lämna över den predikan jag skrivit i fulltext hade inte gått. Min handstil är svårtydd även för mig själv. Inför andras ögon är bläckflödet omöjligt att tyda.

Det var nära ögat men allt kom ner på fötterna – någotsånär.

Jag har återupptagit ett projekt jag tidigare i inlägget jag fasar ut! den 18 juni 2021 berättade att jag lagt ner. Nu är jag på gång igen om än i starkt modifierad form. Då och då genom åren har min tanke varit att knoga mig igenom den hebreiska texten till Jesaja-boken i Gamla testamentet. Då mina gamla och små kunskaper och färdigheter i hebreiska med åren avvecklats till helt fordomtida och obefintliga gav jag så småningom upp hela klabbet inklusive att läsa Bibel-forskares kommentar(er) till texterna. Detta ändrar jag nu på så vis att jag slutligen väljer att inte svettas över finesserna i den hebreiska texten. Dock har jag återvänt till att läsa kommentarer men tycker ändå att funderingar kring sådant kan höra hemma i kategorin Exe-geten bräker.

Via lokala bibblan har jag beställt en nyutkommen vetenskaplig kommentar till profeten Jesajas bok. Jag har inte fått den än och kan därför inte i skrivande stund orda i funderingar yngre än dem jag får från det ganska gamla tre-volymer-verk jag själv ägt sedan många år – men inte läst noga eller helt. Det är alltså mina ”gamla” böcker jag nu läser – med deras begränsningar. Att ”begränsa” måste alla göra – det är naturligt. Att välja synvinkel och arbetsmetod måste också varje Bibelforskare göra. Allt kan inte alltid och överallt komma med. Därför behöver jag nog flera böcker och ser fram emot när lokala bibblan levererar.

Nu går jag vidare – och gissar att en del läsare nog ger upp här – och berättar om Jesaja-boken och efter det hur man kan tackla och tillämpa det som står där*.

• Till att börja med innehåller den vad en profet vid namn Jesaja förmedlade på 700-talet före Kristus i då aktuella situationer. Den typen av meddelanden gavs enligt tidens sed och genrer muntligt i poetisk form. Poesi sjunker djupare och blir lättare att minnas än pratiga prosatexter av den sort jag oftast levererar.
• Av någon anledning valde någon eller några senare att i skriven form samla ihop ihop de spridda muntliga poetiska utsagorna. Varför? Vilka tänkte de sig skulle ha användning för dem påtagligt flera år efter utsagornas situationer? I vilkenordning hamnade profet-orden – tematiskt eller kronoligiskt?
• Bland eller i närheten av dessa senare redaktörer fanns en ny profet som i den situationen – då i Babyloniska fångenskapen – förmedlade nya budskap till folk där och då som vanligt på vers.
• Detta nya lades ihop med det tidigare skrivna men inte bara som en fortsättning. I stället integrerades det nya med det gamla på olika sätt. Variationerna i poesin tyder på detta. Man kan se skillnaden mellan Jesaja och ”den andre Jesaja” men en heltäckande knivskarp gräns kan inte dras. Det nya varvades med det gamla för den nya tidens behov ungefär som man varvar pastaplattor med köttfärssås när man gör lasagne.
• Historien rullar vidare. Ännu senare i en ännu nyare situation uppträder åtminstone en, kanske flera, budbärare i vad man kan kalla Jesaja-anda. De profetiorna integreras på samma vis i det tidigare materialet till det vi kallar Jesaja-boken. Alltsammans blir ingredienser i en jesaja-lasagne – om liknelsen tillåts. När, var, genom vem och till vilka de olika profetorden ursprungligen riktats är alltså inte självklart och tydligt i alla stycken.

Helheten som blev ”slutprodukten” växte fram under 4-500 år och var hyfsat klar säg 200 före Kristus. Men omdiskuterad. Den grupp vi nu kallar samaritaner, blandfolket i Samarien, ansåg (och anser) bara de fem Moseböckerna som gudagiven auktoritet. På samma vis var det med sadduceerna i Jerusalem på Jesus tid. Olika andra profeter och skrifter kunde dessa i och för sig tycka vara intressanta och vettiga men bara Lagen var rättesnöre, kanonisk.

Andra delar av den dåvarande judendomen både i Palestina-området och ute i den grekiskspråkliga förskingringen hade en vidare kanon – Lagen, Profeterna** och Skrifterna. Fariséerna tänkte så. Jesus och hans följeslagare likaså. Den unga kristna kyrkan adopterade den synen, alltså hela det vi kallar Gamla testamentet.

Med hela denna redogörelse i bagaget flyter frågor upp: Hur ska man förstå och tolka denna jesaja-lasagne? Ska man (som mina gama kommentarer gör) försöka sortera isär lasagnens ingredienser och söka förstå varje klick köttfärs, pastaplattebit och kryddkorn för sig? Eller ska man tackla ugnsformens innehåll, alltså hela den färdiga maträtten ”på totalen”? Och om man gör så – vilken tolkningspunkt ska man försöka gå in för? Jesus med sin samtid? Den tidiga Kyrkan? Direkttilltal till oss i vår tid?

Sånt funderar jag över.

Ingen ringer 1177 eller annat larmnummer.

* I inlägget var ska jag förstå? som jag skrev den första juni för snart tre år sedan finns liknande tankar som i detta. Det visar att jag inte släpper saker så lätt.

** Med Profeterna menas här dels de Bibelböcker som är kopplade till namngivna profeter som till exempel Jesaja. Det vi kallar De historiska böckerna – Josua till och med Andra kungaboken – räknas också dit då de handlar om profeter.

Det rubriken nämner kan man se på många sätt i både kyrka och samhälle.

Regeringens brist på hårda tag mot SD vittnar om ökad tandlöshet. Teologin i Kyrkohandboken 2017 – det är manualen för gudstjänster – jämfört med den från 1986 eller 1942 är ett annat exempel på klenare bett. Fler exempel kan säkert radas upp.

Dock: Det som konkret ledde till detta korta inlägg med dess rubrik var en helt annan sak. Efter några dagars tandvärk under helgen fick jag om måndagen en akuttid hos min tandläkare. Mindre än en timme senare var ökad tandlöshet ett faktum då den molande visdomstanden dragits ut.

Först av allt: Rubriken kommer sig INTE av någon speciell gudstjänst i lokala kyrkan. Absolut INTE. Tro inte det! Framför allt inte efter förrgårdagens som jag hade förtroendet att leda.

I stället är det en längre tids, faktiskt flera års, funderingar som skapat rubriken – OBSERVERA frågetecknet i den. Jag har länge haft tankar kring församlingarnas skitgudstjänster och varför många och vissa berörda verkar aktivt bojkotta dem. Min gissning är att det jag nu skriver och funderar inte bara är en lokal fråga utan beklagligt nog finns ganska generellt. Häng med!

I en församling, den lokala och flesta andra, fungerar saker och ting i dessa steg.

1. Kyrklig personal klurar och funderar kring hur en församlings gudstjänstliv och annan verksamhet ska formas och vad som från dem skall ”erbjudas” dem som bor i församlingen.
2. Församlingens ledning väger samman dessa klurigheter till åtgärder och gemensamma handlingsplaner.
3. Sammanvägningen dras för styrelsen som godkänner planerna och ställer sig bakom dem och blir med de åtgärderna ansvariga ”med-erbjudare”.
4. Sista steget i denna formella kedja är att det högsta beslutande organet Kyrkofullmäktige.årligen antar de skrivna verksamhetsplanerna och godkänner redovisningarna. Med det sällar sig de förtroendevalda till skaran ”erbjudare” av gudstjänster och annat jox som man tycker är lämpliga för oss som bor i församlingen. 

Med denna kedja har alltså allesammans, anställda och förtroendevalda, ställt sig bakom rubbet. Jag frestas då att tänka att de innerst inne anser det de godkänt ändå vara skit. Jag bygger den tanken på att de allra flesta av dem ju så gott som konsekvent väljer att inte fira gudstjänst med dem som församlas – om de inte är arvoderade eller har en sammankomsten som ålagd arbetsuppgift.

I min trånga huvudskalle gnager därför frågor som Vilken signal sänder en slaktare som vägrar äta korv? Varför arrangerar man för mig och andra församlingsbor skitgudstjänster man själv bojkottar? Varför bjuder man andra söndagligen på sånt man för egen del näst intill desperat undviker?

Naturligtvis är jag inte intresserad av att spekulera i alla dessa personers inre liv och motiv för vad de gör och inte gör. Att rannsaka sådant är Guds sak, inte min. Det jag i all enkelhet vill påtala är signaleffekten som uppkommer när kyrklig personal och förtroendevalda gör – eller inte gör – som de gör.

Här och var i cyberrymden kan man ramla över bloggar, så kallade influensare, artikelförfattare, debattörer och tyckare som vad det verkar ha sitt huvudsakliga näringsintag i att äta citroner och dricka ättika. De klagar på allt, gormar om det mesta, som tjurar och surar. Jag vill inte vara en sådan!

Men det är så att jag på en tidigare arbetsplats första halvan av 1990-talet fick smek- eller öknamnet Sur-Stig. Dock sas det med viss värme i tonfallet. Det fick mig i alla fall att tänka efter och genom åren hålla kvar tanken. Ihärdigt ifrågasättande av saker kan ge ett skevt intryck av vad man är för en typ – typ sur-typ.

Naturligtvis innebär inte det att saker och ting både i samhälle och kyrka inte skulle kunna ifrågasättas. Inte bara kunna utan måste ifrågasättas. Det är inget farligt. Är en sak bra tål den om någon ifrågasätter delar av saken. Är saken dålig måste den ifrågasättas. Sånt som kan uppfattas som kritik behövs om sammanhanget vill vara sunt men särskilt i kyrkliga sammanhang tenderar man ofta att vara gräsligt kritik-rädd och undvika sådant som kan avslöja problem eller rentav skapa konflikt. Bättre är då att lägga sig till med slogans som Allt står väl till, allt står väl till – trots att de orden i Bibeln är kännetecken på de falska profeternas utsagor.

Att ifrågasätta och kritisera är alltså något legitimt men att bara göra så blir i mitt tycke onödigt surt – i alla fall här på min blogg. I min telefon och i min dator men bara där har jag därför ett antal halv- och näst intill hel-skrivna ting jag till syvende och sist valt att inte publicera här. Kanske tycker någon att sådan självcensur är lite tråkig. Definitivt är det något som glesar ut avstånden mellan blogginläggen. Jag vill helst skriva och berätta om positiva ting men hittar nästan inget som kittlar igång just den behandlingen av tangentbordet. Effekten blir då att sur-stig bloggar (mindre).