stigstrombergsson

Om det finns en fördold vits i rubriken håller jag osagt. Jag låter dig,noble Bloggläsius, bedöma den saken. Jag nämner bara att om dokument och resonemang av olika slag säger man ibland att de är skrivbordsprodukter. Troligen sant. Det är ju vid skrivbord skrivningar skrivs. I och för sig skulle tangentbordsprodukt också kunna förekomma men det är inte lika vanligt. Än.

Rubrikens ritbordsprodukt kan luras så man tror att det nu gäller något arkitektiskt eller annat skissigt kring något som skall byggas eller så. Icke! Jag valde bara ordet som en dålig och krystad dålig vits kring boken Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit skriven av Martin Modéus. Jag antydde lite om den för ett par veckor sedan i inlägget ny ärkebiskop. Nu är boken läst och skall kommenteras men först ett par utvikningar.

På den statliga tiden innan år 2000 då Svenska kyrkan och staten fick andra relationer fanns en regel att det i ett stift minst vart sjätte år skulle hållas vad jag tror kallades lagtima prästmöte. På biskopens kallelse skulle då alla präster samlas till ett sammansatt pep-talk och avstämning. Biskopens ämbetsberättelse skulle läggas fram, en prästmötesavhandling skulle genomtröskas, en oration hållas och annat högtidligt äga rum. Pampigt värre.* Om präsmötesavhandlingarna gällde ungefär – om jag minns rätt – att de skulle hålla akademisk kvalitet men inte akademiskt omfång. Vilket blaj som helst dög alltså inte. Det skulle märkas och krävas att prällaterna hade universitet i ryggen. Med tiden blev det si och så med detta – say no more! – och nu är företeelsen väck åtminstone i Luleå stift.

Martin Modéus bok Mänsklig gudstjänst var prästmötesavhandling för Stockholms stift 2005. Han var då Stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i det stiftet och hade tidigare doktorerat kring något som har med riter och deras funktion att göra.** Ingångsvinkeln rit, riter och ritforskning använder han när han söker analysera och förstå Högmässan i Svenska kyrkan strax efter millenieskiftet.

Det angreppssättet är inte det enda man kan använda. I andra böcker jag har och läst betraktar man samma sak men ur andra vinklar – dogmatiskt, liturgihistorisk, psykologiskt, sociologiskt och ho vet allt. Därför behövs flera böcker. Ingen skall lastas för att inte rymma allt eller höjas till skyarna som the final solution. Vinkeln rit blir med detta sagt EN viktig vinkling värd att beakta.

I nådens år 2007 var Martin Modéus på turne i norr. Exakt varför och i vilken omfattning minns jag inte men Älvsby folkhögskola var värd för en fortbildningssammankomst där han agerade. Jag köpte då boken och fick den dedicerad av författaren. Ungefär 100 av de 400 sidorna blev lästa i närtid men inte resten. Jag var ju då skolpräst och lärare med bara få arbetsuppgifter av Högmässo-karaktär. Nu har jag som pensionär åxå få men har i alla fall i dessa yttersta tider försent omsider läst ut boken.

Boken är bra! Kanske är 100 av de 400 sidorna lite onödiga. Kanske. Han upprepar sig en del och skulle kunnat vara mer stringent och komprimerad. Samtidigt är ju tjatet insiktens moder så det är nog bra att det titt och ofta nämns bland annat att strukturproblem typ framåt-bakåt, ledare-mottagare, makt-maktlöshet och liknande finns i gudstjänsten och skadar den och dess mänskliga relationer. Och visst är det ensidigt att betraktelsevinkeln är just relation och rit men just den ensidigheten är bra då särskilt präster ofta joggar i fältet dogmatik, historia, nostalgi och tycke och smak. Man blir inte dummare av Modéus bok!

Fast jag inte har hans teoretiska apparat fann jag att han resonerar väldigt mycket som jag tänker när det gäller till exempel närhet, barns plats och roll, prästen som EN i församlingen och mycket annat just i Högmässan – centrum i en församlings liv.

Man kan beställa boken på Verbum. Jag tycker att präster och musiker skall idas ta sig igenom den och diskutera den. Jag tycker så men anar samtidigt, med tanke på hur lite fötjusning jag upplever att många känner när det kommer till avancerade tankegångar, att flera skulle både sucka och säcka ihop av den akademiska tonen han använder i sin ritbordsprodukt om riten.

* Mellan sådana tjolahopp förekom extra eller urtima prästmöten med mer karaktär av fortbildning för hela eller delar av stiftet. De var inte lika högtidliga men bra på annat vis.

** Avhandlingen som jag inte läst eller tänker läsa heter Sacrifice and symbol: biblical Šělāmîm in a ritual perspective och rör sig i fältet Bibelvetenskap, Gamla testamentet. Gissningsvis använder han där rön från forskning kring hur riter generellt fungerar bland oss människor.

Det heter INTE sten, påse, sax!

Alla med någotsånär allmänbildning vet att den rätta ordningen är sten, sax, påse. Att saken överhuvud diskuteras är ett mysterium som den äldre av sönerna visste meddela på Midsommarafton. Han förtalte att ärendet avhandlas på nätet i något som heter Flashback – en av mig okänd del av cyberrymden.

Att saken fördes på tal kom sig av familjärt byte av notiser om aktiviteter av skilda slag. Jag och Primärhustrun rapporterade om att den av hans systrar som bor i Älvsbyn – alltså lilla Lisas mamma – avancerat in i tränargruppen för fotbollsknattar födda 16-17 och då framgångsrikt och ivrigt kämpat i leken Under örnens vingar – kom! Lisas Luleåkusiner som satt med vid bordet invände då med bestämda röster att leken heter Under hökens vingar och så vidare. Viss debatt följde. Deras pappa rapporterade då att han sett diskussioner i saken på detdär Flashback där det hade framkommit att höken är den dominerande pippifågeln när leken leks i landet i stort men med ett stort och ett litet regionalt undantag. I Uppland är det örnen. Och i Älvsbyn i Norrbotten. I sanning ett märkligt samband – eller?

Ställd inför sådana nätbaserade fakta lanserar jag/vi följande anspråkslösa teori om lekfågelns flyktväg och sakens influensriktning. Helt frankt och fräckt påstår jag att det beror på Primärhustrun i mitt liv, hennes flytt och framfart. Hon kommer nämligen från Uppland. Tierp närmare bestämt.* Där tillbringade hon den del av uppväxten hon minns med resultatet att Under örnens vingar – kom! blev det självklara.

Som student hamnade hon hösten 1974 i Uppsala och då enligt slump, öde eller gudomlig ledning i min kompis studentkorridor våningen ovanför min. Ingen av oss slog till som någon hök men efter nästan ett läsårs örn-segling runt varandra trasslade vi ihop våra vingar till det trofasta par som häckat med varandra genom åren – influgna i Älvsbyn sedan sommaren 1978.

Barngymnastiken härstädes behövde ledare. Hon figurerade från start under flera år i sammanhanget där en ofantlig mängd ungar, inte minst våra fyra egna, lekte Under örnens vingar – kom! under hennes herravälde. Min tes är att detta skapat situationen sonen noterat på Flashback.

Jag har i lite olika befattningar varit präst på orten i snart 45 år. Vad det inneburit och gjort för intryck kan jag inte bedöma men konstaterar att i alla fall någon i familjen kanske ändå kunnat vara en influenser som påverkat lokalsamhället och människor här. Det är inte illa.

* Det händer att det i korsord förekommer Ort i Uppland på fem bokstäver och sista bokstaven är p. Då blir det Tierp. Ibland står det Stad i Uppland vilket är rent löjligt då det rör sig om en smärre vad som fordom kallades köping ganska mitt mellan Uppsala och Gävle.

I detta skälvande publiceringsögonblick är det förmiddag onsdagen den 22 juni. Igår skrev jag i omgångar den absoluta merparten av texten nedan men tid gavs inte då till att slutföra alstret och publicera det. Alltså gör jag det nu.

Heter det så – nassistisk personlighet? Är det vad jag är? Eller har?

OBS: Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte nazistisk personlighet! Långt därifrån. Det jag felstavningssyftar på är narcissistisk och jag undrar om jag är sådan – mer än andra.

Från kunskapskällan Wikipedia hämtar jag informationen att narcissism handlar om överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Är det jag?

I morse hörde jag på radio att man idag skall hålla någon slags uråldrig ceremoni vid Stonehenge i England. Medvetet glömsk kring det faktum att 21 juni är sommarsolståndet talade jag till Primärhustrun och sade: Nog har jag nått aktningsvärd ålder när man i Stonehenge med en ”uråldrig ceremoni” uppmärksammar att jag fyller år idag.

Visar en sådan inte helt seriös egentillämpling på narcissistisk personlighet? Eller?

Hur som helst är det sant. Jag fyller år och tårta skall ätas, två barnbarn skall senare under dagen – klockan är strax efter ett när jag skriver detta – uppvakta morfar. Det är avtalat. De andra barnbarnens uppvaktning av sin farfar bordläggs till Midsommarhelgen av föräldraarbetsskäl.

Jag spelade in en film i förrgår, i söndags. Eller spelades in på film då det var en annan som skötte tekniken. Jag funderar om det tyder på narcissism då det var på mitt förslag och initiativ det skedde. Jag ville se om det skulle funka att enkelt filma av den förkunnelse, många kallar det ”predikan”, som jag ämnade avfyra i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Det var tekniken för att göra sånt jag ville se och prova. Inget annat. Inget speciellt skulle sägas just den gången som skulle motivera en filmarkivering. Alla mina fusklappar tydde på att ”predikan” skulle bli lika jämndålig och halvtråkig som vanligt.

Nu kommer barnbarn!! Skrivpaus!

Jag återupptar mitt skrivande. Lilla Ava är hos sin kusin lilla Lisa och jag har det ansvarsfulla uppdraget att vakta klotgrillen. Den är tänd men ännu är inte glöden grillig på rätt sätt. Värmekällan sköter egentligen sig själv men behöver för säkerhets skull tillsyn – som är mitt kraftförödande uppdrag. Alltså kan jag berätta vidare om narcissismen som fyller och kanske styr mina tankar.

Hur skall budskapet om Jesus och allt kring honom nå ut och nå in?

För mig är det en grundfråga helt oberoende av om jag har en tjänst i kyrkan eller ens är präst. Frågan kommer ur och av att jag är kristen, inget annat. Innan pandemin såg jag förkunnelse, föredrag, litteratur, studiegrupper och samtal som ut- och invägar. Naturligtvis fattade jag att inspelningar av ljud eller ljud och bild kunde vara ett sätt att nå ut men det formatet, de medierna, kändes främmande. Speciellt unik bland präster var jag då inte. Många som med mig faktiskt inte är helt och fullt teknologie idioter höll sig ändå envist kvar vid de ovan uppräknade traditionella förmedlingsformerna.

Pandemin ändrade detta. Eller i alla fall påverkade. Helt plötsligt blev det värsta flugan att strima gudstjänster och sammankomster så att var och en som inte skulle möta folk ändå fick sig något till livs. I positiv, nästan extatisk, yra grep sig församlingar uppgiften an. På många håll var man mycket förväntansfull. För egen del justerade jag mitt sätt att leda Bibelstudier. Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 bildades och där höll jag föredrag (som sedan blev en osäljbar bok) och mötte folk i uppkopplade samtal. Lite teknik lärde jag mig.

Det jag nu, i söndags, var nyfiken på är hur just det som kallas ”predikan” skulle arta sig om den spelades in. Var det narcissistisk? Och är det narcissistisk att fundera om resultatet – som i teknisk mening blev bra – på något vis skall publiceras och göras tillgängligt för folk som inte var på plats. Ska den knappa kvarten läggas ut på nätet? I så fall var? Församlingen Facebook? Facebookgruppen jag nämnde? Min egen Facebook? Eller inte alls?

Och frågan gnager: Om jag publicerar filmen – är det för sakens skull, andras skull eller för att göda min egen nassistiska personlighet?

Om jag visste hur det skulle fixas det här med näst intill urusla gudstjänster skulle jag berätta det. Tro inget annat. I rejält mer än ett halvt århundrade har jag regelbundet varit gudstjänstfirare. I dagarna är det 44 år sedan jag prästvigdes och fick uppdraget att leda gudstjänster. Jag borde väl ha kläm på parollen Stoppa plågsamma gudstjänstbesök, inte bara ha märkesknappen med den texten. Men klämmet saknas. Aningar finns men inte klämmet.

En sak kan dock sägas. Åtminstone en. Den Kyrkohandbok som kom 2017 var ingen lösning. Om den hade varit det borde väl präster, andra anställa i kyrkan och församlingarnas förtroendevalda tyckt att gudstjänsterna nu blivit så bra att den lönar sig att delta oftare än man absolut måste. Så är det inte. I stället är det i själva veket så att det man ”arrangerar” för andra och tycker folk skall ägna tid åt inte duger åt en själv. Jag gillar inte att tätt och ofta räkna och peka på vilka som inte går i kyrkan och vilka som näst intill konsekvent uteblir men ibland kan det göras och frågan Varför? Inställer sig. Eller annorlunda sagt: Är det verkligen en kvalitetssäkring när bagare inte äter bröd och slaktare ratar korv?

Hur kommer det sig att jag skrev det jag nyss skrev? Har något speciellt hänt i Älvsby kyrka där jag nöter kyrkbänk och ibland trampar korgolv? Icke! Inte något uppseendeväckande plågsamt, inte heller något extatiskt bra. Orsaken är att jag nu läser en bok. En tredjedel omläsning och två tredjedelar ny-dito. Valet av ny ärkebiskop fick mig att rota fram den ur hyllan och jag återkommer i saken längre fram. Boken är ju under läsning, inte läst. Den nyvalde ärkingen har skrivit den och den handlar om gudstjänst – därav temat för detta inlägget såhär långt.

Nu till något helt annat som man säger i TV-nyheterna.

Detta med ärkebiskop är ofta egentligen både felfattat och överskattat. Klart som amen i korvspadet är att saken tilldrar sig visst medialt intresse. Svenska kyrkan är ju landets suveränt största organisation man kan tillhöra frivilligt. Drygt halva folket är medlemmar fast man inte måste och då får det åtminstone notisvärde vem som utses vara vad man uppfattar vara högsta hönset – fast det inte är frågan om vare sig höna eller tupp på en gödselstack.

Martin Modeus är inte Svenska kyrkans nye påve! Det måste sägas. Ingen säger i och för sig att det skulle vara så men en del tankar går åt det hållet. Jag har sett det både i sekulära medier men också i frikyrklig press typ Dagen och Världen Idag. En ärkebiskop uppfattas som överordnad allt och alla, till och med de andra med mitra och kräkla. Så är det inte!

I klartext kan jag säga att för mig som bor och fortfarande lite verkar i Norrbotten är det både som kristen och som präst betydelselöst vem som kallas ärkebiskop. Det spelar ingen praktisk roll alls. Han eller hon har ingen jurisdiktion här, är inte min överordnade och inte heller Luleå-biskopens. Den sist nämnda är i någon mening min överordnade och skulle i praktiken vara det än mer om inte biskoparna på 1990-talet hade abdikerat från ledarrollen, om inte prästerna blivit underställda de lokala kyrkoråden i samband med skiljandet från staten år 2000 och om biskopen sökt hålla kontakt med präster som pensionerats men (ännu) inte är så gaggiga att de är oanvänbara som inhoppare, komplement eller vikarier. Skulle ett eller flera av dessa om vara eljest än vad de är skulle min principiella syn att präster följer sin biskop också bli något i känsla och gärning. Kanske skulle också vem som är ärkebiskop bli något viktigt.

Men Martin Modeus bok – som jag återkommer till – är så långt jag hunnit bra.

Detta inlägg har några dagar på nacken. Jag skrev det i min tellefån innan helgen och partiledardebatten i TV4 med tillhörande utspel. Kanske är det därför inte helt aktuellt men jag väljer ändå att publicera aktstycket. Den politiska röran kan upplösas idag men själva grundsaken – smyga eller skräna – finns kvar. Detta skrev jag:

Missnäje kan ta sig olika uttryck. En del bara tiger och uteblir från olika saker. Några talar förtroligt med någon om någon annan eller något annat. Andra framför kritik sakligt och rentav fränt där den hör hemma. Vissa kastar sig bildligt talat på golvet och vrålar. En del bara tjafsar för att få uppmärksamhet.

Den nuvarande kanske uppseglande regeringskrisen med SD:s misstroendevotum mot justitieministern är ett exempel på det sistnämnda. Varför en del andra borgerliga partier bölar med tre månader innan valet mitt i ett känsligt utrikespolitiskt läge är en gåta. Att pang-pang-Ebba med ambitionen att leda SD för tjejer skulle bjäbba med höll jag i och för sig för troligt men jag väntade mig, måhända naivt, att Uffe Gruff som brukar smickra sig med att vara den vuxne i rummet skulle hålla sig för god för saken. Läbbiralerna trodde jag också mer om. Nu vilar allt på en politisk vilde.

Nu kanske någon frågar: Men Morgan Johansson? Tycker du han är bra?

Det är inte vad saken gäller! Jag vet bara att ministrar, departement och annat styr vissa saker men inte allt. Verktyg som behövs för att stoppa skjutningar mellan ligor och gäng fixas inte på ett ögonblick och ministerstyre har vi inte. Jag anser dessutom att när folk som ena dagen kräver kollektiv bestraffning och att familjer ska utvisas och att invandrares bostäder skall förstöras med schaktmaskiner skränar att en minister ska avgå så löser det inte något problem – förutom att ge lite mediautrymme när opinionssiffrorna dalat.

Till sist i denna sak: Centern tokälskar inte den nuvarande justitieministern men menar att en misstroendeförklaring mot regeringen NU är att missbruka det parlamentariska vapnet. Det är lite märkligt och ovant att tycka att Centern med Annie Lööf i spetsen är de seriösa – men allt är ju relativt.

Med detta har jag berört ena delen av rubriken smyga och skräna – skränet. I de lokala och tämligen kyrkliga sammanhang jag i decennier befunnit mig skränas det lite eller inte alls. Beror det på att allt är frid och freud, att alla är nöjda och ingen är kritisk? Eller på att man väljer att ta smygandets vägar? Och i så fall Varför?

Skränar man och jag rentav för lite? Jag inte bara gissar utan vet att det smygs en del i tassemarkerna. Jag är själv en smygare och vet om en och annan annan som inte heller vill eller åtminstone drar sig för att ”formulera kritik” kring saker och personer. Den situationen är delikat. Balansen är svår och jag och andra kan ha både bra och dåliga skäl till att hålla och ha hållit igen. Klart man inte ska skräna som SD med flera gör i rikspolitiken men ska man av hänsyn och/eller självcensur tiga eller smyga? Jag brukar nog för egen del tänka att jag genom åren och sammanhangen valt att hålla igen och orsakerna till detta är givetvis olika från läge till läge. Att inte framstå som personligen kvirrig på gräns till hämndlysten och bitter finns där. Hänsyn till andra personer eller sammanhang i övrigt finns också – och har funnits. Utan att fördjupa saken kan jag nu flera år efteråt nämna att jag här på min blogg valde smygandets väg kring ord, ageranden och icke-ageranden från ”maktmänniskor” i samband med att jag slutade uppträda som lokalt kyrkligt förtroendevald för S. Det är ett exempel Samma smygval gjorde jag kring den räcka händelser och icke-åtgärder som för ca 10 år sedan gjorde att jag lämnade mitt uppdrag som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det är ett annat.

Nu nog! Allt har sin tid säger Predikaren i Gamla testamentet. Det gäller också – fast han inte uttrycker det exakt så rubrikens att smyga och skräna.

Inte sällan har det den sista tiden blåst en envis nordan. Det hör till årstiden. Försommaren är här, nätterna är ljusa, solen varm men vinden sval – kall när den är hård. Inget att bli upprörd över.

Det vildblåser också i Riksdagen. Jag vet inte vem eller vilka som verkar mest blåsta – den politiska vildan, Sverigedemokraterna, de övriga oppostionspartierna eller statsministern på rättmätigt dåligt humör. Jag har skrivit en annan text om den saken men (ännu) inte publicerat den här på min anspråkslösa blogg där den kanske kommear att läsas av näst intill inga alls.

Pingsten har i alla fall passerat. Detta år blev den också i samhället en dubbelhelg. Annandag Pingst försvann som allmän helgdag men – och detta är viktigt – fortsatt en kyrklig helgdag med givna Bibeltexter, gudstjänst i varje församling och/eller en del annat. I den rådande sekulariseringen gjordes 6 juni till arbetsfri dag för att kunna fira svenskheten effektivare och Pingsten fick stryka på foten. Att samhället gör si eller så må vara en sak. Det intressanta är hur man gör i kyrkor och församlingar. Inom frikyrklighet och andra liknande sammanhang följer man inte ett kyrkligt år på samma vis som man brukat göra i Svenska kyrkan och andra rediga samfund och att Annandagen inte finns där är inget att förvåna sig över. Nu tycker jag att också bland de rediga blandas korten ibland både vilt och bort. Annandag Pingst försvinner och särskilt rörigt blir det ett år som i år när den världsliga blå-gule-dagen infaller på den kyrkliga Annandagen. Det blir rörigt då Pingsten ju är nationalismens totala motsats.

Jag var i gudstjänsten på Pingstdagen den 5:e. En redig Högmässa där vi bland annat fick belyst hur den splittring vad gäller kulturer, språk och med tiden nationaliteter hade sitt ursprung i människors försök att ockupera himlen och ta makten från Gud. Exakt så uttryckte sig inte helt och fullt den yngre kollegan men han berörde berättelsen om Babels torn i Första Moseboken kapitel 11 och att Pingstens händelse i Jerusalem 50 dagar efter att Jesus uppstått ur graven är en motvikt till detta. Helt rätt! För att visa att nationalism och uppdelningar inte gäller i kyrkan gavs utrymme för textläsningar på ukrainska, engelska och arabiska – förutom svenska. Dessutom gav han efter sin prediken en kortare Summary in English som jag med hans tillstånd publicerar här och nu:

The story of Pentecost is a story about how God sanctifies the different languages and cultures of the world. In Genesis we hear the story of the tower of Babel, and how God stops humanity from building the gigantic tower by making them speak different languages, instead of one common tongue. And it would seem that the message in Genesis is that the differences between peoples and nations and language-groups are a problem – it is what stops humanity from achieving common goals.

But that isn’t the end of the story. In Jerusalem at the first Pentecost of the Christian Church, it seems as though God redeems the diversity of humanity. God does not want the diversity to be an obstacle, but a blessing. Through the power of the Spirit, diversity could instead be a sign that the calling of Jesus does not mean we should all become copies of each other, but instead find the blessings in both our own heritage, and in the heritage of our brothers and sisters in Christ.

Sometimes the Church hasn’t appreciated diversity, but instead sought to erase it and turn the Communion of the Saints into “the Communion of the Same”. It has caused harm worldwide through history. But in Revelation chapter 7, we get to see the vision of a multitude of people in front of God’s Throne, and they are of every nation, every tribe, every kingdom and every language on earth. Therefore it is our calling, as baptized disciples of Christ, to seek this diverse community of the Church. And it happens when we, through the Spirit in our hearts, find the patience, wisdom and love for our neighbor, that we can manage to live with both the challenges and the blessings of the sanctified, diverse communion of saints. Then the World will see Christ in us, and believe. And the world needs just that. The world needs us.

Innan gudstjänsten var jag, Primärhustrun och yngste sonen förbi lilla Lisa som den 5:e fyllde fem år. Kalaset skulle anstå till dagen efter men lite uppvaktning på rätt dag tillsammans med hennes farmor och farfar var ändå på sin plats. Det är spännande att fylla fem men det var den 6:e som det skulle stor-kalasas med fler födelsedagsklappar, kusiner och glassbomb. Att då ”nationaldagsfirandet” fick stryka på alla fötter är närmast en självklarhet och jag slapp fundera över om jag skulle sanktionera eller bojkotta det storsvenska intrånget i den kyrkliga helg som faktiskt har rubriken Andens vind över världen. OBServera:...över världen!

Och jag upprepar: Pingsten är nationalismens motsats! Kyrkan är en över-nationell grej, inte något sverigedräktsklätt tjolahopp och jag tycker Kyrkan skall hålla sin fana högt!

Så var det sagt!