stigstrombergsson

Men igår lättade det ett tag. Solen bröt igenom. Och allt klarnade!

Det blev inte klarare vad gäller relationen mellan prästerna och den jordiske arbetsköparen. Där ligger foggen och smoggen. Men vad gäller just väder, vind och höstfärger glimmade det och jag kunde ta ovanstående bild från samma plats jag tog den som beprydde de två förra inläggen. Bägge bilderna är så kallade panoramabilder vilket gör dem lite förvrängda. Men det får man ta. Vi har fin balkongutsikt i alla fall – alla årstider.

Tanken att vänta i dimma – när jag började skriva alltså – var att låta det gå ett litet tag innan det var dags att denna prostdag – som följs av ordinarie arbetsuppgiftsfria fredag-lördag-söndag – fortsätta att spika på vårt hus - eller rättare sagt vårt garage. Panelbytet fortsätter men det är mycket mysigare att en prostdag göra sådant när solen lyser och nattdaggen torkat upp både gräs och grejer. Vem vet. Kanske det till och med kommer att gå att klippa gräset.

Inlägget vänta i dimma blev alltså  – vänta i dimma 1. Och detta vänta i dimma 2.

Att hamra och spika och bygga och hålla på är egentligen inte min grej. Jag är ganska så ohänt – ett underbart dialektalt uttryck som avser att man inte enbart har tummen utan massor av fingrar mitt i näven. Det stannar nästan vid att jag fattar i vilken ända jag skall hålla hammaren och att spikens vassa spets skall riktas mot virket när man slår.

Men jag är inte 100% oklipsk! Jag kan ju räkna ut hur saker kan göras – eller kanske mer skulle kunna ha gjorts. Summan av mina egenskaper är att det inte går speciellt fort samt att jag kan känna en förfärligt stark avund mot folk som bara fixar grejer.

Solen är på väg igenom nu.

Min väntan i dimma snart över.

Det blev ingen begravning.

Det var ju ingen som dött.

Alltså ingen som dött vars anhöriga valt denna dag, torsdagen 28 september, som dag för begravningen. Det blev alltså inte begravning just på ”min jourtid”.

När sådant händer – och det är inte helt ovanligt på torsdagar – kan dagen vad gäller bokade ting faktiskt bli arbetsuppgiftsfri. I alla fall innan konfirmandverksamheten startat för hösten. Man kan fylla den med andra präst-ting som läsning, förberedelser, hembesök och allt möjligt annat men den kan också tas ut som en ”inarbetad ledig dag”, av gamla uvar som jag ofta kallad prostdag.

Präster kan ha upptill 15 sådana dagar på ett år. Det är fridagar utöver semester och de ordinarie i snitt två uppgiftsfria dagarna i veckan. Dessa 15 fridagar dagarna motsvarar den extra ledighet sådana som också har femdagarsvecka och semester får sig till livs under årets alla helgdagsaftnar och dubbelhelger – då prästerna ju är i tjänst. Just nu är det väntan i dimman på hur det i framtiden kommer att bli med dessa dagar. Arbetsgivaren på central nivå vill avskaffa dem och vill det utan att föreslå något positivt för att väga upp lönesänkningen.

Så blir det ju! Förslaget innebär att präster, och enbart präster, skall arbeta mer för samma lön. Det kallas lönesänkning och inga fackföreningar med sina medlemmar brukar jubla över sådant. Förhandlingarna har strandat och medling har avbrutits – av arbetsgivaren. Jag gissar att det pratas i kulisserna men just nu som anställd i Svenska kyrkan och medlem i KyrkA väntar jag i dimman på hur det skall bli.

Och ser till att jag tar ut de 15 dagarna! Idag till exempel. Präster, inklusive jag själv, har inte alltid varit stenhårda med att göra så. Tvärtom. I tider av vakanser, sjuklediga kollegor och stort engagemang i offensiva arbetsuppgifter så har många, inklusive jag själv, genom åren låtit flera av de där dagarna brinna inne – för församlingens skull.

Det kändes inte fel att göra så – fast egentligen kanske det varit dumt. Engagemang och samverkan är ju bra och församlingarna, både i betydelsen folket på orten och arbetsgivaren, har tjänat på att präster i sitt kall slarvat med att ta ut alla sina rättigheter. Då blir det en käftsmäll när arbetsgivarorganisationen singlar ut prästerna som den enda yrkesgruppen i kyrkan som nu erbjuds ett försämrat avtal.

Blir det strejk nu? Lockout? Jag väntar i dimman.

På ett sätt skulle det vara skoj att sista året i prästtjänst hamna i konflikt även om det är svårt att i dimman skönja hur konfliktåtgärderna skulle kunna se ut. För både arbetsgivare – här pratar jag om ”den jordiska arbetsgivaren”, inte Jesus – och arbetstagaren gäller det ju att hitta åtgärder som skapar oreda och problem för motparten utan att i alltför hög grad drabba det som kallas ”tredje man”, alltså Jesus och församlingsborna.

Vilka åtgärder kan då finnas? Låt mig ge några förslag.

• Ingen myndighetsutövning! Alltså vigselstopp. Det skulle få stort medialt genomslag men spela väldigt liten roll i oktober, november och december. Det är ju sensommaren som är vigselsäsong och har man bott ihop som stövare i tio år kan man vänta tre månader till.
• Bara Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission! Inga förvaltningsfrågor, budgetäskanden, verksamhetsrapporter, arbetsmiljödokument och ho vet allt. Under min prästtid har jag kunnat se att när de förtroendevaldas maktområde vuxit på kyrkoherdarnas bekostnad har kyrkoherdarna paradoxalt nog fått lägga mer arbetstid med att administrera just de förtroendevaldas större aktionsradie. Stopp i det! Låt politiken sköta sig själv så får de se hur kul det är.
• Fundamentalistisk tillämpning av varenda liten regel som finns när det gäller dygnsvila, restid, färdtid, paustid och så vidare!
• Arbetsgivaren planerar och fördelar arbetet! Idag gör jag min 4veckorsarbetsplanering som chefen som representant för arbetsgivaren godkänner – eller ändrar i om jag missat något. Varför ska jag göra det utkastet? De som värderar mitt arbete med förslag om sänkta villkor kan fylla i bladet och bestämma vad jag skall göra.
• Lås arkivet! Det är en kyrkoherdegrej. De har ett övergripande ansvar och kan med låsning stänga av en del ekonomifunktioner och liknande. Kanske kan samma sak göras med datorerna – vad vet jag.

Arbetsköparens motdrag, den eventuella lockoutens innehåll?

Varför skall jag ge tips om det? De kan vänta i sin egen dimma.

Poängen med att fira jul är att det man gör varje år påminner om föregående år. Men bara påminner. Det blir inte är exakt samma. Man ju både får och ger andra presenter än året innan men gläds över att viss mat återkommer i färsk nylagad form. Gamla recept brukas på nytt, med viss variation.

Såhär såg det ut och skrevs för ca 11 månader sedan:

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Den utges av den illustra sammanhanget Svenska exegetiska sällskapet vars medlemsmatrikel jag inte har tillgång till men ingår i. Mer prominenta tomtar än jag är olika Bibelforskare – nutida och mer vilande – som meriterat sig med avhandlingar, böcker och annat. Jag är bara en amatör med en gammal teologie kandidatexamen tagen i en urtida studieordning med tillägg av en magistergrad av snittet som gällde innan det system som nu råder vid universiteten genomfördes. Amatör-nörd alltså.

Efter denna ordagranna repetition av inlägget seå 81/2016 fortsätter jag:

För ett par veckor sedan kom Svensk exegetisk årsbok 82/2017. Den har i år titeln När Bibeln skrevs om... – Rewritten Bible och har 300 sidor med föredrag, artiklar och recensioner. Innehållet är varierat men ger mig alltid en ny vinkling – eller flera. Nu gällde det framför allt tiden runt Jesus – 150 före till 150 efter – då man inom judendomen i nya böcker skriver om gamla berättelser och i detta införde mycket mer tal och dialoger i sina alster.

Naturligtvis gräsligt intressant!

Det som finns i Bibelns Nya testamente skrevs ju i samma tidsspann och har massor med dialoger och tal i sina berättelser. Evangelierna och annat är då inte nya editioner av gamla skrifter utan nya skrifter om vad som hände 30-60 år tidigare. Men kör i samma genre – typ.

Och så finns det annat – artiklar om den numera ganska värdelösa etiketten gnosticism, hur det grekiska ordet ἀρσενοκοῖται i Första brevet till Korint kapitel 6 vers 9 skall översättas samt ett par debatterande Bibelforskare i luven på varandra. På det recensioner av en massa nyutkommen litteratur.*

Nu denna söndagskväll färdiggenomläst.

Och nästa söndag bordas tåget till Uppsala för Exegetiska dagen den 2 oktober!

*  Detaljerad innehållsförteckning finns här.

Jag trodde jag var färdig och att fem inlägg med rubriken kyrkopolitiklogik skulle fylla måttet.

Det visar sig att världen aldrig blir nöjd!

Visserligen är kompisen johnny lestander inte hela världen – det skall först sägas. Inte heller hans blogg även om han där kommenterar allt möjligt mellan himmel och jord inklusive ibland de små tankekurvor jag försöker svänga mig med när jag skriver på min blogg.

I två blogginlägg nämner han kyrkovalet och mina reflexioner kring detsamma.

Den 20/9 kl 21.38 – klicka här – uttryckte han en saknad och anknöt till vad jag på valdagen skrivit på Facebook. Jag hade då också här på bloggen i inlägget kyrkopolitiklogik 4 återgett mina Facebook-funderingar.

Sent på kvällen dagen efter – det är här – tycker han lite besviket att mitt kyrkopolitiklogik 5 inte var den valanalys han sett fram emot utan mer ett vanligt tyckar-inlägg.

Så: Hur ser då min kyrkovalsanalys ut? Lokalt? Nationellt?*

För det första: Demokratiskt illegitimt! Valdeltagandet för lågt!

Man pratar om högt valdeltagande. Det är falskt. Genomfalskt.

Valet organiseras likt de allmänna valen till kommun, region och riksdag. Tre politiska partier som finns i de sammanhangen kandiderar på samma sätt i kyrkan. Andra partier gör det mer indirekt. Valmanskåren är 70-80% av de allmänna valens.

Likheterna är således stora och då måste rimligen valdeltagandet värderas likt de allmänna valens. Då skulle ett Riksdags- eller Kommunalval med mer än 80% av valmanskåren kvar på soffan inte vara till belåtenhet. Resultatet skulle ha för stort demokratiskt underskott. De valda skulle anses sakna legitimitet och en haverikommission tillsättas.

För det andra: Kyrkomötet samma soppa som förr.

S och SD utsåg varandra till huvudmotståndare. Den koreografin passade media förträffligt och andra nomineringsgrupper fick svårt att synas. Situationen mobiliserade en del folk från soffan.

Sossarna är i allmänna val landets största parti. I ett allmännavalsliknande kyrkoval blir deras soffa längst. Denna gång var det på nationell nivå 281755 som reste sig från locket. Jämfört med 199588 förra gången blir det ett plus på 82169. Lägger man till regeringskollegan MP och stödpartiet V blir det -10302 respektive +17042. MP:s kroniska kris och nuvarande politiska osynlighet torde vara orsaken.

Allianspartiernas sammanlagda soffa är ungefär lika stor som sossarnas men de partiernas samvaro präglas av inbördes kannibalism. Hos M råder för närvarande politiskt hullabalo, KD har totalhavererat, L svajar och C går starkt i vanliga opinionsmätningar. I Kyrkovalet syns det tydligt med i nämnd ordning -3659, -4702, +4678, +47804 röster jämfört med för fyra år sedan – summa +44121.

Största partiobundna gruppen Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan avancerade med 54552 röster från 103665 till 158217. Jag gissar att det var nya soffisar som väl vill SD-motrösta men till skillnad från ovan nämnda grupper fattat att kyrkan är skild från staten. Samma sak gäller nog för Öppen Kyrka med sina +8653. Frimodig Kyrka gick +4142 vilket ganska nära motsvarar KD:s tapp – ett samband jag tycker är troligt.

Sverigedemokraterna då – de som skulle ”ta över kyrkan”? Som andra eller tredje största parti i landet och relativa politiska nykomlingar är det svårt att avgöra deras kyrksoffas storlek. De gick med +44780 från 40571 till 85351 vilket i antal röstsedlar är det mer än en fördubbling men ändå ett tokfiasko om man ser till ambitionen. Varje ”ny röst” på SD möttes med två för S, en för C och en på POSK.

I avgörande mening har Kyrkomötet med detta inte förändrats och inga samlade grepp kommer att tas för mission, evangelisation och nödvändig nyorientering i en sekulariserad tid. Sådana krafttag förutsätter att de sekulariserade partierna tar in det faktum att landet är sekulariserat och att den MTD-religion* de står för inte är Kristen tro.

För det tredje: Kyrkofullmäktige samma som förr.

I år röstade 1010 personer, däribland jag, primärhustrun och föräldern jag berättade om i förra inlägget. Förra valet var det 732 utöver mig och madammen i mitt liv.

S behöll 12 mandat med sina 511 röster, +159 jämfört med förra gången.

C/KD tappade 2 mandat fast man fick 44 röster fler. Nu summa 354.

Vänstern föll med 7 röster till 65, 2 mandat.

Miljöpartister i Svenska kyrkan debuterade. Fick 8 röster, inga mandat.

SD var med för första gången. 72 röster, 2 mandat. Varje ny SD-röst möttes av 2 nya på S och ½ på C.

Detta medför stabilt läge – fantasilöst som förr. S+C/KD ser trots ett valdeltagande på runt 20% sig som utsedda att inneha och utöva en politisk makt i den kyrka de flesta soffliggare uppfattar leds av prästerskapet. Inga överraskningar, satsningar eller nödvändiga reformer är att vänta.

*  Vad gäller exakta siffror överallt – klicka här.

**  Bloggaren Dag Sandahl som jag länkar till långt nere till höger beskriver ganska ofta begreppet MTD – Moralisk Terapeutisk Deism. Läs där!

Var vid gott mod!

Detta är sista inlägget om och utifrån kyrkovalet.

I alla fall på ett tag.

Det förra inlägget kan uppfattas som och var nog ett vittnesbörd om en viss butterhet och uppgiven-het jag upplever kring hela hur-kyrkan-skall-styras-tugget som präglar en kyrkovalshöst. Glaset på bilden var halvtomt och så är det. Mycket saknas i de grupper och partier som har och önskar ha inflytande i kyrkan. Det finns mycket att önska, begära och kräva. Tomheten skriker och därför är jag inte nöjd – med någon part.

Själv var primärhustrun och jag och röstade vid 18-tiden. Barnbarnen var med. De skulle efter vi lagt våra kuvert av sin farfar – det är jag – direkttransporteras hem till mamsen och pappsen i Luleå. Farmodern ämnade gå hem för att kratta ihop leksaker och annat de små under ett par dagar dragit fram.

Utanför vallokalen, på väg till fordonet, mötte jag ett par ungdomar och en förälder. Jag har konfirmerat ungdomarna. Matematiskt snillrik som jag är insåg jag att en av dem var 16 år och kunde rösta men inte den andre. Föräldern bedömde jag hade rösträtt. Att de hade sina röstkort i näven gav ju också en ledtråd.

Vi morsade på varandra, föräldern talade och sade: Jag har aldrig röstat i kyrkovalet förut. Men nu verkar det som om några vill ta över våran kyrka och det skall dom jävlarna inte få! Därför är jag här. Men jag vet inte hur man ska göra eller vad jag ska rösta på.

Nu skall sägas att mina citat nog inte är 100% ordagranna. Ett sådant detaljminne har jag inte. Men de är innehållsgranna i den meningen att de med hela sitt ordval återger attityden och själva saken. Då jag ogärna missar ett tillfälle att vara pedagogisk gav jag därför en snabb inblick i hur det fungerar när man skall välja i det föräldern kallade våran kyrka.

Man väljer på tre plan. Lokalt, regionalt och riket som helhet. Vita röstsedlar finns där inne. Det är det lokala. Fem grupper har satt upp namn på folk de tycker ska finnas i styrningen. Här är det sossar, centern, vänstern, miljöpartiet och sverigedemokraterna – mer eller mindre tight fogade till sina partier.

Det finns rosa valsedlar. Då gäller det regionen, stiftet på kyrkiska. Motsvarar Norr- och Västerbottens län. De rosa röstsedlarna är fler eftersom fler grupper ställer upp, samma som här men några till. Ett par lite löst knutna till nåt ytterligare parti och ett gäng man brukar kalla opolitiska.

Och på nationell nivå är det likadant men röstsedlarna är gula.

Frågan ställdes: Är du med i nåt av det där? Står du på nån lista?

Nej! svarade jag. Skulle jag vara med i styret här skulle jag ju bli min egen arbetsgivare och det är inte speciellt vettigt.

Nää. Det är klart! sa föräldern.

Av någon anledning fortsatte jag med ...men när jag jobbade på folkan – pekade då i riktning mot Älvsby folkhögskola – var jag med. Då hade jag ju en annan arbetsgivare. Ett av gängen som ställer upp i valet önskade då att jag skulle stå på deras lista. Och det gjorde jag ett par tre mandatperioder.

Fråga kom: Vilka var det?

Svar gavs: Då satt jag på ett sossemandat.

Lågmält hörde jag: Då röstar jag nog på dom.

Sonsonen somnade ganska snabbt i bilen. Pladdret med hans storasyster upphörde ungefär halvvägs till stan då hon också slocknade. Jag blev ensam med mina funderingar. Och sedan skulle jag ju tillbaka till Älvsbyn också. Det blev 7 tankemil till.

Vad hade jag varit med om? Hur ska jag förstå det?

Att valdeltagandet skulle bli högt visste jag. Många hade förtidsröstat. Valförrättaren upplyste vid 18-tiden då det var två timmar till stängning hade distriktet redan tagit emot fler röster än totalt för fyra år sedan. Att det skulle bli så högt som det blev trodde jag inte men att folk rest sig ur sofforna var klart – och blev ju klarare.

Valsoffor är intressanta möbler. Likaså ord som kadrer, sympatisörer, partilojala med flera. Och förhållanden dem emellan. Orden förekommer i samtal och analyser både i verkliga livet och på nätet. Till exempel finns en del affekterade slarvanalytiker som på nätet öser galla över att att framför allt sossarna nu i detta val mobiliserat sina kadrer och på ett planerat och genomtänkt sätt stärkt sitt strypgrepp på kyrkan.

Så är det naturligtvis inte alls! Det socialdemokratiska lokala partietablissemanget, kadern, räcker knappt till övre halvan av deras lista. Resten är medlemmar i partiet mer i betydelsen lojala och sympatiserande, inte aktiva, kanske nätt och jämt uppe ur soffan. Vad gäller den lokala C/KD-listan påstår jag samma sak. Om SD kan jag inget säga då de inte ställde upp för fyra år sedan. De röster SD fick i år kom troligen från tidigare soffisar.

Föräldern jag pratade med kom ur soffan, visste inte hur systemet fungerade samt upplevde att några jävlar hotade ”våran kyrka” som relativt nyligen konfirmerat ett par av familjens tonåringar. Bakom ratten i min lilla Volvo frågade jag mig själv: Vad har föräldern egentligen för bild av ”sin kyrka” – som man är ganska indifferent till och inte besöker? Och när man inte vet – vilken tanke finns om vem eller vilka som leder just ”våran kyrka”, den som nu några jävlar hotar till den grad att man rest sig från locket?

Parti- och gruppkadrar ser det så att det är de förtroendevalda som styr!

Antingen de själva eller folk ur de andra kyrkopolitiska grupperna.

Men ser soffan det på det sättet – de som inte vet, inte engagerar sig och inte rör på sig förrän ”våran kyrka” hotas?

Mina teser är dessa:

De tror att kyrkan styrs och leds av de som är mest offentliga i kyrkan – prästerna.

Då den i deras ögon prästledda kyrkan i deras mening är OK kan man sofflocka.

Tills dess ”våran kyrka” ledd av präster är hotad – då jävlar!

Fast det vanligtvis låga kyrkoengagemanget och valdeltagandet – som i år blev något högre – säkert inte har en utan många orsaker tyder både soffliggande och uppklivning på förtroende för och solidaritet med oss präster.

Glaset kanske också är halvfullt.

Jag tror jag skall blogga nu.

Det var ju ett tag sedan sist. I alla fall sedan jag senast skrev ett lite mer mångordigt inlägg.

Mycket har hänt!

Barnbarnen till exempel. De två äldre i Luleå var hos sin farmor och farfar sistlidna lördag-söndag. Det är alltid kul. Dessutom har det kommit en liten filmsnutt som visar att den yngsta som bor i Järvsö nu alldeles själv under stånk och stön kan vända sig från rygg- till magläge.

Kyrkovaldagen kom och jag var den präst som fått förtroendet att leda gudstjänsten. Den dagen hade Enheten i Kristus som övergripande tema. Jag erkänner gärna att jag hade blandade känslor. Funderade rentav på att inleda ”predikan” med ett upprop av dem som hade sina namn på någon lokal lista för att se om de befann sig i templet när klockorna kallat.

Jag avstod från att göra så. Förkunnelsen i en gudstjänst är inte platsen att vädra prästerligt lågt ph-värde. Sociala medier kan fylla den funktionen – ibland också för mig. På Facebook skrev jag under söndagseftermiddagen följande:

Ska jag vara ärlig måste jag erkänna att jag ser fram emot kommande vecka. Då är hela kyrkopolitikcirkusen över och kontrasten borta. Alltså diverse nomineringsgrupper låtsade intresse för det de en tid försökt slå i folk att de bryr sig om. När inte ens de som kandiderar annat än undantagsvis bryr sig om att ens på valdagen fira gudstjänst - är då inte det hela ett apspel? Den lokala arbetsgivarens brist på intresse för och lojalitet mot både församlingens kärnverksamhet och dess personal är bedövande.

Men påtala sånt ska man inte göra. Det sänker stämningen.

Kommentarer kom.

• En skrev: Ooops, bra Stig – att våga sticka ut hakan!
• En annan: jag kan ursäkta våra kandidater för att de inte syns i kyrkan på valdagen av 3 skäl. 1. jag ser dem andra söndagar. 2. de finns med som frivilliga. 3. de är valförrättare. På det skrev jag: Jag uttalar jag mig bara om det jag ser – och inte ser vilket besvarades med: ja. jag vet.
• Nummer tre skrev Kan man inte säga att det är misslyckande när kyrkan inte lyckas med sin huvuduppgift missionsbefallningen. Att vara vigd till kyrkans tjänst och klaga på att besökarna inte kommer måste väl innebära att man måste rannsaka sig själv. Tyvärr finns det t o m präster som sällan firar gudstjänst utan att få lön. Detta fick en nr 4 att yttra Jo, kan så vara, men dit hör dock inte trådskaparen.
• Nr 5 klev in med Skarpt där och syftade på nr 3.
• 4-an tillbaka: Väl rutet! men osäkert på vad ovan som åsyftades.
• Jag kompletterade då mina tankar med För egen del är jag kristen. Det betyder enligt all klassisk definition att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus. I Kyrkoordningen uttrycks samma sak med orden "delar kyrkans tro och liv". Samma Kyrkoordning säger att alla som på olika sätt företräder kyrkan förutsätts göra det. Som jag tolkar det blir det frågan om både anställda och förtroendevalda och naturligtvis en kyrko-o-ordning om dessa bara lever kyrkans liv i tjänsten eller på kallelse. Delar alltså nr 3:s uppfattning.
• Till sist en nr 6 från en annan del av landets till ytan största stift: Jag var på en fin och matnyttig högmässa ledd av en präst i Missionsprovinsen. Ordet förkunnades rent och klart och det var veteoblater och riktigt vin vid mässan. Jag klarar inte längre av att fira mässa i församlingskyrkan där jag var aktiv i 17 år.

Det sista yttrandet följdes av en emoji med tårar, andra hade haft andra småbilder.

Så kan det alltså låta på Facebook. Där har jag inför och efter valet sett mycket som är värre, mycket värre. Min egen ”valanalys” är inte riktigt klar så den kommer jag att återkomma till. Utanför vallokalen och efter jag skrivit det jag hade skrivit på Facebook kom jag i samtal med ett par väljare vars attityd och motiv för att rösta pockar på genomtanke. Sen.

Svenska kyrkans Akademikerförbund – KyrkA – och arbetsgivaren är så ordentligt i luven på varandra att de inte ens grälar längre. Förhandlingar kring 2017 års avtal helt i stå. Det diskuteras också på Facebook och stundom ganska vildsint. Själv blir jag inte riktigt klok på vad som hänt och händer men mer information lär väl komma.

Strejk vore ju skitkul sista året man är i tjänst!

Kulturartiklar läser jag sällan. Nästan aldrig. Är inte speciellt intellektell.

Men ibland snubblar jag över en länk eller en hänvisning jag faktiskt följer. Naturligtvis hittar jag då både ved och kvist. Idag blev det ved.

En kristen kyrka kan inte tjäna ett sekulariserat folk genom att erbjuda dem att sjunga i kör eller lyssna på Mozart om man inte samtidigt evangeliserar. Då står man till slut där med något slags urvattnat allmän medlems-organisation för folk som kallar sig andliga men får klåda av att faktiskt höra talas om Gud.

Så slutar artikeln Allt mer tyst om Gud i bröllopsfabriken, en artikel som börjar med...

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ändå har Svenska kyrkan över 6 miljoner medlemmar. Har kyrkan slutat handla om tro och Gud – och förvandlats till fritidsgård och bröllopsfabrik för traditionsvurmarna?

I sin helhet är den värd att läsas: här.

I kväll kan jag nå nivån. Kanske.

Den nivå jag satt själv för att en dags datum skall skrivas upp på en lista.

Listan innehåller datum och ibland orsaker till att man från ett visst antal unika IP-adresser tittat in på min blogg.

Såhär runt ½11 ikväll är det nära.

Statistikstapeln lika spännande som det norska valet.

Det kom ett par kommentarer till förra inlägget, ett inlägg som i sin tur hade viss koppling till det förrförra. Jag började besvara kommentaren men backade ur. Kommentarer och kommentarer till kommentarer ska inte vara för ordrika. Framför allt om man också vill försöka tänka vidare. Det blev en liten kommentar men får också ett eget inlägg.

Jag har igen läst igenom mina egna texter.

Jag tycker jag var ganska tydlig i det jag skrev.

Jag sammanfattar gärna – och vidareutvecklar en del.

Jag har ett ganska lokalt perspektiv. Jag funderar främst kring dem som kandiderar till församlingarnas kyrkofullmäktige och hur man som en sådan kandidat kan uppleva det som uttrycks i olika nomineringsgruppers kyrkopolitiska INTE-paroller.

Jag ser att partiernas nationella övergripande paroller är en massa INTE-sådana. Det tycker jag är trist. Samtidigt är det självklart. De sekulära partierna vet ju inte på djupet vad som behöver ske. Alltså INT-ar man. Det är det enda man tycker sig kunna göra.*

Jag uppfattar att buketten ”opolitiska” grupper menar sig veta hur det är i kyrkan. Jag tror också att de vet. Och då blir min min enkla mening att de som utsetts (eller självutnämnt sig) till talespersoner borde hålla sig för goda för att använda INTE-paroller. De bara misskrediterar och skapar misstro mot Medmänniskan – temat för söndagen igår som hade Gyllene regeln som Evangelietext. De ”opolitiskas” företrädare borde i stället för att peka på andras olämplighet spraya mig och valmanskåren i övrigt med konkreta förslag till reformer man anser vara nödvändiga – lokalt, regionalt och nationellt. Om så sker kommer det ändå inte fram i skallet ”INTE partipolitik i kyrkan!”**

Jag vill att kyrkan organisatoriskt skall bli en folkrörelseliknande historia där människor som väl kan vara med i andra folkrörelser är med som personer, inte representanter för något annat. Därför röstar jag till Stift och Kyrkomöte naturligtvis INTE på någon nomineringsgrupp som vill bevara  offentliga-sektor-kyrkan. Jag är till och med tveksam till om jag kan rösta på någon annan grupp som med sina INTE-argument och sin närvaro i systemet faktiskt legitimerar detsamma.

Och röstar jag lokalt har jag bara två stora – S, C/KD – och två små – VISK, MISK och SD – att välja mellan. Och där känner jag till folk – vettiga, halvvettiga och ovettiga.***

*  Jag är därför rejält skeptisk till de etablerade partiernas lust att vara med i att styra kyrkan! Tro inget annat! Och detta vare sig det sker direkt som S, C och SD, eller indirekt som BA, MISK, VISK med flera. Partier är inte gjorda för kyrkstyre utan är idéburna rörelser – två av dem har folkrörelse som självbeskrivning – och bidrar som sådana med människor som beslutar om hur den samhällsgemensamma offentliga sektorn ska formas. Hur andra folkrörelser ska styras lägger man sig inte i.

Naturligtvis finns ofta personkopplingar mellan olika folkrörelser och intresseorganisationer – utan att vara organisatoriska. Jag har noterat att det funnits och kanske ännu finns folk som samtidigt tillhör den lokala Arbetarkommunen, Hyresgästföreningen och/eller IOGT-NTO. Det fanns och kanske finns centerpartister som är med i någon lantbrukarrörelse, moderater i Köpmannaföreningen och folk överalltifrån inom idrotten. Allt sådant är dock personalunioner folkrörelser emellan. Möjligen är man lobbyister hos varandra i ett ibland kanske ganska intrikat och växelverkande system.

**  Och för många är detta bara en maskering av klartexten: ”Kör ut sossarna ur kyrkan (men lämna C och våra övriga allmänpolitiska alliansgrupperingar utanför den högljudda kritiken)!”

Har jag fel eller är detta orättvist har de som vill vara ”opolitiska” nästan en vecka på sig att på olika sätt ge mig ett annat intryck. Röstar jag blir det nämligen på valdagen.

Det var lite långsökt!

Så sa Primärhustrun vid lunchbordet när jag babblade om den tankegång som kopplar samman förra blogginlägget med detta.

Det var lite långsökt!

Men jag kör vidare i alla fall.

Tre av de fem nomineringsgrupper som ställer upp i det lokala kyrkovalet, alltså för att komma in i Älvsby församlings Kyrkofullmäktige och Kyrkoråd, har i allas våra brevlådor levererat lokala program. Just de tre grupperna är de som i den världsliga världen är politiska partier. Veteraner i kyrkan är sossar och centerpartister, nykomlingar sverigedemokrater. Valmanifesten innehåller punkter av lokal karaktär och stoff av mer nationellt färgat generellt innehåll. De är lika och olika.

På lokal nivå spelar det ganska liten roll om man röstar S eller C. De är ungefär lika mandatstarka och tycker och agerar i lovprisad enighet ungefär likadant. Det finns de som tycker jag provocerar när jag säger så men jag säger det i alla fall. I 39 år har jag varit församlingsbo. De flesta mandatperioder har haft socialdemokratiska ordförande men några gånger har det varit en centerpartist. Jag har inte kunnat notera någon nämnvärd skillnad. Då och då progressiva och framåtsyftande åtgärder men oftare konservativa, ibland rentav bakåtsträvande. Vanligast är dock seriös och saklig hantering i för stunden och arbetet uppkomna lägen.

Vad gäller det mer nationellt färgade generella innehållet ter utskicken sig något mer olika men likheten är ändå slående. Likadana drag finns tydligt också hos grupper som inte kandiderar här lokalt men väl på stiftsplanet och på den nationella nivån. Jag menar diverse så kallat opolitiska grupper som POSK, Frimodig kyrka och andra.

Den likhet som slår mig är att man över hela skalan är så INTE!

Rösta på sossarna för att slå tillbaka rasismen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta på SD för att trycka ner vänstervridningen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta opolitiskt för att köra ut politiska partier – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta MOT så att det blir INTE är det gemensamma draget.

Att de etablerade vanliga sekulära politiska partierna går an på det sättet kan jag begripa. De har ju inte primärt kyrklig förankring och givetvis då svårt att formulera sig i stora frågor som Kyrkohandboken kommande utseende, mission i en ny tid och tankar kring de statistiska kurvor som allihopa pekar nedåt – utom utträdena. I brist på positivt bidrag kör man sina INTE-paroller. Beklagligt men begripligt.

Att de så kallat ”opolitiska” gör på samma sätt vägrar jag dock att begripa.

På något sätt tycker jag de är än värre. Jag har sett ofta självutnämnda men också utsedda ”debattörer” som inte minst i sociala medier uttrycker förakt, misstro och ren demagogi mot förtroendevalda representanter för ”de vanliga partierna”.

Missförstå mig nu rätt!

Jag tycker att ”de vanliga partierna” skall dra sig ur kyrkovalen. Jag önskar att de som styr och tar beslut skall vara valda ur rörelsens, alltså kyrkans, aktiva led. Tro inget annat. Det jag vänder mig emot är tendenser till ”de opolitiskas” nedlåtenhet mot ”de politiska” – och då främst sossar. Den är orättvis, uppfattas osaklig och oförskämd och övertygar inte alls. Tvärtom. Den förargar och sårar.

Och det är utifrån ren kyrkopolitiklogik.

De sekulära partierna är designade så att människor som vill ge tid och engagemang ställer upp för att inneha platser som beslutar i frågor beslutsfattarna själva inte behöver vara direkt berörda av. Läs gärna den meningen en gång till.

Man ser sig som personer som fått ansvar för andra, inte endast sina egna intressen, och kan i kommunen ta beslut om äldreomsorgen utan att själv bo på Nyberga eller ens ha föräldrar som har hemtjänst. Man kan ta beslut för skolans värld även om det är decennier sedan man muckade från högstadiet och barnen tog studenten för 15 år sedan. Man kan ta beslut för andras väl – och man gör det med en väldig respekt och stolthet.

Sådan är de etablerade partiernas inre logik – jämför med tankarna i förra inlägget – också när de mobiliserar folk för kyrkliga beslutsförsamlingar. De ser det som uppdrag där man får ta beslut för andras skull utan att man själv har ett eget starkt personligt egenintresse. Att då kyrk-diskvalificeras blir – utifrån partiernas inre logik – lika främmande som att inte få ta beslut i försvarsfrågan bara för att man inte gjort lumpen. Och att anklagas för att vilja förstöra blir för den lokala fullmäktigekandidaten nästan kränkande och väcker varken förståelse eller sympati.

Jag tycker de etablerade politiska partierna S, C och SD skall dra sig ur kyrkostyret. Light-versioner knutna till M, L, KD, MP och V likaså. Men jag vill inte förbjuda dem. Jag vill inte heller att de skall försvinna för att man INTE VILL ha dem. De försvinner när de kyrkotillhöriga av ”de opolitiska” övertygas om att positivt VILJA något annat.

Ett mål jag har här i livet är att rubrikerna till mina blogginlägg inte skall bli för långa. De skall rymmas på en rad i länksystemet till höger. Därför bedömde jag denna fredag morgon att denna min ram helt skulle sprängas av hela den rubrik jag egentligen tänkte mig.

Naturligtvis har jag också andra mål i livet. Liksom tankar kring detta med mål och framtidsutveckling. I det bildcollage jag den 31 juli lät pryda inlägget flera tänkbara av den 31 juli finns en röd-gul-blå-grön fyrpluppare som har med sådant att göra – men det har jag inte skrivit om än.

sovjetrysk kyrkopolitiklogik...

...skulle egentligen vara rubriken för mina kyrkovalsfunderingar denna arbetsuppgiftsfria – en del kallar det lediga – dag.

Ryssland, liksom den tidigare Sovjetunionen, gör inga utrikespolitiska misstag. Eller i alla fall få. Och definitivt inga ologiska. Ungefär så var för en tid sedan tankegången i ett radioprogram jag råkade höra. Varken programmet då eller jag nu menar att allt rysk agerande är rätt eller bra – långt därifrån – men varje drag har en ur rysk synvinkel inre logik. Exempel kan vara...

...annekteringen av Krim där majoritetsbefolkningen är rysktalande,hör till Ukraina som närmar sig väst och NATO. Svartahavs- och Medelhavsflottan har sin huvudbas i Sebastopol och kan den vara trygg i ett presumtivt NATO-land? Nä! Vi agerar!

...östra Ukraina med rysktalande majoritet, gruvor och industrier i ett Ukraina som närmar sig väst. Kan våra landsmän vara trygga? Kan vi vara trygga? Nä! Vi agerar!

...vi har invaderats från väst under under både Första och Andra världskriget samt däremellan på 20-talet av Polen! Nu får det vara nog! När vi nu står i Berlin och NATO bildats skapar vi en Warszawapakt och bygger en mur!

För att vara tydlig: Varken jag eller radioprogrammet försvarar detta. Poängen är bara den att för att förstå behöver man se inte bara till sina egna reaktioner utan också till den ryska inre logiken. Den föreligger inte i Östersjöområdet. Att uppfatta annekteringen av Krim som ett generellt hot mot Gotland och en omedelbar krigsfara från ett allmänt aggressivt Ryssland blir därför överdrivet och lite kränkande – sett med ryska ögon.

Vad har detta med kyrkopolitiken att göra? Och valet nästa helg?

Det skall jag skriva om senare...

 

• Gudstjänst med Bön, Förkunnelse, Lovsång och Nattvard.
• Undervisning av olika slag.
• Diakoni till stöd och hjälp för människor.
• Mission både hemma och utomlands för att fler och nya personer ska få del av kyrkans budskap.

Dessa fyra uppgifter som nog överlappar och går in i varandra skall finnas för att människor skall komma till tro och växa i tro, en gemenskap skall bildas och utvecklas och en del annat viktigt – fritt hågkommet ur kyrkans regelverk.

På måndag skrev jag ett mail med följande text:

Hejsan!

Ni som får detta mail är de i Bibelgruppen jag har mailadresser till – samt kopior till en del andra.

Vi startar Tisdag 12 september 18.30 i Församlingsgården och fortsätter sedan udda veckor fram till Jul. Denna termin är det Paulus brev till Galaterna som står i fokus men naturligtvis kommer också mycket annat att kunna bli pratat om.

Tisdagar jämna veckor 19.00 med start 19 september möts de som önskar under rubriken Te & Tanke till samtal och tankeutbyte av liknande slag.

I bifogade filer finns mer information om denna höst.

Sprid gärna detta till andra som du tror kan ha intresse av att delta.

Ta med en kompis!

Stig Strömbergsson

Liknande men mer kortfattat SMS-ade jag till de som var med i våras men inte angett någon epostadress.

De bifogade filer jag nämnde var tre till antalet.

A: En folder – Lär av mig – med kort information om all Undervisning denna höst för konfirmander och uppåt i åldrarna – K2 (fortsättningsgrupp för nykonfirmerade), Kyrkans Unga, de i mailet nämnda grupperna, tre caféer på olika tider, tre församlingslördagar och de fem körerna.

B: En folder till – Te & Tanke – speciellt med den gruppens tänkta form och innehåll.

C: En skriven allmän presentation av hela klabbet – två A4sidor.

A och B finns sedan utlagda i kyrkan och församlingsgården samt skickades som Bilaga till förälder/målsman i de 150 brev som igår med inbjudan till konfirmationsförberedelse gick till årskurs 8, de i 9an som inte konfirmerades förra året och med information om uppföljningsstart till de som konfirmerades i våras.

Nu har information gått iväg. Via Facebook och hemsidan kommer det också om ett par dagar – ett par andra viktiga saker som ”marknadsförts” där måste gå av stapeln först. Nu blir det att be och se. Hur det de facto blir vet jag inte. Men en sak vet jag: Försöker man inte blir det garanterat inte! Bjuder man inte kommer ingen!

Och så vet jag en sak till: Kyrkovalet handlar ytterst lite om de fyra punkterna i början...

Jag har dessutom varit arbetsuppgiftsbefriad fredag-lördag-söndag. Också skönt.

Tid att vara ute, fixa, dona och röra på sig.

Fredag eftermiddag handlade det om trädgården – efter att ha fixat livsmedelsinköpen för helgen. När det gjordes – inköpen alltså – befanns det å lokala Cooperativabutiken finnas färsk filead strömming. Det är en firre som för ett antal är sedan var betydligt mer högfrekvent både i butik och på middagsbordet. Mindre förekommande i Bottenviken? Eller bara skillnad mellan uppväxt i Luleå och nu boende några mil in i landet? Vem vet...

Jag slog i alla fall till och köpte några hekto – två portioner + några extra att i kallt skick ha på smörgås som snacks.

Grillen fram för halstrad strömming, så kallat sotare. Färsk mandelpotatis – ganska små knölar – direkt ur landet. Egenodlade grönsaker. Så löd menyn.

Vad vill du dricka till? sporde jag Primärhustrun. Öl! blev det snabba svaret. Eller vatten.

Jaha! Ingen medelhavsdricka denna fredag alltså, inte rött eller vitt.

Till strömming? Aldrig!

Top-of-Älvsbyn heter nåt man kan sysselsätta sig med. Det handlar om jag tror tio bergstoppar man ska ge sig på att besöka under en sommar. Bra utflyktsmål, alltså.

Vi har inte systematiskt gått in för det hela men ett par har det blivit. Falkberget fick besök om lördagen. Fint väder, fin utsikt, mysig brasa, gott kaffe.

Vägen upp fick jag tankar kring. Eller utifrån. Tankar som har att göra med förändringar, planer, församlingsutveckling, mål, vilja, missmod, kapitulation, halvheter och liknande. Att skriva om de funderingarna lägger jag till min redan nu ganska välfyllda att-blogga-om-lista. Kan bli nåt en regnig dag.

Apropå bloggeri meddelades jag e-post-vägen att kompisen Stig Sundström beslutat sig för att inte blogga mer. Han önskade att jag skulle ta bort länken till hans blogg långt nere till höger. Fixat.

Söndag firade vi gudstjänst – Högmässa – i Älvsby kyrka tillsammans med 45 andra. Min padawan Jakob förkunnade och var celebrant. Efter gudstjänsten bjöd Centerpartiets nomineringsgrupp för det kommande kyrkovalet på kyrkkaffe och lite information. Det var således några extra centerpartister i kyrkan. Den röstsedel de vill jag skall använda om två veckor tog jag av pur nyfikenhet med för att se vilka som kandiderar som firar gudstjänst nu när det skulle vara något speciellt. Alla på listan var inte där. Men jag kunde pricka av flera.

Nästa söndag gör Socialdemokraterna samma manöver. Och jag. Dessutom är det jag som enligt långtidsplaneringen har förtroendet att leda den Högmässan.

Efter kaffet ut i lingonskogen! 20 liter plockarplockade lingon och 5 liter handplockade blåbär senare var vi nöjda och for hem, åt middag och rensade de skogliga allemansgåvorna. En hink lingon återstår att rensa – i morgon.

Ett i många avseenden rekreerande veckoslut.

Jag vet inte om jag är helt uppdaterad i vilka sätt att säga saker som tiden kräver. Att tänka och tycka det många anser tiden kräver har jag väldigt svårt att göra. Jag vill inte bara ha tidsanda. Jag kräver argument och lite skalle, sådant jag saknar i hela cirkusen kring det stundande kyrkovalet. Kommer nog att återkomma om det. Nu gäller det ord och hur man säger saker.

Alltså: Åter till rubriken: det var maagiskt.

Man säger så om allt möjligt. En konsert var maagisk, maten smakade maagiskt, det var maagiskt väder, stämningen på läktaren är maagisk, det kristna ungdoms-lägret var helt maagiskt, predikan var – men det hör man sällan – rent maagisk.

Naturligtvis fattar jag att det nu bara är ett allmänt förstärkningsord typ jätte, skit, hyper, bauta, grymt och fett. Min goda uppfostran gör att jag här utelämnar könsord. Likaså avstår jag att nämna de svordomar och kraftuttryck som Emil i Lönnebergas pappa Anton skulle ha som anledning att förvisa mig ut i snickerboa. Jag nöjer mig med att begrunda det jag uppfattar vara språkliga nykonstruktioner – som gissningsvis egentligen inte är aktuella längre utan redan nu ersatta av andra.

Men de funkar ju! Ta detta exempel:

Mina barnbarn, alla tre, är jätte-skit-hyper-bauta-grymt-fett underbara. De är rent maagiska! Jag har värsta barnbarnen, alltså!

Där fick du, noble Bloggläsius, ett till. Dessutom med bakvänd förstärkning.

I förra inlägget nämnde jag strulande internet och att det var självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med som orsakade tjafset. Och att nya grejer kommer i morgon.

När det trevliga och hjälpsamma supporttjejen gav det tidslöftet tänkte jag – men sa inget – att det nog kan vara lite optimistiskt. Hade hon strax före lunch egentligen koll koordinaterna för Älvsbyn och att landet faktiskt är ganska avlångt?

Jag fick rätt i min aning. Det kom inget dagen efter. Som äkta norrbottning blev jag varken grymt eller fett besviken. Jag vet att det blir så. Mellansverige därifrån allt sänds ligger ju faktiskt i periferin. Så det tog en dag till. Till igår. Då kom paketet med den nya modem-roter-dosan. Som såg ut exakt som den gamla.

När sådant skall kopplas in stiger pulsen. Jag blir jätte-skit-nervös. Kommer det att funka? Eller blir jag bara galet bauta-frustrerad då jag inte begriper vad som händer och fötter?

Allt ska slås av. TV och rubbet. Sedan kopplas om. Slås på. Skriva in en och annan besvärjelse-kod. Och efter en stund: rent maagiskt! Det funkade hyperbra!

Det – var det ockulta krafter? – som skapat problemen var på något vis exorcerat. Vi var ånyo ånlajn med tillvaron – inklusive Netflixserien Star Trek Voyager säsong 7 avsnitt 8.  

Var det magi eller teknik? Jag vet inte.

Bilden?

Den beror på förarfel. I mitt pekfingervalsande klämmer jag inte till mellanslagstangenten på min dator tillräckligt hårt. Det skapar ofta samskrivningar av ord. Första meningens helt uppdaterad blev heltuppdaterad. Det var så galet – ännu ett vanligt förstärkningsord – att bilden blev lämplig. Fett långsökt. Eller maagiskt lustigt.