stigstrombergsson

Var vid gott mod!

Detta är sista inlägget om och utifrån kyrkovalet.

I alla fall på ett tag.

Det förra inlägget kan uppfattas som och var nog ett vittnesbörd om en viss butterhet och uppgiven-het jag upplever kring hela hur-kyrkan-skall-styras-tugget som präglar en kyrkovalshöst. Glaset på bilden var halvtomt och så är det. Mycket saknas i de grupper och partier som har och önskar ha inflytande i kyrkan. Det finns mycket att önska, begära och kräva. Tomheten skriker och därför är jag inte nöjd – med någon part.

Själv var primärhustrun och jag och röstade vid 18-tiden. Barnbarnen var med. De skulle efter vi lagt våra kuvert av sin farfar – det är jag – direkttransporteras hem till mamsen och pappsen i Luleå. Farmodern ämnade gå hem för att kratta ihop leksaker och annat de små under ett par dagar dragit fram.

Utanför vallokalen, på väg till fordonet, mötte jag ett par ungdomar och en förälder. Jag har konfirmerat ungdomarna. Matematiskt snillrik som jag är insåg jag att en av dem var 16 år och kunde rösta men inte den andre. Föräldern bedömde jag hade rösträtt. Att de hade sina röstkort i näven gav ju också en ledtråd.

Vi morsade på varandra, föräldern talade och sade: Jag har aldrig röstat i kyrkovalet förut. Men nu verkar det som om några vill ta över våran kyrka och det skall dom jävlarna inte få! Därför är jag här. Men jag vet inte hur man ska göra eller vad jag ska rösta på.

Nu skall sägas att mina citat nog inte är 100% ordagranna. Ett sådant detaljminne har jag inte. Men de är innehållsgranna i den meningen att de med hela sitt ordval återger attityden och själva saken. Då jag ogärna missar ett tillfälle att vara pedagogisk gav jag därför en snabb inblick i hur det fungerar när man skall välja i det föräldern kallade våran kyrka.

Man väljer på tre plan. Lokalt, regionalt och riket som helhet. Vita röstsedlar finns där inne. Det är det lokala. Fem grupper har satt upp namn på folk de tycker ska finnas i styrningen. Här är det sossar, centern, vänstern, miljöpartiet och sverigedemokraterna – mer eller mindre tight fogade till sina partier.

Det finns rosa valsedlar. Då gäller det regionen, stiftet på kyrkiska. Motsvarar Norr- och Västerbottens län. De rosa röstsedlarna är fler eftersom fler grupper ställer upp, samma som här men några till. Ett par lite löst knutna till nåt ytterligare parti och ett gäng man brukar kalla opolitiska.

Och på nationell nivå är det likadant men röstsedlarna är gula.

Frågan ställdes: Är du med i nåt av det där? Står du på nån lista?

Nej! svarade jag. Skulle jag vara med i styret här skulle jag ju bli min egen arbetsgivare och det är inte speciellt vettigt.

Nää. Det är klart! sa föräldern.

Av någon anledning fortsatte jag med ...men när jag jobbade på folkan – pekade då i riktning mot Älvsby folkhögskola – var jag med. Då hade jag ju en annan arbetsgivare. Ett av gängen som ställer upp i valet önskade då att jag skulle stå på deras lista. Och det gjorde jag ett par tre mandatperioder.

Fråga kom: Vilka var det?

Svar gavs: Då satt jag på ett sossemandat.

Lågmält hörde jag: Då röstar jag nog på dom.

Sonsonen somnade ganska snabbt i bilen. Pladdret med hans storasyster upphörde ungefär halvvägs till stan då hon också slocknade. Jag blev ensam med mina funderingar. Och sedan skulle jag ju tillbaka till Älvsbyn också. Det blev 7 tankemil till.

Vad hade jag varit med om? Hur ska jag förstå det?

Att valdeltagandet skulle bli högt visste jag. Många hade förtidsröstat. Valförrättaren upplyste vid 18-tiden då det var två timmar till stängning hade distriktet redan tagit emot fler röster än totalt för fyra år sedan. Att det skulle bli så högt som det blev trodde jag inte men att folk rest sig ur sofforna var klart – och blev ju klarare.

Valsoffor är intressanta möbler. Likaså ord som kadrer, sympatisörer, partilojala med flera. Och förhållanden dem emellan. Orden förekommer i samtal och analyser både i verkliga livet och på nätet. Till exempel finns en del affekterade slarvanalytiker som på nätet öser galla över att att framför allt sossarna nu i detta val mobiliserat sina kadrer och på ett planerat och genomtänkt sätt stärkt sitt strypgrepp på kyrkan.

Så är det naturligtvis inte alls! Det socialdemokratiska lokala partietablissemanget, kadern, räcker knappt till övre halvan av deras lista. Resten är medlemmar i partiet mer i betydelsen lojala och sympatiserande, inte aktiva, kanske nätt och jämt uppe ur soffan. Vad gäller den lokala C/KD-listan påstår jag samma sak. Om SD kan jag inget säga då de inte ställde upp för fyra år sedan. De röster SD fick i år kom troligen från tidigare soffisar.

Föräldern jag pratade med kom ur soffan, visste inte hur systemet fungerade samt upplevde att några jävlar hotade ”våran kyrka” som relativt nyligen konfirmerat ett par av familjens tonåringar. Bakom ratten i min lilla Volvo frågade jag mig själv: Vad har föräldern egentligen för bild av ”sin kyrka” – som man är ganska indifferent till och inte besöker? Och när man inte vet – vilken tanke finns om vem eller vilka som leder just ”våran kyrka”, den som nu några jävlar hotar till den grad att man rest sig från locket?

Parti- och gruppkadrar ser det så att det är de förtroendevalda som styr!

Antingen de själva eller folk ur de andra kyrkopolitiska grupperna.

Men ser soffan det på det sättet – de som inte vet, inte engagerar sig och inte rör på sig förrän ”våran kyrka” hotas?

Mina teser är dessa:

De tror att kyrkan styrs och leds av de som är mest offentliga i kyrkan – prästerna.

Då den i deras ögon prästledda kyrkan i deras mening är OK kan man sofflocka.

Tills dess ”våran kyrka” ledd av präster är hotad – då jävlar!

Fast det vanligtvis låga kyrkoengagemanget och valdeltagandet – som i år blev något högre – säkert inte har en utan många orsaker tyder både soffliggande och uppklivning på förtroende för och solidaritet med oss präster.

Glaset kanske också är halvfullt.