löfvens vigselplikt

När jag börjar skriva – det är tisdag 27 juni på kvällskulan – har jag ingen rubrik på skriveriet. Tankar om innehåll finns så det blir väl som i allt stort journalistiskt författarskap att rubriken sätts sist. Association till journalistiskt är inte så dum faktiskt. Det är om vad som skrivits i Kyrkans tidning jag tänker skriva. Och tankar utifrån det.

 

Stefan Löfvén intervjuades i förra veckans nummer i KT. Det var en lång intervju och den första i en serie med partiledarna i de vanliga politiska partierna som i egenskap av just partier ställer upp i kyrkovalet till hösten. De andra kommer då att bli Annie Lööf för Centern och Jimmie Åkesson för Sverigedemokraterna. Alla andra politiska partier har haft ryggraden att se sig som sekulära samhällsbyggare utan direkt avsikt att styra/manipulera/utnyttja ett trossamfund bland andra. Att sedan till exempel Liberaler eller Vänsterpartister som privat engagerar sig i kyrkovalet och lånar moderpartiets beteckning drar med sig sina liberal-a eller vänsteråsikter är nog ganska givet – men partierna står utanför.

 

Rubriken för Löfvén-intervjun lyder: Alla präster skall viga samkönade par. Det är om den saken reaktioner av milt uttryckt blandad kvalitet kommit i sociala medier där mycket kritiska, inte sällan osakliga eller rent oförskämda, röster hörs. Visst finns det folk som söker hyfsa till samtalen till exempel på Facebook men många verkar mest vara drabbad av anti-Löfvén-affekt, inget annat och ser det som en vänsterinfiltration i en redan vänstervriden kyrka.

 

För att vara tydlig: Jag tycker att de politiska partierna skall avstå från att delta i kyrkovalet. Jag tycker också kyrkor inte skall ägna sig åt myndighetsutövning typ förrätta vigslar. Det är en samhällelig sak och då skall givetvis alla vara lika inför lagen. Många länder betydligt mindre sekulariserade än vårt låter endast äktenskap inför civil myndighet ha rättsverkan så det borde gå också hos oss men då det nu är som det är att kyrkan valt att myndighetsutöva på entreprenad och till detta sagt att alla hennes präster skall kunna delta i den dansen menar jag att rätten att avstå att vara vigselförrättare måste få finnas kvar. Tanken att äktenskapet är en man-kvinna-grej är ju klassisk kristen tanke och måste rimligen få finnas och utövas i en kristen kyrka.

 

Att S-partiet väger annorlunda i den saken förvånar väl näppeligen? Men är det en vänster-grej? Som flera ”debattörer” förfäktar? Och tror någon på fullt allvar att C-Annie Lööf kommer att markera en annan hållning i sin intervju än Löfven? Eller är hon också ”vänster”? Liksom nomineringsgruppen Borgerligt alternativ som i princip är Moderater i Svenska kyrkan. Det var ju den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt som ändrade äktenskapsbalken och jag kan inte minnas att de nomineringsgrupper i Kyrkomötet som fast eller löst hör samman med Allianspartierna tyckte något annat när kyrkan traskade i Riksdagens fotspår – Kristdemokraterna undantagna. Är moderater och liberaler också ”vänster”?

 

Såhär ser mandatfördelningen för närvarande ut – totalt 251:

  • Arbetarepartiet Socialdemokraterna (S) 73
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 38
  • Borgerligt alternativ (BA) 31
  • Centerpartiet (C) 30
  • Sverigedemokraterna (SD) 13
  • Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KD) 12
  • Frimodig kyrka (FK) 12
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11
  • Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) 11
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 4
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1
  • Utlandsförsamlingarna 2
  • Ledamöter utan grupp 9 – avhopp under mandatperioden

S och ViSK kan med viss tvekan kallas politisk ”vänster”. De har summa 77mandat. Det är en knapp tredjedel, knappast en vänstermajoritet. De så kallade ”allianspartiernas” grupper – BA, C, FiSK, KD – når ju exakt samma antal 77. Det betyder en tredjedel uttalat borgerliga.

Var på en höger-vänster-skala man skall placera de 11 miljöpartisterna är en öppen fråga. De 13 SD-arna torde dock mest vara åt höger. De andra grupperna som saknar partikoppling är nog ganska blandade höger-vänster-sett, i alla fall svårplacerade.

 

Att tala om vänstervridning blir i alla fall rent matematiskt rent svammel. Att som en del allmänborgerliga anklaga S för att ensamt ha kapat kyrkan blir lika förvirrat – typ. Det skall onekligen bli intressant att se hur diskussionerna kommer att gå sedan Annie Lööfs intervju publicerats. Och hur de som kommenterar sedan Sverigedemokraterna, de senaste kyrko-utnyttjarna, resonerar.


hesa fredrikas tjut*

 

Ungefär vid 19.30-tiden igår kväll gjorde han det. Eller hon.

Då tjöt det: Perioden slut.

Pausen har börjat, den som kallas semester.

Kommer ganska lagom – typ.

 

Och då börjar jag naturligtvis fundera.

Det här med semester. Varför? Vad innebär den? Motiv?

 

Först: Naturligtvis skall folk ha semester! Tro inte jag menar något annat. Jag är inte missunnsam. Tro inte heller att jag för egen inte vill ha en paus i arbetet – eller behöver det. Det är inte saken i sig – semestrar, ledigheter, lov – jag funderar över. Men motiven. Tankarna, känslorna, snackkulturen.

 

När den äldre av sönerna vid sju års ålder skulle börja skolan följde jag honom till plugget första dagen. Traskande hand i hand över skolgården hördes hans stora suck och orden. Nåja! Nu är det bara den här terminen kvar till det blir jul. Det går fort. Lite samma attityd som Pippi Långstrump visar när hon vill börja skolan för att kunna få lov.

Så långt barn och litterära figurer. Nu tillbaka till mina grundtankar. Eller grunda tankar?

 

Är pausperioder till för laddning för gott arbete eller är arbetet ett nödvändigt ont mellan semestrarna? Är helgerna återhämtning och vila för att verka? Eller är måndagar till fredagar en värk mellan det verkliga lediga livet?**

Naturligtvis spelar det här roll vilket arbete men har. Och vem man är.

Men också hur man ser på arbete, uppdrag, livsuppgift, medmänniska, sig själv.

 

På jägar- och samlartiden jobbade man ½-tid. Det fick jag veta när jag för en massa år sedan deltog i en arkeologisk utgrävning av en 6000 år gammal boplats. Annan tid ägnades åt pyssel, historier, lugn och relationer. Förhållandet mellan när man vilade och var aktiv reglerades naturligtvis inte av fabrikssirener, stämpelur, avtal eller klockor. Det var behovet av insats som styrde liksom tillgången på dagsljus. Mammutjakt – som i och för sig inte förekom i Norrbotten – krävde intensiv insats mer än reglerad arbetstid. Mörka vintrar begränsade verksamheten till vegetativt historieberättande i hyddans halv-ide-tillvaro.

 

Jordbrukarens tillvaro var snarlik med att vara årstids-, dagsljus- och grödeberoende. Olika uppgifter under året i olika tempo. Att verka och att leva gick ihop. Hantverket fungerade på samma sätt. Vissa tider gjordes mer skor än andra tider, timrades fler hus än annars. Mycket jobb betydde mer arbete, lågsäsong mindre. Man gjorde i alla fall sin plikt och fyllde sina beting.

 

Nu min tes: Det industriella lönearbetet med den postindustriella tjänstemannatillvaron har stukat om den fria människan som arbetar till gagn för sig själv och sina medmänniskor till anatomiska urverk med större eller mindre grad av arbetsmoral. Att göra sin tid när tiden skall göras blir viktigare än att göra det som behöver göras när behov och möjligheter uppstår – både för arbetsköpta och arbetsköpare.

 

Eftersom det tankesystemet styr har jag liksom ungefär hälften av alla kyrkoanställda semester nu. Att en stor del av svenska folket också har så kallad fritid som medför att de i annan grad än annars kan ha rum för intryck om tro, liv, sanning osv betyder väldigt lite. Det skulle egentligen kunna innebära ett medvetet tre-termins-tänkande vad gäller fördelning av arbete och icke-arbete i kyrkan. Gud tar ju inte semester – typ.

 

Men jag har. Fyra veckor.

 

PS: Klicka här för intressant semesterläsning att öva engelska – och moral.

 


*  Att mångas arbete inte är kontorsupplagt måndag-fredag 8-5 varierar bara när attityderna råder, inte frågeställningen i sig.

**  Hockey-mistluren är härmed försedd med ett genusperspektiv. Den maskuline Fredrik borde ge bestämningen Hese Fredrik, inte hesa. Men då det sägas Hesa tyder det på att namnet egentligen skall uppfattas feminint – Fredrika. Eller ersättas med något neutralt: Signalen.

Eventuell likhet av denna sak med vissa kyrkliga ”debatter” om så kallat inklusivt språk – Den Helige eller Den Heliga Anden, liksom kring det manliga Herren, är (kanske) bara en slump.

Dessutom kan det vara värt att nämna att när jag i mitt ordbehandlingsprogram – Word – skriver inklusivt markerar programmet det som en felstavning. Ordet finns alltså inte!


hjärtsmältarLisa

 

 

Det är Midsommarafton.

Ovanstående bild kom.

Det är knappt-2-veckigen jag är morfar till.

En hjärtsmältande lisa för själen!

 

Idag på Midsommarafton är jag arbetsuppgiftsfri med undantag för förberedelser för i morgon och för på söndag. Midsommardagen ansvarar jag kl 11 för Temagudstjänst – Skapelsen – i Älvsby kyrka. I praktiken blir det nog frågan om vad manualen kallar Högmässogudstjänst, ett sånt där hitta-på när man inte vill fira fullständig gudstjänst – alltså en med Mässa/Nattvard. På söndag som är Den Helige Johannes döparens dag och hör ihop med kommande jul blir det dock hela ostympade gudstjänster – Högmässa 11 i Älvsbyn, 16 i Vidsel. Då finns också Sommarkyrkan med i sång och tanke.

På måndag börjar min semester.

 

TREVLIG MIDSOMMAR!


kyrkopolitisk gröt

I bloggposten εν Πυθαγόρειο 7/17 listade jag några saker jag då ännu inte berättat från ungdomarnas läger på Samos. Det inlägget publicerades den 5 juni och det är endast den sista punkten jag nämnt – den om det då väntade barnbarnet.

Det blir inte εν Πυθαγόρειο nu heller. Kommer senare. Nu annat!

 

Kyrkopolitik är innerst inne och ytterst ute nästan lika intressant och skoj som att titta på när gröt kokar. Nu börjar det puttra så smått i grytan. I höst hälls det i tallrikarna. Resultatet alltså. Fast egentligen inte förrän 1 januari nästa år. Då tillträder nyvalda kyrkliga fullmäktigeförsamlingar åtminstone på lokal nivå.

 

I dagens e-post-skörd kom meddelande från Stiftskansliet – Luleå stifts nyhetsbrev. Där fanns bland annat en presentation av vad de olika nomineringsgrupper som kandiderar till Stiftsfullmäktige tycker vara viktiga frågor. Alltså är nu havregrynen hällda i vattnet. Varje grötkokare vet exakt hur aptitligt det brukar te sig. En beige-grå röra, föga aptitretande.

Sorterar man grovt efter parametrarna Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission som enligt det kyrkliga regelverket är församlingarnas grundläggande uppgifter verkar de flesta ta sikte på Diakonin. Det är bra! Sånt är viktigt. Några,men inte alla, tar in Gudstjänst och kanske lite om Undervisning. Men alltsammans ter sig egentligen som havregrynsgröt ganska fantasilöst. Det verkar mest som om vilken kastrull, alltså vilken grupp, man skall använda är den viktigaste frågan.

Vill du, noble Bloggläsius, se mer i detalj – klicka här.

 

Lokalt har jag förstått att det kan bli lite omröring i grytan. De senaste mandatperioderna har varit så att med ett valdeltagande på, om jag minns rätt, 14-16% S fått knappt hälften av platserna i Kyrkofullmäktige. En sammantagen lista med C+KD* har plockat knappt den andra hälften. V har med ett par mandat fungerat som vågmästare och när det gäller val av ordförande i fullmäktige och Kyrkoråd stött den stora grupp som belönat de få bäst, alltså gett V en ordinarie plats i styrelsen. Mitt intryck är att just ordförandevalen är enda gången förslag står mot förslag. I övrigt är de kyrkopolitiska spänningarna är lika låga som de förtroendevaldas medelålder är hög.

 

Men till hösten kommer det, vad jag fattat, att bli fem listor. Två nya alltså. Miljöpartister i Svenska kyrkan kandiderar liksom partiet Sverigedemokraterna. Vad det kan leda till vette kissemissen men något drag med sleven gissar jag att det blir. SD som nytt fenomen kan ha potential att mobilisera sina sympatisörer bättre de ganska loja S och C som ju mest litar till sina lojala partiveteraner. Att SD kapar hem en tredjedel av fullmäktige håller jag därför inte otroligt – men hoppas jag har fel.

 

Vad betyder i så fall det för gröten? Svar: Den tjocknar!

S och C+KD vill ju inte ta i SD med tång – vilket är helt rätt! De kommer att fördela de tunga posterna i styrelse och utskott mellan sig och på något vis riskerar det hela att stelna ännu mer. Det är lite trist eftersom det behövs vitalt arbete med mål, framåthållning osv. Jag tror inte för ett ögonblick att SD skulle stå för något sådant men risken blir att pakterna mot SD gör hållningen än mer återhållsamt traditionellt defensiv än vad den redan är.

 

Jag vet ännu inte vad de olika grupperna kommer att profilera i den lokala valrörelsen. Några manifest eller program har ännu inte hamnat i brevlådan. Jag är ganska osäker på om jag över huvud taget ser fram emot de försändelserna. Min erfarenhet är – och detta inte bara lokalt utan också intryck från andra församlingar – att två veckor efter valet vet många av de invalda inte vilka frågor de gick till val på. Frågar man sedan i slutet av en mandatperiod efter vilka initiativ som tagits – motioner, förslag etc – för att genomföra det program man gick till val på blir svaret inte sällan: Va! Program??

 

Jag har ännu inte heller full kunskap om vilka personer som finns på de olika listorna. Personaspekten är ganska viktig. Älvsbyns lokala sammanhang är så litet att om man inte vill att folk skall prata om vad man gör skall man inte göra det. Några av de listade vet jag om, andra kan jag räkna ut att de kommer att finnas kvar.

 

Är jag skeptisk mot systemet, mot den kyrkliga demokratin?

På lokal nivå: Inte i princip. De som tillhör kyrkan måste ha rimlig möjlighet att på ett demokratiskt sätt vara med i val av styrelse etc. För ett sammanhang med så många tillhöriga är ett demokratiskt val en vettig form – lokalt. Vilka som kandiderar måste de som vill kandidera avgöra. Kampgruppen Vänsterhänta biodlare i Tvärån – som inte finns – ska ha rätten att ställa upp. De etablerade politiska partierna S, C, SD tycker jag skall göra som V, MP, L osv.

Till regionala och nationella styrfunktioner behöver det inte vara som det är nu med direkta val. Församlingarna skulle kunna utse representanterna till de nivåerna. Många organisationer – partier, idrottsrörelsen, fackföreningar är exempel – låter sin demokrati fungera på det sättet.

 

Finns det russin i kyrkovalsgröten?

Jag gillar russin i min frukosthavregrynsgröt.

I den kyrkopolitiska kastrullen finns inga.  

 


* Jag skriver S och C eftersom de som sekulära politiska partier designade för stat, region och kommun fortfarande som sekulära partier kandiderar i kyrkan. KD blir då lite oegentligt kort for
Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Själva partiet deltar inte utan låter bara folk använda ordet. På samma sätt gör V, MP och andra. SD har dock valt samma maktsäkringsväg som S och C.


39 år på dagen

Facebook är ett mycket snabbare socialt medium än en blogg. Där går det så snabbt att vad som skrivs och delas försvinner ganska omgående. På en blogg av mitt slag lever ett inlägg länge – kanske en vecka, ibland lite längre, vid enstaka tillfällen ännu mer. Som nu.

 

När jag bloggar brukar jag meddela på Facebook att jag gjort så. I morse kunde jag därför därför där se att jag för två år sedan den 11 juni bloggat om att det då var 37 år sedan jag och sju andra prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då det idag är samma datum och dessutom detta år samma veckodag återpublicerade jag den aktuella Facebook-noteringen med länk till det gamla inlägget. Här – alltså på bloggen – har det idag till det två år gamla inlägget kommit en kommentar. På Facebook fick reprisen betydligt fler reaktioner. 55 personer har publicerat en Tumme upp eller ett Hjärta. Några har kommenterat med Grattis! Eller – från en dotter till en av mina prästvigningskompisar – Tack för dagens skratt! eller liknande.

 

En ställde denna fråga:

Om du ser tillbaks på dina drömmar och tankar då och hur kyrkan utvecklats...

Hur har det blivit, tycker du?

 

Det kan man inte besvara på Facebook! Kräver alldeles för långa utläggningar. Ett blogginlägg av ens avsevärd längd rymmer inte de många ord som då måste skrivas. Kanske en serie...

Såhär svarade jag i alla fall där – med rättad grammatik:

Funderar en hel del i den saken. Många gånger ganska dystert, ibland positivt. En del kan nog skina igenom på min blogg.

Om ett år är det 40 år sedan jag prästvigdes och i samma veva fyller jag 65. Det har tidigare hänt att erimitusar och erimitöser på den höjden av livet tilltagit i frispråkighet – eller bara försvunnit ut i tystnad. Vi får se hur det blir "om Herren dröjer och vi får leva" som min farmor brukade säga.

 

Onekligen funderar jag över saken.

Och över vilka drivfjädrar jag har, vad jag behöver för att ha prästlust.

Och om man i uppdraget skall se i backspegeln var man varit på vägen, genom sidorutan för att kolla där man är eller framåt på vägen som möter. Genom åren har jag nog i mina uppdrag varit ganska vindrutig och nu är det inte så lång sträcka kvar. Det får mig att fundera.

 

Den vecka som nu varit var tänkt att ge återhämtning utan arbetsuppgifter. Så har det varit men med tillägget att jag dessutom varit förkyld med snor, hosta och lätt feber. Lite onödigt – typ.

Men å andra sidan har jag som morfar fått ta emot bilder och filmer på hon som föddes på måndag och fyller en vecka i morgon. Det livar humöret.


trött baksmälla

Nu ska rubriken inte tas alltför bokstavligt. Gårkvällen innehöll inte det mått av jästa, brända och destillerade vätskor – faktiskt inget alls i den vägen – att rubriken skulle vara bokstavligt sann. Tvärtom. Den skall uppfattas symboliskt, metaforiskt, mytologiskt eller poetisk – vilket man vill. Bara inte bokstavligt.

 

Det är ett välkänt faktum, eller åtminstone min erfarenhet, att när en tid av anspänning och ihärdig koncentration på viktiga uppgifter är över blir det tomt. Man skulle naturligtvis kunna säga Det är ju bra, nu kan man vila upp sig! men för mig blir det inte alltid så. Hos mig blir det bara tomt, nästan deprimerande tomt.

 

Att ”avsluta” vårterminen – tyvärr är kyrklig verksamhet alldeles för mycket tvåterminstänkt – med att ett par veckor efter konfirmationen resa med samma ungdomar en vecka utomlands är i sanning en anspänning. Man – man är alltså jag – är på tårna hela tiden. Kompetenta pålitliga och arbetskamrater som axlar ansvar och uppgifter helt perfekt ändrar inte på det. Läger tar sin tribut också när allt går på räls. Från morgon till kväll och drygt det råder åtminstone Gult beredskapsläge.*

 

Det var intensivt och meningsfullt att varaεν Πυθαγόρειο och hemkommen på söndag kväll blev kläm-måndagen och tisdagens världsliga helgdag mycket välkomna. Onsdag förmiddag sammanställde vi våra intryck och resten av veckan plus kommande veckoslut är arbetsuppgiftsutan.

 

Om lägret innebar Gul beredskap kom nyheter från hemmafronten på lördagen att höja en annan livsberedskap till Orange nivå. Primärhustrun meddelade i telefon att dottern tillika den blivande barnaföderskan skickat ett SMS om att värkarbetet startat så smått. Egentligen skall blivande far- och morföräldrar inte oroas med sådant men moderns mamma valde att ringa upp dottern, alltså modern, och uppgifterna från det samtalet fick jag mig till livs εν Πυθαγόρειο. Lite Tilt i huvudet blev det. Inte helt Game over men Tilt.**

 

Innan avresan på söndagen kom inga nya notiser men under eftermiddagen nåddes jag av beskedet att den unga familjen åkt in och befann sig värkande tillstånd på patienthotellet i Huddik. Fortsatt Orange beredskap och sömn på ohåga natten motmåndag. Den dagen hörde vi ingenting men då vi varit med förr – jag är ju pappa till fyra – fattade vi att tystnaden berodde på aktivitet och jag gick upp i Röd beredskap.***

På kvällen kom första bilden på hon som fötts 18.04. Barnet,modern och ej att förglömma fadern mådde väl. Spänningen släppte. Natten mot tisdag sov vi som skjutna.

 

Alltså: Två rejäla anspänningar packade med tankar och intryck. Klart man blir bakis!

 

Dessutom: Nissen i stolen bakom mig i planet mellan Arlanda och Luleå nös sjuttielva gånger. Flygmaskinens luftkonditiovädring distribuerade hans malware till alla ombord, åtminstone jag är angripen. Snorar, hostar, lite feber. Trött.

 


*  Man kan googla på Gul beredskap och se vad det – och andra färger – betyder i olika sammanhang. Gör gärna det.

**  Jag vet inte hur det är nu i modern digitaliserad tid men i min ungdom fanns så kallade flipperspel som kunde ge signalerna Tilt och Game over. I bägge fallen var det färdigspelat.

***  Jag har som värnpliktig sjukvårdare betittat ett planerat kejsarsnitt och sedan som sagt varit med vid 3½ förlossning – vår äldsta förlöstes med mycket akut snitt. Att vara på-gång-morfar innebär ett ihärdigt rastlöst vandrande - den värsta förlossningen hitintills.


inklusivt språk

Till höger finns en lista över de Kategorier jag sorterar mina blogginlägg under. Den minst använda är Nygammalt skapad för att reprisera tidigare läsvärdheter, något jag inte gått in för att göra. Bloggpolicy är en annan sällan använd kategori. De presentationer som finns där gäller fortsättningsvis och har stått sig väl genom åren. Just detta inlägg hamnar dock där.

 

Jag har skapat en ny kategori – Farfar/morfar funderar. I listan kommer den efter Farfar funderar som instiftades för drygt sju år sedan. Den tar jag naturligtvis inte bort. Jag kommer bara att inte publicera mer där. Jag är ju nu också morfar så allt jag framöver skriver som har direkt koppling till Tyra (7), hennes lillebror Adrian (5) och deras nu nyfödda kusin Lisa kommer att bokföras under den nya mer inklusiva beteckningen.


jag är morfar!*

 

 

Detta är 3xS – Släktens Senaste Snyggis, Lisa som föddes strax efter kl 18 den 5 juni.

Då blev jag morfar och primärhustrun mormor. Berättar mer senare.

 


*  Tills vidare hamnar detta inlägg i alla fall i kategorin Farfar funderar. Om hon får en ny egen kategori eller att den andra byter namn får vi se.


εν Πυθαγόρειο 7/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

 

 

Tänk vad det travar sig!

Saker, ämnen och händelser att blogga om.

Nu strax efter 12-slaget natten mot lördag känns det så.

 

  • Min ”lektion” om Den Heliga Pelagia och min ”poäng” med henne har jag inte hunnit skriva, än mindre publicera.
  • Med introförberedelsen om Efesos under antiken och besöket där liksom i Marias hus är det på samma vis.
  • Tankar från Uppenbarelsegrottan på Patmos och annat från fredagens fåmannaresa är inte heller klädda i ord.
  • Och Mässan fredag kväll är oberättad om.
  • Dessutom har jag inte nåtts av några som helst nyheter hemifrån om det efterväntade barnbarnet.

 

I morgon blir det också en dag – om Herren dröjer.

Kanske kommer jag då att kunna få tid att skriva något. Eller publicera saker jag redan skrivit om. Eller inte. Dagen är ju som den är full av sin egen tåga.

På söndag reser vi hem, något som tar hela dagen, så jag ser inget annat än att det kommer att ta ett tag innan alla inlägg med titeln εν Πυθαγόρειο kan läsas här på denna min blogg.


εν Πυθαγόρειο 6/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

Det är torsdag morgon den andra juni i Nådens år 2017. Jag åker båt igen precis som igår men i ett mycket mindre sällskap. Vi är bara tre, alla ledare, som tar oss loss en dag och reser till Patmos, ön där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibelns sista bok.

Vi åker som jag skrev båt igen. På sjön var vi också igår men då med hela gänget till Kuşadasi på turkiska sidan för att hitta buss till Efesos och Marias hus. Mer om det – kanske – i ett senare inlägg.

 

Är ni seriösa hela tiden?

Kanske frågar du så, noble Bloggläsius, när du läser mina ”lektionsrapporter” och mina tankar kring ungdomar och den gemensamma resa vi alla människor gör som Skapade av Fadern,  Försonade av Jesus och Indragna i Anden genom dopet. Är ni bara seriösa?

 

Svaret på frågan är JA!

 

Hela ungdomslägret i alla dess aspekter, timmar och minuter är insatta i ett seriöst sammanhang. Alla som är med kanske inte fattar det helt och fullt men i ledargruppen ser vi, i alla fall jag, det så. Allt är seriöst samspel, bygger grupp, skapar gemenskap, stärker förtroenden, ökar vänskap, länkar samman. Också bad, lekar, skratt, dåliga historier, skarpa tillsägelser, fasta tider, beröm, tröst och så vidare. Allt.

 

Eftermiddagarna uppfattas mindre seriösa än förmiddagarnas ”lektioner”. På ett sätt kanske det är rätt uppfattat då aktiviteterna är fria. Men bilden visar ändå ett ändå. Två ledare – de till vänster – lattjar i poolen  med två av de nykonfirmerade. Ser de ut att undvika varandra? Verkar de trivas? Är det torr samvaro eller bygger vätan vänskap?

 

Eller bildsviten från en av kvällarnas gemensamma lekar. Fyra lag om 5+5+5+4 deltagare och alla ska – detta är en klassiker – dyka ned i en vattenfylld hink för att bara med munnen som verktyg få grepp om ett äpple, rusa vidare för att med näsan som redskap hitta en karamell i mjöl, fortsätta till att snurra 10 varv och sedan lubba tillbaka.

 

Alla deltog – utom en. Första kvällen hade nog några vägrat, tyckt det varit obekvämt, inte vågat bli utsatt för andras skratt och förväntan. Men i förrgår, redan onsdag kväll, gick det som smort. Och det är ett seriöst ”resultat”.

 

En var inte med. Volley-bollandet innan hade tagit sin tribut i form av en bruten tumme. Sånt händer och märkligt vore annat. Vi är 30 personer i om man räknar all restid 9 dagar. Att något händer under 270 dagar – hur många veckor och månader det är får du räkna ut själv – förvånar väl knappast.

 

Och det märkliga är att också skador och sjukdom – skonade än – bygger gemenskap. Ska jag bära? Jag går till henne? Hur mår du? är att dela lidande, något som bygger upp/samman människor till en kropp. Johannes på Patmos ordar i samma sak om delat lidande i nionde versen i första kapitlet av Uppenbarelseboken – det får du slå upp själv. Och han är ju seriös – typ.

 

PS: Ett par dagar senare visade återbesök på sjukhuset att tummen inte var bruten, bara rejält stukad. DS.


εν Πυθαγόρειο 5/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

Klockan är onsdag kväll efter 23. Jag har natt(nings)jouren och det verkar som alla ungdomarna är på sina rum. Annat folk på hotellet är vakna, konsumerar alkohol och gör en (hel) del ljud men de våra varken syns eller hörs. Om de sover vette kissemissen men de är i alla fall i stillhet – vad det verkar. I alla fall är de förmanade till sådant då morgon-dagen kommer att bli tuff, så tuff att jag knappast ens på kvällen hinner publicera den text du, noble Bloggläsius, just nu är i färd med att ta dig igenom.

 

  • Det var på söndag vid lunchtid vi kom efter ett dygn på resa utan sömn. Söndagen blir därför återhämtning, komma i ordning, lära känna hotellet och området inom 50 meters radie, inte mer.
  • Måndag förmiddag ökade aktionsradien till ca 2,5 km genom en fotvandringslektion. Vi byggde sedan grupper och skapade en del rutiner, tävlade och var tillsammans.
  • Tisdagens förmiddag var det också lektioner – det jag berättade om Maria och Paulus. Sedan samma hålltider med fri samvaro, organiserade aktiviteter osv.
  • Onsdagen i sin yttre form var tisdagen lik. Två kristna gestalter till – Johannes och Pelagia. Nu sitter rytmen och folk är (mestadels) vid rätt tidpunkt rätt utrustade på rätt ställe beredda att göra rätt saker.

 

Och då – i morgon – ställer vi allt på skallen!

Torsdag väckning 06.30. Snabbfrukost 06.55. Buss 07.20f rån hotellet till hamnen varifrån båten går 08.00 för efterkonfirmationslägrets huvudattraktion: Efesos och Marias hus på turkiska sidan av sundet mellan Europa och Asien. Håller planerna är vi tillbaka på hotellet före 20.00 på kvällen.

 

Fredag blir en normaldag vad gäller tider etc men med lättare innehåll – torsdagen har ju inneburit ”lektioner” i princip hela dagen. För några blir det dock inte så. Hjälpledarna och ett par nya ledare till har erbjudits en speciell upplevelse av fortbildningskaraktär vilket gör att jag och tre till samma tider som på torsdag lämnar och kommer tillbaka till stället. Målet för den lilla gruppen är ön Patmos ett par timmars båtresa härifrån med Uppenbarelsegrottan och Bibelfortbildning som innehåll.

 

Det kan alltså bli mycket att skriva om och det är inte alldeles säkert att blogginläggen framöver handlar om sakerna i strikt kronologisk ordning. Varför vi idag – detta är ett exempel – fördjupat oss i Den Heliga Pelagia måste komma senare, i efterskott. I alla fall berättar jag inte det nu. Men en tanke fanns – faktiskt.


flygturen mm

Med detta inlägg blir det ett avbrott i serien εν Πυθαγόρειο.

Jag är hemma i Älvsbyn nu och det är Annandag Pingst, en måndags-morgon. Det är vackert ute! Ljus natt, nu sol, ganska svalt. Skönt.

 

I ett USB-minne finns fler texter om ungdomarnas läger på Samos. De kommer tillsammans med saker jag ännu inte skrivet om att med tiden publiceras här. Men inte nu. Detta är ett inskott.

 

4 juni 2017 ca 13.15 börjar jag det mödosamma arbetet att medelst telefonen skriva en text att vad det lider publicera på denna min blogg. När det blir blir en senare fråga. Om det blir.

 

Vi är i luften. 20 nykonfirmerade. 3 gymnasister. 1 lite äldre och 6 vuxna. En vecka tillsammans är över. Är du, noble Bloggläsius, en Faceboockare hittar....

Japp. Där somnade jag. Efter en tämligen substantiell påvvernapp kan jag fortsätta.

....du en trevlig bildkavalkad i ett album Samos – Konfirmandresa 2017.

 

Skriva är, jämte påvvernappar, ett lämpligt tidsfördriv när man flyger från en plats till en annan. Kanske inte för piloten men för mig fastspänd som jag är med flytväst under rumpan fungerar det bra. Alldeles nödvändigt är det inte att verkligen ha något att skriva om. Tiden löper ju iväg i alla fall.

 

Lite anfäktad känner jag mig dock just nu. Inte över ungdomarna, lägret, kollegor eller så. De, det och de har fungerat bra och skulle det inte gjort så hade det ju stått i min makt att påverka. Det är alltså inte det.

 

Det är det här med att bli morfar som ger fjärilar i magen. Beräknad nedkomst var ju till den 1:a och inget har hänt – i alla fall inget jag blivit meddelad innan jag slog över telefonen i flight mode. Den blivande mormodern, primärhustrun i mitt liv, lovade att håll mig uppdaterad och hon brukar inte svika löften. Att hon lätt disträ skulle glömma saken tror jag inte alls.

 

Primärhustrun ja – igår konstaterade vi på distans att vi "firade" att vi varit gifta i 39 år. Det är inte ankskit! Men det toppades med råge av ett belgiskt par jag pratade med invid poolen. De firade samma datum sin 63:e bröllopsdag.

 

Om detta med att vara gift berättade en av arbetskompisarna att något kvickhuvud undersökt vad talare säger till brudparen när det är bröllop mellan ungt folk, inte sådana som bara bott ihop i decennier. Unga jämnåriga säger då Grattis! Lite äldre som har ett eller två barn säger Lycka till och ännu äldre säger Gud välsigne er! Jag sa det sista när jag talade när dottern (2015) och sonen (2016) gifte sig med sina respektive. Alltså är jag en äldre.

 

Det är faktiskt ganska trist att flyga. Ändå är det inte en sådan där mördartur som till Thailand eller Australien. Bara 3 1/2 timme och sedan efter ett tag på Arlanda ytterligare en dryg timme till Kallax. Runt 20.30 beräknas vi vara där.

 

Kommande vecka blir tämligen fri från arbetsuppgifter. Att måndagen efter en lägervecka är tom är rimligt. Att just denna måndag är Annandag Pingst och således kyrklig helgdag med gudstjänst (på kvällen?) innebär ändå att jag är uppgiftsfri.

 

På tisdag är det Nationaldag. Det är inget kyrkligt alls! Tycker jag.

Kristen tro och Kyrka känner ju rent definitionsmässigt inga nationella, etniska eller kulturella gränser. Jorden är Herrens står det. Jesus pratar ju om alla folk och Paulus präntade Här är inte jude eller grek, barbar eller skyt.

 

Kyrkan kan därför aldrig bli svensk vare sig som en del av ett svensk-hets-projekt i vulgär sverigedemokratisk anda eller något mer milt stämningsfullt och trevligt svenskhetsprojekt i folkdräkt. Vad firar man? Att Sverige är öppet och generöst – ungefär som en kyrka ska vara? Det är ju inte så! Gränsslutenheten har stärkts. Afghanska ungdomar skickas tillbaka till Kabul som anses för farligt för ”riktiga” svenska människor. Bedrövligt är vad det är!

 

Men naturligtvis var jag samtidigt glad att vara svensk när Tre Kronor vann VM i hockey. Självklart. Tycker dessutom att man kunde gjort mer av saken när man nu började med nya mynt i nya valörer. En Trekrona hade väl varit på sin plats? Eller?

 

Nu är det en timme till Arlanda. Ungefär.

Bilden? Samos strax efter start. Kokkario?


RSS 2.0