stigstrombergsson

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.

Det är torsdag morgon den andra juni i Nådens år 2017. Jag åker båt igen precis som igår men i ett mycket mindre sällskap. Vi är bara tre, alla ledare, som tar oss loss en dag och reser till Patmos, ön där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibelns sista bok.

Vi åker som jag skrev båt igen. På sjön var vi också igår men då med hela gänget till Kuşadasi på turkiska sidan för att hitta buss till Efesos och Marias hus. Mer om det – kanske – i ett senare inlägg.

Är ni seriösa hela tiden?

Kanske frågar du så, noble Bloggläsius, när du läser mina ”lektionsrapporter” och mina tankar kring ungdomar och den gemensamma resa vi alla människor gör som Skapade av Fadern,  Försonade av Jesus och Indragna i Anden genom dopet. Är ni bara seriösa?

Svaret på frågan är JA!

Hela ungdomslägret i alla dess aspekter, timmar och minuter är insatta i ett seriöst sammanhang. Alla som är med kanske inte fattar det helt och fullt men i ledargruppen ser vi, i alla fall jag, det så. Allt är seriöst samspel, bygger grupp, skapar gemenskap, stärker förtroenden, ökar vänskap, länkar samman. Också bad, lekar, skratt, dåliga historier, skarpa tillsägelser, fasta tider, beröm, tröst och så vidare. Allt.

Eftermiddagarna uppfattas mindre seriösa än förmiddagarnas ”lektioner”. På ett sätt kanske det är rätt uppfattat då aktiviteterna är fria. Men bilden visar ändå ett ändå. Två ledare – de till vänster – lattjar i poolen  med två av de nykonfirmerade. Ser de ut att undvika varandra? Verkar de trivas? Är det torr samvaro eller bygger vätan vänskap?

Eller bildsviten från en av kvällarnas gemensamma lekar. Fyra lag om 5+5+5+4 deltagare och alla ska – detta är en klassiker – dyka ned i en vattenfylld hink för att bara med munnen som verktyg få grepp om ett äpple, rusa vidare för att med näsan som redskap hitta en karamell i mjöl, fortsätta till att snurra 10 varv och sedan lubba tillbaka.

Alla deltog – utom en. Första kvällen hade nog några vägrat, tyckt det varit obekvämt, inte vågat bli utsatt för andras skratt och förväntan. Men i förrgår, redan onsdag kväll, gick det som smort. Och det är ett seriöst ”resultat”.

En var inte med. Volley-bollandet innan hade tagit sin tribut i form av en bruten tumme. Sånt händer och märkligt vore annat. Vi är 30 personer i om man räknar all restid 9 dagar. Att något händer under 270 dagar – hur många veckor och månader det är får du räkna ut själv – förvånar väl knappast.

Och det märkliga är att också skador och sjukdom – skonade än – bygger gemenskap. Ska jag bära? Jag går till henne? Hur mår du? är att dela lidande, något som bygger upp/samman människor till en kropp. Johannes på Patmos ordar i samma sak om delat lidande i nionde versen i första kapitlet av Uppenbarelseboken – det får du slå upp själv. Och han är ju seriös – typ.

PS: Ett par dagar senare visade återbesök på sjukhuset att tummen inte var bruten, bara rejält stukad. DS.