stigstrombergsson

Med detta inlägg blir det ett avbrott i serien εν Πυθαγόρειο.

Jag är hemma i Älvsbyn nu och det är Annandag Pingst, en måndags-morgon. Det är vackert ute! Ljus natt, nu sol, ganska svalt. Skönt.

I ett USB-minne finns fler texter om ungdomarnas läger på Samos. De kommer tillsammans med saker jag ännu inte skrivet om att med tiden publiceras här. Men inte nu. Detta är ett inskott.

4 juni 2017 ca 13.15 börjar jag det mödosamma arbetet att medelst telefonen skriva en text att vad det lider publicera på denna min blogg. När det blir blir en senare fråga. Om det blir.

Vi är i luften. 20 nykonfirmerade. 3 gymnasister. 1 lite äldre och 6 vuxna. En vecka tillsammans är över. Är du, noble Bloggläsius, en Faceboockare hittar....

Japp. Där somnade jag. Efter en tämligen substantiell påvvernapp kan jag fortsätta.

....du en trevlig bildkavalkad i ett album Samos – Konfirmandresa 2017.

Skriva är, jämte påvvernappar, ett lämpligt tidsfördriv när man flyger från en plats till en annan. Kanske inte för piloten men för mig fastspänd som jag är med flytväst under rumpan fungerar det bra. Alldeles nödvändigt är det inte att verkligen ha något att skriva om. Tiden löper ju iväg i alla fall.

Lite anfäktad känner jag mig dock just nu. Inte över ungdomarna, lägret, kollegor eller så. De, det och de har fungerat bra och skulle det inte gjort så hade det ju stått i min makt att påverka. Det är alltså inte det.

Det är det här med att bli morfar som ger fjärilar i magen. Beräknad nedkomst var ju till den 1:a och inget har hänt – i alla fall inget jag blivit meddelad innan jag slog över telefonen i flight mode. Den blivande mormodern, primärhustrun i mitt liv, lovade att håll mig uppdaterad och hon brukar inte svika löften. Att hon lätt disträ skulle glömma saken tror jag inte alls.

Primärhustrun ja – igår konstaterade vi på distans att vi "firade" att vi varit gifta i 39 år. Det är inte ankskit! Men det toppades med råge av ett belgiskt par jag pratade med invid poolen. De firade samma datum sin 63:e bröllopsdag.

Om detta med att vara gift berättade en av arbetskompisarna att något kvickhuvud undersökt vad talare säger till brudparen när det är bröllop mellan ungt folk, inte sådana som bara bott ihop i decennier. Unga jämnåriga säger då Grattis! Lite äldre som har ett eller två barn säger Lycka till och ännu äldre säger Gud välsigne er! Jag sa det sista när jag talade när dottern (2015) och sonen (2016) gifte sig med sina respektive. Alltså är jag en äldre.

Det är faktiskt ganska trist att flyga. Ändå är det inte en sådan där mördartur som till Thailand eller Australien. Bara 3 1/2 timme och sedan efter ett tag på Arlanda ytterligare en dryg timme till Kallax. Runt 20.30 beräknas vi vara där.

Kommande vecka blir tämligen fri från arbetsuppgifter. Att måndagen efter en lägervecka är tom är rimligt. Att just denna måndag är Annandag Pingst och således kyrklig helgdag med gudstjänst (på kvällen?) innebär ändå att jag är uppgiftsfri.

På tisdag är det Nationaldag. Det är inget kyrkligt alls! Tycker jag.

Kristen tro och Kyrka känner ju rent definitionsmässigt inga nationella, etniska eller kulturella gränser. Jorden är Herrens står det. Jesus pratar ju om alla folk och Paulus präntade Här är inte jude eller grek, barbar eller skyt.

Kyrkan kan därför aldrig bli svensk vare sig som en del av ett svensk-hets-projekt i vulgär sverigedemokratisk anda eller något mer milt stämningsfullt och trevligt svenskhetsprojekt i folkdräkt. Vad firar man? Att Sverige är öppet och generöst – ungefär som en kyrka ska vara? Det är ju inte så! Gränsslutenheten har stärkts. Afghanska ungdomar skickas tillbaka till Kabul som anses för farligt för ”riktiga” svenska människor. Bedrövligt är vad det är!

Men naturligtvis var jag samtidigt glad att vara svensk när Tre Kronor vann VM i hockey. Självklart. Tycker dessutom att man kunde gjort mer av saken när man nu började med nya mynt i nya valörer. En Trekrona hade väl varit på sin plats? Eller?

Nu är det en timme till Arlanda. Ungefär.

Bilden? Samos strax efter start. Kokkario?