39 år på dagen

Facebook är ett mycket snabbare socialt medium än en blogg. Där går det så snabbt att vad som skrivs och delas försvinner ganska omgående. På en blogg av mitt slag lever ett inlägg länge – kanske en vecka, ibland lite längre, vid enstaka tillfällen ännu mer. Som nu.

 

När jag bloggar brukar jag meddela på Facebook att jag gjort så. I morse kunde jag därför därför där se att jag för två år sedan den 11 juni bloggat om att det då var 37 år sedan jag och sju andra prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då det idag är samma datum och dessutom detta år samma veckodag återpublicerade jag den aktuella Facebook-noteringen med länk till det gamla inlägget. Här – alltså på bloggen – har det idag till det två år gamla inlägget kommit en kommentar. På Facebook fick reprisen betydligt fler reaktioner. 55 personer har publicerat en Tumme upp eller ett Hjärta. Några har kommenterat med Grattis! Eller – från en dotter till en av mina prästvigningskompisar – Tack för dagens skratt! eller liknande.

 

En ställde denna fråga:

Om du ser tillbaks på dina drömmar och tankar då och hur kyrkan utvecklats...

Hur har det blivit, tycker du?

 

Det kan man inte besvara på Facebook! Kräver alldeles för långa utläggningar. Ett blogginlägg av ens avsevärd längd rymmer inte de många ord som då måste skrivas. Kanske en serie...

Såhär svarade jag i alla fall där – med rättad grammatik:

Funderar en hel del i den saken. Många gånger ganska dystert, ibland positivt. En del kan nog skina igenom på min blogg.

Om ett år är det 40 år sedan jag prästvigdes och i samma veva fyller jag 65. Det har tidigare hänt att erimitusar och erimitöser på den höjden av livet tilltagit i frispråkighet – eller bara försvunnit ut i tystnad. Vi får se hur det blir "om Herren dröjer och vi får leva" som min farmor brukade säga.

 

Onekligen funderar jag över saken.

Och över vilka drivfjädrar jag har, vad jag behöver för att ha prästlust.

Och om man i uppdraget skall se i backspegeln var man varit på vägen, genom sidorutan för att kolla där man är eller framåt på vägen som möter. Genom åren har jag nog i mina uppdrag varit ganska vindrutig och nu är det inte så lång sträcka kvar. Det får mig att fundera.

 

Den vecka som nu varit var tänkt att ge återhämtning utan arbetsuppgifter. Så har det varit men med tillägget att jag dessutom varit förkyld med snor, hosta och lätt feber. Lite onödigt – typ.

Men å andra sidan har jag som morfar fått ta emot bilder och filmer på hon som föddes på måndag och fyller en vecka i morgon. Det livar humöret.


Kommentarer
Postat av: Torbjörn Lindahl

Jag kan ju passa på påminna dig om dina ord till mig vid min prästvigning sommaren efter:
(Fritt ur minnet) " kämpa stenhårt för att så länge du kan behålla de visioner du har för förr eller senare kommer du ändå att förlora dem".
Sade du alltså efter ett (läs: "1") år!

2017-06-16 @ 12:55:10
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: bloggaren själv

Men det betydde inte då - betyder inte nu - att jag förlorat visioner utan bara att jag redan då insåg att det finns visionseroderande faktorer i kyrkan. Dessutom är det nog också så att en del av de "visioner" man har i 25/26-årsåldern kan behöva slipas av något. Att "slipas av" betyder inte nödvändigtvis att "bli avtrubbad" - men risken finns.
Det viktiga med "visioner" måste i alla fall vara framtidsfokus på vad det skall kunna bli - "vindruta" om jag tar metaforen från själva inlägget. Nog kan jag nostalgiskt "se i backspegeln" - tro inget annat - men det får inte förväxlas med "visionärt".

2017-06-17 @ 10:52:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0