stigstrombergsson

I bloggposten εν Πυθαγόρειο 7/17 listade jag några saker jag då ännu inte berättat från ungdomarnas läger på Samos. Det inlägget publicerades den 5 juni och det är endast den sista punkten jag nämnt – den om det då väntade barnbarnet.

Det blir inte εν Πυθαγόρειο nu heller. Kommer senare. Nu annat!

 

Kyrkopolitik är innerst inne och ytterst ute nästan lika intressant och skoj som att titta på när gröt kokar. Nu börjar det puttra så smått i grytan. I höst hälls det i tallrikarna. Resultatet alltså. Fast egentligen inte förrän 1 januari nästa år. Då tillträder nyvalda kyrkliga fullmäktigeförsamlingar åtminstone på lokal nivå.

 

I dagens e-post-skörd kom meddelande från Stiftskansliet – Luleå stifts nyhetsbrev. Där fanns bland annat en presentation av vad de olika nomineringsgrupper som kandiderar till Stiftsfullmäktige tycker vara viktiga frågor. Alltså är nu havregrynen hällda i vattnet. Varje grötkokare vet exakt hur aptitligt det brukar te sig. En beige-grå röra, föga aptitretande.

Sorterar man grovt efter parametrarna Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission som enligt det kyrkliga regelverket är församlingarnas grundläggande uppgifter verkar de flesta ta sikte på Diakonin. Det är bra! Sånt är viktigt. Några,men inte alla, tar in Gudstjänst och kanske lite om Undervisning. Men alltsammans ter sig egentligen som havregrynsgröt ganska fantasilöst. Det verkar mest som om vilken kastrull, alltså vilken grupp, man skall använda är den viktigaste frågan.

Vill du, noble Bloggläsius, se mer i detalj – klicka här.

 

Lokalt har jag förstått att det kan bli lite omröring i grytan. De senaste mandatperioderna har varit så att med ett valdeltagande på, om jag minns rätt, 14-16% S fått knappt hälften av platserna i Kyrkofullmäktige. En sammantagen lista med C+KD* har plockat knappt den andra hälften. V har med ett par mandat fungerat som vågmästare och när det gäller val av ordförande i fullmäktige och Kyrkoråd stött den stora grupp som belönat de få bäst, alltså gett V en ordinarie plats i styrelsen. Mitt intryck är att just ordförandevalen är enda gången förslag står mot förslag. I övrigt är de kyrkopolitiska spänningarna är lika låga som de förtroendevaldas medelålder är hög.

 

Men till hösten kommer det, vad jag fattat, att bli fem listor. Två nya alltså. Miljöpartister i Svenska kyrkan kandiderar liksom partiet Sverigedemokraterna. Vad det kan leda till vette kissemissen men något drag med sleven gissar jag att det blir. SD som nytt fenomen kan ha potential att mobilisera sina sympatisörer bättre de ganska loja S och C som ju mest litar till sina lojala partiveteraner. Att SD kapar hem en tredjedel av fullmäktige håller jag därför inte otroligt – men hoppas jag har fel.

 

Vad betyder i så fall det för gröten? Svar: Den tjocknar!

S och C+KD vill ju inte ta i SD med tång – vilket är helt rätt! De kommer att fördela de tunga posterna i styrelse och utskott mellan sig och på något vis riskerar det hela att stelna ännu mer. Det är lite trist eftersom det behövs vitalt arbete med mål, framåthållning osv. Jag tror inte för ett ögonblick att SD skulle stå för något sådant men risken blir att pakterna mot SD gör hållningen än mer återhållsamt traditionellt defensiv än vad den redan är.

 

Jag vet ännu inte vad de olika grupperna kommer att profilera i den lokala valrörelsen. Några manifest eller program har ännu inte hamnat i brevlådan. Jag är ganska osäker på om jag över huvud taget ser fram emot de försändelserna. Min erfarenhet är – och detta inte bara lokalt utan också intryck från andra församlingar – att två veckor efter valet vet många av de invalda inte vilka frågor de gick till val på. Frågar man sedan i slutet av en mandatperiod efter vilka initiativ som tagits – motioner, förslag etc – för att genomföra det program man gick till val på blir svaret inte sällan: Va! Program??

 

Jag har ännu inte heller full kunskap om vilka personer som finns på de olika listorna. Personaspekten är ganska viktig. Älvsbyns lokala sammanhang är så litet att om man inte vill att folk skall prata om vad man gör skall man inte göra det. Några av de listade vet jag om, andra kan jag räkna ut att de kommer att finnas kvar.

 

Är jag skeptisk mot systemet, mot den kyrkliga demokratin?

På lokal nivå: Inte i princip. De som tillhör kyrkan måste ha rimlig möjlighet att på ett demokratiskt sätt vara med i val av styrelse etc. För ett sammanhang med så många tillhöriga är ett demokratiskt val en vettig form – lokalt. Vilka som kandiderar måste de som vill kandidera avgöra. Kampgruppen Vänsterhänta biodlare i Tvärån – som inte finns – ska ha rätten att ställa upp. De etablerade politiska partierna S, C, SD tycker jag skall göra som V, MP, L osv.

Till regionala och nationella styrfunktioner behöver det inte vara som det är nu med direkta val. Församlingarna skulle kunna utse representanterna till de nivåerna. Många organisationer – partier, idrottsrörelsen, fackföreningar är exempel – låter sin demokrati fungera på det sättet.

 

Finns det russin i kyrkovalsgröten?

Jag gillar russin i min frukosthavregrynsgröt.

I den kyrkopolitiska kastrullen finns inga.  

 

---

* Jag skriver S och C eftersom de som sekulära politiska partier designade för stat, region och kommun fortfarande som sekulära partier kandiderar i kyrkan. KD blir då lite oegentligt kort for
Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Själva partiet deltar inte utan låter bara folk använda ordet. På samma sätt gör V, MP och andra. SD har dock valt samma maktsäkringsväg som S och C.