stigstrombergsson

Jag vaknade för ett par timmar sedan. I min ålder vaknar man då.

Som gentleman behöver man justera vätskebalansen.

I samma stund gick solen upp till en ny februarisöndag. Som bilden tagen genom vardagsrumsfönstret visar. Jag gick inte ut på balkongen. Smällkyla ute medförde att bilden togs inifrån rummet och därför har med sig lite av taket.

Nu 1½ timme senare är fusklapparna till den förkunnelse jag har fått i uppdrag att ”leverera” också renskrivna. Men jag behöver inte åka än. Till Vidsel. Så jag hinner blogga. Om en bok jag läste ut igår.

Laurus – en ohistorisk roman av Jevgenij Vodolazkin var en av de julklappsböcker jag och madammen gav oss för ett par månader sedan. ISBN 9789187891250. Det är den jag nu läst. Lite på sidan om mitt vanliga läseri – faktiskt. Jag brukar ju inte läsa romaner. I alla fall väldigt sällan. Och ohistoriska sådana är ännu mer sällsynta. Genrerna fantasy och deckare kan gå an liksom historiska romaner men en utsagd ohistorisk roman är i min hylla en ganska främmande fågel.

Slutet av baksidestexten lyder: Jevgenij Vodolazkins flerfaldigt prisbelönta roman är inspirerad av medeltida fabler och helgonlegender. Med sin detaljrikedom och sitt fantastiska persongalleri har Laurus hyllats av både läsare och kritiker.

I det ligger väl ohistoriciteten. I medeltida fabler och helgonlegender. Om en man som lever, söker och finner det gudomliga ljuset. En fascinerande bok – på sitt sätt. Som på baksidan presenteras sålunda:

I den yttersta tiden, år 1440, föds ett gossebarn i en liten by i norra Ryssland. Pesten härjar och lille Arsenij uppfostras av sin farfar, som lär honom allt om läkeväxter och tingens hemliga samband. Ändå kan Arsenij inte rädda sin älskade när hon dör i barnsäng utan sista smörjelsen. Kroppen kastas i begravningsgropen utanför byn och Arsenij ger sig ut i världen för att göra gott i hennes namn. Vandringen för honom till Pskov, Venedig och Jerusalem. När han på ålderns höst återvänder till hembyn är han känd under namnet Laurus – den helige dåren, eremiten och hela Rysslands Läkare. Men har han räddat sin älskades själ?

Nu frukost! Sedan till Vidsels EFS för ekumenisk gudstjänst.

Jag hade svarat:

Ja! Tveklöst!

För några dagar sedan läste jag i nätvarianten av tidningen Dagen om en frågerunda till en bibba av Svenska kyrkans präster. Frågan var ungefär: Ber kristna och muslimer till samme Gud?

Tidningen Dagen rapporterade svar i siffror och citat.

Mellan raderna. tyckte jag mig ana en viss skepsis över hur prällarna formulerat sig. Inte helt oväntat. Dagen behöver ju i viss mån tillfredsställa de delar av sin läsekrets som för sin egen självkänslas skull behöver se Svenska kyrkan och andra kristna sammanhang de själva inte tillhör som något dött, urspårat och värt att förkastas.

Nu skall i ärlighetens namn sägas att i Dagens redaktionella texter kan den attityden anas mellan raderna. I kommentarfält och i en del debatter finns dock skrämmande exempel på bannlysningar. Där, noble Bloggläsius; vädrar en del oinformerades icke läskunnigas antimuslimska och antisvenskkyrkliga sitt näthat. Tyvärr.

Så: Hur löd frågan?

Jo: Ber kristna och muslimer till samme Gud?

Hade jag fått den hade jag svarat: Ja! Tveklöst!

Den handlar ju om vilken Gud bedjarna i de två namngivna religionerna adresserar sina böner till. Inte om Vägen till Gud. Inte heller om Guds väg till oss. Bara vilken Gud man menar sig be till. Punkt.

Jämför med dessa frågor:

Ber kristna och Jehovas Vittnen till samme Gud?

Ber kristna, mormoner och judar till samme Gud?

När kananéer och fenicier i gammal-testamentlig tid bland sina många gudar vände sig till guden El – bad de till samme Gud som Abram förhandlade med innan Sodom förstördes och som senare för Moses avslöjade sitt egentliga namn vara יהוה, på grekiska Κυριος, Herren?

Naturligtvis!

Men är det då samma religioner? Samma vägar från Gud? Och till?

Naturligtvis inte! Men det är ju en helt annan sak! Och inte vad frågan gällde.

Typ.

Jag har varit bloggtyst i ungefär 10 dagar. Det handlar inte i mitt fall om någon slags bloggfasta (med eller utan frågetecken) utan bara om att jag inte kommit till skott att skriva. Och inte haft den avgränsade tid att på ett eftertänksamt sätt göra det.

Så begluttar jag besöksstatistiken för denna min blogg.jag tänker att besökskurvan nu rimligen bör konvergera mot noll när det blir lång tid mellan aktualiteter att ta del av. Med förvåning och en dos oro ser jag då vad staplarna visar. I alla fall var annan dag tar sig över 50 personer tid att titta efter ingenting. Lite hedrande faktiskt. Och lite oroväckande. Har folk inget liv?

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Det är främsta anledningen till min bloggtystnad – en tystnad så total att jag inte ens skrev om att jag och madammen i mitt liv förra fredagen var på 6-årskalas hos barnbarnet Tyra (som nu saknar framtänder). Att inte ens en sådan händelse av odiskutabel dignitet framkallar ett inlägg i kategorin farfar funderar är ett tecken. Ganska illavarslande faktiskt. Inte nödvändigtvis ett tecken på att vi skulle vara i de yttersta tiderna men väl ett tecken på att tiden intecknats till det yttersta. Men det skall sägas: Det var ett fint kalas!!!

Det har varit en rejäl dos med arbetsuppgifter den senaste tiden.

Å arbetsplatsen söker man nu ett nytt sätt för att den nya herden skall få en sammantagen bild av vad alla gör. Syftet är – tänker jag – tväggehanda: Först att få syn på var och i vad själv-ständiga ambitiösa medarbetare lever ut sin hängivenhet och kanske då behöva begränsa några. Sedan en sammanlagd bild av vad som händer och fötter som kan bli underlag för samtal om prioriteringar etc. Därför skall vi alla allt framgent i fyraveckorsblock skriva upp dag för dag vad vi planerar och skall göra samt vilken tid vi tänker att det kommer att ta. Efter de fyra veckorna skrivs på samma blad in vad det blev och orsaker till eventuella avvikelser.

Detta är bra! Jag är präst 7x24 men är avlönad 40 timmar i veckan. De 40 timmarna är jag skyldig att kunna visa vad som händer. Blir det mer – i snitt – behöver det åtgärdas. Blir det mindre behöver det också fixas – faktiskt. Jag har inga problem med detta.

Dessutom är jag van vid tidsredovisning. Någonstans i mitten av 1980-talet fick prästerna sitt första arbetstidsavtal som jag omfamnade med glädje. Det var konstruerat så att olika uppdrag – gudstjänster, begravningar, dop, konfirmandsamlingar etc – gavs tidsschablonvärden och det man gjorde skulle sammanställas. På Stiftskansliet där jag sedan hade uppdrag i början av 90-talet var det mer kontoriserat med stämpelklocka som mäter tid, inte vad som blir gjort. På folkhögskolan lämnade vi månadsvisa tids- och innehållsrapporter som hjälp att strukturera vårt gemensamma uppdrag. Jag är alltså van och ser saken som självklar.

Men 40 timmar i veckan i snitt på fyra veckor kan jag tycka är lite trubbigt – faktiskt. Då och då under ett år kan man i förväg se och veta att det blir mer att göra. Andra perioder blir det mindre. Redan på planeringsstadiet kunde jag då se att mina veckor 4-7 skulle innebär 200 timmar, inte 160. Vi har vakanser, det skulle bli en Internationell konferens och ett konfirmandläger. Alltså 40 timmar plus som inte utan avbräck för tredje man, alltså människorna, skulle kunna jämnas av just de veckorna – men successivt senare under våren utifrån en preliminär 20-veckorsplanering jag samtidigt gjort.

Det blev summa 58 timmar plus. Orsakerna till de extra 18 är fullt begripliga. Kollegan – alltså Herden alias Brunetten – blev sjuk en av mina arbetsfria helger. I sådana lägen är det bara att kliva in. Jag hade också underskattat tidsåtgången för konfirmandlägret förra helgen. Dessa saken samt en och annan mycket marginell planeringsmiss gav mer arbetstid. Och en sits där jag inte hunnit eller orkat blogga.

Fast kanske hade jag bitit ihop och tagit krafttag vid tangentbordet om det verkligen funnits något att skriva om – i världen, i livet, i kyrkan. Men det har det ju inte.

Eller – det har det naturligtvis. Byggandet av Festung Osteuropa för att hindra desperata människor att hitta ett liv är ju naturligtvis bebloggansvärt. Det ständigt fortsatta och av vissa ”kristna” sammanhang tolererade murbyggandet kring Festung Israel likaså. Och de nya avspärrningarna runt Festung Schweden. Skönt är att då jag inte hunnit eller kommit till skott har påven klivit in och uttalat sin mening:

Kristna människor bygger inte murar! De bygger broar!

Av detta blev Trump som trumpetar Mur mot Mexiko! trumpen.

Att vara glad över det som gör den blåsbälgen arg känns bara bra.

I vart fall skiner solen denna vackra arbetsuppgiftsfria vinterdag. Helgen som stundar är måttfull – två dop och predikan vid ekumenisk gudstjänst i Vidsel (EFS) söndag klockan 11. Temat är angivet: Att förkunna Guds storverk. Enligt kyrkans år är temat denna helg Kampen mot ondskan. Och det är samma sak! Heter Jesus!

Såhär stod det på Luleåstifts hemsida när det bjöds till Internationell konferens i Lycksele:

Att mötas är att växa. Jag tror att vi många gånger fått erfara detta när vi mött kristna från andra delar av världen,  berikande möten som både inspirerat och utmanat oss och dem vi mött. Och just i mötet börjar vi ana hur beroende vi är av varandra.  För 44:e gången anordnas nu denna mötesplats i Luleå stift. Konferensen som är platsen för mötet, växandet, fördjupningen och manifestationen av att vara kyrka, i dess många aspekter.

Välkomna från när och fjärran att dela tro och dela liv, att mötas och att växa.

Konferensen gick av stapeln den helg som nyss var.Jag var där. Liksom ungefär de senaste 10 åren. Vi var färre deltagare i år – ”bara” 120, men egentligen gör inte det så mycket. Man hinner ju inte träffa fler bara för att man är dubbelt så många. Kvalitativa möten för att växa tillsammans tar ju tid och fler än det blir blir det ju inte annat än om konferenstiden blir längre – typ.

Det var som vanligt! Så kan man faktiskt säga. Folk från flera församlingar i stiftet. Engagerade församlingsbor, förtroendevalda ombud och personal lite olika från plats till plats.

I Älvsbyn har vi (ännu) inte satsat på IK som någon slags församlingsresa på bred front. Det vore naturligtvis en möjlighet men vi har (ännu) inte gjort så. Ingen annan församling heller. Ur vår församlingens Internationella grupp reste detta år bara en enstaka ledamot. Jag tycker det är synd att deltagandet därifrån inte är större. Det skulle behövas som ett tanke- och idétillskott för att vidareutveckla och uppdatera den ganska återhållsamma och insamlingsinriktade hållning som finns i den gruppen.

Numera är det så att kyrkornas (och samhällets) internationella samröre inte primärt är ett givande från oss i de nordliga gamla kyrkorna till mottagande yngre kyrkor i syd. Ett tag var – detta är draget ur ett föredrag en tanzanisk professor höll – församlingarna i Afrika dependent av oss européer som sände missionärer dit men blev independent i samband med och/eller efter ländernas frigörelse från kolonialmakterna. I detta independent ligger att kyrkorna frigjorde sig från det ensidiga beroende av så kallade ”moderkyrkor” och/eller missionssällskap för att i stället bli självstyrande, självförsörjande och självutbredande. Och där är vi nu. Då vi alla är delar av den världsvida kyrkan och lemmar i Kristi kropp är det därför nu frågan om att gå ännu ett stycke och tillåta sig att bli och vara interdependent. För det behöver vi komma ur en del gamla tankemönster där vi nord i någon sorts koloniserande anda ser sig som dem som skall ge och utveckla det fattiga underutvecklade och primitiva syd.*

Årets internationella gäster var några stycken från de lutherska kyrkorna i Tanzania och Liberia samt en från den engelska kyrkan. Blev alltså att prata en massa engelska. Särskilt som jag hamnade i några rena tolkningsuppdrag i bägge riktningarna. Lite jobbigt men kul. I alla fall för mig. Hur de stackars gästerna egentligen uppfattade min simultanöversättning av vad som sades på svenska vet jag ju inte – de är ju så artiga.

Många låter sig själva gå miste om stiftats Internationella konferens. Och detta år efter år. Troligen tror de sig ha goda skäl till det men jag vill ändå uppmana och utmana dig, noble Bloggläsius, att genom konferenser, litteratur och individuella möten sträcka på din sociala och teologiska hals och våga titta över den lokala ankdammskanten. Dummare blir du inte. Men informerad. Och utmanad.

*  Att sedan våra i jämförelse ekonomiskt starka församlingar kan till andras behöv i samband med naturkatastrofer, missväxt, ebolaepedemier, flyktingskap och annat ge katastrof- och (åter)uppbyggnadsstöd är liksom en annan sak. Och självklar.

Familjegudstjänster tycker jag är kul!

Utmaning så det förslår!

Man vet ju aldrig hur det blir. I alla fall inte exakt.

Om inte vad som helst så i alla fall mycket kan hända.

Eller så lite eller inget. I alla fall av det tänkta.

Som till exempel igår.

Jo, det var Familjegudstjänst i Älvsby kyrka på Fastlagssöndagen. Ganska kyrkligt avvikande. Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marias kyrkogångsdag – detta år förra söndagen då jag sjukvikarierade – är ett mycket vanligare helgval när man planerar familje- och barn-verksamhet. Så var det nog tänkt här också till att börja med men körmedverkan eller vad det nu var gjorde att det väldigt tidigt blev som det nu blev: Högmässa på Kyndelsmässodagen och Familjegudstjänst på Fastlagssöndagen. Avvikande om man ser till kyrkligt närområde*. Där var det på de allra flesta håll tvärt om**.

Jag fann arrangemanget sympatiskt. På något sätt inleder i vårt land Fastlagssöndagen kyrkoårstiden Fastan även om det är på Askonsdagen det egentligen sker. Att i en Familjegudstjänst få med den lite allvarsamma klangen som ligger i temat Kärlekens väg blir en utmaning.

Hur tänkte jag lösa saken?

Som vanligt! Rita och berätta! Bilden är mitt manus.

• Om Ester i Gamla testamentet som på grund av sin kärlek till sitt folk och sin kung var modig, riskerade sitt liv och räddade folket.
• Om Jesus som på grund av sin kärlek till alla människor och sin Fader var modig, offrade sitt liv och räddade hela mänskligheten.

Hur blev det?

Vi var 45 i kyrkan – varav 5 barn. Ganska små. Färre än tänkt.

Och 16 konfirmander. Ungefär som tänkt. Och drygt 20-talet till.

Så det blev bara att köra på. Kanske blev predikosamtalet ”lite vuxnare” än jag ursprungligen tänkt men så fick det bli. Församlingen var ju i någon mån en annan. I alla fall sjöng vi Se vi går upp till Jerusalem och Jesus för världen. Och bad för martyrerna och mycket annat. Och åt plättar i Församlingsgården.

Och jag tycker Familjegudstjänster är kul!

*  Med kyrkligt närområde menar jag Piteå kontrakt från Bottenviken till gränsen mot Norge. Till ytan är kontraktet något mindre än Västerås stift och har knappt 60000 innevånare, två tredjedelar av dessa i kustkommunen. Piteåtidningen är lokalblaska för hela området och bladets predikoturer ger en fredaglig bild av vad som planeras tima och ske.

**  Fast en sanning med modifikation. På en del håll var det Ljusgudstjänst, inte Familjedito, på Kyndelsmäss. Min kvalificerade gissning är att det beror på att barnfamiljer numera i lägre grad än förr väljer att delta.

Jag har arbetsfri dag idag. Som brukligt är på fredagar. Och dessutom efter en dagtid något uppgiftslindrad vecka – faktiskt. Det kan finnas sådana. Just denna vecka berodde det på två saker:

Musik skulle ges speciell och koncentrerad plats i konfirmand-samlingarnas innehåll. I sådana sammanhang är jag en förkroppsligad lågkonjunktur. Torsdagsgruppen där det finns ungdomar från både Älvsbyn och Vidsel drogs ihop för ändamålet till de andra grupperna – i Älvsbyn på tisdag och Vidsel på onsdag – och de samlingarna genomfördes av de andra i vårt ungdomsteam – där den snart 63-årige gubben som här bloggar ingår.

Även den tid jag var listad för på torsdagen att kunna ha en begravning gick bort – om man säger så. Det fanns ju inte någon att begrava. Så blir det ibland och då skall ju den arbetstiden brukas till något annat och ibland då det varit (eller kommer att bli) mycket får den falla ifrån alldeles. Så denna vecka.

Ett par kvällar hade jag dock uppgifter. Tisdag dryftades i Bibelstudiegruppen tre kapitel i Första Mosebok och onsdag var det samling för Vidselskonfirmandernas föräldrar – som jag på 80-talet konfirmerade en tredjedel av.

Det var veckan. Nu är det fredag förmiddag. Jag är hemmavid och lyssnar till tvättmaskinens snurr samt funderar på att plocka fram snabeldraken och attackera golven*. Eller fara och handla.

I alla fall har jag bäddat sängarna – så att inte gammal skam hålls vid liv.

För många år sedan – första åren på 80-talet – var jag hemma en ledig dag och fick besök vid ½11-tiden. Det var den unga madammen i mitt liv i sällskap med några till. Madammen arbetade då med personer som idag kallas funktionshindrade, då benämndes utvecklingsstörda. Det var ett sådant gäng som kom. Kanske ett ½dussin – för att få se var madammen bodde (och möjligen i ett fall låna toaletten).

Micke, nu död sedan några år tillbaka, var en liten kille med Downs syndrom – då kallat mongoloid. Han gick husesyn. Rum efter rum. Och blev upprörd. Förebrådde mig kraftigt. För den obäddade äktenskapliga sängen. Skällde! Och jag skämdes. Han – fick jag veta senare samma dag – var erkänt noga med sin sängbäddning. Han fick smårutigt överkast att inte alls se snett ut och mynt att studsa**. Och jag hade inte ens stängt sovrumsdörren.

När jag numera ensam i huset förmiddagsbäddar kommer nästan alltid den episoden tillbaka – som en varm tanke men också som en om än harmlös kvardröjande skamkänsla.

Kan det vara en tankeställare? Över hur gammal skam kan följa genom år och dag? Min obäddning och Micke är ju en liten grej som man kan bevara med glimten i ögonen, men hur blir det om nedsablingen man råkat ut för varit av kraftigare art? Och kanske utsträckt över tid? Och inte helt välförtjänt? Då kan platser, situationer och personer trigga igång känslor av skam, förnedring och obehag. Till och med låsa folk.

Därför, noble Bloggläsius, är det viktigt att man söker försoning efter konflikt. Det behöver inte betyda att man måste bli överens i sak, bara att man helt och fullt reder ut oenigheter och att alla berörda ges upplevelsen att åtminstone vara begript – eller som det heter: lyssnad till. Sådant kanske ändå inte tar bort skam-minnet – men lindrar. I alla fall mer än bara tiden.

Efter denna av bäddning orsakade tankeutflykt skall jag nu snabeldraka. Eller handla. Samtidigt som jag begapar den vackra vinterdagen med en tillfredsställande känsla att det inte längre är så förtvivlat kallt. Bara 10-12 grader.

*  Utifrån en sagobok som användes för 30 år sedan är snabeldraken familjens namn på dammsugaren men jag ville inte i blogginläggets huvudtext skriva ut just det ordet. Man kan aldrig vara nog försiktig och man behöver besinna möjliga tanke- och händelsekedjor. Min gode vän och trätobroder tillika bloggaren tobbe lindahl har genom åren vid några tillfällen i sina skriverier påtalat sin ovilja att dammsuga. Då han läser min blogg skulle ju D-ordet kunna provocera fram en fobisk panikångestattack hos honom som skulle kunna få honom att skriva något som skulle kunna få någon eller några tobbefobisk högt uppsatta kyrkopolitiker att anmäla honom och/eller angripa honom i media, och sedan – detta blir en lång mening – när tobbe med tiden friats pinsamt skulle kunna visa både politisk och personlig ryggradslöshet genom att inte på något vis göra avbön eller be om ursäkt för främst just det massmediala tilltaget. Man måste vara väldigt försiktig med vad som skulle kunna hända – om nu bitsk ironi är tillåten.

**  Före detta infanterister fattar vad jag menar.

Jag gillar när en sak vänds så att jag får syn på den ur en annan synvinkel än tidigare. Jag tycker om att av böcker lockas till att tänka utanför lådan.

Så har jag har – nämner detta som ett exempel – en bok som beskriver antikens konflikter mellan greker och perser på ett till synes helt bakvänt sätt. Där representerar inte perserna österländsk diktatoriskt barbari och grekerna frihet, demokrati och kreativt tänkande med kulmen i Martahon och Thermopyle. I stället tecknas bilden av en urgammal välorganiserad civilisation som irriterad på ettriga nålstick från små och giriga terrorist-ledda grannar söker pacificera dem med en och annan straffexpedition. Sedan det lyckats och grekerna nätt och jämt kommit undan med andan i halsen kan man skita i saken, låta dem vara och rikta uppmärksamheten mot något viktigare – typ*. 

Boken Barbarerna: romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv av Terry Jones och Alan Ereira är ett liknande aktstycke som nu tyvärr är slut på förlaget. Där vänds saken verkligen avig. Vi är ju vana att se Rom som ett kulturell bildat sammanhang omgivna av barbarer som när de inte i blåmålat skick var rytande i strid ägnade tiden åt att käka rått kött och ha blod i sina flätade skägg. Det är väl egentligen bara i Asterix som det är lite annorlunda med sitt sympatiska lite kluriga ”barbarsamhälle” omringat av förvånansvärt korkade legionärer.

Det äldsta dottern som äger Barbarerna har som ovana att kasta skyddsomslagen vilket gör att jag inte exakt kan återge baksidestexten. Sådana texter brukar dock vara snarlika presentationer på diverse webbsidor – typ denna om de 280 sidor du, noble Bloggläsius, hittar i ISBN 978-91-85703-28-9:

I Monty Python-filmen Life of Brian som regisserades av Terry Jones ställs frågan om vad romarna egentligen har gjort för oss. Svaret som ges i boken Barbarerna av Terry Jones och Alan Ereira är: inte mycket.

Det har skrivits många böcker om Romarriket ur romarnas perspektiv. Desto färre ur ickeromarnas, de så kallade barbarernas, perspektiv. Men Barbarerna är just en sådan bok.

Den bild som här framträder kommer att förvåna många. Roms unika drag var inte som vi lärt oss dess konst, vetenskap och filosofi. Inte heller var det laglydighet, humanitär omsorg eller sofistikerad politisk kultur. På alla dessa områden var Rom i själva verket ofta underlägset de folk det erövrade. Rom baserade sin makt på ett enda försteg: den stående armén.

Vi har i själva verket mycket mer att tacka barbarerna för än männen i toga, menar författarna. Och bara det faktum att vi ännu tänker på kelter, goter, hunner och så vidare som barbarer betyder att vi i närmare tvåtusen år har svalt den romerska propagandan med hull och hår. Vi låter fortfarande romarna definiera vår värld och vår historiesyn.

Men de senaste trettio åren har vår syn på historien börjat förändras. Arkeologiska fynd har kastat nytt ljus över antika texter som bevarats, vilket lett till nya tolkningar av det förgångna. Det är denna omfattande nya forskning som Terry Jones och Alan Ereira presenterar på ett både kunnigt och underhållande sätt i sin bok. 

*  Det blogginlägget heter bakvänd terroristbenämning. Hittas här.