stigstrombergsson

Såhär stod det på Luleåstifts hemsida när det bjöds till Internationell konferens i Lycksele:

Att mötas är att växa. Jag tror att vi många gånger fått erfara detta när vi mött kristna från andra delar av världen,  berikande möten som både inspirerat och utmanat oss och dem vi mött. Och just i mötet börjar vi ana hur beroende vi är av varandra.  För 44:e gången anordnas nu denna mötesplats i Luleå stift. Konferensen som är platsen för mötet, växandet, fördjupningen och manifestationen av att vara kyrka, i dess många aspekter.

Välkomna från när och fjärran att dela tro och dela liv, att mötas och att växa.

Konferensen gick av stapeln den helg som nyss var.Jag var där. Liksom ungefär de senaste 10 åren. Vi var färre deltagare i år – ”bara” 120, men egentligen gör inte det så mycket. Man hinner ju inte träffa fler bara för att man är dubbelt så många. Kvalitativa möten för att växa tillsammans tar ju tid och fler än det blir blir det ju inte annat än om konferenstiden blir längre – typ.

Det var som vanligt! Så kan man faktiskt säga. Folk från flera församlingar i stiftet. Engagerade församlingsbor, förtroendevalda ombud och personal lite olika från plats till plats.

I Älvsbyn har vi (ännu) inte satsat på IK som någon slags församlingsresa på bred front. Det vore naturligtvis en möjlighet men vi har (ännu) inte gjort så. Ingen annan församling heller. Ur vår församlingens Internationella grupp reste detta år bara en enstaka ledamot. Jag tycker det är synd att deltagandet därifrån inte är större. Det skulle behövas som ett tanke- och idétillskott för att vidareutveckla och uppdatera den ganska återhållsamma och insamlingsinriktade hållning som finns i den gruppen.

Numera är det så att kyrkornas (och samhällets) internationella samröre inte primärt är ett givande från oss i de nordliga gamla kyrkorna till mottagande yngre kyrkor i syd. Ett tag var – detta är draget ur ett föredrag en tanzanisk professor höll – församlingarna i Afrika dependent av oss européer som sände missionärer dit men blev independent i samband med och/eller efter ländernas frigörelse från kolonialmakterna. I detta independent ligger att kyrkorna frigjorde sig från det ensidiga beroende av så kallade ”moderkyrkor” och/eller missionssällskap för att i stället bli självstyrande, självförsörjande och självutbredande. Och där är vi nu. Då vi alla är delar av den världsvida kyrkan och lemmar i Kristi kropp är det därför nu frågan om att gå ännu ett stycke och tillåta sig att bli och vara interdependent. För det behöver vi komma ur en del gamla tankemönster där vi nord i någon sorts koloniserande anda ser sig som dem som skall ge och utveckla det fattiga underutvecklade och primitiva syd.*

Årets internationella gäster var några stycken från de lutherska kyrkorna i Tanzania och Liberia samt en från den engelska kyrkan. Blev alltså att prata en massa engelska. Särskilt som jag hamnade i några rena tolkningsuppdrag i bägge riktningarna. Lite jobbigt men kul. I alla fall för mig. Hur de stackars gästerna egentligen uppfattade min simultanöversättning av vad som sades på svenska vet jag ju inte – de är ju så artiga.

Många låter sig själva gå miste om stiftats Internationella konferens. Och detta år efter år. Troligen tror de sig ha goda skäl till det men jag vill ändå uppmana och utmana dig, noble Bloggläsius, att genom konferenser, litteratur och individuella möten sträcka på din sociala och teologiska hals och våga titta över den lokala ankdammskanten. Dummare blir du inte. Men informerad. Och utmanad.

*  Att sedan våra i jämförelse ekonomiskt starka församlingar kan till andras behöv i samband med naturkatastrofer, missväxt, ebolaepedemier, flyktingskap och annat ge katastrof- och (åter)uppbyggnadsstöd är liksom en annan sak. Och självklar.