stigstrombergsson

Jag har arbetsfri dag idag. Som brukligt är på fredagar. Och dessutom efter en dagtid något uppgiftslindrad vecka – faktiskt. Det kan finnas sådana. Just denna vecka berodde det på två saker:

Musik skulle ges speciell och koncentrerad plats i konfirmand-samlingarnas innehåll. I sådana sammanhang är jag en förkroppsligad lågkonjunktur. Torsdagsgruppen där det finns ungdomar från både Älvsbyn och Vidsel drogs ihop för ändamålet till de andra grupperna – i Älvsbyn på tisdag och Vidsel på onsdag – och de samlingarna genomfördes av de andra i vårt ungdomsteam – där den snart 63-årige gubben som här bloggar ingår.

Även den tid jag var listad för på torsdagen att kunna ha en begravning gick bort – om man säger så. Det fanns ju inte någon att begrava. Så blir det ibland och då skall ju den arbetstiden brukas till något annat och ibland då det varit (eller kommer att bli) mycket får den falla ifrån alldeles. Så denna vecka.

Ett par kvällar hade jag dock uppgifter. Tisdag dryftades i Bibelstudiegruppen tre kapitel i Första Mosebok och onsdag var det samling för Vidselskonfirmandernas föräldrar – som jag på 80-talet konfirmerade en tredjedel av.

Det var veckan. Nu är det fredag förmiddag. Jag är hemmavid och lyssnar till tvättmaskinens snurr samt funderar på att plocka fram snabeldraken och attackera golven*. Eller fara och handla.

I alla fall har jag bäddat sängarna – så att inte gammal skam hålls vid liv.

För många år sedan – första åren på 80-talet – var jag hemma en ledig dag och fick besök vid ½11-tiden. Det var den unga madammen i mitt liv i sällskap med några till. Madammen arbetade då med personer som idag kallas funktionshindrade, då benämndes utvecklingsstörda. Det var ett sådant gäng som kom. Kanske ett ½dussin – för att få se var madammen bodde (och möjligen i ett fall låna toaletten).

Micke, nu död sedan några år tillbaka, var en liten kille med Downs syndrom – då kallat mongoloid. Han gick husesyn. Rum efter rum. Och blev upprörd. Förebrådde mig kraftigt. För den obäddade äktenskapliga sängen. Skällde! Och jag skämdes. Han – fick jag veta senare samma dag – var erkänt noga med sin sängbäddning. Han fick smårutigt överkast att inte alls se snett ut och mynt att studsa**. Och jag hade inte ens stängt sovrumsdörren.

När jag numera ensam i huset förmiddagsbäddar kommer nästan alltid den episoden tillbaka – som en varm tanke men också som en om än harmlös kvardröjande skamkänsla.

Kan det vara en tankeställare? Över hur gammal skam kan följa genom år och dag? Min obäddning och Micke är ju en liten grej som man kan bevara med glimten i ögonen, men hur blir det om nedsablingen man råkat ut för varit av kraftigare art? Och kanske utsträckt över tid? Och inte helt välförtjänt? Då kan platser, situationer och personer trigga igång känslor av skam, förnedring och obehag. Till och med låsa folk.

Därför, noble Bloggläsius, är det viktigt att man söker försoning efter konflikt. Det behöver inte betyda att man måste bli överens i sak, bara att man helt och fullt reder ut oenigheter och att alla berörda ges upplevelsen att åtminstone vara begript – eller som det heter: lyssnad till. Sådant kanske ändå inte tar bort skam-minnet – men lindrar. I alla fall mer än bara tiden.

Efter denna av bäddning orsakade tankeutflykt skall jag nu snabeldraka. Eller handla. Samtidigt som jag begapar den vackra vinterdagen med en tillfredsställande känsla att det inte längre är så förtvivlat kallt. Bara 10-12 grader.

*  Utifrån en sagobok som användes för 30 år sedan är snabeldraken familjens namn på dammsugaren men jag ville inte i blogginläggets huvudtext skriva ut just det ordet. Man kan aldrig vara nog försiktig och man behöver besinna möjliga tanke- och händelsekedjor. Min gode vän och trätobroder tillika bloggaren tobbe lindahl har genom åren vid några tillfällen i sina skriverier påtalat sin ovilja att dammsuga. Då han läser min blogg skulle ju D-ordet kunna provocera fram en fobisk panikångestattack hos honom som skulle kunna få honom att skriva något som skulle kunna få någon eller några tobbefobisk högt uppsatta kyrkopolitiker att anmäla honom och/eller angripa honom i media, och sedan – detta blir en lång mening – när tobbe med tiden friats pinsamt skulle kunna visa både politisk och personlig ryggradslöshet genom att inte på något vis göra avbön eller be om ursäkt för främst just det massmediala tilltaget. Man måste vara väldigt försiktig med vad som skulle kunna hända – om nu bitsk ironi är tillåten.

**  Före detta infanterister fattar vad jag menar.