mellandags-rea-speed, varannnanjulkort och kommentarer
Just nu, nyårsafton, har det i alla fall blivit lite lugnare och kanske kan dygnet vridas rätt.
Hemkomna från julfirande i ett snö-löst mellansverige och en näst inill sömnlös natt på tåget blev det dygns rast vila ungefär. Sedan . den 28:e - började lägret Livskraft Polar på folkhögskolan.
Livskraft Polar är också detta år en stadig samling ungdomar - ca 65 + ledare) - som möts till läger 28/12-1/1. I sammanhanget har jag tilldelats uppgifter att leda ett tvådagars seminarium samt ansvara för kvällsmässor de tre första kvällarna klockan 22.30. Livet gick alltså in i en mellandags-rea-fart.
Jag vet inte vad man ger mig för diagnos men jag tycker faktiskt det är enormt kul och mycket meningsfullt att vara med vid ungdomsläger. Jag finner det djupt stimulerande att lyssna till vad ungdomarna säger, prata med dem och leda gudstjänster i sådana sammanhang. Jag beklagar verkligen de prästkollegor och andra församlingsanställda som genom att undvika att vara och fara på läger går miste om något så positivt.
Att jag sedan är mindre ung än flera av ungdomarnas föräldrar kan ju vara en komplicerande fakor. Trött har jag blivit men det beror mest på att jag inte lik en ledare i 25-årsåldern somnar som en undulat bara man drar en filt över buren och släcker lyset. Väl hemkommen ca ½1 på natten tar det en stund - rejäl - att varva ner innan ögonen sluter sig.
Smiten från lägret var jag om lördagen med om ett historiskt ögonblick. Jag döpte ett barn till en förälder jag döpt som barn och som jag och madammen är gudföräldrar till. Månne jag därmed är gudfarfar...
Barnet döptes samtidigt som sin kusin från södra Sverige. Modern till kusinen är storasyster till fadern till det förstnämnda barnet och bägge bäjbysarna släktade på föräldrar på så sätt att de såg likadana ut. Det vara bara färgen på dopklänningsbandet som gjorde att man kunde anan vem som var det ena och vem som var det andra barnet. När blöjor togs av syntes också en viss skillnad.
En pittoresk detalj i sammanhanget är att när storebror till kusinen från södra Sverige döptes för några år sedan lystrade dopprästen till samma efternamn som jag - detta av anledningen att hon är gift med en kusin till mig. Jag blev ombedd att döpa här och nu av anledninen att vi är mångårigt bekanta men att kusin-makan blev doppräst var mer av en slump.
Inför förra julen skickade vi en del julkort till folk. Alla dessa fick vi inte kort av det året. Inför denna jul blev då en del av dessa utan kort från oss men i mellandagarna har vi fått senkomna julkort av dem vi inte sände kort till. Detta varannanjulkortsfenomen är lite frustrerande men givetvis inte något stort problem egentligen.
Till sist: Jag har fått ett engelskspråkiga kommenater på min blogg från signaturerna Northlander och Wagdoro som skriver och säger - på engelska - att min blogg är trevlig och användbar. Att dessa har rätt är givetvis självklart men jag fattar inte hur de fattar. Signaturerna går till deras bloggar som jag inte ids läsa...
Hemkomna från julfirande i ett snö-löst mellansverige och en näst inill sömnlös natt på tåget blev det dygns rast vila ungefär. Sedan . den 28:e - började lägret Livskraft Polar på folkhögskolan.
Livskraft Polar är också detta år en stadig samling ungdomar - ca 65 + ledare) - som möts till läger 28/12-1/1. I sammanhanget har jag tilldelats uppgifter att leda ett tvådagars seminarium samt ansvara för kvällsmässor de tre första kvällarna klockan 22.30. Livet gick alltså in i en mellandags-rea-fart.Jag vet inte vad man ger mig för diagnos men jag tycker faktiskt det är enormt kul och mycket meningsfullt att vara med vid ungdomsläger. Jag finner det djupt stimulerande att lyssna till vad ungdomarna säger, prata med dem och leda gudstjänster i sådana sammanhang. Jag beklagar verkligen de prästkollegor och andra församlingsanställda som genom att undvika att vara och fara på läger går miste om något så positivt.
Att jag sedan är mindre ung än flera av ungdomarnas föräldrar kan ju vara en komplicerande fakor. Trött har jag blivit men det beror mest på att jag inte lik en ledare i 25-årsåldern somnar som en undulat bara man drar en filt över buren och släcker lyset. Väl hemkommen ca ½1 på natten tar det en stund - rejäl - att varva ner innan ögonen sluter sig.
Smiten från lägret var jag om lördagen med om ett historiskt ögonblick. Jag döpte ett barn till en förälder jag döpt som barn och som jag och madammen är gudföräldrar till. Månne jag därmed är gudfarfar...
Barnet döptes samtidigt som sin kusin från södra Sverige. Modern till kusinen är storasyster till fadern till det förstnämnda barnet och bägge bäjbysarna släktade på föräldrar på så sätt att de såg likadana ut. Det vara bara färgen på dopklänningsbandet som gjorde att man kunde anan vem som var det ena och vem som var det andra barnet. När blöjor togs av syntes också en viss skillnad.
En pittoresk detalj i sammanhanget är att när storebror till kusinen från södra Sverige döptes för några år sedan lystrade dopprästen till samma efternamn som jag - detta av anledningen att hon är gift med en kusin till mig. Jag blev ombedd att döpa här och nu av anledninen att vi är mångårigt bekanta men att kusin-makan blev doppräst var mer av en slump.
Inför förra julen skickade vi en del julkort till folk. Alla dessa fick vi inte kort av det året. Inför denna jul blev då en del av dessa utan kort från oss men i mellandagarna har vi fått senkomna julkort av dem vi inte sände kort till. Detta varannanjulkortsfenomen är lite frustrerande men givetvis inte något stort problem egentligen.Till sist: Jag har fått ett engelskspråkiga kommenater på min blogg från signaturerna Northlander och Wagdoro som skriver och säger - på engelska - att min blogg är trevlig och användbar. Att dessa har rätt är givetvis självklart men jag fattar inte hur de fattar. Signaturerna går till deras bloggar som jag inte ids läsa...
juldagen på vift och resa en annan dag
Att Juldagsmorgonen glimmade förbigicks med morgonsömn enär Julaftonens aktiviteter med glögg och allt sträckte sig fram över 02.00 om natten. Väl passerat ottetid startade dock dagen vilken så småningom innebar resa med pendeltåg till svåger med familj (alltså trädleverantören) för att där fortsätta julätandet. Det blev en mättande och trevlig dag med hemkomst med och till svärmodern runt midnatt.
Annandagen gick i lugnets och stillhetens tecken - förutom packandet. Om kvällen bordades Connex Norrlandståg och ca kvart över 6 idag på morgonen rullade vi in på järnvägsstationen i Älvsbyn. Just nu - vid niotiden på morgonen - sover familjen tågnattens välbehövliga återställare medan jag författar bloggtext, kollar bilder etc.
Jag skall också ta mig en tupplur vad det lider.
julaftonen grydde!!
Skrivet Annandagen den 26 december 2007. Lagt på bloggen efter hemkomsten tredjedag jul. Kompletterat med bild den tredje januari tjogohundraåtta.
Barnen är nu så stora att tidiga morgonklappen kunde hoppas över. Detta gav att koncentrationen omedelbums kunde riktas mot risgrynsgröten vilket är en frukosttradition i gästfamiljen som värdinnemormodern glatt hakade på. Väl grötade var det dags för nästa programpunkt på den fullmatade julaftonens dagordning: Julbön!
Ett ivrigt bläddrande i lokalpressen hade inte givit tydliga ledtrådar kring när och var julböner skulle gå av stapeln i ortens kyrkor. Danföredopparedan hade äldsta dottern kvällspromenadsrekognoserat och funnit att Svenska kyrkan på orten under julen synkroniserat sitt gudstjänstfirande med Missionskyrkan vilket innebar att Julafton 11.00 var det julbön i Missionskyrkan och klockan 23.00 gudstjänst i den kyrka där jag och madammen sammanvigdes sommaren 1978 - bägge inom synhåll från svärmors fastighet.
Sagt och promenixat: Det blev Julbön i Missionskyrkan!
Julpsalmer, körsång, Bibelläsning, möblering av Julkrubba, trumpet...
Med andra ord ungefär som det skall och brukar vara.
I sammanhanget noterades dock en märklighet som förtjänas att nämnas.
Jag tillfrågade kyrkoherden - relativt nytillträdd - huruvida 23-gudstjänsten var en mässa eller inte och fick svaret att det inte var mässa. Detta är väl i och för sig OK men motiveringen som gavs - och som herden genom sina himlande ögon och övrig mimik visade sig ogilla - var:
Det var mässa klockan 23 för några år sedan.
Det fanns då en del som tyckte den blev för lång.
Kyrkorådet har därför bestämt att det inte skall vara julnattsmässa under tre år.
Varför blir en mässa lång? Stort antal nattvardsgäster gissningsvis...
Sådant kyrkorådsagerande kallar jag julerisk stollighet. Och tillägger: av sällan skådat slag!!
Efter julbönen promenad till morfars grav och sedan hem för fortsatta julförberedelser innan svåger (trädleverantören) med familj skulle anlända för gemensamt ätande och julklapperi.
Bilden som pryder detta inlägg föreställer klapperiets Klapparnas Klapp.Madammen och jag fick av den av dem den föreställer - våra fyra barn. Tre myndiga, en ännu inte men stor i alla fall. Vanligen är jag sparsam med familjebilder och annat på bloggen men denhär är för bra för att inte visa.
Idag den tredje januari - väl hemkomna sedan flera dagar tillbaka - läggs bilden på bloggen. Den pryder också vardagsrumsväggen.
julerium
Skrivet Juldagen den 25 december 2007. Lagt på bloggen efter hemkomsten tredjedag jul.
När detta skrivs befinner vi oss i julens efterfas och författandet sker hemma hos svärmodern dit vi detta år förlagt julandet. Julerium och julerisk - för tydlighetens skull nämner jag associationsmöjligheterna delirium och kolerisk - är ord jag aldrig mött utan själv kommit på och som skulle kunna beskriva människors handlande och vandlande kring de aktuella dagarna. Ingen må nu tro att vårt firande är speciellt och anmärkningsvärt juleriskt. Tvärtom! Vi är ganska måttfulla egentligen. Såhär blev det för oss:
6 personer, 11 väskor, bägar och andra kållin, en liggvagnskupé med start 18.19 några dagar före jul och ankomst Uppsala 07.05 dagen efter är inte speciellt juleriskt. Att ena frysbägen, som i väntan på tåget placerats - oavsiktligt - på en av mörkret dold plusgradersmjuk hundbajsblobba, julerade pulsen litegrand gjorde inte mycket. Det är sådant som händer och jämfört med tidigare - jag är faktiskt 54 år ung - hundbajsblobbekontakter var det inte märkvärdigt.
Vi var således framme fredag morgon och Upptågade vidare till orten svärmodern bebor. Med döttrarna gjorde jag tämligen omedelbar returresa till Uppsala för att därstädes införskaffa fler julpresenter att strö över dem som står mig nära. Så förgick i stort fredagen den 21 december 2007.
Ett stycke svåger ankom om kvällen för att under lördagen hinna träffa oss Norrbottningar ett tag innan han skulle återvända till sitt för att med sin hustrus anhöriga fira julhelgen. Den svågern är en stillsam figur som inte bidrar till större mängder julerium.
Söndagen gick i julstökets tecken med pyssel, prassel och pussel. Inte så att vi la pussel men eftersom alla numera är i större eller mindre grad vuxna blir julförberedelsens befälsordning inte alldeles självklar - särskilt i annans bostad. Det var enklare när vi var i det egna hemmet, madammen svingade spiran och barnen mellan frågor som Vad är klockan? och När skall vi äta? och Vad ska vi äta? genomförde de uppdrag som anförtroddes dem. Nu var det hela lite mer diffust men fungerade kul och bra i alla fall. Svåger 2 hade som exempel till sin moder levererat tvenne träd vilka skulle inplanteras i bostaden. I markplanet står av jultradition då alltid en gran och i källarens gillestuga skall det finnas en tall och bägge buskarna blev ljus- och glasbollebehängda under glatt samarbete.
Den eventuelle läsaren eller eventuella läserskan (det gäller att vara korrekt i genusfrågor nuförtiden) har säkert nu noterat att bloggarens julfirande egentligen inte präglats speciellt av åkomman julerium. Det har varit ganska måttfullt vilket antyddes i inläggets inledning.
ogärna om vädret
Vädret har jag inte skrivit om fast det de senaste dygnen varit olidligt anmärkningsvärt.
Varmast i landet - plus 7-10 grader i Norrbotten!!
Med blå-is som följd.
I morse när jag skulle iväg fick kroppen ett rörelseschema som såg ut som en korsning mellan Gösta Ekmans rollfigur Papphammar och Mr Bean. Jag stöp inte men kan turnera på landsorten i akrobatik.
För några år sedan inför när det var halt gjorde jag en googlebildsökning på ordet halka och fann bilder av något öst- eller centraleuropeiskt modellfruntimmer inte helt obehagligt att skåda - se bilden i inlägg av den 24:e januari 2006. Idag när jag gjorde samma sökning fann jag i stället den vidstående bilden som mer anknyter till temat.
Varmast i landet - plus 7-10 grader i Norrbotten!!
Med blå-is som följd.
I morse när jag skulle iväg fick kroppen ett rörelseschema som såg ut som en korsning mellan Gösta Ekmans rollfigur Papphammar och Mr Bean. Jag stöp inte men kan turnera på landsorten i akrobatik.För några år sedan inför när det var halt gjorde jag en googlebildsökning på ordet halka och fann bilder av något öst- eller centraleuropeiskt modellfruntimmer inte helt obehagligt att skåda - se bilden i inlägg av den 24:e januari 2006. Idag när jag gjorde samma sökning fann jag i stället den vidstående bilden som mer anknyter till temat.
onsdag före jul...
Det är nu mitt vi veckan, alltså onsdag. På tyska-svenska heter visst onsdag mittvecka eller något liknande. Jag har aldrig studerat det språket så jag har egentligen ingen aning. Franska som jag studerade flyktigt på högstadiet och ett år på gymnasiet har jag inte heller någon aning om egentligen men jag kan i vart fall räkna till tio - tror jag*.
Denna vecka kombinerar avslagenhet med uppladdning/påslag.
Avslaget är det på jobbet. Svenska kyrkans grundkurs muckade - som tidigare nämnts - i och med utgången av förra veckan. Samtidigt avslutades anställningen för två goda arbetskamrater som hamnat i den situationen att de uppgifter som fyllde deras tid - uppdragskurser från Arbets-förmedling, Försäkringskassa etc - obeställs och börjar ofinnas.Och sammantaget var början av veckan därför avslagen.
Samtidigt skall det planeras för våren - alltså slås på. Det innebar för mig en kamrat jag samarbetar mycket med en slutputsning - lejonparten av tänkearbetet är gjort tidigare - av upplägget av Bibelskola Polar och Svenska kyrkans grundkurs i Östra Norrbotten.
Andra kurser och utvecklingar behöver också slås på, rentav initieras, men för dessa uppdrag är det andra som har huvudansvar. Men då vi alla är kamrater och beror av varandra blir det påslag för mig också.
Det lackar mot jul - alltid påslag.
Jul-klappar skall köpas och mycket återstår - mycket.
Mat skall lagas. I trillades köttbullar av 2 kg köttfärs. Revbensspjäll, skinka, knäck, bakverk, renbog, sill, en annan sorts sill, ännu en sill, rökt korv, prinskorv, paté, nötter, fikon, tunnbröd till dopp i grytan, äpplen att koka mos av - varför heter det äpple men äppelmos, -paj etc? - kakor, fruktkakor....
Så mycket det är att stöka i - för madammen, jag och barnen.
Jonas Gardell - snacka om ämnesbyte - blir teologie hedersdoktor i Lund denna vår och visst akademiskt rassel och gny har uppkommit alldenstund man menar att han väl har skrivit en bok många har läst men inte gjort en forskningsinsats värd ett hedersdoktorat. Jag är böjd att hålla med! Boken Om Gud av Gardell är läsvärd i egenskap av populärskriven bibelvetenskapssammanfattning parat med författaren egna uppfattningar och - i något fall - ogrundade hugskott. Något som motsvarar ett doktorat handlar det definitivt inte om.
Bo Giertz - salig i åminnelse - blev teologie hedersdoktor utifrån sitt skrivande - det är sant.
Men han hade skrivit mer än Gardell. Kolla bara listan**.
Men nuförtiden realiserar men hattarna - teologiska och andra.
Göran Person fick en omdiskuterad smula på huvudet,
Refaat El-Sayed*** hade egentligen ingen men kallade sig doktor i alla fall och var framgångsrik med sitt Fermenta och borde med dagens mått kunna få en smäck i ekonomi och illussionism - närbesläktade ämnen.
Jan Guillo bör kunna bli hedersdoktor i kyrkohistoria på grund av den i dagarna filmaktuelle romanfiguren Arn eller i statskunskap utifrån böckerna om Hamilton eller i viltvård utifrån TV-programmet Grabbarna på Fagerhult.
Liza Marklund kan bli hedersdoktor i journalistik då hennes skrivande handlar om en journalist.
Onsdag är det och nu skulle det varit 8 minuter kvar till ett avsnitt av LOST - om serien gått.
Kanske blir det svårt att skriva mer före jul.
Läsaren önskas därför GOD HELG!!!
* Lite mer om mitt förhållande till franska språket:
När jag under studietiden i Uppsala skulle skriva en trebetygsuppsats om fyra verser i Hebreerbrevet krånglade jag på litteraturlistan in en bok på franska. Den innehöll dock inte så mycket prosa att söka begripa utan bestod mest av schematiska uppställningar, diagram etc som faktiskt gick att förstå fast mn inte begrep. Trogen denna uppsatsskrivningstradition letade jag fär mitt magisterarbete upp en bok på kanadensisk franska - om det är någon skillnad vet jag inte - att använda i sådan utsträckning att den kunde föras in i litteraturförteckningen. Det var också en bok med argumentationsanalysdiagram på franska till vänster och grekiska till höger. Grekiskan gick bättre.
** Listan är från http://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Giertz
*** om detta gamla - läs gärna t ex http://sv.wikipedia.org/wiki/Fermenta
Denna vecka kombinerar avslagenhet med uppladdning/påslag.
Avslaget är det på jobbet. Svenska kyrkans grundkurs muckade - som tidigare nämnts - i och med utgången av förra veckan. Samtidigt avslutades anställningen för två goda arbetskamrater som hamnat i den situationen att de uppgifter som fyllde deras tid - uppdragskurser från Arbets-förmedling, Försäkringskassa etc - obeställs och börjar ofinnas.Och sammantaget var början av veckan därför avslagen.
Samtidigt skall det planeras för våren - alltså slås på. Det innebar för mig en kamrat jag samarbetar mycket med en slutputsning - lejonparten av tänkearbetet är gjort tidigare - av upplägget av Bibelskola Polar och Svenska kyrkans grundkurs i Östra Norrbotten.
Andra kurser och utvecklingar behöver också slås på, rentav initieras, men för dessa uppdrag är det andra som har huvudansvar. Men då vi alla är kamrater och beror av varandra blir det påslag för mig också.
Det lackar mot jul - alltid påslag.
Jul-klappar skall köpas och mycket återstår - mycket.
Mat skall lagas. I trillades köttbullar av 2 kg köttfärs. Revbensspjäll, skinka, knäck, bakverk, renbog, sill, en annan sorts sill, ännu en sill, rökt korv, prinskorv, paté, nötter, fikon, tunnbröd till dopp i grytan, äpplen att koka mos av - varför heter det äpple men äppelmos, -paj etc? - kakor, fruktkakor....
Så mycket det är att stöka i - för madammen, jag och barnen.
Jonas Gardell - snacka om ämnesbyte - blir teologie hedersdoktor i Lund denna vår och visst akademiskt rassel och gny har uppkommit alldenstund man menar att han väl har skrivit en bok många har läst men inte gjort en forskningsinsats värd ett hedersdoktorat. Jag är böjd att hålla med! Boken Om Gud av Gardell är läsvärd i egenskap av populärskriven bibelvetenskapssammanfattning parat med författaren egna uppfattningar och - i något fall - ogrundade hugskott. Något som motsvarar ett doktorat handlar det definitivt inte om.Bo Giertz - salig i åminnelse - blev teologie hedersdoktor utifrån sitt skrivande - det är sant.
Men han hade skrivit mer än Gardell. Kolla bara listan**.
1939 - Kristi kyrka (om återupptäckten av Svenska kyrkan som katolsk)
1941 - Stengrunden (roman, filmatiserad)
1942 - Grunden (konfirmationslärobok)
1943 - Tron allena (roman)
1944 - Kyrkofromhet (om det kristna livet, söndaglig mässa, bön, äktenskapet)
1945 - Den stora lögnen och den stora sanningen
1947 - Kampen om människan
1948 - Med egna ögon (roman om Jesus)
1972 - Riddarna på Rhodos (roman)
1976-1982 - Nyöversättning av Nya testamentet med kommentarer (12 band)
1996 - Då föll Herrens eld - nytt liv i tjänsten (predikningar och tal)
2001 - Kyrkofromhet - Guds väg till människans hjärta (nyutgåva)
2001 - Förklaringar till Nya testamentet:
Plus en stor mängd småskrifter av olika dignitet, vilka alla haft mycket stor betydelse för både teologers och lekmäns andliga utveckling.
Men nuförtiden realiserar men hattarna - teologiska och andra.
Göran Person fick en omdiskuterad smula på huvudet,
Refaat El-Sayed*** hade egentligen ingen men kallade sig doktor i alla fall och var framgångsrik med sitt Fermenta och borde med dagens mått kunna få en smäck i ekonomi och illussionism - närbesläktade ämnen.
Jan Guillo bör kunna bli hedersdoktor i kyrkohistoria på grund av den i dagarna filmaktuelle romanfiguren Arn eller i statskunskap utifrån böckerna om Hamilton eller i viltvård utifrån TV-programmet Grabbarna på Fagerhult.
Liza Marklund kan bli hedersdoktor i journalistik då hennes skrivande handlar om en journalist.
Onsdag är det och nu skulle det varit 8 minuter kvar till ett avsnitt av LOST - om serien gått.
Kanske blir det svårt att skriva mer före jul.
Läsaren önskas därför GOD HELG!!!
* Lite mer om mitt förhållande till franska språket:
När jag under studietiden i Uppsala skulle skriva en trebetygsuppsats om fyra verser i Hebreerbrevet krånglade jag på litteraturlistan in en bok på franska. Den innehöll dock inte så mycket prosa att söka begripa utan bestod mest av schematiska uppställningar, diagram etc som faktiskt gick att förstå fast mn inte begrep. Trogen denna uppsatsskrivningstradition letade jag fär mitt magisterarbete upp en bok på kanadensisk franska - om det är någon skillnad vet jag inte - att använda i sådan utsträckning att den kunde föras in i litteraturförteckningen. Det var också en bok med argumentationsanalysdiagram på franska till vänster och grekiska till höger. Grekiskan gick bättre.
** Listan är från http://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Giertz
*** om detta gamla - läs gärna t ex http://sv.wikipedia.org/wiki/Fermenta
Gud omvänder sig...
Kristen tro är mer sann än nyttig var rubriken på det blogginlägg där jag för ett par veckor sedan försökte återge innehållet i den skolgudstjänst som traditionellt firades fredagen före första Advent. Igår morse var det dags igen och denna gång kom det att innebära en alldeles i tidigaste laget Jul-inriktad gudstjänst gemensam för hela skolan. Att vi har julgudstjänsten så tidigt - mitt under Adventstiden - beror på hur helgerna ligger detta år. Julafton är ju måndagen efter fjärde Advent och eleverna går därför bara till och med onsdag i nästa vecka. Dessutom muckar Svenska kyrkans grundkurs några dagar innan och då fann vi det vara bäst att ha julgudstjänsten på deras muckardag då så många som möjligt av skolans höstelever fortfarande var kvar. Att Grundkursen per kilo kroppsvikt är betydligt mer sång- och musikalitetsutövande än genomsnittet av skolans elever innebär rent faktiskt att skolans kör tappar mycket klang - lindrigt uttryckt - efter det att kyrk-kursen farit. En julgudstjänst med en kör är givetvis bättre än en utan och av alla dessa praktiska skäl och orsaker Jul-firade vi alltså fredagen före tredje Advent.Skolgudstjänsten blev ungefär som det brukar bli: Sånger varvat med skol-präst-prat.
För den eventuellt intresserade hände och sades följande - ungefär:
Först sjöngs Psalm 116: Nu tändas 1000 juleljus. Sedan sade jag:
Om 1½ timme skall jag leda en begravning i stora kyrkan. Den som skall begravas mötte jag när jag började jobba här då han var elev. Nu har cancern ätit upp honom - 47 år gammal.
När jag igår funderade på begravningen dök ett nytt ord upp i huvudet: Med-levare. Gud är människornas Med-levare. Det kommer jag att prata om här också. Det är ju julens - kristendomens - grundbesked till världen - oss. Därför en julsång om det.
Solo: Det strålar en stjärna...
Det finns ett När-Var-Hur i dethär med hur Gud blev vår Med-levare.
I berättelserna nämns kungar och andra så vi vet När.
Det talas om platser så vi vet Var.
Och det handlar om att Gud låter sig födas som ett barn - Hur.
Vi lyssnar - och eftersom det är en Jesusberättelse är det god sed att lyssna stående:
Lukasevangeliet 2:1-20
Psalmen 114 - Stilla natt - sjöngs på så sätt att kören sjöng första versen, sedan samma vers på engelska, tyska och franska för att sedan tillsammans med alla slutsjunga psalmen på svenska.
För två veckor sedan - när Jesus red på en åsna in i Jerusalem - sa jag att Jul och Advent handlar om att Gud/Jesus "är i skiten", inte plockar undan den.
Julberättelsen säger samma sak. Guds föds som en av oss - av en 13-14-årig tjej. I Jesus lever sedan Gud som vi, möter samma liv som vi, också samma skit som vi, dör som vi.
Man skulle kunna säga att Gud omvänder sig till människorna.
Omvända sig är typ ett kristet sätt att uttrycka sig men då oftast för människor - att man skall omvända sig till Gud. Men här är det som tvärt om.
Det är Gud som omvänder sig till människorna. Blir med oss. I och med födelsen.
Jag undrar om ens mamman helt fattade - trots att hon fått veta vem hon skulle föda.
Jag undrar vad hon tänkte när babyn sög mjölk ur bröstat. V
ad är detta? Vem är detta? Är det Gud, själva himlen, jag håller i famnen?
Solosång: Himlen i min famn...
Gud har omvänt sig till människan.
Egentligen har jag sagt det ofta - nästan varje gång vi haft skolgudstjänst.
Det finns en spegelsak till detta - hur vi är vända.
Ta denhär parallellen: Om jag erbjuder andra, någon, att med det jag kan, med mina erfarenheter bidra för att hjälpa till... Då är jag ju som omvänd till den personen. Om då denne bara trallar vidare åt sitt håll blir den ju ohjälpt.
Som spegelsak till Guds omvändelse behövs människans omvändelse till Gud.
Det är jättetydligt i berättelserna!!
Det första den vuxne Jesus säger - och den berättelsen lästets i kyrkorna i söndags - var:
Tiden är inne - det är läge nu!.
Guds rike - alltså där Gud finns, förkroppsligat i mig (Jesus) - är nära.
Omvänd er och tro budskapet.
Så det blir en uppmaning till oss - en konsekvensuppmaning:
Omvänd dig till Gud/Jesus!!
Det kan vara för 50-11:e gången eftersom du vet att du är kristen. Ändå: Ta ett nytt beslut, ett beslut till.
Det kan vara för första gången: Ett beslut. Att säga till Gud: Jag vill vara hos dig. Eller säga det till någon. Eller uttrycka det på något sätt, kanske tända ett ljus? Det handlar om din riktning.
Guds riktning är klar - Gud är omvänd!!
Det visar julberättelserna. En sång till om händelsen.
Kör: Nu är den heliga timmen
Bön, Vår Fader, Välsignelsen.
Till sist psalm 297: Härlig är jorden. Sista versen är en Jul-vers.
Sedan för jag till kyrkan för att leda en begravningsgudstjänst. - som jag inte berättar om här.
att både skita och hålla igen
Man kan inte äta kakan och ha den kvar! Man kan inte både skita och hålla igen
- en vulgärare variant av samma sanning.
Man kan inte heller - i vart fall i det långa loppet - både säga ett trovärdigt "Ja" och ett trovärdigt "Nej" till samma sak. Fast ofta görs försök.
Idag har Svenska kyrkan på central nivå gjort det försöket när man lämnat sitt remisssvar vad gäller frågan om en könsneutral lagstiftning kring äktenskap och samlevnad. Kyrkans-Tidning-länkarna nedan ger en bra redovisning av läget och uppfattningar. Arborelius och Gustavsson stämmer bäst med min uppfattning sådan den är idag
Svenska-Dagbladet-länken handlar om något helt annat men är ett prov på den näst intill utdöende egenskapen att säga som det är kombinerat med kritik av den stoppa-huvudet-i-busken-mentalitet som jag många gånger tycker råder. Jag delar dessutom skrivarens uppfattning att man visst skall våga göra sådant som är farligt men man måste vara beredd.
Låt mig i bägge sammanhangen påminna om en Jesus-replik, här fritt återgiven ur minnet:
Sådant skall ert tal vara att "Ja" är ja och "Nej" är nej.
Vad därutöver är, det är av ondo.
I äldre översättningar stod det till och med av den onde.
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/nej_till_konsneutralt_aktenskap_-_ja_till_gemensam_samlevnadslag_0_3771.news.aspx
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/ledare_kyrkans_remissvar_riskerar_bli_halvmesyr_0_3770.news.aspx
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/fler_kommentarer_till_onsdagens_beslut_0_3774.news.aspx
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_678701.svd
PS: Lagningen av den trasiga tanden gick - bara - på 485 spänn!!!
en helgs färd mot vecka
Det är söndag kväll och dags för en lite reflexionsstund på http://www.blogg.se/ om ditt och datt. Senast jag skrev var på torsdag kväll och jag var då just hemkommen från skolans julfest och denigenom tämligen proppmätt. Att jag om torsdagskvällen varvat mitt ätande och julsjungande med att i annan lokal tillsammans med några som ej voro på festen planera inför ungdomslägret Livskraft till nyår tilläts inte påverka kaloriintaget alls.
Fredag var det undervisning på skolan.
Svenska kyrkans grundkurs är nu på upploppet och gruppens önskemål om vad de tycker återstår att få reda på tillmötesgicks i möjligaste mån. De två lektionerna fylldes därför av information om och samtal kring en del av den härva kristeliga kyrkor och samfund som man kan möta i konungariket Sverige, vad de olika samfunden och rörelserna står för, deras särarter och historiska rötter. Lektioner av detta slag blir vad de blir genom att alla i rummet ges möjlighet att med frågor, tankar, åsikter och kunskaper bidra till den gemensamma tankebrasan. En och annan vedklabb lägger jag själv på elden men ofta blir rollen väldigt mycket att på tavlan försöka möblera in det jag och andra säger i någon form av skiss. Fredagförmiddagens tavla såg vid lektionernas slut ut på vidstående vis. Kanske går den att tyda...
Fredag kväll reste madammen medelst järnväg till Umeå för att visitera äldsta dottern och jag befann mig vara den ende riktigt vuxne hemma i bostaden. Det var med andra ord dags för utsvävningar, alltså ätande av ostbågar. Denna i princip onödiga produkt finns i ett stort antal variationer vilket man kan se om man besöker http://www.olw.se/ - likt kaviar och kexchoklad vars produktmultiplicitet jag tidigare kommenterat*. Av alla varianter som finns är det den bildbilagda jag föredrar.
Sådana förlustelser straffar sig givetvis genast.
Cruncherz heter den - alltså knapriga ungefär - och knaprigt blev det.
Det var en hård rackare tänkte jag när tuggandet mötte ett kraftigt mothugg.
Det är väl inte... Jo det var det.
En flisa for ur en kindtand. Och där flisan satt befinner sig tungspetsen nu för det mesta. Tandläkaren väntar men jag tror att den invidflislagda slanten inte förslår.
Lördagen innebar, likt fredagen, s-k-i-t-v-ä-d-e-r med plusgrader och blasknederbörd.
Dagen tillbringades därför inomhus läsandes god teologisk litteratur - bland annat.
Idag predikade en av skolans Bibelskoleelever på EFS. Han är van att predika, metodist, kommer från Ghana och går skolan främst för att lära sig på svenska den tro han är väl bevandrad i. Det var Internationell gudstjänst med medverkan av flera personer som kommer från andra länder men som nu finns i Älvsbyn och har funnit ett andligt hem i EFS-föreningen.
Sittandes i lokalen kunde jag inte låta bli att fundera lite kring samfunds uppdelning i allmänhet och grupp-uppdelningen Kyrkan-EFS i synnerhet. Nog påminner det lite om Bibelberättelserna om hur den sammanhållna stamfederationen som blivit ett rike under kung David och Salomo delades i ett Nord- och ett Syd-rike. Nordriket - som i min tanke motsvaras av EFS - var utbrytare som betonade sin självständighet, vitalare och inte så institutionaliserat. Sydriket - alltså motsvarande Älvsby församling - hade sitt centrum i huvudhelgedomen, ämbetet av Davidsättlingar och överstepräster och trögare på många olika sätt. Bägge hade på olika sätt problem vad gällde lojaliteten till Gud och klandras av profeter för att de haltade på bägge sidor. Så småningom gick de under var för sig - Nordriket först.
Vad hade hänt om enigheten bestått?
Eller om Nord- och Sydrikena förenats??
* Se inläggen kaviar med... av den 14/9 och terrorbalans för en säkrare värld av den 28/9.
Fredag var det undervisning på skolan. Svenska kyrkans grundkurs är nu på upploppet och gruppens önskemål om vad de tycker återstår att få reda på tillmötesgicks i möjligaste mån. De två lektionerna fylldes därför av information om och samtal kring en del av den härva kristeliga kyrkor och samfund som man kan möta i konungariket Sverige, vad de olika samfunden och rörelserna står för, deras särarter och historiska rötter. Lektioner av detta slag blir vad de blir genom att alla i rummet ges möjlighet att med frågor, tankar, åsikter och kunskaper bidra till den gemensamma tankebrasan. En och annan vedklabb lägger jag själv på elden men ofta blir rollen väldigt mycket att på tavlan försöka möblera in det jag och andra säger i någon form av skiss. Fredagförmiddagens tavla såg vid lektionernas slut ut på vidstående vis. Kanske går den att tyda...
Fredag kväll reste madammen medelst järnväg till Umeå för att visitera äldsta dottern och jag befann mig vara den ende riktigt vuxne hemma i bostaden. Det var med andra ord dags för utsvävningar, alltså ätande av ostbågar. Denna i princip onödiga produkt finns i ett stort antal variationer vilket man kan se om man besöker http://www.olw.se/ - likt kaviar och kexchoklad vars produktmultiplicitet jag tidigare kommenterat*. Av alla varianter som finns är det den bildbilagda jag föredrar.Sådana förlustelser straffar sig givetvis genast. Cruncherz heter den - alltså knapriga ungefär - och knaprigt blev det.
Det var en hård rackare tänkte jag när tuggandet mötte ett kraftigt mothugg.
Det är väl inte... Jo det var det.
En flisa for ur en kindtand. Och där flisan satt befinner sig tungspetsen nu för det mesta. Tandläkaren väntar men jag tror att den invidflislagda slanten inte förslår.
Lördagen innebar, likt fredagen, s-k-i-t-v-ä-d-e-r med plusgrader och blasknederbörd.
Dagen tillbringades därför inomhus läsandes god teologisk litteratur - bland annat.
Idag predikade en av skolans Bibelskoleelever på EFS. Han är van att predika, metodist, kommer från Ghana och går skolan främst för att lära sig på svenska den tro han är väl bevandrad i. Det var Internationell gudstjänst med medverkan av flera personer som kommer från andra länder men som nu finns i Älvsbyn och har funnit ett andligt hem i EFS-föreningen.
Sittandes i lokalen kunde jag inte låta bli att fundera lite kring samfunds uppdelning i allmänhet och grupp-uppdelningen Kyrkan-EFS i synnerhet. Nog påminner det lite om Bibelberättelserna om hur den sammanhållna stamfederationen som blivit ett rike under kung David och Salomo delades i ett Nord- och ett Syd-rike. Nordriket - som i min tanke motsvaras av EFS - var utbrytare som betonade sin självständighet, vitalare och inte så institutionaliserat. Sydriket - alltså motsvarande Älvsby församling - hade sitt centrum i huvudhelgedomen, ämbetet av Davidsättlingar och överstepräster och trögare på många olika sätt. Bägge hade på olika sätt problem vad gällde lojaliteten till Gud och klandras av profeter för att de haltade på bägge sidor. Så småningom gick de under var för sig - Nordriket först.
Vad hade hänt om enigheten bestått?
Eller om Nord- och Sydrikena förenats??
* Se inläggen kaviar med... av den 14/9 och terrorbalans för en säkrare värld av den 28/9.
sviktande konjungturer och julfest
Det glesa bloggeriet har den sista tiden kommit att röra sig om någonting som ligger mitt emellan ingenting och något nästan helt intetsägande. Detta visar sig av en betänksam svacka i kurvan över bloggintittare. För några dagar sedan (2/12) var det ål-tajm-haj med 45 besökare men idag har bara 17 tittat in.Delvis har glesheten och intetsägarheten berott på att det faktiskt inte händer något speciellt spännande vare sig med mig eller med saker och ting i min närhet. Det är nog inte hela sanningen - men en del.
I kyrkan som helhet - ett ämne jag stundom brukar kommentera - pågår just nu inga speciella samtal eller debatter som provocerar mig att inlägga bloggvägen. Visserligen satte i veckan en rektor i Blekinge nytt religionsfobiskt rekord då han förutom att inte präst skulle få medverka vid skolavslutningen också tomten skulle utestängas då han ju faktiskt går tillbaka på helgonet S.t Nicolaos och alltså representerar kristen smygindoktrinering. De oskyldiga barn som drabbas av en så stollig rektor räddades av militant traditionalistiska föräldrar, rektorm pudel-vände och kyrkoherden kommer att medverka med prat om julens innebörd följt av psalmsång.
Lokalsamhällets stora debatt är nu, förutom märkliga bidragsturer kring en idrottsförenings samverkan med ett studieförbund, om det är rätt att införa inträde å det lokala badhuset ävensom slalombacken. Sådana förlustelser har de senaste åren varit avgiftsfria men sedan snökanoner införskaffats till backen behöver, menar politikerna, avgifter tas ut - märkligt nog också i badhuset.
AIDS-dagen passerade i slutet av förra veckan och media har rapporterat om den katastrofen. Det antal barn som bara i Syd-Afrika varje dag dör i AIDS motsvarar faktiskt två störtade jumbojättar. Det är allvarligt och kräver givetvis ett solidariskt engagemang men ändå blir det som om sådant bara passerar.
Första söndagen i Advent var vi i kyrkan och konstaterade att det var, för att vara den speciella dagen, ändå lite folk i gudstjänsten. Detta blev ingångspunkten till ett intressant samtal om orsaken till avmattningen, om behovet av att marknadsföra också sådant som var men inte längre är självklart medvetet hos svenska folkets 50-, 60- och 70-talister - alltså detta att första Advent är något speciellt.
Det händer också en hel del jag tycker är jätteintressant och som berör mig jättemycket - intill det att ligga vaken och grubbla - men det går som inte att skriva om, i vart fall inte på bloggen.
Jobbet är ett sådant ämne. Där jobbas det för fullt med att söka hitta nya idéer och infallsvinklar. Bakgrunden till detta är ett vikande elevunderlag eftersom utifrån att högkonjungtur då många får jobb och borgerlig regering som inte vill att sjuka och arbetslösa skall få hjälp av samhället* är en dålig kombination för folkhögskolor vad gäller elevtillströmningen. Två arbetskamrater är varslade och måste sluta om någon vecka. Skittrisst!!
Dock kan jag inte på min blogg skriva om arbetsdiskussioner - dem för jag ju på jobbet.
Julfest var det i alla fall på skolan i kväll. Det innebar massor med krubb , samvaro och underhållning. Bilden är från rektorns trubadurerande i sammanhanget.
Alltid trevligt.
Och som tidigare sagts: Fjärrvärmen funkar.
Se inlägget moderat temperatur gör det kallt av den 24 september förra året.
lokal uppvärmning
Idag är det klart!!!Fjärrvärmepojkarna har gått och lämnat elemet på plats, rör krökta och alltsammans klappat och färdigt.
Egentligen har det gått fort. Bilden invid är från det yttre installationsarbetet i slutet av oktober. Då grävbyggdes nätet och huset anslöts till ledningarna. Någon vecka eller två senare kom värmeväxlaren och allt var klart för nya radiatorer. Beroende på rörfirma blir leveranstiderna lite olika och för oss gick det undan.
Fastigheten är nu ansluten till fjärrvärmenätet.
Detta före jul och grannarna avundas...
Och nu skulle det ha varit 23 minuter sedan LOST börjat - om det varit LOST på TV.
kristen tro är mer sann än nyttig
Orden i rubriken sade jag inte i går morse när det var Adventsgudstjänst på skolan.Men innebörden kom nog med och jag står för den.
Fredag morgon före första Advent hade vi alltså skolgudstjänst - som brukligt är.
Och som brukligt är var det inte alls en religiöst neutral historia, alltså sådant som brukar vara i ropet när skolor skall kyrkvistas i olika sammanhang. På folkhögskolan som har Luleå stift som huvudman får man vara nästan hur religiöst partisk som helst vilket gör att vi har gudstjänst med psalmsång, kör, Bibel, prat och bön i vad åtminstone jag ser som lämpliga doser.
Hur var det?
Vad sjöngs?
Vad sades?
Vad bads?
Breden väg - alltså psalm 103 - inledde sammankomsten. Därefter talade jag och sade ungefär:
Advent - här tände jag första ljuset - ha med ljus att göra.
Jag kan inte statistiken över stearinförbrukningen i landet men misstänker på goda grunder att den är högre i jul-månaden än i juli-månaden - om ni ursäktar den dåliga ordleken. Varför är det så? Varför tänder vi ljus?
Här kom svar ur församlingen med innebörden:
Det är mörkt så vi vill lysa upp. Det är mysigt. Det är kallt och ljus värmer.
När man ser på något - fortsatte jag - är ett sätt att se saken bättre att så att säga gå runt och leta andra synvinklar. På så sätt blir bilden inte snävsynt. Dagens PT - här bläddrade jag i bladet - har en artikel som vill komplettera vårt myseldande* och som visar att ljusbrännadet inte alltid är mysigt och kul.
Dessutom är det ju så att vi tänder ljus också för att uttrycka sorg - gravljus - eller tankar, omsorg och önskningar - ljusbäraren här i kapellet. Här finns också ett tidigare stort, nu nästan nedbränt, ljus som i urläget har A-lfa och O-mega, tydliga Kristussymboler och som påminner om den viktiga sanningen "Kristus är världens ljus".
Nu två sånger med ljus som tema.
Kören sjöng en sång med rubriken "tänd ljus" samt "This little light of mine...".
Sedan fortsatte jag:
"We are going to see the king" sjöngs nyss.
Givetvis sjöng man inte på engelska i Jerusalem för knappt 2000 år sedan men stämningen var liknande. "We are going to see the king" är tanken under berättelsen jag nu läser när ni står - för det gör man i kyrkor när Jesus-berättelser blir lästa. Sedan psalm 105 direkt på!
Textläsning Matteus 21:1-9 + 105an.
Religion är som ljus - tror jag.
Kanske alla religioner - i alla fall den jag har och tror på: Kristen tro.
Det är något bra och positivt.
Men det vette katten om tro är en garanterad problemhjälp så att man blir mer trygg om man tror, upplever mer meing om man tror, känner större glädje om man tror osv.
Ibland låter det som om man tror så skulle allt bli bra - men det vette katten om det är så.
Livet blir ju inte lättare, inte mindre problemfyll bara för att man tror.
Har man värk gör det ju lika ont för den som tror som för andra.
Har man problem är det ju på samma sätt.
Livet är lika mycket skit i alla fall - om det är skit.
Religion, tro, Jesus, Gud tar inte bort skiten! Men finns i den!!
Det är kärnan i Advents- och Jul-budskapet!! Berättelsen visade ju det.
När Jesus red in i Jerusalem gick han inte genom staden som en plogbil som knuffade undan allt som var skit. Han avlägsnade inte det onda. Han kröp in i problemen i stället. Det visas av att han red in en söndag och redan på fredagen torterades till döds tillsammans med förbrytare.
Jesus knuffade alltså inte undan skiten.
Han gick in i, var i, för att inifrån luckra upp, spränga skiten och alla onda sammanhang.
Därför - Advent- och Julbudskapet centrum - är Gud hos människor, med oss människor.
Vi kan aldrig vara i så mycket skit eller vara så mycket skit att Gud/Jesus inte är där - eller här.
Här slutade jag. Kören sjöng två sånger om Jesus. Vi bad och sedan sjöng kören allra sist.
* Artikeln fann jag inte i Piteå-Tidningens nätupplaga men väl hos granntidningen NSD:
http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=77167&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False
gift med en silverkommunalare
INBJUDANDu och ditt sällskap är välkomna till kommunförvaltningens A-sal fredagen den 30 november kl 17.30. Vi vill överlämna en minnesgåva för 25års anställning hos kommunen.
OBS Tid och plats!
Efter uppvaktningen bjuder kommunen på middag med underhållning och dans kl 19.00 på Forum.
Anmäl Dig senast den 16 november till kommunens växel, tel 17000. Inbjudan gäller som entrébiljett. Anmälan är bindande.
Igår kväll - när jag skriver detta är det lördag mitt på dagen - var jag på fest. Det brukar jag inte vara så ofta eftersom det är oändligt sällan jag blir bjuden. Nu var i alla fall så fallet. Ovanstående kursiva text, underskrivet av självaste kommunalrådet, hade nämnligen stått att läsa på det inbjudningskort som kommit fastighetens kvinnliga delägare till del,
Observera att jag också kom in - som sällskap. Gissningsvis min enda möjlighet att få partaja.
Trevligt givetvis!
Först själva den högtidliga silverkommunalkröningscermonien med överlämnande av guldklocka och ros till alla kvartssekelsanställde samt till dem som under året slutat med pension. Fanfarer på trumpeter, applåder och gruppfoto. Hustrun - enligt min opartiska uppfattning ärtigast i samlingen - hade valt klocka framför kristallskål eller smycke med motiveringen:
Kristallskålar har jag massor av eftersom svärmor - alltså min mamma - samlade på sådant. Smycken är jag inte heller utan men en klocka har jag i alla fall användning för. Helst skulle jag vilja ha ett presentkort på sportaffären!
Sedan middag - alltså den årliga Kommun-festen - där den slumpvisa placeringen gav mycket trevliga bordsgrannar. Vanligen kostar kommunfestmiddagen slantar men då det i inbjudan stod att kvartsseklingarna var bjudna (med sitt sällskap) gällde nu att käka magen från ryggen och ta tillvara den återbäring på kommunalskatten som potatisgratängen utgjorde.
Underhållning av show-, sång och danskaraktär var bra även om ljudnivån på evenemanget gjorde att alla samtal vid borden fick föras i ett skrikande tonfall.
Plötsligt blev där disco vilket innebar att en massa överkantmedelålders lubbade upp på festsalens öppna plätt och började spastiskt röra sig till musiken - så också jag som bilden visar.
Att du kör disco!!?? sade en bekant efteråt. Det trodde jag inte.
Det är som dethär med att svära svarade jag.
Att jag inte ofta gör det betyder inte att jag inte vet hur man gör.
Trevlig var det i alla fall. Träffade mycket folk t ex de lärare barnen haft i förskola och skola, vårdfolk som hade att göra med mamma och pappa, folk som jag för en massa år sedan konfirmerade och nu befinner sig i 40-årsåldern osv.
När familjens silverkommunalare idag rapporterade för ena dottern om hennes faders discoterande reagerade hon ungefär på samma sätt som när jag för henne för kanske åtta år sedan berättade om en folkhögskolefest med bara vuxna på den av ortens lokala pizza-resaturanger som har en discovåning:
Du och folk i din ålder!! Rena russin-discot!!
Tonfallet tydde närmast på rusking-disco.
