stigstrombergsson

Orden i rubriken sade jag inte i går morse när det var Adventsgudstjänst på skolan.
Men innebörden kom nog med och jag står för den.

Fredag morgon före första Advent hade vi alltså skolgudstjänst - som brukligt är.
Och som brukligt är var det inte alls en religiöst neutral historia, alltså sådant som brukar vara i ropet när skolor skall kyrkvistas i olika sammanhang. På folkhögskolan som har Luleå stift som huvudman får man vara nästan hur religiöst partisk som helst vilket gör att vi har gudstjänst med psalmsång, kör, Bibel, prat och bön i vad åtminstone jag ser som lämpliga doser.

Hur var det?
Vad sjöngs?
Vad sades?
Vad bads?

Breden väg - alltså psalm 103 - inledde sammankomsten. Därefter talade jag och sade ungefär:

Advent - här tände jag första ljuset - ha med ljus att göra.
Jag kan inte statistiken över stearinförbrukningen i landet men misstänker på goda grunder att den är högre i jul-månaden än i juli-månaden - om ni ursäktar den dåliga ordleken. Varför är det så? Varför tänder vi ljus?

Här kom svar ur församlingen med innebörden:
Det är mörkt så vi vill lysa upp. Det är mysigt. Det är kallt och ljus värmer.

När man ser på något - fortsatte jag - är ett sätt att se saken bättre att så att säga gå runt och leta andra synvinklar. På så sätt blir bilden inte snävsynt. Dagens PT - här bläddrade jag i bladet - har en artikel som vill komplettera vårt myseldande* och som visar att ljusbrännadet inte alltid är mysigt och kul.

Dessutom är det ju så att vi tänder ljus också för att uttrycka sorg - gravljus - eller tankar, omsorg och önskningar - ljusbäraren här i kapellet. Här finns också ett tidigare stort, nu nästan nedbränt, ljus som i urläget har A-lfa och O-mega, tydliga Kristussymboler och som påminner om den viktiga sanningen "Kristus är världens ljus".
Nu två sånger med ljus som tema.

Kören sjöng en sång med rubriken "tänd ljus" samt "This little light of mine...".
Sedan fortsatte jag:

"We are going to see the king" sjöngs nyss.
Givetvis sjöng man inte på engelska i Jerusalem för knappt 2000 år sedan men stämningen var liknande.  "We are going to see the king" är tanken under berättelsen jag nu läser när ni står - för det gör man i kyrkor när Jesus-berättelser blir lästa. Sedan psalm 105 direkt på!

Textläsning Matteus 21:1-9 + 105an.

Religion är som ljus - tror jag.
Kanske alla religioner - i alla fall den jag har och tror på: Kristen tro.
Det är något bra och positivt.
Men det vette katten om tro är en garanterad problemhjälp så att man blir mer trygg om man tror, upplever mer meing om man tror, känner större glädje om man tror osv.
Ibland låter det som om man tror så skulle allt bli bra - men det vette katten om det är så.

Livet blir ju inte lättare, inte mindre problemfyll bara för att man tror.
Har man värk gör det ju lika ont för den som tror som för andra.
Har man problem är det ju på samma sätt.
Livet är lika mycket skit i alla fall - om det är skit.

Religion, tro, Jesus, Gud tar inte bort skiten! Men finns i den!!

Det är kärnan i Advents- och Jul-budskapet!! Berättelsen visade ju det.
När Jesus red in i Jerusalem gick han inte genom staden som en plogbil som knuffade undan allt som var skit. Han avlägsnade inte det onda. Han kröp in i problemen i stället. Det visas av att han red in en söndag och redan på fredagen torterades till döds tillsammans med förbrytare.

Jesus knuffade alltså inte undan skiten.
Han gick in i, var i, för att inifrån luckra upp, spränga skiten och alla onda sammanhang.
Därför - Advent- och Julbudskapet centrum - är Gud hos människor, med oss människor.
Vi kan aldrig vara i så mycket skit eller vara så mycket skit att Gud/Jesus inte är där - eller här.

Här slutade jag. Kören sjöng två sånger om Jesus. Vi bad och sedan sjöng kören allra sist.

* Artikeln fann jag inte i Piteå-Tidningens nätupplaga men väl hos granntidningen NSD:
http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=77167&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False