stigstrombergsson

Så har en ny vecka börjat. Det är inget märkvärdigt men eftersom det står i rubriken så påtalar jag det igen.
Jag lär mig aldrig att ställa om mat-och-sov-klockan i tid. För sjuttio-elfte gången i livet sover jag ganska länge (till 10 ungefär) på söndag, dricker kaffe (bara lite) vid ½8 på kvällen och somnar inte förrän vid tretiden på måndag morgon. Här skyr inte bränt barn elden. Så hart när varje vecka stapplar jag till arbetet och känner ig som ett monument över ett missväxtår.

På tal om missväxt så vill jag nämna att jag i förra veckan läste en av de tristaste insändare jag någonsin läst. I ett patetiskt försök att försvara Åke Green - han som förra året snurrade i pressen anklagad för hets mot folkgrupp efter ett från en predikstol grovt påhopp på homosexuella - har en sjövild uttolkare av kristen tro skrivit. Han går till storms mot tidningens redaktör som han parar ihop med fan själv. Han listar en massa enligt hans mening sexuella synder varav flera inte - vad jag vet - är om nämnda i Den Heliga Skrift för så vida de inte finns i Höga Visan. En av mina magister-studie-kamrater läser och forskar på den Bibelboken och dess (eventuella) samband med sumerisk kärlekslyrik så hon borde veta. På torsdag har vi seminarium så jag får väl fråga (om jag inte känner mig för blyg). Insändarskribenten är en så kallad fundamentalist. Det betyder att han är en person som i sken av att han läser ur Bibeln i stället i Bibeln läser in sina egna uppfattningar. Läs själv hans insändare som ett intressant exempel.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=13529&arkiv=False

Dagens lokaltidning innehåller insändarmothugg från en av mina arbetskamrater med make. När arbetskamraten för mig berättade att de skrivit och vidare muntligt redovisade vad hon ansåg var det med lågande blick och upprört tonfall så jag väntade mig mer svavel än vad som blev att läsa. Doch - deras insändare är bra. Läs den.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=13837&arkiv=False

I lagens och alla formaliteters namn är jag nu ägare till min fars bil som jag disponerat de senaste fyra åren. Alltså ingen märkvärdig förändring, bara formell.

Under rubriken seriös reklam kommer då och då tips till läsaren - att ta till sig och/eller sprida. Dagens tips finns på http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/bibeldagarindex.htm

Det var verkligen ett tag sedan jag skrev på denna blogg. Många tag sedan. Och det trägna dussinet som enligt statistiken brukar titta in på bloggen har väl om inte alla gett upp så i vart fall blivit något färre. Jag väntar mig väl inte någon massrusning nu men kanske bilden härinvid lockar någon att åtminstone läsa detta inlägg och kanske återkomma för att läsa andra betraktelser om för det mesta ingenting men understundom faktiskt om någonting.

Det har varit kallt ett tag, till för ett par dagar sedan - minus 30 grader och däromkring. Fredagen var värst och givetvis skulle madammen tillsammans med en arbetskompis till Piteå. Madammen är från och med nu det hemliga kåd-namnet på henne som jag är gift med och jag stavar code medvetet fel för att chiffret skall vara än svårare att knäcka. Dessutom vill jag redan nu säga att det är inte madammen som är avbildad ovan till vänster. Nåväl, madammen skulle till Piteå, själv avsåg jag att tillbringa en lektionsfri dag varmt och ombonat i bostaden med ungefär hälften rekreation och hälften studier. Att madammens arbetskompis tjänstebil behagade lägga av efter halva resan och utryckning med startkablar och rödsprit till deras bistånd blev av nöden kom att sätta dagen i obalans. Irriterande men givetvis inte ett stort problem.

Nåväl - temperaturen steg under helgen till fullt godtagbara 15-5 minusgrader och i morse regnade det!! Det kan inte finnas någon rimlig anledning till att det skall regna mitt i smällkalla vintern. Det blev snorhalt och jag trevade mig fram på isen till jobbet. Där visade det sig att dagens aktiviteter inställts på grund av väglaget, alldenstund både medverkande och deltagare vid en kurs halt-valt att  avstå sin resa. Så jag gick hem för att jobba och plugga samt blogga lite. Valet av orden alldenstund och en bit upp understundom har gjorts för att hos den eventuelle läsaren skapa stilistiska rysningar av lycka eller vämjelse.

Så för att skriva ett inlagg med rubriken halka gjordes en googlesökning på nätet efter en lämplig bild som kunde ha med temat att göra. Den första bilden som presenterades blev den som pryder detta inlägg. Jag förknippar den inte med väglag i behov av sandning - den är inte ens slipprig - men kan väl få pryda inlägget i vart fall.

Så nu har jag sent omsider skrivit ett inlägg i min blogg - egentligen om ingenting.

PS: Den modeinformerade dottern förtäljde nyss att det finns en polsk modell som heter Halka och det kan ju förklara varför jag inte fattade ett dugg av de osannolika konsonantkombinationer som fanns på hemsidan bilden är tagen från. DS

Den 15:e december förra året tuffade jag med ny-servad bil till besiktningen. Flera tvåor blev det vilket innebar att den skulle om-kollas senast den 16 januari dvs idag. Tack och lov var den servad av verkstad innan turen till Bilprovningen vilket gjorde att det var bara att reklamera testen.
Första vardagen detta år - 2 januari - lämnades bilen till doktorn och idag, just idag, kom den tillbaka. Besiktigad, godkänd och hemkörd till gården. Så nu är bilelän.. - jag menar bruksfordonet - tillgängligt för oss på nytt.

Rent historiskt hände det sig att vi den tiden, alltså för 7-8 år sedan, att familjen vuxit påtagligt och bussen införskaffades - begagnad. Då familjen sedan fortsatt växa har den paradoxalt därmed krympt så att vi nu inte behöver en så stor bil mer. Därför är den till salu för hugade spekulanter. Det är bara att slå till.

Så har arbetsveckan då startat. Och Folkhögskolans vårtermin.
Igår - måndag - startades det med resa till Skellefteå. Vi for strax efter 8 för att möta några kamrater på Luleå stifts Tjälavårdscentrum på Stiftsgården. Vädret var så att det mest kändes som det var Tjälavårdscentrum, inte Själavårdscentrum, vi hade att göra med. Nåväl - vi planerade och rådslog en del.

Kvällens Nordnytt hade sedan ett kyrkligt inslag med följande text på Nordnytts hemsida:
Laestadianer hotar lämna kyrkan. I inslaget berättade riksdagsmannen Wällivaara bakgrunden till utspelet och stiftsdirektorn kommenterade det. Det kan handla om kanske 17000 kyrkotillhöriga - nästan lika många som hela EFS - som funderar på att packa och dra. Det såret, den amputationen, för kyrkan behöver stifts-kommenteras inte bara, blott, enbart och allenast ur ekonomisk synvinkel utan också utifrån vilket religiöst, ekumeniskt. och kyrkoteologiskt sår det skapas. Och man kan bara tänka på vilket hallå det skulle bli om till exempel EFS hotat med att begära utträde - eller någon annan grupp. Givetvis talade bara stiftsdirektorn och bortfall i kyrkoavgift, alltså om pluringarna. Själv är jag inte Laestadian men jag kan förvånas över hur totalt och kompakt den rörelsen och dess synsätt ignoreras av det kyrkliga etablissemanget. 
 
Idag - tisdag - dök det upp två eldsjälar på skolan för att spåna och planera kring olika kurser och aktiviteter som har att göra med norra Ryssland och ortodoxa kyrkan - på sikt blir vi kanske ett "Barentscentrum" också.

Kvällen ägnades åt att näst äldsta dottern flyttade till egen etta på samhället. Syskonen packade, släpade och bar - allt för att, vad det verkar, kvickt som ögat få henne ur huset och därmed minska konkurensen om tid vid datorn för aktiviteter på internet.

Ikväll är sista kvällen av ledigheten och i morgon börjar vårterminen på skolan. Givetvis är det en massa som jag borde gjort under ledigheten som jag inte gjort. Så har jag till exempel inte ägnat den tid jag borde åt mitt studieprojekt. Visst har jag läst en del - har snart (ikväll) avslutet en kommentar skriven av Lars Hartman till Markusevangeliet. Ganska bra faktiskt. Kommentaren skulle kunna kommenteras men det gör jag inte nu. Tankar den väckt om religiöst sätt att möta tillvaron och tron respektive rationellt sätt att möta det hela skulle jag också kunna kommentera men gör inte det heller, i vart fall inte nu.
Det har varit lugnt och helt ledigt med undantag för de dagar jag var på det tidigare omskrivna lägret på skolan. Det har funnits tid till familjen, att bara vara tillsammans. Dessutom var vi på bio och såg Narnia-filmen Häxan och lejonet - hett OK.
Ledighet gör gärna att kvällarna blir sena och sovmornarna långa. Så i morgon bitti brid det en chock för kroppen när den skall ställas in på att kvällar skall bli sena men utan sovmornar. Terminen börjar med en fram-och-tillbaka-resa till Skellefteå.

Jag har inget körkort längre!!
Jag har hängt undan bilen!!

Jodå - så kan det gå när man brister i uppmärksamhet. Det blir följden av att inte fokusera rätt. Så från och med igår får jag inte längre köra bil (eller tung motorcykel som mitt körkort faktist gav mig tilstånd till.
Vad innebär detta? Svar: Hustrun får köra. Dottern får köra. Det blir promenader till jobbet (inte helt fel) och åka kollektivt om jag skall längre bort. Jag får inte övningsköra med sonen snart 18.

Så kan det gå när man brister i uppmärksamhet och inte fokuserat rätt. Hade jag varit uppmärksam och fokuserad hade jag ju skickat in porträttet och namnteckningen samt betalat de 150 spänn som det kostar att få en ny lapp i början av december, inte i mellandagarna. Hade jag gjort det i tid så skulle inte glapp uppkommit mellan den tredje januari (som var sista giltighetsdatum för gamla kortet) och det datum då det nya kontokortsstora körkortet kommer.
Så bilen är undanhängd - tills vidare.

PS: Läste i dagens PT att polisen i Luleå efter en liten trafikolycka tagit en 80-årig farbror som inte hade och inte någonsin haft körkort men kört hela livet i alla fall. DS

I Kyrkans tidning på nätet kan man läsa om en undersökning som har att göra med stiftskansliet i Luleå och församlingarna i stiftet. Undersökningen visar att på flera verksamhetsområden är det stor skillnad på vilket betyg stiftet ger sig självt och den bedömning som församlingarna gör. Kort sagt kan man säga att församlingarna näst intill kapar stiftet vid fotknölarna.
Kanske har det alltid varit så - jag vet inte. När jag arbetade på stiftet kunde man uppleva detta avstånd mellan församlingarnas upplevda behov och den meny av åtgärder som stifts-medarbetare och stiftsstyrelse stod för. Det är kanske naturligt med en sådan brist på samklang i en organisation som har flera lokala och en regional/central nivå men vem skall ha tolknings-företrädet? Vems bild är det som skall styra? Vems röst skall vara avgörande?
I artkeln förefaller kanslichefen visa på en attityd som församlingarna lätt kan tolka som: "Här inne på stiftet ser vi verkligheten, där ute i församlingarna fattar dom inte hur det är. Här uppe förstår vi, där nere begriper dom inte varken vår duktighet eller sitt eget bästa." Jag tror inte kanslichefen riktigt menar så  men jag är rädd att hans avvisande och oförstående hållning får folk att fatta honom på ett avvisande Göran-Person-sätt - tyvärr då i många fall inte utan viss förtjusning.
Det skall bli intressant att se hur man kommer att gå vidare. Jag tror stiftet skulle utse folk till olika uppdrag och uppgifter bland andra än dem som antingen delar stiftets hållning eller blir smickrade av att få synas i så kallade "centrala sammanhang". Stiftet behöver bollplank, arbetsgrupper, referenspersoner som medvetet utses bland kritiker och folk med andra uppfattningar och inte näst intill enbart bland medhållare. Dessa personer skulle kunna ha uppdraget att, som vänner, inte hålla med utan i stället vara slavar på stiftets triumfvagn och hela tiden viska eller ropa: "Besinna att ni är dödliga!"
Läs gärna hela artikeln i Kyrkans tidning:
http://www.kyrkanstidning.com/ArticlePages/200601/03/20060103140028_Headline606/20060103140028_Headline606.dbp.asp

Lägret fortsätter ytterligare ett par dagar men jag skall inte delta mer.
Så skrev jag för några dagar sedan, faktiskt förra året. Kanske är det dags för ett nytt inlägg nu typ...

Som jag tidigare visat har en del drag i lägret skapat tankar hos mig. För att få en klarare bild och förståelse kontaktade jag på nyårsafton ungdomskamraten som flera år arbetat åt rörelsen Credo, tidigare benämnd SESG. Nu ska ingen tro att en kontakt med honom provocerats fram av någon extraordinär anledning. Det är fullt naturligt att ringa honom och hans familj på nyårsafton och önska gott slut samtidigt som man pratar skit i 30-40 minuter. Snacket denna gång innebar bland annat att jag testade en del funderingar och han både bekräftade och modifierade min förståelse. Hur tänker jag inte tala om här vilket gör detta inlägg hitintills totalt informationslöst (men visar att jag lever).

På Nyårsdagen avslutades lägret med att man deltog i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Också den gudstjänsten kom att gå i lägrets stil även om man inte flyttat ljudresurserna till kyrkan - konsertstuk med applåder och visslingar i stället för gemensam lovsång och tillbedjan om jag får uttrycka mig näst intill grinigt.
Jag hoppas Livskraft polar återkommer och blir en regelbundenhet på skolan och i församlingen. Jag hoppas också att arrangemanget då kan komplettera sitt koncept ekumeniskt och inte vara så snävt som jag nog upplever att det var. Inget fel alltså på de bitar som fanns. Det är de bitar som saknas som saknas.