stigstrombergsson

Jag vet inte om rubriken skrivprojekt rör sig om tre, fyra eller fem tankespår i min huvudskalleknopp. Om det slår ut i fullfjädrade skrivningar är dessutom ovisst. Hur som helst rör sig i alla fall i hjärnvindlingarna och frågetecknet i rubriken är definitivt på sin plats.

Ett skrivprojekt nära för handen strax efter att jag publicerat detta blogginlägg är att knåpa ihop fusklappar inför morgondagens gudstjänster. Det är Apostladagen i morgon. Gammalt tillbaka var temat Petri och Pauli dag – med latinska genitiv-i på namnen. Huvudtexten numera just denna årgång är att Jesus kallar några lärjungar, däribland Petrus, för att göra dem till människofiskare. För detta skall något skrivas som kan bli förkunnelsen i Sommargudstjänst med Nattvard Älvsby kyrka klockan 10.00 och Byagudstjänst i Manjärv klockan 15. Sommarkyrkogruppen – fyra ungdomar och ledare – deltar och medverkar vid bägge tillfällena.

Ett annat skrivprojekt är det du, noble Bloggläsius, nu möter: Jag bloggar vilket bara är SÅ pinsamt 90-tal. Att podda har inte lockat mig, inte heller att göra snärtiga dansfilmer på TikTok eller något liknande. Sånt kanske skulle roa några men troligen oroa betydligt fler. Det skrivna är min grej, inget annat. Därför bloggar jag inte speciellt sammanhängande. Jag skriver om olika saker som sorteras in i olika så kallade kategorier. Inläggen kommer om och när de faller mig in men blir något av ett skrivprojekt om ett eller två inlägg i veckan.

Ett tredje skrivprojekt (som fått ett frågetecken) är att jag har börjat att skriva något om evangelisten Markus skrift i Nya testamentet. Anledningen till det författarskapet är att när Bibelstudieverksamheten drar igång efter sommaren är det Markus skrift som hamnat på tapeten. Jag har under vakanser och liknande i församlingen ”fått tillbaka” uppdraget att leda och försöka utveckla den delen av församlingens Undervisning med vuxna och när våren avrundades röstade en del av deltagarna anonymt och skriftligt med ganska spritt resultat: Jesaja, Jeremia, Paulus brev till församlingen i Thessaloniki, tematiska träffar och Matteus evangelium – två röster. Självsvåldigt och egenmäktigt beslöt jag att strunta i detta spretiga valresultat och i stället lansera Markus. Orsak? Till våren och Fastetiden 2025 kommer berättelsen om Jesus lidande så som Markus berättar den att vara i fokus i gudstjänster och på annat vis. Om Bibelstudiet utgår från det evangeliet kommer vi vid ingången till Fastan att vara framme där lidandeshistorien på allvar börjar – enligt en planering jag gjort redan i juni månad. Gruppen köpte min tankegång och vi startar om veckor med udda nummer klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård med början den 10:e september.

Med denna planering i ryggen började jag knyppla på ett skrivprojekt som kanske skulle kunna fungera som bredvid-material till själva Markus-texten. Jättestort och superambitiöst skulle det inte vara. Jag planerade snarare en bearbetning av gamla blogginlägg från mars-april 2018 – P minus 100 till och med P minus 85. Kanskeskulle det kunna bli ett häfte. Ungefär när jag kommit till kapitel 10 snubblade jag, bildligt men inte bokstavligt, över en bok om Markus avpassad för studiecirklar och liknande. Det var på folkhögskolan jag fick ta del av den i samband med ett samtal med kursansvariga där om hur Bibelstudiet i församlingen skulle fortsätta vara en folkbildande samverkan mellan församlingen och skolan. Den visade sig den vara en lämplig bok kanske deltagarna ska få del av. Mitt skrivprojekt känns just nu som något av en överloppsgärning – om än påbörjat. Funderingar om gruppens och verksamhetens utveckling finns dock kvar. Hur väcka intresse hos fler? Tänkbara såkallade ”målgrupper”? Hur rikta en församlings grundläggande uppgift Undervisning till och med vuxna 18+?

Ett skrivprojekt till: I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Hur långt har jag hunnit just med det skrivprojektet? Vad gäller Första Mosebok hade jag i mars 19 manus till sammantaget 13 avsnitt. Kommen till Andra Mosebok finns 21 manus till hela eller delar av 14 avsnitt och/eller enskilda verser. Mitt i den smeten funderar jag i mitt skrivprojekt kring Vad var det ja sa?

Nu till manus-skrivning inför imorgon!

Jag fortsätter den stavningshygieniska kampanj som nämndes i förrförra inlägget väbbinarier x 2. Nu gäller det dock inte det nutida och aktuella anglo-amerikanskta kulturmordet utan den lite äldre franska språkstrypningen av kämparnas och hjältarnas tungomål.

Ordet jag stavar besch, alltså beige, gissar jag är från början lånat från franskan som en beteckning på en viss färgnyans av blek brungulgrådaskig art. I överförd mening kan man också med ordet syfta på någon eller något halvt intetsägande kraftlöst och profiltomt. Då är det som regel inte värdeneutralt som när det gäller bescha byxor eller liknande utan något ganska nedsättande. Rubriken förbeschad kyrka skall i alla fall uppfattas så.

Vad gäller den saken måste sägas att förbeschningen yttrar sig på massorhanda vis. Förkunnelse kan vara besch och innehålla varken ved eller kvist, struktur, tilltal, innehåll eller engagemang. Inriktning och profil av kristlig verksamhet kan vara helt förbeschad till enbart trivsel och kaffe med sju sorters kakor som kanske ger tillväxt i midjeomfång men inte i församling, inte heller tro och liv.

Just nu är det dock en liten annan detalj i förbeschningen som är bakgrunden till detta skriveri. Bilden ovan visar saken, effekten av kyrkans centralbyråkratis ukas om typsnitt och färgsättning i all kyrklig annonsering över hela landet och i alla sammanhang - enligt min mening något som är både fel och onödigt.

Med fel menar jag att under ytan simmar föreställningen att kyrkan byggs ”uppifrån” men då inte av gudsuppenbarelse och bekännelse utan av att en centralbyråkrati på nationell nivå tar sig för att formulera direktiv som alla ute i tassemarkerna har att, måste och skall följa. Motiveringen är att skapa ett så kallat gemensamt varumärke för att stärka profilen – typ. Enligt kyrkans synsätt på sig själv är lokalförsamlingen den grundläggande nivån vilket gör att kyrkokansliets uppifrån-perspektiv i denna perifera fråga gör att saken blir fel.*

Grejen är dessutom onödig. För ett antal år sedan – 10-12? – levererade centraladministrationen ungefär samma grej. Man pläderade då för att vissa kulörer av rött och vissa nyanser av gult och andra färger skulle gälla för all annonsering. Med tiden kom denna färgkanon kommit att brukas ganska allmänt. Helt ofarligt. Lokal annonsering i annonsblad och liknande blev färggrann och tydlig. Inget praktiskt fel i sak. Min gissning – utan saklig grund – är att info-sektionen på så kallat ”central nivå” efter denna implementering drabbats av den sysslolöshet som kan komma av att något braman gjort kommit att fungera och därför gett dig i kast med att göra samma grej en gång till men en smula annorlunda – helt i onödan.

Resultatet blev det bilden visar. Inga grälla färgtoner, snarare ett intryck av en förbeschad kyrka . Det är dagens dagens annonsbladjag fotat av. Inget fel på innehållet. Dessutom förekommer jag sju gånger. Om och hur det motverkar beschigheten må andra bedöma.

Var detta en viktig sak att öda blogg-uppmärksamhet på?

Naturligtvis inte! Ändå har du (kanske) läst ända hit.

* Andra tycker som jag i denna fråga och formulerar sig dessutom bättre än vad jag gör. Läs till exempel insändaren Nationell nivå agerar som om kyrkan vore en koncern i Kyrkans tidning – länk här. För rättvisans skull ger jag också här en länk till ett svar – som faktiskt tydliggör koncerntänkandet.

Kvällen före Midsommar – tror vi det var – kom yngste sonen. På Midsommaraftonen kom under dagens lopp äldsta dottern med make och två barn samt den äldre av sönerna med fru och deras två barn. Fyra barnbarn i kåken i åldrarna 14, 12, 6 och 1,5 år innebar att ett värdigt firande av farfar/morfar på hans 71-årsdag kunde genomföras trots att den yngre dottern med man och barn inte var med. De hade helgen till ära dragit till fjälls så vi blev bara 11, inte 14, vid bordet.

På själva Midsommarafton fyllde jag alltså år – 71. Om det är en aktningsvärd ålder får andra bedöma. Via Facebook och Messenger välde dock grattis-hälsningar in – summa fler än 70. Ödmjukt tack framföres härmed till alla, ingen nämnd och ingen glömd.

I paket fick jag av Primärhustrun i mitt liv nya skor för motionsbruk. De gamla hade några år på nacken och är mogna för nödslakt. Det gäller dock (ännu) inte hustrun. Barnbarnen i Unbyn – 6 och 1,5 år gamla – hade målat konstverk. Till detta gav gav de nära arvingarna tillsammans mig (och Primärhustrun) en traktörpanna lämpad för induktionshäll. Fiffigt.

Gott om folk, alltså. Runt mitt på söndagen for 4 för fotbolleri i Luleå. Vi blev alltså 7 kvar men under dagen kom 3 till – fjällfarar-Lisa med föräldrar kom men för dem tarvades ingen övernattningskapacitet då de har sitt eget hus inom syn- och hörhåll.

När detta publiceras är det tisdag efter midsommar och sedan igår är huset obefolkat av dem som inte är formellt skrivna på fastigheten. Det är alltså lite lugnochroare nu – om jag citerar vad Tyra sa när hon var fyra eller fem år.

Bilden? Lilla Ava 6 år vid vår egengjorda midsommarstång.

Naturligtvis är felstavningen i rubriken avsiktlig. Den är bara ett litet led i min individuella kampanj mot att man placerar engelska ord, termer, stavning och grammatik på svensk mark som om det rörde sig om amerikansk vapenlagring.

Även detta sistnämnda är jag också skeptisk till, särskilt tanken att om amerikansk personal på eller utanför krogen slåss med en lokal konkurrent om kvinnlig uppmärksamhet skall svensk lag bara gälla den ena kombattanten. Naturligtvis skall svensk lag gälla alla inom konungarikets gränser oberoende av om de är gäster eller samarbetspartner. Frågan om eventuella amerikanska kärnvapen på svensk mark bekymrar mig däremot inte alls. Jänkarna ser rimligen innan det totala ballistiska kriget inte skäl att i Sverige placera ens enstaka delar av den än hälft de äger av de fler än 12000 stridsspetsar världens nio kärnvapenmakter tillsammans förfogar över. Brakar den stora totala konflikten igång blir en eller annan laddning i eller utanför våra hemtrakter av underordnad betydelse då det allmänt blir som det står i en gammal sång: vätebomberna förvandlar våra hem till brända mandlar, vi går alla bort tillsammans när vi dör.

Efter denna utvikning återvänder jag till rubrikens väbbinarier. Den metodiken för information och umgängesformen för tankeutbyte utvecklades markant under pandemin. Den senaste veckan har jag varit med om två stycken om folkbildningens framtid med eller utan amerikanska baser.

Det har kommit en statlig utredning – Bildning, utbildning och delaktighet – folkbildningspolitik i en ny tid. Efter en del uppdagat fusk hos ett och annat studieförbund tillsattes den av den förra regeringen och fick en del tilläggsdirektiv av den nuvarande. Nu är utredningen på mer än 500 sidor klar. Man kan hitta länk till den här där det också finns länkar till mycket annat intressant i saken det gäller – folkbildning med folkhögskolor och studieförbund.

Det ena väbbinariet var en allmän introduktion av utredaren och det andra var specifikt inriktat på folkhögskolorna. Bägge var intressanta och ledde inte till oro och sömnlöshet. Snarare blev allt en bekräftelse på hur framför allt skolorna fungerar och vilken funktion de - inklusive Älvsby folkhögskola - har och fortsättningsvis bör ha för bildning, nystart, integration och kultur.

Nu är saken i politikernas händer alternativt våld. Om regeringen i huvudsak kommer att efter remissförfarande, lagråd och annat lägga en proposition i utredarens riktning kommer V, S, MP och C troligen stödja saken och kanske bara SD hamna utanför. Ytterhögern har ju tidigare riktat tendentiös ogrundad och överdriven propaganda mot folkbildningen och fick i Tidö-överenskommelsen visst gehör för sin sak men vad det kan innebära i praktiken in emot nästa val är en öppen fråga. M har också haft ett lite annat fokus och på bekostnad av folk-bildning betonat renodlade yrkesutbildningar anpassade för marknadens, inte människors, behov. Min känsla är dock att utredningens synsätt kommer att slå igenom och SD-linjen får det däng den förtjänar.

Nu är det midsommarafton och folk väntas till huset. Barn, barnbarn och hela klabbet kommer och vi blir 11 vid bordet, inte 14 då Lisa med föräldrar har farit till fjällnära skogsområden med fiskesjöar. De kommer på söndag.

I lokalförsamlingen pågår mellan skål och vägg då och då samtal kring en och annan detaljfråga. Arbetslaget samtalar, kanske också ibland en del förtroendevalda. De som i praktiken församlas – här menar jag dem som möter upp i gudstjänst och med det i egentlig mening är församlingen – dras inte så ofta in i sakerna utan möter och kan dryfta valda val först i efterskott.*

Vad som i de olika sammanhangen diskuteras kan variera men många gånger handlar det om rentav petitesser av skilda slag. Petitesser är var för sig ofta oviktiga men sammantagna kan – jag säger kan – de tyda på något. Det finns ju ett talesätt som säger ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”. Varje sten behöver alltså inte vara vare sig fel, bra eller tokig. De sammanlagda bilderna eller tendenserna kan dock spela roll.

En nuvarande petitess som ibland dryftas av en del är beslutet att under sommarmånaderna ändra gudstjänsttiden i Älvsby kyrka från 11 till 10. Jag har inte hört någon jubla över saken, bara en och annan – redan där 10 – som småmorrat över tilltaget. Nu är vi rtt par helger inom systemet och det har inte inneburit att någon eller några som inte brukar fira gudstjänst kommit löpande men inte heller att de som brukar komma 11 valt att utebli. Med andra ord en ganska verkningslös ”reform”.

Den exakta tidpunkten för en gudstjänst har mindre eller ingen betydelse. Det är skadlig övertro att anse att petitessen en timmes tidigareläggning spelar någon roll varken hit eller dit. Församlingsbyggande, evangelisation och graden av öppenhet följer helt andra parametrar.**

Men vad tycker du själv, Stig?

Så torde någon fråga – eller inte.

Min enkla mening om saker och ting är If it ain’t broken, don’t fix it.

Jag förordar 11 året runt men var där 10 idag tillsammans med drygt 20 andra. En kom till slutpsalmen men fick kaffe i alla fall.

* Tro inte, noble Bloggläsius, att jag totalt motsätter mig att styrning, ledning och anställde ansvariga tänker, planerar och beslutar. Icke så! Det jag stilla vill påtala är lokala ting som avspeglar en allmän rikstrend att församling som ett ”vi” blir ett ord för arbetslag och i viss mån styret som kan vara svagt eller till intet kopplade till dem som församlas. Vaksamhet anbefalles!

** En troligen förbisedd (d)effekt blir dock att kyrkorummet kommer att vara låst ytterligare en timme varje söndag. Proceduren lokalt är ju att vaktmästaren låser efter det att de som firat gudstjänst gått. Det gör att turister, hemvändare, gravpysslare och andra i en på marginalen ännu högre grad än annars får uppleva att den öppna folkkyrkan är låst.

Då och då anhopar det det sig.

Det gäller läsning av påbörjade och en bit-in-pausade böcker.

Nu är högen påtaglig.

The End of Israel – dispatches from a path to catastrophe är en. Den kom ut i slutet av 2023 och är en serie artiklar från 2007 till förra året skrivna av Bradley Burston för den israeliska tidningen Haaretz. Artiklarna står inte kronologiskt utan mer tematiskt men allt är samlat i perspektiv av det öppna krig i Gaza som startade den 7 oktober och fortfarande pågår. Att säga att Burston är Nethanyahu-kritisk vore en underdrift. Hans kritik mot premiärministens höger-riktning är konstant och när nu den militanta bosättarhögern drar det hela till än värre vinklingar blir det inte mildare. Jag återkommer när jag läst hela.

Isaiah 13-39 skriven av Otto Kaiser håller jag också på med men med ganska lågt varvtal. Det är en Bibelvetenskaplig kommentar i serien Old testament Library, volym 2 av 3 kring profeten Jesaja. Den första volymen kring kapitlen 1-12 har jag läst. Nu är jag således inne på volym 2. En annan författare står i volym 3 för resten av Jesajaboken från kapitel 40 till slutet. Givetvis ligger också den i röret för kommande lässtunder. Återkomer.

I förra blogginlägget skrev jag att jag kommit över Rosenius kommentar till Romarbrevet i två volymer. Givetvis började jag läsa krusse-orden i band 1 och har hunnit en bit in i hans fromma och uppbyggliga utläggning. Mycket är kvar! Återkommer.

Romarbrevet är titeln på en annan bok jag sedan länge haft i hyllan men inte läst i sin helhet. Lätt inspirerad av Rosenius tog jag fram den mer strikta Bibelvetenskapliga kommentaren som ingår i den ganska gamla serien Tolkning av Nya testamentet som jag har några volymer av. Författaren Anders Nygren jobbade där med den grekiska grundtexten och det verkar jag också ha gjort för en massa år sedan – vad gäller början av det långa brevet. Nu finns det läs- och analysprojektet i högen. Tidsplanen för detta kan inte anges men jag gissar att jag återkommer i saken något av de närmaste åren – om i får levva som min farmor brukade säga.

Jesaja-läsandet innebar att jag via lokala bibblan beställde ett fjärrlån av något jag trodde var en vetenskaplig studie yngre än Old testament Library. Den bok jag önskade kom i början av veckan från Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kommer att återställa den på studds. Den var inte vad jag trodde den skulle vara, alltså en modern kommentar till Jesaja-texten. I stället visade sig Commentary on Isaiah vara en nyöversättning av en kommentar som en medeltida författare skrivit om Jesajaboken. Medeltidsteologen ifråga – på engelska Andrew of Saint Victor – levde på 1100-talet och skrev en för den tiden ganska speciell kommentar till olika böcker i Gamla testamentet. Googla gärna på namnet. Hur intressant det i och för sig än kan vara avstår jag från att läsa ur och om medeltidens Bibeltolkning. Återkommer alltså inte!

Som du ser, noble Bloggläsius, har jag sommaren räddad åtmistone vad gäller läsprojekt där mycket är på g.

Efter min farmor fick jag ärva en del litteratur. Först och främst den Bibel med ”nalta grövvre ool” som min pappa och hans bröder på 60-talet köpt åt henne när hennes ögon inte längre fixade den mer finstilta hon tidigare brukat. Farmor dog 1973. Den Bibel som då blev min var en av konungen gillad och stadfäst och av henne välläst 1917 års översättning.

När jag säger välläst menar jag välläst. Ingen sidor fäste ihop med någon annan på det sätt det brukar vara i helt eller delvis olästa böcker med tunna blad. Varje uppslag var i nedre högra hörnet lite buckligt. Gissningsvis kom det sig av att gumman när hon skulle vända blad slickade på pekfingret för att få grepp. Varje sida var så! Vad gäller Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var hörnen inte lite utan rejält fuktskadade. När boken var hopslagen syntes det att de sidorna var särskilt väl använda. Inga understrykningar eller andra markeringar fanns.

Jag tog över arvet som en form av apostolisk succession. Formatet på den Bibeln var också bra då för en teologie studerande och sedan ung präst utan synsvaghet. Då jag skrev och skriver de flesta predikningar på liggande A5 kan de vikta till A6 ligga i den uppslagna Bibeln jag oftast höll/håller i handen. Det är ett sätt att visuellt lansera Bibeln. Dessutom ser det ut som om jag inte har några fusklappar utan talar direkt från Skriften. Det är helt oviktigt men har då och då impat på en och annan.*

I arvegodset efter farmor fanns också fyra volymer C O Rosenius Samlade skrifter. Första ägaren till det verket var G Wikström som var min pappas morfar. De böckerna var tryckta 1902. Stilen är så kallat fraktur eller gotisk stil. Jag har inte läst alla fyra banden men en hel del. Med det i ryggen menar jag nog att jag i sak men inte i språk präglats av just Rosenius (och andra i samma spår). Jesus liv, död och uppståndelse för människors skull är både grunden och käpphästen för våra förhållanden med Gud som på det sättet försonade oss med sig själv – det som kallas nåd.

Här i jämmerdalen men inte i farmors bokhylla fanns/finns två gamla Rosenius-volymer till – Episteln till de Romare till Uppbyggelse i tron och gulaktigheten. Dessa har jag kommit över nu! Via nätet. Jag nappade på en för mig okänd persons – prästs? – bokhyllerensning och via en serie meddelanden på Messenger, en Swishning och Postnords engagemang i saken har nu de böckerna kommit in i högen av oläst jox. De ser ganska likadana ut som de fyra första men är faktiskt några år äldre. 1898 trycktes de för EFS räkning hos Lutheran Augustana Book Concern, Rock Island, Illinois – gissningsvis för svenskt bruk både i USA och Sverige.

Texter skrivna för över 150 år sedan med den tidens ord, grammatik och typsnitt är inget hinder men inte något jag kan skum- och översiktsläsa i toppfart. Med 35 nu lästa sidor säger jag att det är bra att läsningen går sakta. Rosenius är mångordig och grundlig och helt lysande i sitt sätt att väva samman den kristna trons mest centrala delar.

Allt det som står i mina nya gamla böcker kan låta gammalt men är evighetsnytt(igt)

* När Nya testamentet 1981 kom i ny översättning blev det lite eljest. Den Bibel jag då började använda innehöll ett varsamt reviderat Gamla Testamente och det nya Nya. Bibel 2000 kom vad det led och när den gick att inhandla med uppslagsdel och fötternötter köpte jag en variant av den i en storlek som fortfarande medger att eventuella manus kan hållas dolda.

Till detta kan nämnas att min pappa på ålderns höst också behövde en Skrift med ”nalta grövvre ool”. Därför finns som arv efter honom i huset också en Bibel 2000 i den storleken att den vid läsning måste ligga på ett bord. Kanske kan man ha den i knät vid fåtöljläsning men liggande på rygg funkar det inte. Skulle man då somna är risken för näsblod överhängande.

Det mesta av detta inlägg skrev jag sent på eftermiddagen den första juni. Klimatet den dagen – liksom under flera dagar innan – var av den kalibern att rubriken onödigt med samos kändes aktuell. Nu är det lite annorlunda. En efterlängtad kallfront har passerat. Förhoppningsvis blir det också ett mycket välbehövligt regn. Temperaturen i Älvsbyn och i Pythagorion var den första i alla fall exakt samma och mina tankar vandrade då till den ön i den grekiska skärgården och jag skrev denna text i min tellefån:

Förr i världen, innan Covid-pandemin, gruppreste man/vi en vecka från Älvsby församling till den grekiska ön Samos. Under några år var det främst de nykonfirmerade med ledare som for någon gång i maj eller början av juni. Jag tror att det var 2012 första trippen gjordes och då till Turkiet. Det var alltså innan jag 2013 anställdes som komminister – präst i underställd befattning…

Dock gör jag nu den tredje juni ett stopp här. Skulle du, noble Bloggläsius, vara nyfiken på hur det var och vad jag tänkt i saken (också efteråt) hänvisar jag dig till näst intill dagliga blogginlägg maj-juni 2013-2019. Du kan också skriva Samos i sökrutan till höger – om du läser detta på din dator.

Jag har hur som helst tappat räkningen på antalet resor och veckor det blev både med ungdomar och ett par år också med vuxna. Ön och konceptet (som var skitbra!) har satt sig så i sinnet så jag alltid kollar vädret där nere. Då Älvsbyn inte sällan är varmast i landet kommer då och då känslan av att idag är det onödigt med samos.

Med de tre punkterna i slutet av det kursiverade avsnittet avbröt jag som du ser min berättelse om resorna och tankar kring de sakerna. Jag var långt ifrån färdig men valde att klippa ordmängden. Dock finns den kvar i min dator.