stigstrombergsson

Denna text publiceras om några dagar då vi återkommit hem. När jag börjar skriva den är vi i Uppsala dit vi kom torsdag morgon. Efter incheckning på hotell polemasade vi oss med pendeltåg till Vattholma där Primärhustruns bror bor, han vars fru dog på Juldagen.

Fram mot kvällningen åkte vi tillbaka till Uppsala. Den resan tar 17 minuter. Då noterade jag på en skylt hur fort tåget körde. När nivån 130 passerades sa jag Så här fort vågar jag inte åka men då det gick över 190 knutar blev det spännande. Vid 199 lättade lokis på gasen. Är att inte nå 200 lite mesigt?

På fredagen blev det pendeln igen till Vattholma. Begravningsgudstjänsten i Lena kyrka var bokad till klockan ett och jag var av hennes man och hennes tre söner ombedd att vara officiant. Ett förtroende ska man söka leva upp till.

Den dagen blev intensiv. Runt 80 personer mötte upp i kyrkan och drygt 65 på minnesstunden. Efter den blev det sedan en de-närmaste-samling i bostaden. Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka på hotellet. Inte heller denna resa nådde pendeltåget 200 knyck.

Lördag sov vi ut. På hotellet serveras frukost till klockan 11 så vi hade ingen brådska. På programmet stod möte med hustruns andra bror och maka hemma hos deras son med sambo – de två andra 70-plussarna hade övernattat där. Vi fikade i ungdomarnas fina lägenhet, tog en promenad med mat och for så småningom – vi o-unga alltså – till Vattholma på nytt. Där fanns då kvar han som blivit ensam och den yngste av pojkarna som bor inne i Uppsala.

Söndagsförmiddagen gick i lördagens morgontecken och töcken. Vi packade, checkade ut och gick till Helga Trefaldighets kyrka för gudstjänst. Den kyrkan ligger på stenkasts avstånd från Domkyrkan vars storslagenhet vi valde att undvika. Sedan några timmar att slå ihjäl innan tåget går norrut vid 7-tiden ikväll.

Som du ser, noble Bloggläsius, skrev jag under söndagseftermiddagen och när jag nu fortsätter har vi passerat Gävle. Innan vi for besökte vi Pias brorson i hans lägenhet – den yngste av Merethes söner. Trevligt. Om tåget går som planerat är vi i Älvsbyn 05.14 i morgon.

En sorg- och begravningssituation vi just varit i kan och skall stämma till eftertanke på flera sätt. Dels finns tankarna på de närmast drabbade – naturligtvis. Men att också våga tänka för egen del blir viktigt. Man får ju inte behålla varandra i all evighet. En gemenskap genom flera årtionden tar rimligen någon gång slut på ett eller annat vis. Någon blir ensam. Och barn och barnbarn ska rimligen överleva de som blir 70 eller 80 eller fler år. Blandade och inte alltför lättsamma tankar – om man underdriver saken.

Till sist under måndagen: Nu är vi hemma i fastigheten. Tåget var bara en och fyrtio sent. Klockan 7 fanns ingen taxi så vi promenerade hem. Det är väl inte lite mesigt?

Generellt taget har det under den senaste tiden blivit glesare än förr med skriverier här på min blogg. Under november och december förra året fick jag ihop sju inlägg per månad. Nu i januari verkar det bli på samma sätt.

Orsakerna till detta är olika. Det primära är brist på inspiration rent generellt men också att jag inte tycker det händer ting värt att blogga om. Givetvis är detta tyckande väldigt selektivt. Den så kallade LVU-skandalen i Älvsbyn kunde fått en skrivning, folkslakten i Gaza likaså – men jag har som inte kommit till. Att Primärhustrun opererades efter nyår och att en av våra svägerskor dog på Juldagen har också tagit tankeenergi från diverse skriverier.

Nu blir det i alla fall både glest och paus. Om ett par timmar lägger vi oss på nattåget söderöver. Svägerskans begravning blir på fredag. Till veckan kommer vi hem och då får vi se hur det blir med bloggerier och annat.

Var det vad som blev i Älvsby kyrka tredje söndagen efter 13-dagen – alltså igår? Planerat så var det inte. Om det blev ”lyckat” vet jag inte heller – men jag försökte.

Situationen var den att det (fortfarande) var inemot 30 grader kallt. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att en del av dem som brukar möta upp i gudstjänsten skulle denna dag välja att inte ta ut sina bilar för att låta dem kylas ned under gudstjänsttid. Färre än vanligt var min förväntansbild – 10-12 inklusive vaktmästare, musiker, två kyrkvärdar och jag som präst. Förra söndagen var det på samma vis i gudstjänsten utan nattvard.*

Det blev som förväntat vad gäller vuxna och äldre. Till min förväntansbild ska läggas aningen om ett halvdussin konfirmander – ungefär. Förra söndagen var det 13 av de som går och läser som var där så jag anade något färre.

Fy så fel jag hade! In i helgedomen kom sammantaget 17 tonåringar plus en och annan skjutsande förälder. Jämfört med ”de vedertagna” bildade dessa ”relativt nykyrkliga” en tydlig majoritet.

Vad då göra? Att efter evangelietexten gå på enligt något sorts kyrkfolksriktat manus – sånt en del men aldrig jag inleder med de exkluderande orden ”Den här texten har många av oss mött tidigare”? Eller på stående fot göra om tankegångarna jag hade i mitt manus? Eller i vart fall modifiera de något?

Jag valde det senare. I mitt fall är inte steget SÅ väldigt stort. Framför allt gjorde åren på folkhögskolan att jag blev övad att redogöra också för komplicerade saker med enkla ord samt att vara ganska tankeflexibel. Om jag blev bra på det må andra bedöma men jag brukar i alla fall vinnlägga mig om att ha ett rakt talspråk så fritt från Kaanans tungomål det är möjligt och det är ett vettigt steg på vägen. Därför kändes det naturligt att starta förkunnelsen med ”Berättelsen jag läste. För vilka av er var det första gången ni hörde den? Hand upp!” Duktigt skolövade kom en massa konfirmandtassar i luften. Från det blev det bara att gå vidare – typ.

Så lite av ungdomshögmässa blev det faktiskt.

* Här kan det vara på sin plats med en utredande fotnot.

Antalet som firar gudstjänst sjunker och sjunker kraftigt. Pandemin spelar en viss roll men är inte på långa vägar huvudskälet längre. Själva åldersstrukturen på ”kyrkfolket” är en faktor som spelar in. Flera sådana flitiga är numera rejält o-unga. Avsaknad av medveten tids-, initiativs- och resurskrävande så kallad ”evangelisation” riktad mot nya människor – en i ”folkkyrkan” vanlig avsaknad – gör att kyrkbänkar gapar mer och mer tomma. Att anställda och med några undantag de förtroendevalda trots sina vackra ord i verksamhetsplaner och liknande ändå aktivt bojkottar församlingens gudstjänster är ytterligare ett viktigt symbolbärande inslag i situationen. Detta är inte unikt för Älvsby församling men ack så påtagligt.

Under mellandagarna kom den skrift jag kallar nördboken. Det händer varje år. Förr kom den redan i oktober-november men de senaste åren allt senare. Den omedelbara mellandagseffekten blev i alla fall att läsningen av sånt jag fått i julklapp fick sig en tajmaut – liksom ett läsprojekt jag var inne i före jul som i sin tur klapparna pausat.

I klartext är nördboken Svensk Exegetisk Årsbok utgiven av Svenska Exegeiska – det betyder Bibelvetenskapliga – Sällskapet och innehåller föredrag från ett par exegetiska dagar hösten ett drygt år innan, några andra artiklar samt en hel del recensioner av nyutgiven vetenskaplig litteratur.

I år var det övergripande temat Bibelns relation till antik utbildning, på engelska The Bible and Ancient Education. Det mesta av innehållet är på fullt begriplig engelska men själva sakerna kan vara krångliga intill obegriplighetens och kanske onödighetens gräns. Obegripligast för mig var en utredning kring hur Artificiell Intelligens används i översättningssammanhang mellan olika språk men att algoritmerna ännu inte nämnvärt börjat tillämpas på antika språk. I sammanhanget var det det teoretiska avsnittet om hur själva AI-et funkar som jag gick bet på till den grad att jag faktiskt hoppade till ett annat avsnitt.

Det övergripande intressanta att fundera kring efter läsningen av de 277 sidorna är skillnaden mellan vår skriftkultur där alla både kan och har något att läsa och antiken då de flesta inte kunde läsa och ännu färre hade något läsbart att glo i. I den kulturen skrivs och förvaltas de böcker vi har i våra Biblar främst av folk i en övre medelklass – om man använder ett modernt begrepp. Det var också i sådana sammanhang det fanns utbildningar i någon form även om det mesta av ”skolande” skedde genom att ”eleven” var lärling till en som kunde något – vare sig det gällde att snickra, baka bröd, plöja eller rentav läsa och skriva. Skillnaden mellan den tiden och vår tid kan inte överbetonas och spelar roll när det att i vår tid tolka den tidens skrifter både vad gäller stora linjer och detaljer som seå 88/2023 ger exempel på – bland mycket annat.

Det är nog dags nu – alltså att skriva åtminstone något om hur tingen varit sedan jag senast skrev.

Börjar jag då med vädret kan jag meddela att kylan släppte och förvandlades till plusgrader. Det gjorde inte så mycket då den luftfyllda fluffiga snön kylde av från marken. Slask och modd uteblev därför. Nu är det återigen stabila men inte många minusgrader så faran får väl anses vara över.

Om jag sedan går över på väsentligheter kan jag meddela att på måndagen fick jag hämta hem Primärhustrun från sjukhuset i Sunderbyn. Kirurgi och tiden efter har där funkat enligt plan. Hon är konvalescent men mår under förutsättningarna bra.

Tillsammans med barnbarnet Lisa plundrades julen ut redan på onsdag eftermiddag. Skall man vara noga var det lite i förtid. I min barndom var julgransplundringar och hopplock av krubba och annat förbehållet 20:e-dagen med tillnamnet Knut. Datum hit eller dit spelar ingen roll då arbete tillsammans med en 6-åring alltid är kul – och kröntes med glass.

I nästa vecka startar den så kallade församlingsverksamheten om för våren. Med det menar man de diverse olika grupper på vardagar typ konfirmander, barnverksamhet, körer osv. Gudstjänstlivet i sig brukar inte rubriceras som verksamhet av den typen. Det har ju pågått under helgernadå annat pausat – och många tagit ledigt. Veckomässan på onsdag kväll fick då vara en tjuvstart i en – och detta tycker jag är smått anmärkningsvärt – julgrejsutstädad kyrka. Jag tycker man hade kunnat vänta med bortplocket till 13:e-dagens oktavdag den 20:e. Det är inte värsta viktiga saken men ett tecken på att Kyrkans år till och med i kyrkan faller tillbaka i både teori och praktik – som det gjort i frikyrkorna och andra reformert smittade sammanhang.

Till veckan, inom ramen för den nämnda så kallade församlingsverksamheten, kommer jag att så att säga ”få tillbaka” uppdraget att leda Bibelstudierna tisdagar klockan 18.30 i veckor med udda nummer. Underbemanningen på prästsidan gör att man bett mig kliva in under våren. Om det blir fortsatt fokus på Luthers katekeser eller om det tar tajmaut för något annat för vi se.

Onsdagkvällar i veckor med jämna nummer ligger på mig att leda Veckomässa i Älvsby kyrka med start 18.30 – och eftersöljande pratkväll för dem som vill.

Till detta kommer gudstjänst ungefär en söndag i månaden – i det rådande vakansläget.

Finns annat värt att blogga om?

ÖB och hans uttalande om mental krigsförberedelse?

Kyrkans Tidnings fixering på ”den kyrkliga elitens” görande och låtande?

Regeringens och de krist-sionistiska tidningarna Dagens och Världen Idags oförmåga att kritisera framfarten hos Mellanösterns mest välbeväpnade och brutala krigsmaskin?

Eller något annat?

Inspiration vill liksom inte infinna sig. Kanske behöver jag att någon utmanar eller provocerar mig.

Vad det verkar verkar det vara så. SMHI och andra väderorakel säger i alla fall så. Vid 14.30-tiden den 7:e januari när jag skrev detta i tellefånen sa en app i den att det var minus 21 i Älvsbyn men just hos oss ned mot älven var det fortfarande 27 grader kallt.

Det har varit en kall vecka sedan jag den 2:a skjutsade Primärhustrun i mitt liv till Sunderbyn för hennes livsomställande kirurgi. Det har faktiskt varit så förnicklat kallt – inklusive dagen då vi var ström- och telefonlösa – att någon icke alldeles nödvändig sjukbesöksresa gjorts. Visst hade det känts bra för mig och kanske också för henne att mötas men man måste ju vara förståndig också. Hon har ju efter omständigheterna haft det varmt och gott och varit trygg i vården och mig har det inte heller gått någon nöd på i min av kylan färgade passivitet – förutom att det varit ganska trist.

Imorgon kommer kylan att helt ha släppt – sägs det.

Då blir det Luleåresa och faktiskt då för hemhämtning av den då utskrivna.

Väderomslaget ger i alla fall lite konstiga siffror. Text-TV-titt gav temperaturen klockan 10 i förmiddags och visade kallhålen Katterjåkk och Nikkaluokta som varmast i landet. Orten jag bebor var fortfarande kyligt pålitlig. Värmeböljan från nordväst hade inte ännu hunnit hit när jag skrev men nu vid 21-tiden när jag publicerar det hela är det faktiskt bara 16 minus på vårtermometer. Appen i telefonen säger 3 grader. Det kryper uppåt.

Funderingar på annat än familj, släkt och kyla har denna vecka hamnat i bakgrunden. Vad gäller kyrkliga ting händer ingenting som fångar min uppmärksamhet. Situationen i Mellanöstern tuffar på men ingen, inte ens jag, går igång på saken. Vår tjära regering flyter trögt, lika trögt som andra Israel-sympatiserare typ tidningarna Dagen och Världen Idag, när det gäller att markera mot svält- och utrotningskriget i Gaza. Sånt brukar jag blogga om men det har inte blivit av. De böcker jag fick i julklapp ligger också stadigt i olästa högen.

Nej! Det är nu inte frågan om något ned-eller uppräkningssystem typ de Bibelkommenterande blogginlägg jag våren 2018 de sista 100 dagarna innan jag pensionerades skrev näst intill varje dag. Nu är det bara lite livs- och hälsouppdateringar med utetemperaturen som rubrik.

Pia, Primärhustrun i mitt liv, opererades med start onsdag morgon. Hade vädret varit vettigare hade jag nog trots att jag inte visste några tider åkt till sjukhuset under eftermiddagen men då det var så svinkallt avstod jag – som vi kommit överens om. Visst telefonerande på kvällskanten gav via sköterska infon att allt gått enligt plan men också att hon inte ännu var på vårdavdelning. Jag kunde i alla fall framföra en hälsning.

När jag vaknade torsdag morgon var det helt mörkt i fastigheten. Ingen el. Inget Telia heller. P4 Norrbotten – vi har batteriradio – berättade att 4000 abonnenter i Älvsbyn varit strömlösa sedan 4-tiden på natten och att det var ovisst när systemet skulle funka igen. Och det var korrekt avrundat 40 grader kallt – alltså ute. På grund av elavbrottet låg internet mestadels nere men ett SMS från den radiolösa dottern 2 minuter bort slank igenom med frågan om jag visste nåt. Jag tog med P4 och gick dit där de kokade varm dryck på spritkök och var där till ½16 då ström och Telia kom tillbaka. Du förstår säker, noble Bloggläsius, att det inte heller denna dag blev nån bilkörning till Luleå. Vi satt liksom mer och mer påpälsade fast i en (alltmer) isande tystnad.

Vid 16-tiden svarade hustrun i telefon och vi kunde få en uppdatering av hur hon mådde. Ingreppet hade gått enligt plan och det cancer satt i var avlägsnat. Värk, diverse slangar och jox var kvar men hon lät ändå vid gott mod.

Då strömmen återkommit började cirkulationen av fjärrvärmen funka igen. Jag gick hem och fann att vår suterrängkåk hållit tempen hyfsat – 17 grader på övervåningen – och att elementen var varma. 12 timmar utan ström och samband rekordkall januari får en onekligen att tänka på sårbarheten i samhället och tapperheten hos dem som fixat, donat och kopplat förbi det som pajat.

Det blir ingen sjukbesöksresa på fredag heller. Visserligen ska det då enligt prognos ”bara” vara runt 30 men det finns inte – tack och lov! – tvingande medicinska skäl till det risktagande trafiken innebär. Jag blir därför hemma och kommer bland annat att publicera denna text jag författat strax efter midnatt mellan torsdag och fredag. Samt se hockeyfinalerna.

Så har det blivit ett nytt år.

Vad det ska bära med sig är öppet både positivt och annat.

Bägge aspekterna finns i pajplajn.

Själva nyårsfirandet gick i det fulla husets tecken. Nästan hela klanen – sonhustrun blev hemma – möttes för nyårsmiddag och väntan på tolvslaget. Alla var dock inte övernattare. Sonen och de två äldre kusinerna for vid ettiden och Ava nattade hos kusin Lisa ett drygt diskuskast bort. Det betydde att den äldsta och den yngste av barnen, svärsonen och lille August var kvar i fastigheten. Så framåt Nyårsdagens kväll for de. Jag och Primärhustrun blev själva i kåken.

Nu den 3:e är midvinterkölden hård – runt 38 minus. Jag är nu ensam i huset efter gårdagens resa Älvsbyn-Sunderbyn-Unbyn-Älvsbyn. Idag på förmiddagen opereras Pia. Därför skulle hon vara på plats redan igår för en del prover och övernattning på patienthotell i natt.

Vad vi förstått beräknas operationen ta ca 4 timmar och handlar om ett påtagligt ingrepp med 1,5-2 månaders konvalescens och sedan permanent stomi. Vården beskriver det hela som rutin med förväntat positivt resultat och vi får lita på den samverkande treenigheten vårdens resurser, personalens skicklighet och Guds helande kraft. En cancerdiagnos för 40 år sedan var ofta en dödsdom men nu behöver det inte vara så. Tvärtom! Vetande och resurser är ofantligt mycket större och mer precisa. Fördenskull är det inte kul men i grunden känns det lite oroligt tryggt.

Jag åker inte till Sunderbyn idag – om jag inte måste. I minus 38 är det klokt att avstå icke absolut nödvändiga resor. Madammen i mitt liv är ju i goda händer.

Bilden är från runt 12-slaget mellan december och januari. Den visar våra fyra numera vuxna barn på toppen av den stora snöhög de intensivt grävde i och lekte på som små. Naturligtvis inte exakt samma snöhög utan denna vinters upplaga.